The interest of suppressing migrant smuggling at sea is to be considered as part of state sovereignty and the state’s right to migrant control. This combat against criminal activity at sea is a balance between state security interest and ensuring the safety of migrants on board suspected vessels. There are a rising number of voluntary rescue organisations at sea that face trials, suspected of aiding migrant smugglers. This is a problematic fact against the big need for search and rescue operations. Despite the perilous nature of sea-crossings, maritime migration is a common phenomenon. Betweenyear 2014 and year 2020 there were20 959people reported dead in the Mediterranean Sea. Public international law provides the duty to render assistance at sea. The legal area of maritime rescuealsocoversthe coastal state dutyto promote the establishment and maintenance of adequate and effective search and rescue service. This thesis aims to analysethe conflict between the, within state sovereignty, right to control immigration and the state duty to render assistance at sea. Using aninternational legal perspective, it examines the extent of the state duty of maritime rescue.Furthermore, it examines the regulation concerning migrant smuggling and asks whether the measures taken by states against the smuggling of migrantsat seais in line with international law. The analysis concerns areas within international law of the sea, international refugee law as well as international human rights law. Vital regulations are the principle of non-refoulement and the right to life.The examination shows that the right to life reinforces thestate duty to render assistance at seaand that the principle of non-refoulement collides with extraterritorial migration control. Furthermore, it shows that the criminalisation of voluntary organisations at sea collides with the state duty to promote an effective search and rescue service. In summarythis analysis displaysthat the state interest of combating migrant smuggling wrongfully takes priority over the duty to render assistance and the respect for human rights concerning migrants at sea

No description available.

No description available.

Uppsatsens huvudsyfte har varit att analysera om upplåtelseförbudet som återfinns i 31 § RNL kan anses vara förenligt med egendoms- och diskrimineringsskyddet i RF och EKMR i förhållande till samebyarnas rätt till småviltsjakt och fiske i fjällen. För att ge en bättre kontext till huvudsyftet har uppsatsen också redogjort för renskötselrättens rättsliga grund i urminnes hävd, dess civilrättsliga karaktär och att samebyarna, genom renskötselrätten, äger exklusiv rätt till småviltsjakt- och fiske i fjällen. Uppsatsen har också belyst bakgrunden till det nuvarande upplåtelseförbudet. Resultatet visar att upplåtelseförbudet varit i princip oförändrat sedan 1886 och att samerna vid denna tidpunkt ansågs oförmögna att förfoga över upplåtelser av bland annat jakt och fiske. Analysen talar för att lagstiftarens mening i denna fråga kan antas ha påverkats av 1800-talets härskande bild av samerna som ett lägre stående folk. Det framgår av analysen att samerna som urfolk och minoritet omfattas av ett starkt rättsskydd nationellt såväl som internationellt, och att svenska staten måste tillförsäkra samernas rätt till bland annat självbestämmande och icke-diskriminerande lagstiftning. Analysen pekar mot att RNL:s reglering kan antas strida mot egendoms- och diskrimineringsskyddet enligt RF och EKMR.

Sverige har genom åren ratificierat en mängd internationella traktater inom folkrättens område som gäller vid krig och konflikt. Enligt Totalförsvarets folkrättsförordning ska de bevakningsansvariga myndigheterna ha kunskap om folkrättens regelverk i krig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har till uppgift att erbjuda utbildning i det folkrättsliga regelverket i krig till dessa myndigheter. Denna uppsats ämnar därför undersöka hur denna folkrättsliga utbildning ser ut och hur väl den implementeras i enlighet med det som står i Totalförsvarets folkrättsförordning.

I Sverige har till dato endast en fällande dom för människohandel för tvångsarbete meddelats, trots att statistik och rapportering i media indikerar att problemet är omfattande. Av media och myndighetsrapporter framgår att de som utsätts för arbetskraftsexploatering ofta är personer som befinner sig i Sverige som asylsökande eller som helt saknar tillstånd att vistas och arbeta i landet. Detta är även en grupp som på grund av deras prekära migrationsstatus, bristande tillgång till myndighetsskydd och begränsade försörjningsmöjligheter identifierats som särskilt utsatt för människohandel. Trots detta har inget åtal för människohandel för tvångsarbete avsett exploatering av papperslösa eller asylsökande, och åtal har heller aldrig väckts för fall där migranten rekryterats i Sverige. I denna uppsats diskuteras och problematiseras den internationella och den svenska definitionen av människohandel ur ett rättighetsperspektiv, med särskild fokus på arbetskraftsexploatering av irreguljära migranter och skyddet för deras rättigheter. Det konstateras att eftersom definitionen av människohandel utformats inom ramen för ett brottsbekämpningsuppdrag har de utsattas rättigheter hamnat i skymundan. Staternas ovilja att garantera de irreguljära migranternas rättigheter har påverkat definitionens utformning och lett till att den exploatering denna grupp utsätts för hamnar utanför dess tillämpningsområde. Vidare visas att svenska domstolars tolkning och tillämpning av straffbestämmelsen har ytterligare begränsat dess tillämplighet i sammanhanget. Mot denna bakgrund anförs att människohandelsbestämmelsen inte på ett tillfredsställande sätt förmår förebygga och bekämpa den typ av människohandel som idag är av störst praktisk betydelse. Straffbestämmelsen misslyckas även med att beskydda de irreguljära migranternas rättigheter, en grupp som är särskilt utsatt för rättighetskränkningar av olika slag men som har en mycket begränsad tillgång till myndigheternas beskydd. Avslutningsvis diskuteras behovet av en mer ändamålsenlig rättstillämpning eller en reviderad straffbestämmelse. Såsom människohandel definierats av internationella organisationer avses den handelsprocess som leder till exploatering, och inte exploateringen i sig. Särskilt de irreguljära migranter som rekryteras i Sverige har sällan utsatts för en sådan handelsprocess. Det anförs därför att det ur ett svenskt perspektiv vore angeläget att istället anta en straffbestämmelse som möjliggör bestraffning av den fortgående exploateringen.

Under Swedish law, an alien convicted of an offence punishable by imprisonment may be sentenced to deportation if there is reason to assume that the alien will reoffend, or if the offence is so serious that the alien should not be permitted to stay. Upon release, the alien may be held in immigration detention for the purpose of enforcing the deportation order. While detention is generally subject to maximum time limits, criminal deportees face indefinite detention. This exceptional treatment raises questions about the proper purpose of immigration detention and respect for the right to liberty. This paper investigates and critically analyses the Swedish regulatory framework for the detention of criminal deportees from a human rights perspective. It reveals how the alien’s criminal record and assumptions about the risk for reoffending play adecisive role both in the decision to detain and the length of detention. The right to liberty, which protects the individual against illegal and arbitrary detention, does not prohibit the use of immigration detention for crime prevention purposes, provided it is subsidiary to the primary purpose of enforcing the deportation order. Administrative detention is, however, arguably an inappropriate tool for the prevention of crime. Moreover, the Swedish legislation lacks a coherent and satisfactory basis. A thorough enquiry into the use of immigration detention as a crime prevention measure is necessary, to analyse data on the detention of criminal deportees and examine how criminal law measures could be more appropriately used to counter serious threats to public order, without unnecessary encroachment on the right to liberty.

This study examines the issue of compatibility of demo-conditionality with state sovereignty in international law.  From a practical perspective, it examines the state of the science with respect to the enforcement of demo-conditionality, in the context of the unique relationship between the European Union and the African,  Caribbean and Pacific countries. The practicality of any argument declaring certain norms to be compatible with state sovereignty rests on an assumption that it is possible to distinguish which norms are compatible from those which are not. The validity of such an assumption depends on whether a universal workable test with which to draw this distinction, and its accompanying requirements, has been or can be developed. Therefore, the starting point of this study is to investigate whether such a universal test exists, and if so, what its requirements are. The author reaches a legally appropriate conclusion as to which norms are compatible with the principle of state sovereignty and which not in the international legal system. Thereafter, an investigation is undertaken with regard to the legal premises invoked to justify the compatibility of the demo-conditionality with state sovereignty. To this end, two levels of analysis (also referred to here as two paths) are followed. The first level of investigation concerns the proposition for demo-conditionality’s being premised upon adherence to new treaty obligations governing the parties’ observance of democratic norms. In this context, the examination focuses on Article 25 of the International Covenant on Civil and Political Rights, 1966 as the relevant provision. Other single-issue human rights instruments are also examined to establish whether they compliment Article 25. The second level of investigation explores the possibility for demo-conditionality's compatibility being premised upon obligations of State parties, which arise from the various development co-operation instruments adopted over the years. Here, emphasis is placed upon the question of whether or not these instruments advocate the inclusion of demo-conditionality in development co-operation between donors and recipients of aid. This study ultimately reaches a legally appropriate conclusion, at both levels of analysis, concerning demo-conditionality's compatibility with the principle of state sovereignty. At this juncture, a recommendation is made as to which of the two paths is the legally safer one for the pursuit of the demo-conditionality in development co-operation. On the question of what constitutes a more successful international approach to the establishment of democratic governments in the South, this study has undertaken a comparative analysis, making suggestions with respect to two models: the "Enforcement Model", based upon coercive enforcement measures, and the "Managerial Model", based upon an approach of co-operative dialogue. Finally, the study examines the state of the science with respect to enforcement of demo-conditionality, with a focus on the special relationships between the European Union and the African, Caribbean and Pacific countries. This is designed to provide a degree of insight into the practical aspects associated with the enforcement of demo-conditionality.

This thesis aims to critically assess the threemain approaches for the legal and political future of humanitarianintervention. It does so through the use of a normative and, to a lesser extent, a dogmatic methodology. The thesis thoroughly examines whether the relevant provisions of the UN Charter provide a satisfactory legal framework. Acknowledging the deficiencies of existing international law, the thesis brings underscrutiny the position that the law should be disregarded. Finding such a worldorder to be unacceptable, the thesis further sets off to explore potential legal and political reforms. The conclusion of the analysis is that a reform must consist of two elements in order to be both effective and legitimate. First, the codification of criteria under which humanitarian intervention is recognised as a legal right. Second, an institutional reform that mitigates the opportunities for states to pursue their political self-interests.

No description available.