<p>Rapporten finns arkiverad i fulltext (pdf) i DiVA och kan hämtas av administratör</p>

Jag utgår från mitt minne av en plats för att se vad som händer när jag skapar en ny plats. Var hamnar jag med detta, när jag inte utgår från de vanliga utgångspunkterna inom inredningsarkitektur så som funktion, behov och efterfrågan. Finns det andra värden som vi bortser ifrån, som vi som människor behöver? Jag formger landskap som väller in i både stadsrummet och de offentliga rummen för att omprogrammera platser som är i desperat behov av något nytt - andra värden än effektivisiering och funktionalisering. Ur minnet växer något nytt fram, en ny plats gror.

Som blivande bild- och designlärare berör man lärande som är förknippat med estetiskapraktiker, både genom skapande och genom möten med estetiska uttryck. I denna studieundersöker jag mitt möte och mina upplevelser med caféer och konditoriers interiöra uttryckoch jag frågar mig, vilka är mina upplevelser? Inom fenomenologiska ramar beskriver jagdessa genom subjektiva berättelser. De utgör den största delen av min empiri, vid sidan avfotografier tagna vid besöken samt ett par korta intervjuer.Vidare görs en jämförelse mellan Stockholm och Paris och jag tittar då också på bakverkensexponering i rummet. Finns det synbara skillnader mellan städerna? Nyfikenheten kring Parisgrundar sig i mina tidigare föreställningar om stadens caféliv som jag antar grundar sig på attFrankrike så ihärdigt finns medierat i litteratur och film så fort det handlar om bakverk, caféeroch konditorier. En analys genomförs och med ett estetiskt förhållningssätt tittar jag på detrumsliga uttrycken i Caféerna/konditorierna och som bidrar till upplevelserna. Jag frågar migockså i vilken relation dessa upplevelser ställs till mitt eget gestaltningsarbete?Med mina erfarenheter går jag in i en egen skapandeprocess där jag i keramik och metallbearbetar tankar och frågor som väckts. Arbetet ger i sin tur nya undersökningsområden ochstudien utvecklas i samspelet mellan de båda kunskapsformerna. Mitt gestaltningsarbeteresulterar i ett flertal objekt som har sin utgångspunkt i de traditionella bruksföremålen förbakverks exponering och användning. Till skillnad från det normativa utbjudande konceptethar jag istället tagit fasta på det gömda och hotfulla. Mitt praktiska och konstnärliga resultatvisas på Konstfacks vårutställning. I utställningen provar jag med olika grepp att förmedlaoch förstärka upplevelsen av bakverkens nya positionering.Färg, ljus och andra uppmärksammade formgestalter förmedlar stämningar och verkar förvåra föreställningar som upplevelsen ger. Jag har tolkat caféerna och konditorierna till platserför verklighetsflykt med historiska preferencer och till platser där ens intresse eller stiluppmärksammas och förstärker bilden av individen, så som denne vill bli eller verka som.Resultat från studien visar att bakverken oftast ligger i rader bakom glas och användandet avfat, korgar, lådor och andra exponerings- och serveringsföremål hade inte alls den utbredningsom jag antog i början av studien. Den tydligaste synbara skillnaden mellan Stockholm och3Paris visade sig ligga i användandet av förpackningar, där fransmännen storsatsat påförpackningsdesign.

Mitt arbete handlar om Linjer och rum främst på grund av min faschination för linjer. En faschination som grundat sig i det grafiska, som sedan blev något mycket mer.  I mitt arbete undersöker jag vad som utgör en linje och vad som bildar den. Vad linjer gör med oss, hur de styr oss. Linjen är något vi ständigt måste förhålla oss till. De skapar rum, riktningar, öppningar och djup. Linjen är ett hjälpmedel för att beskriva och definiera objekt, rum och dess dimensioner. Linjen är också ett element, vårt verktyg för att förstå och förklara något mer i de sammanhang vi befinner oss i. Linjen fungerar som en gräns, en markering för var ett rum börjar, slutar och nästa tar vid.  Jag studerar konstnärers förhållningssätt till linjer och rum. Jag skapar en tankekarta där jag samlar dessa, adderar egna tankar och associationer inom ämnet. Jag bygger vidare, lämnar den ett tag. Går tillbaka och lägger till sådant jag finner under tiden. Jag hittar en plats att analysera med linjen i fokus. Jag dokumenterar och skapar en modell där jag testar mina teorier. Jag gör fullskalestudier för att studera rörelsemönster och beteenden, hur linjer kan få oss att förändra hur vi rör oss.  Linjen är en del av min metod där jag applicerar eller förändrar linjer för att ifrågasätta och skapa nya rumsformer och samband i befintliga rum, liksom nya. Linjerna hjälper mig förtydliga och omforma de betintliga linjer som dragits och bildat en form eller ett rum. Jag använder linjerna för att synliggöra och påvisa tankar och idéer jag själv har om rum.

Syftet med examen, inom Inredningsarkitektur och Möbeldesign på Konstfack, är att transformera Nitrolackfabriken, på Lövholmen i Stockholm, till en burleskklubb för festsugna att besöka. Detta adderar ett nytt sätt att samlas i ett nattlivsformat som i längden kommer förstärka Stockholms uteliv genom gemenskap, kultur och dans. Genom att använda inredningsarkitektens metoder och verktyg för att analysera, förstå samt transformera ett befintligt rum till nytt bruk, önskar jag med mitt projekt inspirera Stockholm att implementera fler variationer på klubbscener i en innerstads alltmer insomnande nattliv.   En stads nattliv är väsentligt för gemenskap, kultur, välmående och även turism, men i Stockholm har allt fler klubb- och konsertlokaler tvingats stänga ner. Detta har påverkat staden till att få en minskad variation på nattliv och nattklubbar som är i samband med show eller underhållning är nästintill obefintligt.   Burlesk, en varietéunderhållning som varit aktiv sedan 1860-talet, spelar idag en aktiv och viktig roll på olika klubbar runt om i världen. Det hedrar en gammal konstform samtidigt som det underhåller och hjälper festdeltagare att enas i en klubbmiljö samt skapar ett sammanhang att samlas runt.    Burlesken är också i ständig transformation. På 1600-talet betydde burlesk parodi, gyckleri eller hån. Under 1800- och 1900-talen uppkom burlesken, med inspiration från ordet, i form av varietéunderhållning som innehöll dans och ”striptease”, i feministisk anda. Interiörerna för dessa shower hölls i lokaler med viktoriansk stil, något som många förknippar med burlesk idag.   När stora delar av Stockholm stad revs under 1940-talet och framåt förlorade stadskärnan många historiska byggnader, och därmed deras vackra interiörer. Eftersom äldre och historiska interiörer idag är få eller rivs (och i takt med burleskens transformation och utveckling), vill jag förädla konstformen genom att bidra med ett nytt interiörsförslag som tillgängliggör burlesk ytterligare. Jag anser att en burleskklubb, på rätt plats i Stockholm, kan främja Stockholms trötta nattliv.   Mitt designförslag, ”Transparent Terrain”, är en burleskklubb placerad i Nitrolackfabriken på Lövholmen. Designförslaget är anpassat utefter Nitrolackfabrikens volym, mått och rumsligheter, men inte förhållet till dess skick eller exteriöra aspekter. Nitrolackfabrikens utsida fungerar alltså som skal där dess insida är lekytan jag använt mig av.   Designförslaget är framtaget genom analyser, undersökningar, abstraktioner och ytterligare metoder. Detta har sammanfattats i gestaltningar i form av planlösningar med fokus på form, aktivitet och rörelse genom rummet – både för besökaren och burleskartisten.

”Kitchen for Homes” vill gå i polemik med det moderna västerländska kökets permanens och materialitet. Genom att utmana normerna kring hur våra kök konstrueras, men bibehålla de standardiseringar för till exempel vitvaror, ges användaren en byggsats av komponenter för att enkelt på egen hand bygga sitt egna kök. Med hjälp av aluminiumprofiler, från början tänkta att endast användas till mässmontrar tillhandahålls ett kök som kan byggas, återskapas och omformuleras gång på gång.

To use others specific competence in a boathouse Interior architects and specialists that cooperate, find more possible choices than the prevailing standardised solutions, and are able to break the norms that dominate their respective fields. Both of us use our specific tools and learn from one another when we meet. This leads to architecture that is more multifaceted as well as a greater understanding of our respective skills. The investigation regarding the power of collaboration will be conducted in the context of a houseboat: a specific building, with specific functions. It is logical to come into contact with scents, lights, sounds, details and functions in that specific building. We will create parts that could be situated in that kind of building. / Att använd andras specifika kunskaper i ett båthus Inredningsarkitekter och specialister som samarbetar hittar fler möjliga val än gängse standardiserade lösningar och får möjlighet att bryta de normer som råder inom respektive fält. Båda använder sina specifika verktyg och i mötet lär vi av varandra. Det leder till en mer mångfacetterad arkitektur och ökad förståelse för våra respektive kompetenser. Undersökningen av samarbetets kraft sker inom ramen av ett båthus. En specifik byggnad, med specifika funktioner. Det finns en logik i att du möter de dofter, ljus, ljud, detaljer och funktioner just där i den specifika byggnaden.

In my thesis work I choose to define textile as a way of constructing, before seeing it as a material. I have explored the possibilities of building with the tension that is formed between the threads in weaving and knitting. By mixing the two techniques in the same fabric, I can benefit from their different qualities as the material produced creates the shape of the space.   As a textile designer studying spatial design, I have carried out this investigation to raise the importance and impact of textile in interior, and as an interior. By challenging the hierarchy of building construction materials and giving textile more value, I can acquire more sensual, tactile and maybe even unexpected qualities in the interiors I create.

Ett pågående rum är formen på hur man kan prata om rum som breddar normativa ideér om rummets egenskaper. Det är ett rum där arkitekten inte gör ett självförverkligande, där hen snarare fungerar som en hjälpande hand än den som pekar. Det är ett rum där vi är medvetna om varandra men samtidigt kan tillåta oss vara oss själva. Det är ett rum som ställer krav, krav som ska gynna alla. Ett pågående rum är ett sätt att se på arkitektur där vi har ett cirkulärt tänkande och morgondagen lyser in genom fönstret.

Det här projektet börjar med frågeställningar kring att kunna eller inte kunna ta plats i staden och hur platstagande kan skapa förändring. Genom iscensättande (att göra en scen), med strategierna: omhändertagande, närvarande och platstagande vill jag undersöka, synliggöra och sätta igång delat platsgörande i det offentliga rummet. Jag har börjat på skenbart* övergivna platser och i temporära rum: För att den skenbart övergivna platsen bara ser ut att vara oanvänd och kan, med lite fantasi, göras om till det som behövs för stunden. För att i de spår som lämnas uppstår gåtor och mysterier, möjliga framtider och drömmar om andras äventyr. För att lusten att inta scenen ibland kräver stunder av tomma scener att inta. För att delande också är att turas om. *Med skenbart övergivna menar jag platser som tidvis upplevs oanvända men inte är det. Platser med spår av tidigare aktivitet och inspiration till framtida händelser. / My degree project begins with questions formulated around the ability, or inability to take and make space in the city and how taking place can create change. By staging (making a scene) using the strategies, taking care, being present, and taking space, I want to explore, make visible and set in motion shared place-making in our common rooms. I have started in seemingly* abandoned places and in temporary rooms: Because the seemingly abandoned only appears to be unused and can, with a little imagination, be made into what is needed for the moment. Because traces that are left behind become mysteries, possible futures and dreams of the adventures of others. Because the desire to take the stage sometimes requires moments of empty stages. Because the act of sharing also means taking turns. * With seemingly abandoned I mean places that sometimes appear unused, but are not. Places with traces of past activity and inspiration to future happenings.