Sedan Bokföringsnämnden (BFN) valt att utveckla K-projekten har en viss kritik riktatsmot deras normgivning. Kritikerna menar att K2 bryter mot grundlagen,Regeringsformen, genom att BFN inte har föreskriftsmakt och endast får ge ut allmännaråd. Vidare bryter och inskränker K2, enligt viss kritik, mot Årsredovisninglagen. Det ärden konstitutionella frågan vår studie främst har fokuserat på samt att ta ställning tillkritiken som BFN har fått möta.Studien har varit av kvalitativ karaktär där vi genom intervjuer och relevant teori harskapat oss en djupare förståelse för problemen som finns med BFN:s normgivning.I den teoretiska referensramen har vi redogjort för de lagar som visar vilka BFN:sbefogenheter är samt två artiklar som tar upp en del av den kritik som riktats motmyndigheten. Vi har även gjort en sammanställning av ett utlåtande som professor PerThorell skrivit på uppdrag av BFN. Han kommer fram till att K2 är förenligt med ÅRLoch att det inte föreligger något konstitutionellt problem.Vi har intervjuat tre personer med gedigen bakgrund från olika områden inomredovisning. Det här för att kunna se problemet från skilda perspektiv. En av dem ärauktoriserad revisor på ett av Sveriges största revisionsbolag. Den andra ärkammarrättsråd på kammarrätten i Göteborg. Vår sista respondent är universitetslektor påHandelshögskolan i Göteborg samt bland annat varit med och bildat BFN.I analysen har vi jämfört vad våra respondenter argumenterat för samt kopplat det tillteorikapitlet. I slutsatserna har vi kommit fram till att vi anser att kritiken som tagits upp istudien är berättigad. Det finns vissa problem som BFN borde se över, bland annat att deinte får lov att säga att deras regler ”skall” följas, utan de har endast kan/får-status. Dethär eftersom, som vi nämnt ovan, BFN inte har någon föreskriftsmakt och på grund avdet här bryter mot grundlagen.

The tradition of a strong church ruling in the Swedish society ages back to the very first start of Christianity reaching the country.  Due to the separation between the church and state in 2000 in Sweden, there have been a lot of changes. No longer would the church be able to influence the politics as it had been able to do before. Since Sweden is a democratic country, the decision had to be made in a voting amongst the parties. The purpose with this paper is to understand the argumentation made by the Swedish parties Socialdemokraterna, Kristdemokraterna and Centerpartiet. This has been made using a text analysis, which studies the argumentations made by the parties in their motions. The parties’ motions show whether they support the proposition of a separation between the church and state, or choose not to. The result shows that two of the parties, Socialdemokraterna and Kristdemokraterna, fully support the proposition. Centerpartiet argues that a separation amongst church and state would be devastating for both parts and therefore they choose not to recognize the proposition.  Furthermore the result shows that there has been a movement of secularization made in Sweden. This is shown in the argumentation made by the parties, who argue for a state built on politics free from religious influence.

No description available.

No description available.

This study examines how gender and the gender order used to be reproduced in “the kind of workhouses known as “arbetsstugor” in Swedish” in Karlstad and Borås 1899-1928. What ideologies and general notions of gender were expressed in their activities? I have made a comparative analysis of the workhouses in Karlstad and Borås using what is known as contextual contrasts. This method is used to test theories and hypotheses about what is locally unique or features that are shared between places. The hypothesis tested in the study is based on Hirdman's theory of gender contracts and “the law of separation” and it was formulated on the assumption that the traditionally more conservative Borås would also have a stricter policy on gender separation than the traditionally more liberal Karlstad.     This study examines how gender and the gender order used to be reproduced in “the kind of workhouses known as “arbetsstugor” in Swedish” in Karlstad and Borås 1899-1928. What ideologies and general notions of gender were expressed in their activities? I have made a comparative analysis of the workhouses in Karlstad and Borås using what is known as contextual contrasts. This method is used to test theories and hypotheses about what is locally unique or features that are shared between places. The hypothesis tested in the study is based on Hirdman's theory of gender contracts and “the law of separation” and it was formulated on the assumption that the traditionally more conservative Borås would also have a stricter policy on gender separation than the traditionally more liberal Karlstad.     This study examines how gender and the gender order used to be reproduced in “the kind of workhouses known as “arbetsstugor” in Swedish” in Karlstad and Borås 1899-1928. What ideologies and general notions of gender were expressed in their activities? I have made a comparative analysis of the workhouses in Karlstad and Borås using what is known as contextual contrasts. This method is used to test theories and hypotheses about what is locally unique or features that are shared between places. The hypothesis tested in the study is based on Hirdman's theory of gender contracts and “the law of separation” and it was formulated on the assumption that the traditionally more conservative Borås would also have a stricter policy on gender separation than the traditionally more liberal Karlstad.     This study examines how gender and the gender order used to be reproduced in “the kind of workhouses known as “arbetsstugor” in Swedish” in Karlstad and Borås 1899-1928. What ideologies and general notions of gender were expressed in their activities? I have made a comparative analysis of the workhouses in Karlstad and Borås using what is known as contextual contrasts. This method is used to test theories and hypotheses about what is locally unique or features that are shared between places. The hypothesis tested in the study is based on Hirdman's theory of gender contracts and “the law of separation” and it was formulated on the assumption that the traditionally more conservative Borås would also have a stricter policy on gender separation than the traditionally more liberal Karlstad.     This study examines how gender and the gender order used to be reproduced in “the kind of workhouses known as “arbetsstugor” in Swedish” in Karlstad and Borås 1899-1928. What ideologies and general notions of gender were expressed in their activities? I have made a comparative analysis of the workhouses in Karlstad and Borås using what is known as contextual contrasts. This method is used to test theories and hypotheses about what is locally unique or features that are shared between places. The hypothesis tested in the study is based on Hirdman's theory of gender contracts and “the law of separation” and it was formulated on the assumption that the traditionally more conservative Borås would also have a stricter policy on gender separation than the traditionally more liberal Karlstad.

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting. / Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

The purpose of this thesis is to study what has been the biggest obstacle in the development towards autonomy for Kurds in Turkey and to conduct a study based on a theory on territorial autonomy made by Maria Ackrén, entitled "Conditions for Different Autonomy Regimes in the World". The research design is a qualitative case study where Ackrén's theory serves as a framework for the results. Ackrén present eight factors which could explain the establishment and degree of autonomy; degree of democracy, historical strategic importance, geographical distance, possession of natural resources, existence of regional movement or separatist groups, ethnic distinctiveness, size and economic viability. The result and analysis indicate that the main obstacles to Kurdish autonomy are indeed the factors that Ackrén in her study points out as the two necessary factors for territorial autonomy to occur. Territorial autonomies have the greatest chance of emerging in democratic and equal societies where there are favourable economic conditions with high GDP/capita. While one can argue that Turkey's political system has democratic flaws, furthermore, the GDP/capita in Turkish Kurdistan is much lower compared to the national average. This means that the conditions are disadvantageous for the emergence of Kurdish autonomy in Turkey.

Syftet med avhandlingen är att undersöka den sammantagna livssituationen för ett begränsat urval individer (en primär kohort av 19 män och en utökad kohort av ytterligare 42 män, det vill säga totalt 61 män) i ett familjesammanhang. Det handlar närmare bestämt om att så långt källorna tillåter söka kvalitativt förstå och karaktärisera socioekonomiska villkor, familjeliv och hälsa, såsom de gestaltar sig i den vardagliga livsföringen och i relation till den specifika tiden och den lokala stadsmiljön. Gemensamt för dessa utvalda individer är att de företrädesvis tillhörde det undre samhällsskiktet och flyttade till staden under början av 1800-talet, innan inflyttningen till städerna blev fri. I denna skärningspunkt mellan individen och den yttre omgivningen undersöks såväl möjligheter som begränsningar, händelser och handlingar med ett mikrohistoriskt angreppssätt. I syftet ingår således också att gestalta själva det lokala samhället i förändring och dess förhållande till nya invånare och grupper, för att ge underlag för fortsatt forskning kring social förändring. Vidare karaktäriseras den utökade kohorten i förhållande till stadens demografiska profil. Studiens huvudmaterial utgörs av kyrkböckerna, det vill säga husförhörslängder, födelse- och dödböcker samt vigsel- och flyttlängder. Detta material kompletteras med ett flertal andra källor såsom sjukhusjournaler, saköreslängder, fattigvårdens protokoll, bouppteckningar, landshövdingens femårsberättelser, sockenstämmoprotokoll och lokala tidningar i syfte att få en så bred bild som möjligt. Individerna följs genom sina livskurser i staden under flera decennier och analyseras i nära kontakt med den lokala kontexten. Det senare innebär också en analys av de lokala auktoriteternas syn på och hantering av inflyttningsfrågan i staden under 1800-talets första hälft, det vill säga innan inflyttningen till staden, eller landsbygdens socknar, blev fri 1847. Staden var inte redo för detta arbetsfolk som valde att bo kvar där och skaffa familj. Det var ett ovanligt val, sett i förhållande till migrationsmönstret, och de gjorde det på eget bevåg, det vill säga de bosatte sig utanför husböndernas hushåll och tog därmed risken att inte få ett patriarkalt beskydd. Fattigvården tog också formellt avstånd från dessa arbetsfolkfamiljer och sökte hindra deras inträde i staden. Det visar sig i flera fall att fattigvården agerade utan lagligt stöd då de försökte fatta beslut kring inflyttning baserat på framtida försörjningsprognoser och antal barn i familjen att föda. Överhuvudtaget var dock stadens inflyttningsrestriktioner hårdare på pappret än de var i verkligheten. Relativt få fall blev ovillkorligen nekade inflyttning och de flesta som prövades individuellt fick flytta in med villkoret att de kunde visa försvar och/eller borgen. Staden var på så vis kluven inför arbetsfolket på ett sätt som tolkas som typiskt för den förändring som låg i tiden. Borgarna behövde det unga, ogifta tjänstefolket som arbetskraft men ville inte behålla det i staden när det skulle bilda familj. Männen i kohorterna, och deras familjer, behövde för sin del finna en ny plats att stadga sig på när landsbygdens möjligheter till försörjning började sina. Livet i staden blev för många av dem ett liv mitt emellan två samhällen. Det karaktäriserades, för många, av en svår försörjningssituation med inslag av en dold ekonomi men med sämre förutsättningar än på landsbygden och där till exempel tiggeriet troligen spelade en betydande roll. Det innebar ett begynnande arbetarliv men baserat på en mager lön som egentligen skulle räcka till en person, snarare än fem-sex stycken. Männens livsföring var i många fall tärande och de fick ta del av det ”urbana straffet” i form av hög dödlighet i den sena medelåldern. Nöden spred sig inom familjerna. Arbetsfolket i staden blev en länk mellan torparlivet och arbetarlivet. Många familjer bodde tillfälligt utökade och hyste släkt och familjemedlemmar utanför kärnfamiljen, vilket tolkas som ett sätt att tackla en svår situation. Genom sina livsval medverkade dessa individer till en betydande social förändring. / The purpose of the dissertation is to investigate the overall living situation for a selected group of individuals(one primary cohort of 19 men and one extended cohort of another 42 men, i.e. a total of 61 men) in a familycontext. This means, as far as the sources allow, trying to qualitatively understand and characterise socioeconomicconditions, family life and health, as it appears in the everyday life and in relation to the specifictime and the local urban environment. These individuals mainly belong to the lower social strata and havemoved to Linköping in the early 19th century before the regulations made it free to move into town. Possibilitiesand limitations, as well as events and acts are investigated in the intersection between individual and theenvironment, from a micro-historical point of view. In the purpose is thus also included to picture the localsociety in change and its relation to newcomers, as a foundation for further research regarding social change.Furthermore, the extended cohort is characterised from a micro-demographic perspective. The basic sources for this study are church books, i.e. records of catechetical meetings, records of births and deaths, records of weddings and migration. These sources are completed by several other sources like hospital records, records of fines, the chronicles of the county governor, records of the parish assembly and poor relief committee and the local newspapers, to get as rich a picture as possible. The individuals are followed throughout their life courses in town for several decades and are analysed in close connection to the local context. The latter also means that the local authorities are analysed in regard to their attitude and policy towards the migrants to town during the first half of the 19th century, i.e. before the 1847 legislation made migration free in the country. The town was not yet ready for these labourers who chose to stay there and start a family. They did thison their own responsibility, i.e. they settled outside the master´s household and risked being without thepatriarchal protection. The poor relief committee in town also rejected these families and tried to prevent theircoming into town. It is shown that the poor relief committee sometimes acted without legal support when ittried to make decisions regarding migration, based on estimated future incomes and the amount of children tofeed. Overall, the migration restriction was stricter in writing than it was in reality. Relatively few people weredenied access to the town and most who were tried individually got permission to move in on condition thatthey could show that they hade an employment and/or a personal guarantee. In this sense, the town was dividedin its attitude towards the servants and labourers in a manner typical of the situation. The burghersneeded the young, unmarried servants as labour force but were not interested in their staying in town to startfamilies. The men in the cohorts, and their families, on the other hand needed to find a new place to settlewhen the countryside ran out of opportunities. The life in the town became, for many of them, a life betweentwo societies. It was characterised by a constant struggle to support oneself, with a strain of a hidden economywhere for example begging was most likely important. This also meant a labourer´s life but with a meagresalary, sufficient only for one person, not for five or six. Many of the men in the cohorts were struck by the“urban penalty” with high mortality in late midlife. These labourers became a link between the crofter´s lifeand the labourer´s life. Many families were temporarily extended when they housed relatives and familymembers beyond the nuclear family and this is interpreted as a way of handling a tough situation. By their lifechoices these men and families contributed to an important social change.

By comparative analysis of Swedish cultural policy (including art policy, heritage policy and Church policy) during the Riksdag periods of 1970-73, 1991-94, 1994-98 and 1998-2002 the relationship between cultural policy and the concept of the nation as a homogenous cultural community (defined by either an ethnic or a state-framed concept) is explored. Neoinstitutional analysis of cultural policy as an organisational field is combined with analysis of how the nation is conceived as an imagined community, and what values it strives to uphold to show how these values and concepts are institutionalised in its cultural policy and how this supports the legitimacy of the State as a nation-state. In the early seventies, when a general cultural policy was first established in Sweden, most of its fields were already institutionalised and bound by strong path dependencies, binding art policy to protecting universal aesthetic values within the state-framed nation and heritage policy to ethnic particularism while Church policy stood between universalism and ethnic particularism (which infected the relationship between Church and State). These contradictions were managed by strong borders between the fields. In the early seventies these were overlaid with a general cultural policy focused on universal civil values within the state-framed nation. Since then the conflict between Church and State has been defused and the norms of heritage policy have become closer to those of cultural policy at large by the claim that cultural heritage should be used to uphold civil values (e.g. democracy and tolerance). In the late nineties cultural policy has again become less integrated by new government initiatives with specific goals. Civil universal values remain dominant while concepts of the nation are increasingly multi-ethnic. / Genom jämförande analys av svensk statlig kulturpolitik (inklusive konstpolitik, kulturarvspolitik och religionspolitik) under riksdagsperioderna 1970-73, 1991-94, 1994-98 and 1998-2002 undersöks relationen mellan kulturpolitiken och föreställningen om nationen som en homogen kulturell gemenskap som i vissa fall tänks inkludera dess innevånare och i andra fall en etnisk grupp. Nyinstitutionell analys av kulturpolitik som organisatoriskt fält kombineras med analys av hur nationen konceptualiseras som en föreställd gemenskap och vilka värderingar den upprätthåller för att visa hur dessa värden och koncept institutionaliseras i statens kulturpolitik och hur denna bidrar till att upprätthålla nationalstatens legitimitet. När en enhetlig kulturpolitik etablerades i Sverige i början av 1970-talet var de flesta av de ingående fälten redan låsta i sedan länge etablerade stigberoenden som band konstpolitiken till upprätthållandet av estetiska värden inom ramarna för en med utgångspunkt i staten definierad nation samtidigt som kulturarvspolitiken bundits vid etniskt partikularistiska nationskoncept och kyrkopolitiken slets mellan universalism och etnisk partikularism (vilket komplicerade kyrka-stat-relationen). Motsättningar hanterades genom kraftiga institutionella gränser mellan fälten. Till dessa fogades en övergripande kulturpolitik baserad på universella civila värden inom ramarna för den statsdefinierade nationen. Sedan dess har konflikten mellan kyrka och stat lösts upp och kulturarvspolitiken integrerats i den generella kulturpolitiken bl.a. genom organisatoriska reformer. I slutet av 1990-talet tycks trenden mot en allt mer integrerad kulturpolitik dock ha vänt bl.a. genom direkta men begränsade regeringsinitiativ. Den domineras fortfarande av universella civila värden, men också av alltmer mångetniska föreställningar om nationen.