I den här uppsatsen presenteras en utgåva, d.v.s. en transkription och översättning, av Riksarkivets diplom SDHK-nr 21846. Därtill analyseras skrivarens kasusbruk i texten. Diplomet är utfärdat i Stockholm 1432 och tillhör en tid då kasusböjningen i Mälardals-området snart skulle komma att upphöra. Analysen visar att flera drag av fyrkasussystemet är bevarade i diplomet. Det främsta tecknet på dess försvagning är istället svårigheten att fastställa kasus morfologiskt. Om man borträknar förekomsten av dativ i vissa formuleringar med karaktären av stående uttryck, framstår dessutom ackusativ som det enda kasuset i prepositionsfraser. Detta skulle i sådana fall tyda på att brevets skrivare tagit ett steg mot upplöst kasussystem. Utifrån den begränsade undersökning som görs här, kan detta däremot inte fastställas.Nyckelord: språkhistoria,

Denna uppsats behandlar två medeltida diplom, utfärdade år 1449 respektive 1450 i Stockholm, varav det första är ett gåvobrev och det andra ett pantsättningsbrev. Syftena med uppsatsen är dels att göra filologiska utgåvor av de två diplomen med översättningar och kommentarer, dels att genom en morfologisk stickprovsundersökning få en bild av det svenska kasussystemets upplösning under mitten av 1400-talet. Materialet utgörs av två diplomtexter på 301 respektive 226 ord. Den morfologiska analysen utförs med hjälp av standardverk i ämnet och behandlar substantiv, pronomina och adjektiv, samt undersöker i vilken grad äldre fornsvensk grammatik upprätthålls. Dessutom görs också översiktliga paleografiska och ortografiska analyser av de båda diplomen. Slutsatsen är att det i dem finns tydliga spår av kasussystemets upplösning, dock i olika hög grad i diplomet skrivet 1449 och det skrivet 1450, och att särskilt dativ och äldre genitiv är på väg att försvinna, med undantag för genitiv-s och dativ pluralis.

Syftet med denna uppsats är att följa den fornsvenska kasusavvecklingen i medeltida diplom under 1400-talet. I uppsatsenundersöks 95 diplomfrånStockholm, Linköping,Kalmar, Lödöse, Skara och Norbergdiakront och synkront under hela seklet. Kasusbruket identifieras med förekomst och frånvaro av typiska kasusmarkörer för substantiv, adjektiv, pronomen och i förekommande fall räkneord böjda i ackusativ, dativoch genitiv.Undersökningen visar att det sker stora förändringar av kasusbruket under seklet, men att vissa kasusböjningar som plurala dativ-ochframför allt genitivböjningar är tämligen motståndskraftiga mot förändring. Förändringar skerpå alla orter, men det är skillnad påhur snabbt och ivilken utsträckning det skeri de olikastäderna.De tre kustnära städerna, som också har haft en relativt stor tysktalande befolkning, har en snabbarekasusavveckling till skillnad mot städerna i inlandet som har ett mer konservativt språk.

Das Hauptgewicht der vorliegenden Arbeit liegt auf dem reinen Flexionskasus Genitiv und der Beschreibung der Satzgliedfunktionen und der semantischen Funktionen des Genitivs in deutscher und litauischer Sprache. / Pagrindinis dėmesys šiame darbe yra skiriamas kilmininko linsniui be prielinksnių ir jo sintaksinių ir semantinių funkcijų aprašymui vokiečių ir lietuvių kalbose. / The main significance of this paper is attached to the Genitive without the prepositions and the description of its syntactical and semantic functions in German and Lithuanian.

Finland är ett tvåspråkigt land, där de svenskspråkiga områdena är geografiskt begränsade. Inlärning av svenska gäller fortfarande för alla finska ungdomar som omfattas av obligatorisk undervisning från mellanstadiet till gymnasiet och därefter. Den här språkvetenskapliga studien fokuserar på hur finskspråkiga gymnasieelever i Finland behärskar och förstår svenska prepositioner. Det material som samlats in och analyserats i studien är indelat i tre olika prepositionskategorier: lokala, temporala samt bundna prepositioner. Datainsamlingen har genomförts med hjälp av en testliknande enkät, som har använts för att samla in material från tre gymnasier, varav två ligger i det svenskspråkiga området (f 44) och en i det ickesvenskspråkigt område (f 34). Materialet har analyserats och sorterats med hjälp av fel- och performansanalys samt presenterats med hjälp av ett stapeldiagram. Dessutom ingår en kontrastiv analys av förhållandet mellan språken, baserad på teorin om transfer mellan språken. Resultaten och analysen visar att det är relativt liten skillnad mellan områdena när det gäller korrektheten i prepositionsanvändning. Andelen korrekta svar är dessutom något högre i det icke-svenskspråkiga området. Transfer mellan språken visar också att fler strukturer hämtas från engelska än från finska, men strukturerna på båda språken kan ses påverka svaren.

Das Thema ist der Versuch einer vergleichenden Analyse von Scrambling im Deutschen und Koreanischen. Die Arbeit stellt hauptsächlich die Frage, ob Topik und Fokus als morphosyntaktische Merkmale der lexikalischen Elemente betrachtet werden können. Allgemein werden beide aus pragmatischer Sicht als kontext- bzw. informationsstrukturelle Merkmale angesehen. In Bezug auf Scrambling im Deutschen und Koreanischen wird - der lexikalischen Sicht (Bierwisch 1970, 86, 96, 97) folgend - diese Frage so beantwortet, dass die nominalen Merkmale der Satzglieder Topik und Fokus darstellen. Scrambling wird als eine Beschreibung der Dimensionierung des Paarbegriffes "Topik und Fokus" mit nominalen Elementen definiert. Das Scrambling wird von den morphosyntaktischen Merkmalen als Ausformung der kontinuierlichen Relativierungs-Merkmale "Topik und Fokus" bei dem nominalen funktionalen Kopf Determinator verursacht. Unter Scrambling werden die voneinander abhängigen Begriffe "Topik und Fokus" synta! ktisch aktualisiert. In dieser Arbeit werden "Topik und Fokus" durch die Entfernung der nominalen Elemente vom Prädikat graduell definiert. Das topikalste Element steht in der vom Prädikat entferntesten Position; das fokalste in der dem Prädikat nächsten. Im Satz erscheinen nominale Ausdrücke als Topik- und/oder Fokusträger. Diese nominalen Ausdrücke, z.B. die Nomina mit dem Artikel im Deutschen und mit dem Kasusmorphem im Koreanischen, bilden die Scramblingobjekte. Die deutschen Kasusträger (z.B. Artike l) kennzeichnen aber keine Topik- und/oder Fokusfunktion. In der gemischtköpfigen deutschen Sprache erscheinen links und rechts die nicht-nominalen Einheiten, z.B. Konjunktionen, finite Verben. Sie verkörpern eine Grenze für die Topik-Fokus-Graduierung in nominalen Satzgliedern. Im Deutschen ist daher langes und Multi-Scrambling nicht möglich. Im Gegensatz dazu treten in der rechtsköpfigen koreanischen Sprache die nicht-nominalen bzw. verbalen Elemente uniform am Ende des Satz! es auf, und Kasusträger im Koreanischen (Kasusmorpheme) fungieren als Topik- und/oder Fokusmarker bei Scrambling, was langes und mehrfaches Scrambling ermöglicht. / This research is the study of the comparative analysis of scrambling in German and Korean. The main question of this study is whether topic and focus can be considered as morphosyntactic features of lexical items. Generally, the two are regarded as context- or information-structural features from pragmatic view. As far as scrambling in German and Korean goes, the question is, according to the lexical view (Bierwisch 1970, 86, 96, 97), answered as the nominal features of the sentence elements describe topi c and focus. Scrambling is defined as a description of the dimension of the pair concept "topic and focus" with nominal elements. It is caused by the morphosyntactic features as form of the relative features "topic and focus" in the nominal functional head determinator. Under scrambling, the interdependent notions "topic and focus" are syntactically actualized. In this work, "topic and focus" is gradually defined by the distance of the nominal elements from the predicate. The ! most topical element stands in the most remote position from the predicate; the most focal element in the nearest position. The nominal expressions, for example, the nouns with the article in German or with the case morpheme in Korean, therefore form the scrambling objects. But the cases in German don't mark lexically the topic and/or focus function. In the head-mixed language like German, the non-nominal units, namely, conjunctions, and finite verbs, appear left and right. They embody a boundary on the t opic-focus-graduation in nominal elements. As a result in German long and multiple scrambling is impossible. By contrast, the non-nominal or verbal elements occur uniformly at the end of a sentence in the head-right language like Korean and the cases in Korean function as lexical topic and focus markers in scrambling, which enables long and multiple scrambling to be possible.

Transitive reflexive Sätze des Deutschen lassen sich unter den Begriff des Mediums fassen. Genauso wie entsprechende Konstruktionen in anderen indoeuropäischen Sprachen sind sie auch im Deutschen mehrdeutig und erlauben eine reflexive, mediale, antikausative und inherent reflexive Interpretation. Nach einem Überblick über die für die folgende Diskussion wesentlichen syntaktischen und semantischen Eigenschaften transitiver reflexiver Sätze wird anhand der Medialkonstruktion gezeigt, daß weder lexikalische noch syntaktische Ansätze in der Lage sind, eine korrekte und einheitliche Analyse der Medialkonstruktion im speziellen und von transitiven reflexiven Sätzen im allgemeinen zu bieten. Deshalb wird für einen neuen, dritten Ansatz argumentiert: a) alle transitiven reflexiven Sätze sind syntaktisch einheitlich zu analysieren; b) vermeintliche syntaktische Unterschiede bzgl. Koordination, Fokus und Voranstellung des (Argument- und Nichtargument-) Reflexivums lassen sich semantisch ableiten; c) (schwache) Reflexivpronomen sind bzgl. ihrer morphosyntaktischen Merkmale maximal unterspezifiziert; d) im Deutschen muß zwischen strukturellen und obliquen Kasusformen unterschieden werden. (c) und (d) erlauben eine einheitliche Analyse der Mehrdeutigkeit des Reflexivpronomens in transitiven reflexiven Sätzen im Rahmen einer entsprechend modifizierten Bindungstheorie. Die in dieser Arbeit entwickelte Theorie wird abschließend auf weitere Eigenschaften der sog. Medialkonstruktion angewandt. / Crosslinguistically, transitive reflexive sentences in German can be subsumed under the notion of middle voice. Like corresponding constructions in Indo-European languages they are also ambiguous in German and yield a reflexive, middle, anticausative, and inherent reflexive interpretation. First, we give a detailed survey of the syntactic and semantic properties of transitive reflexive sentences that will be relevant in the following discussion. Second, we illustrate by means of the middle construction that lexical and syntactic theories fail to formulate a correct and unified analysis of middle formation in particular and transitive reflexive sentences in general. Therefore, we develop a different and (so far new) approach: a) all kinds of transitive reflexive sentences do not differ in syntax; b) the differences concerning coordination, focus, and fronting of the argument and non-argument reflexive are derived in semantics; c) the morphosyntactic features of (weak) reflexive pronouns are maximally underspecified d) German distinguishes between between structural and oblique case forms. (c) and (d) permit a uniform derivation of all four interpretations of the reflexive pronoun in transitive reflexive sentences. This analysis is based on a corresponding modification of the binding theory. Finally, we apply the theory developed in this book to further propertiies of the so-called middle construction.

Adverbiale Kasus sind Substantivgruppen ohne Präposition, die im Satz die Funktion einer temporalen, lokalen oder modalen Adverbialbestimmung erfüllen. Im Satz treten sie in der Regel als Adjunkte auf und sind in ihrer Form syntaktisch unabhängig. Das Ziel der vorliegenden Dissertation ist, adverbiale Kasus des Deutschen anhand zahlreicher Belege sowohl synchron als auch diachron aus verschiedenen Perspektiven zu beschreiben. In den älteren Sprachstufen sind adverbiale Kasus häufig belegt. Bis zum Gegenwartsdeutschen wurden viele davon adverbialisiert, durch Präpositionalphrasen ersetzt oder sind zu Phraseologismen erstarrt. In dieser Arbeit wird auf die semantisch-lexikalischen Restriktionen, Struktur, interne Ausfüllung bzw. Besetzung, Bezugsmöglichkeiten, Bedeutungen und die stilistischen Besonderheiten adverbialer Kasus ausführlich eingegangen. / Adverbial case is a noun phrase without preposition, functioning as the adverbial modifier of time, place or manner in a sentence. Syntactically they usually serve as adjuncts and are independent in their form. The aim of the present investigation was to describe the German adverbial case synchronically and diachronically on the basis of a large number of speech samples from different points of view. Adverbial cases have been very frequent at the earlier stages of German. Many of them have been adverbialised, replaced by prepositional phrases or have turned into phraseologisms in the course of language development up to the modern German. The present doctor thesis provides a detailed study of the lexical-semantic restrictions of the adverbial cases as well as of their structure and inner filling, their relation to other sentence constituents, aspects of their meaning and stylistic peculiarities.

Thesis (doctoral)--Katholieke Universiteit Brabant, 1991. / Includes bibliographical references (p. [301]-307).

The aim of this study is to evaluate whether the ‘richness’ of the marking on personal names is an adequate indirect measure of a language’s case usage. The method uses parallel texts to identify, and group by lemma, names in over a thousand languages. These groupings are compared with data for case usage from a typological database for those languages for which it is available. This material is then used to test a method for assessing whether a language uses case or not. Results indicate that the maximum number of word types a proprial lemma is attested with in a text is a useful tool for inferring case usage. However, it only yielded clear results for a subset of the languages tested. It was not particularly useful for inferring the absence of case usage. Estimation of number of case categories was also performed. An entropy measure based on word types that a personal name lemma is attested with and the occurrences of these word types was used. It was found to be a fair indicator of number of case categories for languages, if somewhat inaccurate. Markings on languages which had no case were investigated. They were found to be of several types: pragmatic markers, non-case grammatical markers and case-like markers. Two languages with few markings on personal names and with case were investigated. They were found to not use any case marking on their personal names, but still use such markers on common nouns. This contrasts with a tentative generalization that this study is based on: ‘No languages have case marking exclusively in the domain of [personal names] or [common nouns].’ (Handschuh, 2017). / Denna studies syfte är att utvärdera om ’formrikedomen’ hos personnamnslexem är ett fungerande indirekt sätt att undersöka språks kasussystem. Parallella texter användes för att namnen hitta personnamn och gruppera dem efter lexem i över ett tusen språk. För den delmängd av språken där data om deras kasussystem fanns tillgänglig så jämfördes denna med grupperingarna. Resultaten indikerar att det maximala antalet ordformstyper som ett namnlemma observerades i är ett användbart verktyg för att hitta språk som använder kasus, men bara för en delmängd av testade språk. Det var däremot sämre på att hitta språk som inte använder kasus. En entropiuppskattning som var baserat på antalet ordformstyper ett personnamnslemma hittades med och antalet förekomster av dessa ordformstyper användes. Det var en okej indikator för antalet kasuskategorier, dock med något bristande träffsäkerhet. Personnamnsmarkeringar på språk utan kasus undersöktes. De funna typerna av markeringar var pragmatiska, kasuslika, och grammatiska icke-kasus. Två språk med kasus, men med få personnamns, undersöktes. De använder inte kasusmarkering på personnamn, men på sina substantiv, vilket bröt mot en hypotetisk generalisering som denna studie baserades på: Att inga språk har kasusmarkeringar endast på personnamn eller endast på substantiv.