No description available.

No description available.

År 2017 gjordes en revidering av läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr11). Denna reviderade upplaga kom att förtydliga skolans uppdrag att stärka elevers digitala kompetens. Detta innebär enligt Skolverket att elever ska förstå hur digitaliseringen påverkar samhället och individen samt få en nyanserad bild av digitaliseringens påverkan, både vad gäller risker och möjligheter. Eleven ska använda, skapa förståelse och anta ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt gentemot digital teknik och digitalisering. Eleven ska också utveckla förmågan att omsätta idéer i handling med användningen av digital teknik på ett kreativt sätt Denna studie har som syfte att undersöka huruvida revideringen av läroplanen med dess krav på att stärka elevernas digitala kompetens har kommit att påverka svensklärares litteraturundervisning i grundskolans senare del. Men också huruvida lärarens digitala kompetens motsvarar kravet den reviderade läroplanen ställer på undervisningen. Den första och andra frågeställningen handlar om huruvida kravet på digital kompetens syns i undervisningen och om den reviderade läroplanen tillsammans med den ökade digitaliseringen påverkat svenskundervisningen på annat/andra sätt. Till en början svarar lärarna nej, undervisningen har inte påverkats av revideringen på grund av lärarnas brist på insyn i den reviderade läroplanen. Ändå genomsyras undervisningen av kravet på stärkt digital kompetens på flera sätt, bland annat genom användning av digitala hjälpmedel där elever kan lyssna på böcker i undervisningen. Eleverna arbetar med presentationsprogram och filmskapande. Lärarna uppmuntrar även till kritiskt förhållningssätt till både informationssökning och sociala medier. Lärarna upplever också att korrekt språk, grammatik och djupläsning av texter fått stå tillbaka i läroplanen för den digitala kompetensen. Den tredje frågeställningen handlar om lärarnas egen digitala kompetens och på vilket sätt lärarna anser att den motsvarar kravet i revideringen. Även om lärarna på olika sätt är digitalt aktiva anser lärarna ändå att de är i stort behov av fortbildning i digital kompetens och riktlinjer kring hur den ska implementeras i undervisningen. / <p>Svenska</p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka elevers relation till läsning av skönlitteratur på fritiden och i skolan för att få bättre kunskap om hur en framgångsrik litteraturundervisning kan bedrivas. Undersökningen utgörs av en enkätundersökning som distribuerades till fyra klasser från olika program på en gymnasieskola i Jämtland. Mot en bakgrund av att unga läser i allt mindre utsträckning samt att skönlitteraturen hålls som självklart nyttig av skola och samhälle har frågor formulerats för att undersöka elevernas läsvanor och attityder till läsning generellt och läsning i skolan i synnerhet. Undersökningen visar att elever gör stor skillnad mellan att läsa hemma och att läsa i skolan och att det senare uppfattas som mer styrt. Enligt eleverna är fritidsläsningen en underhållande verklighetsflykt medan skolläsningen främst handlar om de efterföljande uppgifterna. Som teoretiskt ramverk för uppsatsen valdes John Deweys teori om lärande genom inquiry och de idéer om en elevstyrd undervisning som kallas pragmatismen. Det framgår i denna uppsats att om man vill få elever att läsa mer och dra lärdomar av det lästa bör man ge dem större frihet i valet av litteratur och arbetssätt. Det framgår också att elevers egna funderingar och frågor på det lästa är viktiga att arbeta med. Ett större fokus på en elevstyrd litteraturundervisning främjar elevernas läslust och kan bidra till en mer framgångsrik litteraturundervisning.

Studien består av en jämförelse av två simulerade läsningar och resulterande analyser av boken Sent i November. En med metafiktionellt perspektiv och en utan. Utifrån resultatet av dessa diskuteras begreppet metafiktions lämplighet i gymnasieskolans svenskundervisning i förhållande till dess läroplan. Metafiktion bedöms vara ett möjligt begrepp att använda i undervisning av gymnasieskolans senare svenskakurser.

Denna studie syftar till att undersöka synen på litteraturundervisning hos svensklä-rare på gymnasiet. Detta görs genom att ställa frågan hur svensklärare konstruerar begreppet litteraturundervisning. Det undersöks också hur lärare resonerar kring ba-lansen i litteraturundervisningen mellan förhållningsätt där man närmar sig litteratur från ett analytiskt perspektiv och förhållningsätt där man utgår från den enskilde individens upplevelsevärld. Teorin som används för att analysera den sistnämnda frågan är Louise M. Rosenblatts teori om efferenta och estetiska läsningar. För att få ett nyanserat perspektiv på litteraturundervisning jämförs svenska och åländska svensklärares syn på litteraturundervisning. Fokusområdena är litteraturdidaktik och skönlitteratur, ämnet svenska och gymnasieskolan.En kvalitativ metod används då empiri samlas genom halvstrukturerade intervjuer med totalt sex gymnasielärare i svenska. Analysen av materialet görs med hjälp av den nämnda Louise M. Rosenblatts teori om efferenta och estetiska läsningar samt Örjan Torells modell för litterär kompetens.Resultatet indikerar att svensklärare som har ett estetiskt förhållningsätt som ut-gångspunkt i sin konstruktion av litteraturundervisning inte fullt ut kan realisera denna konstruktion i sin faktiska undervisning. De försöker dock att på olika sätt balansera upp det litteraturanalytiska fokus som de upplever att den formella be-dömningen kräver av undervisningen med estetiska inslag. Vidare går det att urskilja att det finns en syn på litteraturundervisning som innebär att eleverna endast kan nå personlig utveckling genom skönlitteratur med hjälp av utökade litteraturanalytiska kunskaper. Det vill säga att denna syn representerar en mer efferent utgångspunkt. Slutligen går det, utifrån denna studies förutsättningar, inte urskilja att nationella skolkulturella skillnader skulle påverka svensklärares konstruktioner av begreppet litteraturundervisning nämnvärt.

Skolans värdegrundsarbete ska genomsyra undervisningen inom alla ämnen och inom svenskämnet kan vägen in i detta arbete utgöras av litteratur. Syftet med studien är att undersöka didaktisk potential i två romaner ur ett värdegrundsperspektiv. Metoden utgörs av den nykritiska textanalysmetoden närläsning samt tematisk analys. Materialet för studien består av de två romanerna Ondskan av Jan Guillou och Lila hibiskus av Chimamanda Adichie. Resultatet visade att romanerna på ett övergripande plan uppvisar en liknande värdegrundsrelaterad tematik men att denna gestaltas på olika sätt och i olika utsträckning, samt att Lila hibiskus behandlar fler värdegrundsfrågor än Ondskan. Slutsatsen är att båda romaner kan utgöra ett fruktbart material i svenskämnets värdegrundsarbete men beroende på lärarens intentioner kan endera utgöra ett lämpligare val.

Syftet med föreliggande studie är att fördjupa kunskapen om litteraturundervisningens betydelse och svensklärares uppfattningar om hur man kanförverkliga demokratiuppdraget i svenskämnet. Ansatsen är kvalitativ och tillvägagångsättet är semistrukturerade intervjuer. Materialet har analyserats och tolkats utifrån Rosenblatts, Nussbaums och Biestas teoretiska perspektiv. Resultatet visar att svensklärarna anser att litteraturundervisningen utvecklar elevers språkutveckling och inlevelseförmåga. Vidare visar resultatet att svensklärarna menar att ett medvetet urval av litteratur och undervisningsformen boksamtal är framgångsrika för att verkliga ett värdegrundsbaserat arbetssätt. Slutsatsen är att svensklärarna delar uppfattningen om att litteraturundervisningen skapar möjligheter för att fostra in elever till demokratiska samhällsmedborgare.

Undersökningen syftar till att undersöka hur lärare uppfattar sitt uppdrag inom litteraturundervisning utifrån läroplanen, Lgr11. Studien syftar också till att undersöka hur lärare bedömer eleverna inom litteraturundervisning. Undersökningen bygger på en kvalitativ intervjuundersökning, där lärares uppfattningar om ämnet, är det som utgör materialet för undersökningen. Forskningsområdet för studien bygger på att litteraturundervisning kan ha stor betydelse för eleverna som individer, men det krävs då att undervisningen bearbetas på rätt sätt för att dess fulla potential ska kunna uppnås. Tidigare forskning har visat att det kan finnas en problematik i att bedöma eleverna inom området, därför blev det relevant att i denna studie undersöka detta. Den teori som ligger i grunden för undersökningen är litteraturdidaktiken. Kortfattat säger den teorin att kärnan i litteraturundervisning är att bearbeta litteraturen och även den påvisar att det finns en problematik kring bedömning av eleverna inom ämnet. Fem lärare blir i studien intervjuade och ur dataanalysen framkommer intressanta likheter och skillnader lärarna emellan. Gemensamt uppfattar samtliga lärare sitt uppdrag som viktigt. Lärarna arbetar också trots sin osäkerhet kring litteraturundervisningens innehåll och bedömning, på ett givande sätt i förhållande till bakgrunden och den tidigare forskning som presenteras. / <p>Slutgiltigt godkännandedatum: 2022-01-13</p>

Den officiella litterära kanonens bortfall från skolans läroplaner efter 1975 bemöttes av skilda reaktioner från lärare och forskare inom litteraturdidaktik (Persson, 2007: 82–83). Med tiden har dock den litteraturdidaktiska forskningens fokus på litteratur-urvalet och en litterär kanon i Sverige minskat och det finns relativt få studier som fokuserar på vilken typ av skönlitteratur som används i undervisningen. Desto mer forskning fokuserar på hur eleverna läser, utifrån synliga läsarter och litteraturens möjlighet till främmandegöring och identifikation. Trots att en uttalad officiell litterär kanon har förlorat sin plats i litteraturundervisningen i skolan går det att ifrågasätta om det inte fortfarande finns en samsyn på litteratururvalet, en inofficiell litterär kanon, i skolans litteraturundervisning. I den här studien granskas hur forskning inom litteraturdidaktik lyfter fram och diskuterar kanonfrågor i under-visningen. Frågeställningarna utgår från hur begreppet litterär kanon förstås och behandlas inom nutida litteraturdidaktisk forskning, om det föreligger en bestämd litterär kanon inom litteraturundervisning och hur en eventuell litterär kanon legiti-meras enligt den litteraturdidaktiska forskningen. Resultatet av studien visar att det finns kanonaspekter och tecken för en inofficiell litterärkanon i samtidens litteratur-undervisning där kanoniserad litteratur främst legitimeras utifrån den dess mål, användning och effekt. En avslutande slutsats är att det existerar en spänning i undervisningen mellan den dominerande synen på litteraturundervisningen som ett litteraturhistoriskt bildningsämne och en mer läsorienterad litteratursyn.