<p>Studien behandlar svenska läkemedelsföretags relationsmarknadsföring, ett område vilket enligt författarna är att betrakta som relativt outforskat. Studien baseras på en kvalitativ undersökning av fem stora läkemedelsföretag i Sverige med syftet att studera anledningarna till varför företagen bedriver relationsmarknadsföring och mot vilka aktörer den riktas. Studiens teoretiska modell genererade följande fyra propositioner baserade på förutsättningarna på den svenska läkemedelsmarknaden. Propositionerna kunde antingen accepteras eller förkastas. P1: Relationsmarknadsföring används för att komplexiteten inom läkemedelsindustrin kräver det. P2: Relationsmarknadsföring används av läkemedelsföretag för att det genererar ekonomiska fördelar som direkt påverkar lönsamheten. P3: Relationsmarknadsföring bedrivs endast till läkare eftersom de har förskrivningsmonopol. P4: Relationsmarknadsföringen bedrivs till fler aktörer än läkare eftersom de påverkas av andra intressenter vid förskrivande. Analysen visade på att läkemedelsföretagen har en relativt likartad syn när det gäller relationsmarknadsföring. Resultatet tyder på att läkemedelsföretagen inte utövar relationsmarknadsföring som en konsekvens av marknadskomplexitet utan snarare beroende på att det resulterar i ekonomiska fördelar. Resultatet tyder även på att de</p><p>studerade läkemedelsföretagen inte enbart bedriver relationsmarknadsföring mot läkare utan även mot andra aktörer på läkemedelsmarknaden.</p>

Studien behandlar svenska läkemedelsföretags relationsmarknadsföring, ett område vilket enligt författarna är att betrakta som relativt outforskat. Studien baseras på en kvalitativ undersökning av fem stora läkemedelsföretag i Sverige med syftet att studera anledningarna till varför företagen bedriver relationsmarknadsföring och mot vilka aktörer den riktas. Studiens teoretiska modell genererade följande fyra propositioner baserade på förutsättningarna på den svenska läkemedelsmarknaden. Propositionerna kunde antingen accepteras eller förkastas. P1: Relationsmarknadsföring används för att komplexiteten inom läkemedelsindustrin kräver det. P2: Relationsmarknadsföring används av läkemedelsföretag för att det genererar ekonomiska fördelar som direkt påverkar lönsamheten. P3: Relationsmarknadsföring bedrivs endast till läkare eftersom de har förskrivningsmonopol. P4: Relationsmarknadsföringen bedrivs till fler aktörer än läkare eftersom de påverkas av andra intressenter vid förskrivande. Analysen visade på att läkemedelsföretagen har en relativt likartad syn när det gäller relationsmarknadsföring. Resultatet tyder på att läkemedelsföretagen inte utövar relationsmarknadsföring som en konsekvens av marknadskomplexitet utan snarare beroende på att det resulterar i ekonomiska fördelar. Resultatet tyder även på att de studerade läkemedelsföretagen inte enbart bedriver relationsmarknadsföring mot läkare utan även mot andra aktörer på läkemedelsmarknaden.

Syfte: Att jämföra behovet av vasoaktiva läkemedel och tiden till sittande ställning hos patienter som extuberades inom och efter 90 minuter efter att ha genomgått hjärtkirurgi samt om tiden till extubering korrelerade med mängden vasoaktiva läkemedel samt med tiden till mobilisering. Metod: Retrospektiv, komparativ journalgranskning av patienter som genomgått en hjärtoperation under perioden november 2012 till mars 2013, vid ett universitetssjukhus i Mellansverige. Resultat: Nittiotvå patienter inkluderades i studien. Av dessa extuberades 12 patienter tidigt (≤90 min) och 80 extuberades sent (&gt;90 min – 8 timmar) efter ankomst till IVA. Inga signifikanta skillnader hittades mellan grupperna i dygnsdos av vasoaktiva läkemedel, förutom i dygnsdosen av Trandate. Det fanns inga signifikanta korrelationer mellan tid till extubering och behovet av vasoaktiva läkemedel. Det fanns ingen skillnad i tiden till mobilisering men det fanns en negativ korrelation med tiden till extubation.   Slutsats: Ingen skillnad förelåg i given dos vasoaktiva läkemedel mellan de två extubationsgrupperna. Det fanns heller ingen korrelation mellan tiden till extubering och given dos vasoaktiva läkemedel. Skiftbytet mellan natt- och dagpersonal styrde när patienterna tidigast kunde bli mobiliserade. Det är svårt att generalisera resultatet utan fortsatta studier relaterat till det låga antalet patienter i gruppen som extuberades tidigt. / Aim: To compare the need of vasoactive agents and the time to mobilization in patients extubated within or after 90 minutes after heart surgery and if time to extubation correlate with the amount of vasoactive drugs and with time to mobilization. Method: A retrospective, comparative review of patient records of patients undergoing heart surgery between November 2012 and March 2013 at a university hospital in mid Sweden. Results: Ninety-two patients were included of which 12 patients were extubated early (≤90 min), and 80 patients were extubated late (&gt;90 min – 8 hours) after arriving to the ICU. There were no differences between the groups in dosage of vasoactive agents except for Trandate. Time to extubation did not correlate with the dosage of vasoactive agents. No differences were found between the groups regarding mobilization. Time to extubation correlated negatively with time to mobilization. Conclusion: No differences were found in the dosage of vasoactive agents between the extubation groups. Time to extubation did not correlate with the dosage of vasoactive drugs given. A fixed time (the shift change) determined when the patients, at the earliest, could be mobilized and no differences were found between the groups regarding mobilization. It is difficult to generalize the results to a larger population due to the low number of patients included in the early extubation group.

ABSTRACT The privatization of pharmacies in Sweden took place in 2009, in part with higher availability of medicines as justification. For a good adherence, the patients needs a good availability of medicines from pharmacies. The aim of the study was that two years after the pharmacy reform study older people’s opinions on drug supply and pharmacy services, and which pharmacy chains they know about and use. The method used was a quantitative cross-sectional study and was conducted using questionnaires. The number of participants who responded to the survey was 61. The result showed that most half of all the participants (n = 23) who answered the questionaire had ever experienced problems with getting prescription drugs from a pharmacy, out of these 11 participants felt that it happened often. The main reason for the perceived problem of the respondents was that the specific prescription drug was not available from the pharmacy's inventory (n = 23). Despite this problem, it turned out that 40 of the 58 participants felt that they could go to any pharmacy to get their drugs, and most participants (n = 41) chose to go to the pharmacy that usually have their prescribed medication without placing an order or to check availability first. Because of a small sample, no general conclusions can be drawn with certainty.

Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskor inom den kommunala hälso – och sjukvården upplevde läkemedelshantering till äldre. Metod: Studien hade en kvalitativ design och data samlades in med enskilda intervjuer av fem sjuksköterskor och analyserades med hjälp av innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. Resultat: Dataanalysen resulterade i fyra teman med underliggande kategorier. De teman som framkom var: Sjuksköterskan har en betydelsefull roll, att ha insikt och kompetens om äldres läkemedelsanvändning, att anpassa behandlingen till patientens förutsättning och att ha en fungerande verksamhet.  Resultatet visade att det fanns en ökad medvetenhet kring läkemedelsbehandling till äldre men det behövdes mer utbildning inom området. Att ha en fungerande verksamhet ansågs viktigt och det var betydelsefullt att ha ett bra samarbete med andra. Det upplevdes positivt med läkemedelsgenomgångar och i resultatet framkom att sjuksköterskorna tog ett stort ansvar för kvaliteten, var uppmärksamma och följde upp läkemedelsbehandlingar. Att anpassa läkemedelsbehandlingen till patientens förutsättningar ansågs viktigt för att undvika läkemedelsrelaterade problem. Det framgick av resultatet att läkarkontinuitet underlättade arbetet för sjuksköterskorna och höjde kvaliteten på äldres läkemedelsanvändning. Det fanns ett önskemål om en geriatriker inom verksamheten då en del sjuksköterskor upplevde att allmänläkarna saknade kunskap om läkemedelsbehandling till äldre.  Slutsats: Sjuksköterskan har en viktig roll och tar ett stort ansvar för läkemedelbehandlings kvalitet. Att anpassa läkemedelsbehandlingen till patientens förutsättningar är viktigt för att undvika läkemedelsrelaterade problem. Det finns ett behov av ökad kompetens inom området bland alla yrkesgrupper. Det är angeläget med ökad bemanning och god läkarkontinuitet i verksamheten för att höja kvaliteten på läkemedelsbehandlingen.

Efter de organisatoriska förändringarna i vård och omhändertagande av äldre där kommunen har tagit på sig ansvar för vård och omsorg av äldre har personalens arbete på äldreboenden blivit allt mer medicinskt inriktad. Vårdbiträden och undersköterskor har i praktiken fått ett stort ansvar för läkemedelhantering inom äldreboenden. De har även blivit kontaktförmedlare mellan patienten och den medicinsk kompetenta sjuksköterskan som numera har en konsultativ roll. Alla undersköterskor och vårdbiträden, som har deltagit i undersökningen hanterar läkemedel i sitt arbete, något som de inte har formell kompetens för. Arbetsuppgift kan dock delegeras när den reella kompetensen finns. Syftet med denna studie var att kartlägga vårdpersonalens kunskaper om läkemedel och läkemedelshantering, agerande vid vissa beskrivna sjukdomsfall, samt kunskaper om delegeringsrutiner i den kommunala äldrevården. En kvantitativ, standardiserad och strukturerad enkät utfördes innehållande vanligt förekommande kunskapsfrågor om läkemedelsindikationer och biverkningar, administration av läkemedel samt personalens eget agerande i vissa situationer. Denna enkät besvarades av 50 anställda inom det kommunala särskilda boendet. Undersökningsresultat visade bristfälliga kunskaper om läkemedelshantering i förhållande till det ansvar personalen har. Kunskapsfrågorna kring läkemedel och sjukdomssymptom var svåra för personalen. I vissa fall gjordes fel symptombedömning som resulterade i felaktigt agerande, som kunde vara direkt livshotande. Tillämpning och uppföljning av delegeringsrutiner visade sig otillräckliga. Behovet av fortbildningar bland vårdpersonal är stor. Mängden fel som begåtts i samband med hantering och överlämnande av läkemedel avspeglar vikten av delegationsutbildning och läkemedelsutbildning.

Abstrakt Bakgrund: Äldre människor använder allt mer läkemedel. Risken för biverkningar och interaktioner ökar och benägenheten att följa ordinationen minskar ju fler mediciner en person använder. Undersökningar visar att patientens attityd har stor betydelse när det gäller att följa ordinerad behandling. Syfte: Att belysa äldre människors attityder till och erfarenheter av läkemedel i glesbygd i Norrlands inland. Metod: För studien valdes en kvalitativ forskningsmetod. Elva äldre personer intervjuades. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De äldre hade en övervägande positiv attityd till läkemedel och kände sig trygga med sin medicinering. De som använde flera ordinerade läkemedel tyckte att medicinerna hade haft avsedd verkan. Negativa till läkemedel var de som inte använde eller använde ett fåtal läkemedel. Alla med flera ordinerade mediciner hade drabbats av biverkningar men såg det inte som något stort problem. Utbytesmediciner upplevdes övervägande negativt. Informationen från läkaren uppfattades som god av de flesta medan några tyckte att den varit bristfällig. Farmaceuter uppfattades trovärdiga av halva gruppen medan hälften inte hade någon direkt uppfattning. Läkemedelsreklam påverkade inte de äldre. Hela gruppen kände till naturläkemedel men mindre än hälften använde det. Slutsats: Äldre var övervägande positiva till läkemedel och kände sig trygga. De hade anpassat sig till de problem och de speciella svårigheter som medicineringen innebar för dem och accepterade situationen.

Bakgrund På vård- och omsorgsboenden bor äldre människor med omfattande omvårdnadsbehov och där läkemedel är den vanligaste behandlingsformen. Få sjuksköterskor och stora grupper vårdtagare medför att sjuksköterskan måste delegera uppgifter, såsom läkemedelsadministrering, till omvårdnadspersonal. Läkemedelsdelegering regleras av lagen i syfte att garantera patientsäkerheten. Det är en ansvarsfull och komplex uppgift som utgör en av de svåraste utmaningarna som den legitimerade sjuksköterskan kan möta. Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av delegering av läkemedelsadministrering till omvårdnadspersonal på vård- och omsorgsboende.MetodArton legitimerade sjuksköterskor på 11 olika vård- och omsorgsboenden intervjuades med en halvstrukturerad intervjuguide. Intervjuerna spelades in med ljudupptagare och transkriberades sedan ordagrant. Analysen av intervjuerna genomfördes med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat De praktiska förutsättningarna utgjorde en omöjlighet för sjuksköterskan på vård- och omsorgsboende att följa lagen. Sjuksköterska och omvårdnadspersonal måste ge respektive acceptera läkemedelsdelegering för att verksamheten på vård- och omsorgsboenden skulle fungera. Detta trots att delegeringsbeslut enligt lag ska vara frivilligt. Personalbrist och ekonomiska skäl uppgavs bland annat vara anledningar till att läkemedelsdelegering användes. Samtidigt som delegering av läkemedelsadministrering möjliggjorde tid för sjuksköterskan att använda sin kompetens till andra arbetsuppgifter, såsom omvårdnadsbedömningar och kontakt med anhöriga, upplevde flera sjuksköterskor en osäkerhet i att överlämna sin arbetsuppgift. Skälet var att omvårdnadspersonal inte alltid ansågs ha den erfarenhet och kompetens som erfordrades. Vidare saknades en enhetlig rutin och en form av utbildningspaket i samband med undervisning vid delegeringsbeslut, samt tid och resurser för att kunna ge tillräckligt med handledning samt följa upp delegeringsbesluten. Slutsats Det är nödvändigt att öka kunskapen hos omvårdnadspersonalen för att höja vårdkvaliteten och förbättra patientsäkerheten. Ökad kunskap hos omvårdnadspersonalen skulle kunna förbättra kommunikationen i vårdteamet och därmed minska risken för missförstånd och avvikelser. Bättre utbildningsmaterial till undervisning i samband med handledning och delegeringsbeslut krävs. Dessutom krävs mer tid för handledning och uppföljning för att säkerställa en god vård för den äldre människan.

Många äldre patienter har idag flera sjukdomar och många läkemedel eftersom detta är den vanligaste behandlingsformen. Med antal läkemedel ökar risken för läkemedelsbiverkningar samt sämre livskvalitet och välbefinnande för patienten. Läkemedelsgenomgångar är till för att se över vilka läkemedel patienten använder och varför dessa läkemedel är ordinerade. Även nyttan och risker för läkemedelsbiverkningar ses över. Syftet är att undersöka distriktssköterskans erfarenheter av läkemedelsgenomgångar hos äldre patienter inom den kommunala hälso- och sjukvården. För att uppnå syftet i denna studie har författarna använt sig av kvalitativ metod med induktiv ansats. Datainsamlingen genomfördes med halvstrukturerade intervjuer med sju distriktssköterskor och tre sjuksköterskor inom olika stadsdelar i en stad i Västra Götaland. Studien visar att distriktssköterskans erfarenheter av läkemedelsgenomgångar inom hemsjukvård och särskilda boenden är att det finns brister och hinder som kan påverka patientsäkerheten. Studien visar också att distriktssköterskor känner stort ansvar när det kommer till patientens läkemedelsanvändning, livskvalitet och välmående. Vidare saknas det ordentliga riktlinjer och ansvarsuppdelning vid läkemedelsgenomgångar. Studien visar även att ökad läkemedelsanvändning kan påverka miljö negativt samt att läkemedelsbiverkningar innebär onödiga kostnader för samhället och onödigt lidande för patienten.

Abstract Suicide is a public health problem that, in addition to loss of human life, leads to extensive psychological suffering and impairment of the health of relatives. It is common that suicide occurs under the influence of mental illness such as personality disorders and depression. Depression is a serious condition that often causes severe suffering. Depression can affect all ages, i.e. children, adolescents, adults and the elderly and it is as costly as heart disease. In Sweden, depression is one of the most common psychiatric diagnoses. About 19 percent of the population (16-84 years) have been diagnosed with depression at least once in their lifetime.  Of these, almost one in three have been diagnosed more than once. The affected individual performs poorly in daily activities such as school, work and in social settings. Additionally, there is increased risk of suicide in depressed individuals. Accordingly, it is important to treat depression to reduce suffering. Depression in children was accepted as the same disease as in adults since 1980. Today, depression is treated primarily with first-line therapy SSRIs. The aim of this work was to examine the effect and safety of antidepressants in the treatment of major depresive disorder in chlidren and adolescents with special reference to suicidal activity and self-injury. To implement this study, scientific articles were obtained in Pubmed, and five articles were selected. Study 1 showed that the combination of fluoxetine and CBT, cognitive behavior therapy, had better effect than treatment with only flouxetin or with only CBT. Study 2 showed that suicidal events and ideation were least among the group treated with the combination of fluoxetine and CBT compared to the treatment with only fluoxetine or only CBT. Study 3 showed that more suicide-related events occurred among the group with previous non-suicidal self-injury, NSSI. Study 4 resulted in greater medical response and better remission in escitalopram patients compared to placebo. Study 5 showed that treatment with venlafaxine caused serious adverse events that led to many discontinuing treatment. Treatment with antidepressants, especially in combination with CBT, can reduce the severity of depression in children and adolescents and reduce suicidal ideation and suicide attempts in some patients. In cases of treatment failure a risk of suicide and self-injury remains. Previous self-injury increases the risk of future self-injury as well as the risk of future suicide attempts.