Det finns 79 sjukhus i Sverige som utför total höftledsplastik. Ett sjukhus i Mellansverige opererar årligen 300 elektiva höftplastikoperationer. Syftet med studien var att undersöka hur stor andel av patienterna som inte går hem som planerat efter elektiv höftplastikoperation samt vilka orsaker som ligger bakom detta. Även ålder- och könsskillnader vad gäller tidpunkt för hemgång har undersökts.Studien är empirisk och kvantitativ med en jämförande och deskriptiv studiedesign. Egenhändigt utformade formulär delades ut. Totalt 52 formulär samlades in varav 10 uteslöts som bortfall.Studien visade att 64 % av patienterna blir kvar längre än planerat på sjukhuset. Detta beror på flera olika faktorer. Lågt blodvärde och/eller behov av blodtransfusion, hemsituation och immobilisering var de tre främsta orsakerna. Övriga orsaker som framkom var yrsel och svimning, övrig sjukdom, helg, smärta, ny fraktur samt bilaterala proteser. Ingen signifikant skillnad kunde påvisas mellan ålder och försenad hemgång eller mellan kön och försenad hemgång.Slutsatsen är att majoriteten av de elektiva höftplastikpatienterna blir kvar längre än planerat på avdelningen och de tre främsta orsakerna till detta är lågt blodvärde och/eller behov av blodtransfusion, hemsituation och immobilisering. / ABSTRACTThere are 79 hospitals in Sweden performing total hip replacement. A hospital in central Sweden operates an annual of 300 elective hip replacement surgeries. The purpose of this study was to examine the proportion of patients who do not go home as planned after elective hip replacement and the reasons behind this. Age and gender differences in the timing of discharge have also been investigated.The study is empirical and quantitative, with a comparative and descriptive study design. Self-designed forms were distributed. A total of 52 forms were collected of which 10 were excluded as non-response.The study showed that 64% of patients remain longer than planned at the hospital. This is due to several factors. Anemic and/or need for blood transfusion, home situation and immobilization were the three main causes. Other factors that emerged were dizziness and fainting, other illness, weekend, pain, new fracture and bilateral prostheses. There were no significant difference between age and delayed discharge or between sex and delayed discharge.The conclusion is that the majority of elective hip replacement patients remain longer than planned in the hospital and the three main reasons for this are anemic and/or need for blood transfusion, home situation and immobilization.

Inledning De barn som har en försenad språkutveckling av olika orsaker behöver ofta extra stöd i sitt språklärande. Förskollärare träffar barnen en stor del av dagen och är därmed en mycket viktig del i det språkstimulerande arbetet. För att barnen ska stöttas på bästa sätt behöver förskollärarna ha goda kunskaper när det gäller vilket språkområde som behöver tränas och vilket eller vilka språkutvecklande arbetssätt som är mest gynnsamma. Syfte Studiens syfte är att synliggöra förskollärarnas kunskaper om barns språkutveckling och hur de använder sig av sin kompetens för att stötta barn med en försenad språkutveckling. Metod Vald metod för studien är kvalitativa intervjuer. Sex verksamma förskollärare på olika förskolor har medverkat. Intervjusvaren har sedan transkriberats och innehållet har analyserats tematiskt. Resultat Resultatet av vår studie visar att de intervjuade förskollärarna känner ett stort ansvar för alla barns språkutveckling. När ett barn behöver extra träning försöker de göra detta till en inkluderande gruppaktivitet med flera barn. Språkträning är inte något som sker enbart vid planerade samlingar utan detta pågår hela dagen, i så väl leken och lässtunden som vid måltider och till och med på skötbordet. Deltagarna i vår studie anser att alternativ och kompletterande kommunikation är gynnsam för alla barn och ett bra komplement i det språkutvecklande arbetet. Signalerna på en försenad språkutveckling varierar stort, det finns många signaler som förskollärarna i studien är uppmärksamma på. Informanterna anser att en diagnos inte är viktig för barnets rätt till stöd men för att kunna ge rätt typ av stöd finns ett behov av mer kunskap. Specialpedagogen är en stor tillgång i det språkutvecklande arbetet.

I samhället idag framkommer det allt fler barn som har någon form av språkstörning. Kunskapen bör därför hållas uppdaterad bland logopeder och talpedagoger med flera och att det även finns tillgång till stöd och hjälp för dessa barn. Kommunens översikt över behovet av hjälp är också viktigt för att barnen ska få de bästa möjliga förutsättningarna. Kommunen bör sedan göra det som krävs för att hjälpen för barn med språkstörning ska finnas tillgänglig i kommunen. I denna studie är vårt syfte att se vad det finns för hjälp för barn med språkstörning i olika kommuner och om hjälpen skiljer sig åt beroende på om kommunen är större eller mindre. Den frågeställning vi valt till denna undersökning är: Skiljer sig hjälpen åt för barn med språkstörningar i större respektive mindre kommuner och i så fall varför? Denna studie är kvalitativ och består av en strukturerad intervju. Frågorna har här bestämts i förväg och skickats ut till sju olika kommuner som är strategiskt utvalda. Den strukturerade intervjun har skickats iväg till kommunerna via mejl tillsammans med ett missiv efter ett telefonsamtal med oss där vi ville ha ett godkännande till att skicka frågeformuläret och missivet till dem. Resultatet visade på att större kommuner har språkförskolor medan mindre kommuner inte har inrättat några, men det visade också på att vissa större kommuner inte heller har någon sådan verksamhet. Resultatet visade också på att orsaker till att mindre kommuner inte har någon språkförskola är att barnantalet är för litet eller att de inte har så många barn med språkstörning i kommunen så att det skulle löna sig att ha denna verksamhet.

Syftet med arbetet är att studera några lärares uppfattningar när det gäller undervisningsmetoder och åtgärder för elever med språkstörning eller försenad språkutveckling i grundskolans tidigare år, samt när och hur elevernas språkliga svårigheter visar sig i undervisningssituationen. Metoden för insamlingen av empiriskt material är kvalitativa intervjuer med fyra lärare i grundskolans tidigare år. Intervjuerna var ostrukturerade och fokus var att försöka uppfatta och förstå lärares nyanserade beskrivningar om sin undervisning för elever med språkstörning eller försenad språkutveckling. Resultaten i arbetet visar att de riktigt stora riskerna att utveckla läs-och skrivsvårigheter är när språkförståelsen och ordförrådet är drabbat. Svårigheter inom språkförståelse och ordförråd är dock inte lika enkla att definiera som fonologiska svårigheter. Därför gäller det att lärare säkerställer att de undervisningsmetoder som används ger elever med språkliga svårigheter möjlighet att utveckla sidor av språket som handlar om förståelse. Resultaten visar även att många anpassningar är på individnivå utan sammanhang. Det gör att de kommunikativa delarna av undervisningen försvinner vilket gör att språkförståelsen och ordförrådet inte utvecklas särskilt effektivt. Anpassningar som är inkluderade i den ordinarie undervisningen gör det möjligt att utifrån ett sociokulturellt perspektiv på lärande bibehålla de kommunikativa delarna av undervisningen vilket i sin tur gör det möjligt att utveckla språkförståelsen och ordförrådet. Undervisningsmetoderna bör istället vara konkreta, kommunikativa, modellerande och av multimodal karaktär, där undervisningsmetoderna utgår från elevens starkaste språkliga sidor. / The purpose of the study is to study some teachers' perceptions regarding teaching methods and measures for students with language impairment or late language development in the early year's primary school, as well as when and how students' linguistic difficulties appear in the teaching situation. The method for collecting empirical material is qualitative interviews with four teachers in the primary school's early years. The interviews were unstructured and the focus was to try and perceive teachers' nuanced descriptions of their teaching for language impaired students or students with late language development.   The results in the study show that the major risks of developing reading and writing difficulties are when linguistic difficulties and vocabulary is already affected. However, linguistic difficulties and vocabulary are not as easy to define as phonological difficulties. Therefore, teachers must ensure that the teaching methods used give students with linguistic difficulties the opportunity to develop sides of language that concern understanding.   The results also show that many adaptions are at individual level without context. This causes the communicative parts of teaching to disappear, which hinders language comprehension and vocabulary to develop efficiently. Adaptations that are included in the regular practice allow for the communicative parts of the teaching from a socio-cultural perspective of learning. This makes it possible to develop linguistic understanding and vocabulary. The teaching methods should instead be concrete, communicative, explicit and using a variation of learning methods. Where the methods are based on the student's strongest linguistic aspects.

Sammanfattning: Introduktion: Tidig upptäckt av cerebral pares (CP) möjliggör tidig behandling, när hjärnans plasticitet är bäst, vilket optimerar barnets utveckling. I Sverige erbjuds alla barn motoriska utvecklingsuppföljningar inom barnhälsovården (BHV). Barn med kända riskfaktorer för CP följs dessutom inom neonatala uppföljningsprogram, där evidensbaserade bedömningsmetoder används vid motorisk bedömning. För en patientsäker vård behöver nedsatt motorik och CP tidigt identifieras, oberoende vart barnen följs. Syfte: Undersöka skillnader mellan barn med CP tillhörande högriskgrupp (HR) eller lågriskgrupp (LR), gällande första kontakt med fysioterapeut och motorisk bedömning, i Region Uppsala. Metod: Kvantitativ journalstudie med deskriptiv, retrospektiv och komparativ design valdes. Barn födda 2010-2016, diagnostiserade med CP 2010-2018 i Region Uppsala inkluderades. Barnen delades in i HR/LR för CP. Mätvariabler: motorisk nivå och kvalitet, funktionsnivå, typ av CP, ålder första kontakt med fysioterapeut samt ålder remittering till habiliteringsverksamheten. Deskriptiv statistik och icke-parametriska statistiska test användes, p-värde ≤0.05. Resultat: Trettiosju barn inkluderades, 22 HR/15 LR för CP. Barnen med högrisk bedömdes av fysioterapeut, erbjöds behandling samt remitterades till habiliteringsverksamheten signifikant tidigare. Barn med sämre funktionsnivå remitterades signifikant tidigare till habiliteringsverksamheten. Slutsats: Barn med CP i Region Uppsala har ojämlik tillgång till fysioterapeutiska bedömningar och behandlingar. Barn med högrisk för CP bedömdes av fysioterapeut och remitterades till habiliteringsverksamheten tidigare.  Barn med sämre funktionsnivå remitterades också tidigare. Evidensbaserade bedömningsmetoder verkar möjliggöra tidig upptäckt av motoriska avvikelser och därigenom möjlighet till tidiga interventioner. Ett sätt att erbjuda patientsäker och jämlik vård för barn med utvecklingsavvikelser, kan vara att använda evidensbaserade bedömningametoder inom verksamheter vars mål är identifiering av utvecklingsavvikelser. / Abstract: Introduction: Early detection of cerebral palsy (CP) allows for early treatment, when brain plasticity is at its best, which optimizes the child's development. In Sweden, all children are offered motor developmental surveillance in child health services. In addition children with known riskfactors of developing CP are enrolled in neonatal follow-up, using evidence-based assessment methods. In order to provide patientsafe and quality of care, early identification of impaired motor function and CP is needed, regardless of where the children are monitored. Aims: Investigate differences between children belonging to high or low riskgroup for CP regarding first contact with physiotherapist and assessed motorskills, in Region Uppsala. Methods: A quantitative journalstudy with descriptive, retrospective and comparative design was selected. Children born 2010-2016 diagnosed with CP 2010-2018 in Region Uppsala were included and divided into children with high or low risk to develop CP. Measures: motor performance, level of disability, type of CP, first visit at physiotherapist, age of reffered to habilitation-services. Descriptive statistics and non-parametric statistical tests were used, p-value ≤0.05. Results: Thirty-seven children were included, 22 with high-risk and 15 with low-risk for CP. Children with high-risk were assessed by physioterapist and referred to habilitation-services significantly earlier. Children with more severe disability were also referred significantly earlier. Conclusion: Children with CP in Region Uppsala have unequal access to timely physiotherapy and habilitation-services. Evidence-based assessment methods enable early detection of motor abnormalities and allows for early treatment. To provide safe and equal care, all professionals performing developmental surveillance should use evidence-based assessment methods.