No description available.

Bakgrund Diabetes typ 2 utgör ett betydande folkhälsoproblem både i Sverige och globalt. Sjukdomen kan leda till allvarliga komplikationer i mikro- och makrocirkulationen, som ger risk för bland annt hjärtinfarkt, stroke och skador på nerver och njurar. Riskfaktorer för att utveckla sjukdomen är bland annat övervikt, metabolt syndrom och arv. Behandlingen vid diabetes typ 2 utgörs i första hand av livsstilsförändringar, vilket innebär att ett stort ansvar läggs på den enskilda patienten. Egenvård är därför en viktig faktor i behandlingen. Syfte Att utifrån ett omvårdnadsperspektiv belysa faktorer som kan underlätta för personer med diabetes typ 2 att följa råd för egenvård gällande livsstilsförändringar Metod Studien utformades som en allmän litteraturstudie. Artikelsökningar utfördes i PubMed och CINAHL. Sammanlagt 16 artiklar inkluderades i resultatet. Resultat Resultatet presenterades i fyra huvudteman: socialt stöd, patientutbildning, kulturellt anpassad omvårdnad och främjande av autonomi. Stöd från anhöriga och vårdpersonal visade sig vara viktigt i diabetesvården och ledde till ett förbättrat egenvårdsbeteende genom förbättrad self-efficacy. Kunskap och rådgivning från vårdpersonal samt olika typer av utbildningsprogram bidrog till att underlätta för personer med diabetes typ 2 att genomföra livsstilsförändringar. Genom att anpassa utbildningen till patientens kulturella bakgrund ökade patientens kunskaper att hantera sin sjukdom. Slutsats Att leva med diabetes typ 2 innebär en livslång utmaning, varför kontinuerligt stöd och undervisning av vårdpersonal kan underlätta genomförandet av livsstilsförändringar för dessa patienter. Att involvera närstående i omvårdnaden är också en viktig faktor, liksom att omvårdnaden anpassas efter patientens individuella behov.

Bakgrund: Kroniskt njursvikt är ett ökande folkhälsoproblem, därmed ökar även antalet patienter som utför dialys. Av 4183 patienter är det endast 1037 som utför sina dialysbehandlingar hemma. Sjuksköterskan behöver mer kunskap kring hur patienter upplever sin egenvård i samband med dialysbehandlingar. Sjuksköterskan behöver bedriva en personcentrerad vård för att dialysbehandlingar i hemmet ska få positiva resultat. Bristande kunskaper inom ämnet kan resultera i att egenvården drivs på ett icke patientsäkert sätt.Syfte: Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelser av att utföra dialys i hemmet.Metod: En allmän litteraturöversikt med induktiv ansats. Fribergs fyrstegsmodell används.Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier: Känsla av flexibilitet, självständighet och förmågan till egenvård, känslomässiga påfrestningar samt behov av stöd och information.Slutsats: Patienter har varierande upplevelser av att utföra dialysbehandlingar hemma. Sjuksköterskan ska bedriva en personcentrerad vård i samband när informationen ges samt när utbildningen erbjuds. Det främjar egenvården hos patienten samt ökar flexibiliteten. Kravet patienter har på självständighet är stort, därmed krävs det av sjuksköterskan att ha rätt kompetens och erbjuder utbildning samt information till både patienter och anhöriga för att därmed öka flexibiliteten.

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 är en folksjukdom som ökar globalt. För att förhindra progression av typ 2 diabetes (T2D) behöver personen leva ett sundare liv. En bra balans mellan fysisk aktivitet, kost och medicinering kan vara avgörande i behandlingen av T2D. Egenvård är även en viktig del av behandlingen. Syfte: Syfte med denna litteraturstudie är att beskriva hur personer med diabetes typ 2 upplever sin egenvård. Metod: En allmän litteraturstudie som består av 11 kvalitativa vetenskapliga artiklar. Vid analysering av artiklarna används tematisk innehållsanalys. Resultat: Två huvudteman identifierades, Hantering av egenvård samt subteman: Hinder och motivation till egenvård, Utmaningar med glukoskontroll, Utmaningar med kost, Utmaningar med fysiskaktivitet samt Utmaningar med medicinering. Andra huvudtema var Stöd vid egenvård samt subtema: Stöd från närstående och vänner samt Bristande stöd från hälso- och sjukvården. Resultaten visade att egenvård vid diabetes upplevdes utmanande, på grund av alla krav som sjukdomen ställde i vardagen. Slutsats: Det finns många hinder för att patienter med T2D skall kunna hantera sin egenvård. Det finns även kunskapsbrister både hos personer med T2D och deras närstående, när det kommer till sjukdomen och egenvårdshantering.

Bakgrund: Typ 1 diabetes (T1D) är en av de vanligaste allvarliga kroniska sjukdomarna hos barn- och ungdomar världen över. Sjukdomen kräver intensiv behandling och en avanceradegenvårdsregim. Forskning visar att den metabola kontrollen försämras under ungdomsåren.Tidigare studier har visat att sjukdomsacceptans kan utgöra en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa, bidra till bättre metabol kontroll och ökad livskvalitet. Trots detta saknas en litteraturöversikt gällande sjukdomsacceptans hos ungdomar med T1D. Syfte: Att beskriva sjukdomsacceptans i relation till ungdomar med typ 1 diabetes. Metod: Litteraturstudie med induktiv design och integrativ metod. Genomförandet var systematiskt och litteratursökning utfördes i CINAHL, PubMed samt PsychINFO. Sökningen resulterade i 14 artiklar som var relevanta för studiens syfte. Inkluderade artiklar (åtta kvalitativa/ sex kvantitativa), var av medelhög till hög kvalitet. Analysen utfördes med stöd i Popenoe m.fl. analysguide. Resultat: Sjukdomsacceptans visade sig kunna gynna ansvarstagande och prioritering av egenvård, långsiktigt tänkande, känsla av normalitet, autonomi och ökad självsäkerhet. Inkorporering av TID i identiteten, kunskap och förebilder i form av andra ungdomar med T1D visade sig vara gynnande faktorer för sjukdomsacceptans. Slutsats: Sjukdomsacceptans är av största betydelse för en fungerande egenvård hos ungdomar med T1D. Med sjukdomsacceptans får ungdomar ökad autonomi, högre livskvalitet, ökat självförtroende och bättre metabol kontroll då egenvården prioriteras som en nödvändig del av det dagliga livet. Med denna kunskap kan sjuksköterskor i sina möten med ungdomar med T1D arbeta aktivt för att främja sjukdomsacceptans.

Bakgrund: Som en del i omvårdnaden av personer med diabetes typ 2 utgör egenvård den viktigaste åtgärden efter hälso- och sjukvårdens insatser. De senaste tjugo åren har stora framsteg gjorts inom användningen av e-hälsa som en del i egenvården och flera studier visar att det kan ha en avgörande roll i hanteringen av diabetes typ 2.  Syftet: Utforska patienters upplevelse i användningen av e-hälsa som stöd för egenvård vid diabetes typ 2. Metod: En litteraturöversikt genomfördes och datasökningar i PubMed och CINAHL utfördes. Åtta kvalitativa artiklar inkluderades i analysen som inspirerades av Elo & Kyngäs deduktiva metod för kvalitativ analys. En modifikation av Orems egenvårdsmodell användes där fem kategorier valdes utifrån stödet de utgjorde för patienten. Under analysen identifierades meningsenheter som sedan sorterades utifrån de fem kategorierna. Subkategorier formulerades för att tydliggöra specifika fenomen inom varje kategori. Resultat: Analysen visade hur e-hälsa bistod patienten: 1) genom att agera eller utföra, 2) genom att stödja, 3) genom att undervisa, 4) genom att vägleda och 5) genom att tillhandahålla en utvecklande miljö. Slutsats: Implementeringen av e-hälsa upplevdes gynna användarna och förbättra deras livskvalitet. Teknologiska svårigheter begränsade dock vissa användare från att utnyttja applikationerna till fullo. Detta och kostnaden för vissa e-hälsotjänster kommer behöva åtgärdas för att öka tillgängligheten för användarna och ytterligare studier behövs för att följa utvecklingen.

Idag räddas fler människor med allvarliga hjärtsjukdomar men bestående skada på hjärtat kan leda till nedsatt pumpkraft och orsaka att hjärtat sviktar. När hjärtat inte orkar att effektivt pumpa ut blod i blodomloppet, berörs kroppens alla organ av låg hjärtminutvolym, ökat fyllnadstryck och otillräcklig syretillförsel. Typiska symtom och tecken debuterar först vid ansträngning och vid försämring även i vila och kan vara livshotande. Syndromet hjärtsvikt har hög sjuklighet, dödlighet och kan orsaka stort lidande för patienten. Det blir också en hög belastning för vården. Behandlingen förbättrar förutsättningen för flera patienter med hjärtsvikt men det ställer krav av patienten att följa behandling och rekommendationer samt acceptera att leva ibland med strikta restriktioner. Att få hjärtsvikt innebär hög risk att försämras i sitt tillstånd och behöva vårdas på sjukhus. Eftersom tiden på sjukhus är kort, kan det göra att patienten inte är färdigbehandlad och skrivs ut för tidigt och därmed behöver återinläggas. För att minska behovet av återinläggning, krävs bättre förståelse kring problemet att hitta, utforska och implementera förebyggande strategier. Syftet var att beskriva orsaker till återinläggningar på sjukhus för personer med hjärtsvikt. Metoden som användes var en litteraturöversikt. Till studien valdes artiklar av kvalitativ och kvantitativ forskning utförd på vuxna, "peer reviewad", max tio år gamla, publicerade på engelska eller svenska och tillgängliga i full text. Vetenskapliga artiklar publicerade innan år 2010, skrivna på andar språk än engelska eller svenska och ej tillgängliga i full text exkluderades. Sjutton vetenskapliga artiklar inkluderades. Resultatet visade att orsaken till återinläggningar var faktorer relaterade till patientens fysiska och psykiska mående, effekten av behandlingen, uppfattningen hur viktig den är, följsamheten och resurser att hantera den. Även sociala och ekonomiska faktorer visades ha samband mellan försämrat tillstånd i hjärtsvikt och behov av återinläggning. Orsaken till återinläggningar av hjärtsviktspatienter är komplexa. På individnivå är det viktigt att patienten förstår vikten av att ha ansvar för sin egen hälsa. Sjukvården har ansvar att förebygga hälsa, erbjuda rätt behandlig och att stödja patientens förmåga att hantera situationen. Faktorer som leder till att patienter med hjärtsvikt återinläggs ofta har samband med bristande förståelse och uppföljning av behandling som kan orsakas av patienten, vården och socioekonomiska omständigheter. Ett optimal omhändertagande av hjärtsviktspatienter bör involvera slutenvård, primärvård och hemsjukvård. Även människans förmåga at ta hand om skig själv sperar en viktig roll. Ett väl fungerande samarbete och tydlighet i vårdkedjan kan optimera vården för den sjuke och förhindra återkommande inläggningar. / Nowadays, there is a good survival rate for patients with heart disease but permanent heart damage can reduce pumping ability and lead to heart failure. When the heart is no longer able to efficiently pump, all organs of the body are affected by a low cardiac output, increased filling pressure and insufficient oxygen supply. Typical symptoms begin at rest and can be life threatening. Heart failure has a high morbidity and mortality. It causes significant reduction in quality of life for the patient and is a burden for the healthcare system. Treatment of heart failure reduces symptoms but requires the patient to follow recommendations and accept strict restrictions to their life. To be a patient with heart failure involves a high risk of deterioration and need for inpatient treatment. Admission time can be relatively short and often patients are discharged prematurely, consequently leading to readmission. To reduce readmission rates, a better understanding of the problem is required in order to find, explore and implement preventative strategies.  The purpose of this paper is to describe the causes of readmission for patients with heartfailure. For this study, the method used was a literature review. Both qualitative and quantitative research papers were used. Inclusion requirements were peer reviewed articles no more than ten years old, in which full text articles could be found and the subjects were adults. We included both English and Swedish publications. Scientific articles published before 2010 and those written in languages other than English or Swedish were excluded. Seventeen scientific articles were included.  The results of this paper show that readmission rates are related to the patients physical and mental health, treatment efficacy, resources available and the patient’s perceptions of the importance of treatment, as well as their compliance to it. Social and economic factors were also shown to be associated with worsening heart failure and readmission rate. The causes for readmission of heart failure patients are complex. At the individual level, the patient can be considered responsible for their own health, and therefore responsible for deterioration in their health. Healthcare, however, is responsible for preventative measures, such as offering the appropriate treatment, and supporting the patient to understand how to care for their own health. Factors contributing to readmission are often related to a lack of understanding of the condition or a lack of appropriate follow-up, this can be on the side of the patient or the healthcare provider, and often related to socio-economic circumstances. Optimal heart failure treatment involves a combination of inpatient care, primary care and at home care. The patient’s ability to take care of themselves plays an important role. A well functioning collaboration with clear roles within the healthcare system can optimise treatment for the patient and reduce readmission rates.

Bakgrund: Diabetes är ett folkhälsosjukdom och 95% av alla med diabetes har diagnosen Diabetes mellitus typ 2. Risken för Diabetes typ 2 (DMT2) ökar i samband med fetma och fysisk inaktivitet. Det är viktigt att personer med diabetes utför egenvård för att främja hälsan, utan egenvården kan svåra komplikationer uppstå. Kända komplikationer som kan uppstå i samband med diabetes är hyperglykemi, hypoglykemi, hjärt-och kärlsjukdomar samt stroke. Utöver egenvård kan sjukdomen behandlas med läkemedel. Syfte: Syftet var att beskriva vuxna personers upplevelser av att leva med Diabetes mellitus typ 2. Metod: Metoden som användes är litteraturöversikt. Artiklar valdes ut från databaserna Cinahl och Pubmed för att svara på problemformuleringen samt syftet. De artiklar som inte besvarade syftet exkluderades och 10 relevanta artiklar valdes ut till resultatet. Resultat: Resultatet presenterades i fyra övergripande teman: Vuxnas upplevelser med egenvården, Rädsla och Oro, Brist på kunskap, Livsstilsförändring. Sammanfattning: Sammanfattningsvis är Diabetes mellitus typ 2 en sjukdom med hög risk för komplikationer, men den är relativt lätt att hantera med hjälp av medicinering och en förändrad livsstil. Brist på kunskap och erfarenhet kan leda till att individen blir överväldigad, orolig och hjälplös på grund av upplevd brist på stöd från hälso- och sjukvårdssystemet. För att förhindra detta kan konsultation i kombination med praktisk planering för den diagnostiserade individen i ett tidigt skede hjälpa patienten att hantera sitt tillstånd och göra det möjligt för individen att leva ett fullvärdigt liv.

Bakgrund: Patientempowerment innebär för patienten ett större ansvarstagande och delaktighet i vården än vad som traditionellt förekommer. För att detta ska bli möjligt krävs att vårdpersonal låter patienten ingå i vårdteamet och vågar ifrågasätta sin egen maktposition. Framtidens generationer kommer med stor sannolikhet att ställa allt större krav på inflytande vilket talar för behov av förändring. Syfte: Hur upplever KOL-patienter information och stöd från vårdpersonal? Metod: Kvalitativa semistrukturerade intervjuer med induktiv ansats. Innehållsanalysen av resultatet genomfördes på en manifest nivå med hjälp av Graneheim och Lundman, (2008). Resultat: KOL-skola upplevs av patienter som en utbildningsform där man känner sig delaktig. Tillit till vårdpersonal är viktig om man ska kunna utveckla en vårdrelation med ömsesidigt ansvar. Vårdpersonal bör inte skuldbelägga patienten för att få resultat. Olika patienter har olika egenkapacitet och dessa bör tas tillvara. Upplevelser av kunskapsbrist kunde ses hos både patienter och vårdpersonal. Slutsats: En ökad medvetenhet kring empowerment kan öka patientsäkerheten och skapa en mer jämlik sjukvård. / Background: Patient empowerment gives the patient more responsibility and involvement in his or her own care than what traditionally exists in western health care. To make able grater patient empowerment, it is required that health care professionals allow the patient to be part of the medical team and for both patient and care giver to question their own position of power. Future generations will most likely place increasing demands on power and participation, which indicates a need for change. Aim: The aim of this study was to determine how patients with COPD experience information and support given from health professionals. Methods: Qualitative semi-structured interviews with an inductive approach. The analysis of the results was carried out on a manifest level using Graneheim and Lundmans method (2008). Result: COPD group education sessions are perceived by patients as a form of learning where one feels involved. Trust in health professionals is essential if we are to develop a treatment relationship with mutual responsibilities. Health professionals should not blame the patient to get results. Different patients have different self-efficacy and these abilities ought to be utilized. Perceptions of lack of knowledge were seen among both patients and health professionals. Conclusion: An increased awareness of empowerment can increase patient safety and create a more equitable health care.

Sjuksköterskan ska vid behov kunna motivera till förändrade livsstilsfaktorer samt bedöma patientens förmåga till egenvård. Dock finns ingen enhetlig praxis för att göra detta trots att många sjukdomar skulle kunna förebyggas med hjälp av egen-vård, däribland kranskärlsjukdom som skördar många liv i Sverige varje år. Även den som redan har drabbats har mycket att vinna. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva sjuksköterskans upplevelser av att motivera patienter med krans-kärlsjukdom, inneliggande på en kardiologisk vårdavdelning, till egenvård. Me-tod: Studiens design är en kvalitativ intervjustudie. Sju allmänsjuksköterskor som arbetade på en kardiologisk vårdavdelning intervjuades. Materialet transkribera-des och analyserades sedan med hjälp av kvalitativ innehållsanalys utifrån Häll-gren- Graneheim och Lundman (2008). Resultat/Slutsats: Sjuksköterskorna upp-lever stärkande och hindrande omständigheter i sitt arbete med att motivera pati-enter till egenvård. Det finns möjligheter att så ett frö hos patienterna innan de skrivs ut dock kräver det att sjuksköterskan har förmågan att känna av patienten samt litar på andra i samarbetet kring patienten. För att sjuksköterskan ska kunna motivera patienterna till egenvård krävs också att hänsyn tas till olika bakomlig-gande faktorer som kan påverka en persons beteende och därigenom möjligheter-na att nå fram till patienten. För att sjuksköterskan ska känna att han/hon räcker till i arbetet med att motivera patienter med kranskärlsjukdom till egenvård be-hövs mer utbildning samt att mer tid avsätts för detta arbete. / The nurse should be able to motivate patients to change their lifestyle and assess the patient's ability to self-care. However, there is no standardized practice to do this despite the fact that many diseases could be prevented through self-care, inc-luding coronary heart disease that claims many lives in Sweden each year. Even those who are already ill have much to gain through self-care. Purpose: The pur-pose of this study was to describe nurses' experiences of motivating patients with coronary artery disease, hospitalized on a cardiology ward, to self-care. Method: The study design is a qualitative interview. Seven general nurses working in a cardiology ward were interviewed. The material were transcribed and analyzed using qualitative content analysis according Hällgren- Graneheim and Lundman (2008). Results/Conclusion: The nurses experienced invigorating and hindering factors in their efforts to motivate patients to self care. There are possibilities to plant a seed in the patients mind before they are discharged, however, that requi-res that the nurse has the ability to read the patient, and trust others in the work around the patient. In order that the nurse should be able to motivate patients to self-care is also required to take into account the different underlying factors that can affect a person's behavior and thereby the possibilities to reach the patient. To make the nurse feel that he/she is sufficient for the work to motivate patients with coronary artery disease to self-care is needed more education and that more time is allocated for this work.