Under år 2015 har media haft skriverier om flyktingkrisen i Europa och Sverige. Det har lagts fram som en av de största flyktingkriserna genom svensk historia på grund av mängden som anlänt. Syftet med denna studie är att undersöka hur flyktingtillströmningen i Sverige har på-verkat socialarbetare inom ensamkommande barn i Norrland privat och yrkesmässigt samt vilket stöd socialtjänsten har erbjudit dessa yrkesverksamma i situationen. För att svara på syfte gjordes en kvalitativ studie med sju intervjuer med socialsekreterare. Materialet som har samlats in har bearbetats genom en kvalitativ innehållsanalys, vilket lett till ett innehållsrikt resultat som har analyserats genom fyra olika teorier. Teorierna täcker in flera aspekter inkluderat micro-, meso- och makro-nivå, för att skapa en helhetsbild vilket framkommit i intervjuerna. Resultaten bevisar att arbetsbelastningen ökade under år 2015 vilket ledde till att arbetsuppgifterna för socialsekreterarna förändrades genom att omprioriteringar behövde göras och största fokus blev på att lösa boendeplatser och de mest akuta saker som dök upp. Under denna period fanns det stöd i form av handledning, utbildning, kollegor och chefsstöd, men tiden räckte inte alltid till för att ta tillvara på stödet. Arbetsbelastningen och sena dagar på jobbet gjorde att socialsekreterarnas privatliv påverkades negativ på diverse sätt.

På grund av den rådande flyktingkrisen har antalet ensamkommande barn som kommer till Sverige ökat dramatiskt under de senaste åren. Syftet med denna studie var att undersöka hur boendepersonal upplevde relationen till ensamkommande barn utifrån ett alliansperspektiv. Detta undersöktes genom en kvalitativ studie där fyra semi-strukturerade intervjuer genomfördes med boendepersonal från två olika HVB för asylsökande ensamkommande barn. Empirin analyserades sedan genom en kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultatet för studien visade att boendepersonalen upplevde att relationen till barnen var komplex då ett flertal faktorer inverkade på relationsbyggandet. Allians visade sig vara ett användbart begrepp utifrån vissa aspekter men kunde inte beskriva relationen i sin helhet.

Under 2015 kom fem gånger så många ensamkommande barn till Sverige jämfört med året innan. Detta innebar en stor påfrestning för Sveriges kommuner och för de Hem för vård och boende (HVB-hem) som ansvarar för ensamkommande barn och ungdomar. Syftet med denna studie är att undersöka hur denna belastning påverkade HVB-hemmens verksamhet för ensamkommande barn och att studera de informationsstrategier som används vid etablering av hemmen. Hur har grannar informerats om verksamheterna och hur har de reagerat? Metodiskt bygger studien på individuella semistrukturerade intervjuer och en skriftlig intervju via e-post. Personerna som intervjuades är verksamma vid HVB-hem i olika kommuner i Jönköpings län. Resultatet visar att de två största utmaningarna för HVB-hemmens verksamhet för ensamkommande barn handlade om att få tag i lämpliga lokaler och kompetent personal. De två vanligaste informationsstrategierna som användes var informationsmöten och öppet hus. Fyra kommuner valde dock att hålla en lägre profil och avstå från information till grannar. Vidare visar studien att respondenterna överlag är positivt överraskade över det stora engagemanget de mött från allmänheten och att sådana reaktioner är vanligare än oro. Resultatet analyseras delvis utifrån NIMBY-begreppet och kopplingar görs till de två informationsstrategierna, samverkansansatsen och den autonoma ansatsen. Dessutom belyses skillnader och likheter i relation till tidigare forskning.

Utifrån egna erfarenheter har vissa ensamkommande barn och ungdomar en något förskönad bild av landet och livet i Sverige. En sådan förskönad bild kan bli ett hinder för den egna integrationen hos de ensamkommande. Denna studie syftar till att undersöka hur ensamkommande barn och ungdomars föreställningar om Sverige ser ut samt om dessa har förändrats och i så fall på vilket sätt förändringen har skett under tiden i Sverige. Överlag så finns det mycket forskning om ensamkommande ungdomar men när det gäller forskning som handlar om deras föreställningar om Sverige visar det sig vara ett ganska outforskat ämne. Studien bygger på fem stycken kvalitativa intervjuer med ensamkommande ungdomar där fokus har legat på deras subjektiva bild och förväntningar på Sverige samt vilka bidragande faktorer som tvingade dem till flykt och vad som låg bakom deras val att fly till Sverige. Var det en slump eller redan förutbestämt? Det har visat sig att det finns skilda förväntningar på Sverige som land, där vissa förväntningar har infriats, medan andra inte har stämt överens med verkligheten bland ungdomarna. Betydelsen av att vara medveten om hur samhällets verklighet ser ut lägger en god grund för deras egen utveckling. För att underlätta integrationen och vägen in i det svenska samhället så krävs det mer kunskap och förståelse om ämnet.

De ensamkommande flyktingbarnen som kommer till mottagarlandet hamnar oftast på HVB-hem, inspektionen för vård och omsorg, där de får bo tills de är självständiga nog att flytta därifrån till ett eget boende. Studiens syfte är att studera hur personal på HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn arbetar med barnens fritid. Främst för att se hur personalen arbetar  i relation till frågor som rör barns delaktighet i samband med strukturerade aktiviteter jämfört med barnens egna val av sysselsättningar. Vi har genomfört tio semistrukturerade intervjuer med personal som arbetar på HVB-hem. Utifrån personalens utsagor  så kan vi konstatera att grunden till barnens delaktighet är att personalen ska utgå ifrån varje barns enskilda behov.

Att arbeta med flyktingar är en del av det sociala arbetet som idag blivit väldigt utbrett. Under sommaren och hösten 2015 ökade antalet flyktingar som anlände till Sverige och arbetet blev mer krävande än någonsin. Personer som arbetade med dessa flyktingar fick dra ett stort lass för att täcka upp för de växande behoven. Mycket ny personal rekryterades och antalet asylboenden, däribland boenden för ensamkommande barn, ökade markant i Umeå kommun. I samband med detta ändrades också förutsättningarna för den personal som arbetade med ensamkommande barn. Syftet med den föreliggande studien var att undersöka vilken upplevelse personal på boenden för ensamkommande barn hade av detta och om de upplevde någon väsentlig skillnad i sin arbetssituation. Intervjuer genomfördes med utgångspunkt i en intervjuguide som konstruerades utifrån områdena egna uppfattningar, tidigare forskning samt Theorell & Karaseks krav-, kontroll- och stödmodell. Resultatet visar att personalen upplevde en stor förändring i arbetet och dess omfattning. Den övergripande känslan bland deltagarna var negativ och det visade sig att strukturen ändrats såväl i arbetsuppgifterna som i flyktingverksamheternas organisation. Den mest framträdande skillnaden i arbetet nu jämfört med innan flyktingkrisen, gällde relationen till ungdomarna. Relationerna ansågs bli lidande till följd av den ökade arbetsbelastningen, då det inte längre fanns tid till varken etablerandet eller bibehållandet av dem.

Syftet med denna uppsats är att analysera förutsättningarna för implementeringsprocessen när det gäller de lagar som berör ensamkommande barn, i och med den extraordinära situation som den markanta ökningen av denna grupp gett upphov till. Syftet och tillhörande frågor besvaras genom att urskilja om de kommunala verksamheterna i Halmstad, som valts utifrån ett målinriktat urval, förstår, kan och vill implementera dem. Genom en semistrukturerad intervjumetod besvaras tre bifrågeställningar som utgår från Lundquist och Vedungs teoretiska implementeringsvillkor: om tjänstemännen (1) förstår, (2) kan och (3) vill implementera lagarna i arbetet. Detta i sin tur besvarar huvudfrågeställningen: har Utbildnings- och arbetsmarknadsförvaltningen, Överförmyndarförvaltningen och Socialförvaltningen, i takt med den extraordinära situation som uppkommit, förutsättningarna som krävs för att implementera lagarna i arbetet? Rättsreglerna som skulle implementeras var Lag om mottagande av asylsökande, Lag om god man för ensamkommande barn och Socialtjänstlagen. Resultatet påvisar att förutsättningarna för implementeringen saknades. Tjänstemännen kunde, ville och förstod inte hur lagarna skulle tillämpas i enlighet med beslutsfattarnas intentioner. Skälet grundar sig i den markanta ökningen av ensamkommande barn.

<p>Avsikten med uppsatsen var att undersöka arbetet med ensamkommande asylsökande barn i Östersunds kommun med inriktning på hur de verksamhetsaktiva uppfattar insatserna. Hur, menar de verksamhetsaktiva, har barnen mottagits, vilka är deras behov och hur har dessa behov tillgodosetts? Undersökningen genomfördes med hjälp av halvstrukturerade intervjuer. Studiens informantgrupp bestod av en områdesansvarig, en pedagog, en vägledare, en särskild förordnad vårdnadshavare och en fritidspedagog som alla var verksamma i arbetet med de ensamkommande asylsökande barnen. Ett viktigt resultat handlar om att de verksamhetsaktiva omdefinierat målgruppen och att de inte längre betraktar de ensamkommande flyktingbarnen som en extremt utsatt grupp. Denna omdefiniering tycks ha haft konsekvenser för hur verksamheten inriktats och bland annat för tillämpningen av den kontroversiella ansvarspedagogiken.</p>

<p>Ensamkommande barn är föremål för en ständig debatt men den svenska forskningen gällande dessa barns möjligheter och livsvillkor i Sverige är bristfällig. Åldersperspektivet är en viktig faktor i mottagandet och asylprövningen för ensamkommande barn. Studien ämnade därav undersöka huruvida Migrationsverkets handläggare upplevde att bedömningen av ensamkommande asylsökande barns ålder är ett problem samt om detta påverkar barnens mottagande och möjligheter till integration i Sverige. Undersökningen baserades på kvalitativa intervjuer med fem av Migrationsverkets handläggare för ensamkommande barn. Studiens teoretiska utgångspunkter var aktuella lagar och riktlinjer som reglerar mottagandet av ensamkommande barn med särskild fokus på barnkonventionen. Resultatet visade att respondenterna inte egentligen upplever själva åldersbedömningen av ensamkommande barn som ett problem, utan att det snarare är bristen på tydliga riktlinjer för åldersbedömningar som upplevs utgöra problemet. Studien visade också på att respondenterna inte har integrationsaspekten i åtanke i allmänhet och inte i åldersbedömningen i synnerhet. Det svenska asylsystemet är mer generöst i sin bedömning för barn än för vuxna och denna studie visade hur barnkonventionen, vilken syftar till att stärka barns skydd och rättigheter, samtidigt kan få icke avsedda effekter genom att människor känner sig manade att uppge en ålder yngre än 18 år för att få ta del av de rättigheter som barnkonventionen tillskriver varje barn.</p>

Avsikten med uppsatsen var att undersöka arbetet med ensamkommande asylsökande barn i Östersunds kommun med inriktning på hur de verksamhetsaktiva uppfattar insatserna. Hur, menar de verksamhetsaktiva, har barnen mottagits, vilka är deras behov och hur har dessa behov tillgodosetts? Undersökningen genomfördes med hjälp av halvstrukturerade intervjuer. Studiens informantgrupp bestod av en områdesansvarig, en pedagog, en vägledare, en särskild förordnad vårdnadshavare och en fritidspedagog som alla var verksamma i arbetet med de ensamkommande asylsökande barnen. Ett viktigt resultat handlar om att de verksamhetsaktiva omdefinierat målgruppen och att de inte längre betraktar de ensamkommande flyktingbarnen som en extremt utsatt grupp. Denna omdefiniering tycks ha haft konsekvenser för hur verksamheten inriktats och bland annat för tillämpningen av den kontroversiella ansvarspedagogiken.