Bakgrund: Sepsis är en livshotande organdysfunktion som orsakas av ett stört systematiskt svar på en infektion och drabbar årligen 48,9 miljoner människor globalt. Sepsis är en diagnos som globalt sett är associerad med hög morbiditet och ökad mortalitet, detta eftersom sepsis är ett tillstånd som kan bli livshotande om inte effektiv behandling snabbt sätts in. Diagnosen har uppmärksammats nationellt såväl som internationell som ett område inom sjukvården med stor förbättringspotential. För att möta denna utmaning är det nödvändigt att förstå hur sepsis utvecklas och vilka åtgärder som krävs för att känna igen sepsissymtom på ett effektivt sätt. Syfte: Syftet med litteraturstudien är att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att känna igen sepsissymtom hos patienter. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ metod genomfördes med 10 vetenskapliga artiklar av kvalitativ ansats. Databaserna CINAHL och PubMed användes för databassökning. Analysen genomfördes som en stegvis process inspirerad av innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskors upplevelser av att känna igen sepsissymtom hos patienter visade sig bero på olika faktorer som delades in i tre kategorier;  ́Organisation ́, ́Samverkan i vårdteam ́ och  ́Påverkan av sjuksköterskors individuella faktorer ́. Konklusion: Inom omvårdnadsområdet är samarbete med läkare en avgörande faktor som antingen underlättar eller hindrar sjuksköterskan att känna igen sepsissymtom. Bristande kunskap utgör ett hinder för sjuksköterskans förmåga att känna igen sepsissymtom, särskilt när dessa är diffusa. Men det är också en komplex process där hög arbetsbelastning, samverkan, dokumentation, riktlinjer, kunskap, erfarenhet, klinisk blick och kritiskt tänkande vävs samman och påverkar sjuksköterskors förmåga att effektivt känna igen sepsissymtom. / Background: Sepsis is a life-threatening organ dysfunction caused by a disrupted systemic response to an infection and annually affects 48.9 million people globally each year. It is a diagnosis that globally is associated with high morbidity and increased mortality because sepsis is a condition that can become life- threatening if not effective treatment immediately is used. It has become a subject of national and international attention as an area within healthcare with significant improvement potential. To address this challenge, it is necessary to understand how sepsis develops and what measures are required for its effective detection. Aim: The aim of this study is to explore nurses' experiences in recognizing sepsis symptoms in patients. Method: A literature review using a qualitative approach was conducted, analyzing 10 scientific articles with a qualitative approach. The databases CINAHL and PubMed were utilized for the literature search. The analysis followed a stepwise process inspired by content analysis. Results: Nurses' experience of recognizing sepsis symptoms in patients was found to be influenced by various factors categorized into three main groups: 'Organization', 'Collaboration in the healthcare team', and 'Impact of individual factors on nurses'. Conclusion: In the field of nursing, collaboration with physicians is a crucial factor that either facilitates or prevents nurses from recognizing sepsis symptoms. Insufficient knowledge poses a barrier to nurses' ability to recognize sepsis symptoms, especially when symptoms are vague. In summary, it is a complex process where high workload, collaboration, documentation, guidelines, knowledge, experience, clinical intuition, and critical thinking are interwoven to affect nurses' ability to effectively recognize sepsis symptoms.

Genom smarttelefonens genombrott och framfart har mobiltelefonen på bara några år kommit att bli en av de mest centrala delarna i många individers liv. Den används bland annat för att hålla kontakt med familj, vänner och kollegor, för att kommunicera och vara aktiv i olika sociala flöden. Många människor är sociala varelser som pratar och kommunicerar med andra individer hela tiden. Men det finns något som håller på att glömmas bort, något som kan tyckas självklart; att kunna föra ett muntligt samtal med en annan individ utan att en mobiltelefon på något sätt finns med i bilden. Sherry Turkle och Professor Jean M. Twenge har under många år bedrivit forskning på barn och unga vuxna som är flitiga användare av sina smarttelefoner. Många av dessa unga personer har aldrig haft något annat val än att ha en smarttelefon och hela deras sociala liv existerar genom den. Ett växande fenomen är att många av dessa unga personer kommunicerar med varandra genom text i sina smarttelefoner, även om de sitter bredvid varandra i samma rum. Barn leker inte tillsammans som de gjorde förr och deras emotionella utveckling verkar gå allt mer långsamt. Syftet med följande undersökning har varit att skapa en motvikt till denna utveckling och genom ett medietekniskt perspektiv presentera en mobilapplikation som uppmuntrar och inspirerar till muntlig dialog mellan individer. / Through the smartphone's breakthrough and advancement, the mobile phone has in just a few years become one of the most central parts in many individuals' lives. It is used, among other things, to keep in touch with family, friends and colleagues, to communicate and be active in different social online activities. Many people are social beings who talks and communicate with other individuals most of the time. But there is a lack of something that may seem obvious; be able to have an oral conversation with another human being without a mobile phone in any way being included in the picture.  Sherry Turkle and Professor Jean M. Twenge have been conducting research for many years on children and young adults who are frequent users of smartphones. Many of these young people have never had any choice but to have a smartphone and their entire social life exists through it. One growing phenomena is that many of these young people communicate with each other through text in their smartphones, even though they sit next to each other in the same room. Children do not play together as they did in the past and their emotional development seems to progress more slowly. The purpose of the following survey is to create a counterweight to this fosterage and, through a media-technical perspective, present a mobile application that encourages and inspires oral dialogues between individuals.

Försvarsmakten växer. För att skapa det robustare försvar med ökad förmåga, som beskrivs i Försvarsmaktens Perspektivstudie 2022, krävs under överskådlig framtid en tillväxt av de militära personalkategorierna. En personalkategori som Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera är anställda soldater och gruppbefäl.Syftet med denna studie är att utforska vad som motiverar unga vuxna att efter värnplikten välja att ta anställning som kontinuerligt anställda gruppbefäl och soldater i Försvarsmakten. Studien är en kvalitativ, induktiv studie där empirin har inhämtats genom intervjuer och workshop med värnpliktiga och anställda soldater vid tre förband i armén.Studiens referensram beskriver hur de värnpliktiga soldaterna genom socialisation anpassar sig och formar en begynnande professionell identitet. Vidare så beskriver den soldaternas anknytning och engagemang till yrkesrollen. För att ytterligare se på soldaternas motivation genomlyses empirin med ett generationsperspektiv.Studiens resultat visar att de värnpliktiga soldaternas upplevelse av grundutbildningen är avgörande för deras val att fortsätta i Försvarsmakten. De soldater som väljer att stanna i Försvarsmakten som anställda GSS har positiva upplevelser i sin yrkesroll från grundutbildningen och har haft befäl som är starka positiva förebilder för professionen. Soldaternas främsta motiv utgörs av en förväntansbild som präglas av soldatyrkets särskilda karaktär och förutsättning och den starka sammanhållning som de ser som unik för den militära professionen.I studiens slutsatser anför författarna att fler värnpliktiga soldater skulle motiveras att fortsätta som anställda soldater om Försvarsmakten tillämpade ett förhållningssätt och ett ledarskap som inte gör åtskillnad på olika personalkategorier. De anför också att organisationskulturen behöver utvecklas för att bättre möta den nya generationen. / The Swedish armed forces (SAF) are growing. To meet the need for a more robust and capable defense force, as described by the proposed strategical military concept, the SAF must steadily increase military personnel volumes. A personnel category that the SAF has had difficulties recruiting are employed soldiers and squad leaders.The study aims to explore what motivates conscripts to choose voluntary employment as professional soldiers and squad leaders within the Swedish Armed Forces after their mandatory military service. The study is a qualitative, inductive study that gathers empirical facts through interviews with recently employed soldiers and a workshop with conscripted soldiers still completing their military service.The study's frame of reference describes how the conscripted soldiers adapt through socialization and form a nascent professional identity. Furthermore, it describes the soldiers' attachment and commitment to their professional role. To further understand the soldiers' motivation, the empirical evidence is viewed through a generational perspective.The results show that how the soldiers experience their mandatory military service constitutes the decisive factor for their choice to continue in the Armed Forces. Conscripts who choose to stay in the Armed Forces have both had a positive affirmation of their professional identity during their military service and have experienced leaders who are strong and positive role models for the profession. Their primary motivations embody expectations of the special characteristics and prerequisites of the military profession as well as the strong sense of cohesion and comradeship that they regard as unique to the military profession.The authors conclude that more of the conscripted soldiers would be motivated to continue if the SAF would adopt a more coherent approach of culture and leadership that does not differentiate between conscripted and contracted soldiers. The authors also conclude that the organizational culture of the SAF need to adapt to the new generation.