Meningsskapande är ett begrepp vi flera gånger stött på under vår utbildning, särskilt i relation till litteraturundervisning, men vars innebörd tycks hänga lite i luften. För att göra begreppet användbart för oss som blivande svensklärare har vi därför velat undersöka hur litteraturundervisning kan bli just meningsskapande, och vilka faktorer som kan påverka detta. Det övergripande syftet med kunskapsöversikten har varit att sammanställa forskning inom detta problemområde, och det mer specifika att få syn på vad som kan känneteckna en för elever meningsskapande litteraturundervisning. Genom en systematisk sökprocess har vi funnit tio studier som vi ansett kunna bistå oss med svar på våra frågeställningar. Utifrån frågeställningarna har resultaten i dessa studier granskats och tematiskt analyserats, vilket har lett fram till svar i form av fyra olika teman. De teman som formulerats är: Att sätta ord på och ta del av läsupplevelser, Analys föregås av engagemang, Skolans respektive elevens förhållningssätt till litteraturundervisning och Textens relevans för individen. Våra resultat visar att läslogg och boksamtal, var för sig och tillsammans, utgör tillvägagångssätt som kan göra läsning och arbetet med skönlitteratur meningsskapande för elever. Dessutom har vi funnit att engagemang bör ses som en förutsättning för textanalys. Utöver detta framkommer det i resultaten att olika förhållningssätt till undervisningen och en texts relevansmässiga potential är faktorer som kan påverka meningsskapandet.

Denna studie använder en kvantitativ forskningsmetod i mindre skala för att undersöka frågeställningen: "Upplever deltagarna på kollektiv nivå att de är inkluderade i svenskundervisningen när det gäller läsning av skönlitteratur; med fokus på deras intresse, individualitet och motivation?".   Studien syftar inte till att undersöka till vilken grad eleverna har denna upplevelse utan fokuserar på om och vad de deltagande eleverna upplever.    Undersökningsmetoden för studien är en enkät som har skickats ut till gymnasieelever, där de ombeds att ge en sammanfattande bedömning av sin upplevelse av undervisningen i litteratur under högstadiet med utgångspunkt i centralt innehåll för kursplanen svenska i Lgr11. Svaren analyseras med hjälp av kritisk teori och generella slutsatser dras utifrån de deltagandes svar. Studien visar att deltagarna inte upplever att de är inkluderade baserat på de underordnade frågor som ställts för att besvara frågeställningen.

Syftet med den här studien var att bidra med kunskap om likheter och skillnader i behandlingen av skönlitteratur i gymnasieskolans kurs- och ämnesplaner för ämnena svenska och svenska som andraspråk. Studien syftar också till att belysa hur dessa likheter och skillnader visar sig i hur yrkesverksamma lärare inom SVA respektive SVE väljer skönlitteratur i deras undervisning och hur de säger sig arbeta med den. Forskningen visar att skönlitteratur är ett viktigt medel i utbildandet av världsmedborgare, då den kan ge en inblick i ”den andres” liv samt hjälpa individen i utvecklingen av ett kritiskt tänkande (Nussbaum, 1998). Läsning av skönlitteratur ökar dessutom förutsättningarna för lyckade studier på universitetsnivå (Martinsson, 2018), vilket är av intresse för elever inom SVE och SVA som båda är högskoleförberedande ämnen. Den här studien är en kvalitativ studie, där en kvalitativ textanalys av styrdokument för SVE och SVA utfördes samt kvalitativa semistrukturerade digitala intervjuer gjordes med fyra lärare inom SVE samt fyra lärare inom SVA. Tre av dessa intervjuer utfördes genom mailintervjuer. Tillsammans med den kvalitativa textanalysen och intervjuerna med lärarna från de två grupperna, så fick studien en jämförande karaktär där likheter och skillnader i de två ämnena studerades. Resultaten analyserades genom läroplansteorier och ämnesdidaktiska teorier, vilka belyser skolans och undervisningens påverkan på samhället och vice versa. Resultaten från textanalysen och intervjuerna visade att skönlitteratur och litteraturhistoria tar betydligt mer plats inom SVE än inom SVA, medan SVA-ämnet har ett större fokus på språkutveckling än SVE. Detta indikerar på att elever i SVE och SVA inte får en likvärdig utbildning när det kommer till läsning av skönlitteratur, som i sin tur utmanar deras förutsättningar för framtida studier samt medverkan i samhället (Nussbaum, 1998) (Martinsson, 2018). Studien visade även att lärare inom SVE och SVA tenderar att använda sig av skönlitteratur från västvärlden i högre utsträckning än icke västerländsk skönlitteratur. På grund av detta riskerar elever med icke västerländsk bakgrund att inte känna sig representerade i den skönlitteratur de möter i skolan, vilket kan påverka deras självbild och känsla av inkludering i samhället (Ackerman, 2018).  Med den här studien vill jag problematisera gymnasieämnena svenska och svenska som andraspråk, samt föra diskussionen vidare om hur dessa ämnen kan uppnå en högre likvärdighet vad gäller läsandet av och arbetet med skönlitteratur.

Syftet med denna systematiska litteraturstudie är att undersöka användningen av skönlitterära verk i 2000-talets gymnasieskola kopplat till Läroplanerna för de frivilliga skolformerna från 1994 (LPF94) och Läroplanen för gymnasiet från 2011(LGY11) i ämnet svenska. Målet är att undersöka dels hur läroplanernas krav på svenska och internationella verk ser ut i vissa skolor och gymnasieklasser, dels hur läroplanernas skrivelser om skönlitterära verk från olika tider tillgodoses i gymnasieskolan. Dessutom har det undersökts vilka som är de mest använda författarna på gymnasiet för att kunna se hur det stämmer överens med läroplanernas skrivelser om svenska och internationella skönlitterära verk och verk från olika tider. Resultatet visar att internationell litteratur i större utsträckning används än svensk litteratur och att litteratur från 1900-talet är dominerande, samt att August Strindberg är en av de mest använda författarna i ämnet svenska på gymnasiet.

Syftet med denna studie är att undersöka hur några yrkesverksamma gymnasielärare i svenska arbetar med skönlitteratur i skolan i relation till de värden som skönlitteratur antas förmedla, såsom empati och medmänsklighet, samt hur detta påverkar vilka skönlitterära verk som används i litteraturundervisningen. Studiens syfte är också att undersöka hur dessa lärare tar reda på om skönlitteraturen faktiskt lyckas förmedla önskade värden till eleverna. Inledningsvis ges en kort bakgrundsbeskrivning av hur skolans uppdrag som fostrare av demokratiska medborgare har förändrats över tid till att idag snarare handla om att förmedla en specifik värdegrund. Detta ställer nya frågor om skönlitteraturens funktion och lärarens didaktiska avvägningar i samband med litteraturundervisningen. Teoretiska utgångspunkter som litteraturens legitimeringar, narrativ fantasi och deliberativa samtal sammanfattas. En redogörelse för tidigare forskning innefattar Gunilla Molloy, Eva Hultin, Malin Alkestrand och Gustav Borsgård som alla har gjort studier om litteraturundervisning, litteratursamtal och olika former av värdeförmedling i relation till skönlitteraturen. Studiens metod utgörs av en kvalitativ studie där två lärare på en folkhögskola och två lärare på ett gymnasium intervjuas. Analysen utmynnar i slutsatser som visar den stora behållningen av sådan skönlitteratur som ger möjlighet till perspektivbyte, tematiska diskussioner och kunskaper om samhället. Särskilt framhålls boksamtalens betydelse för att synliggöra olika värden och reflektera över mänskliga levnadsvillkor och erfarenheter. Studien avslutas med att slutsatserna diskuteras och jämförs med den tidigare forskningen och formulerar sedan frågor för framtida forskning om exempelvis ämnesövergripande arbete i litteraturundervisningen och specifika litterära genrers unika möjligheter att förmedla en värdegrund.

Studiens syfte är att undersöka nya vägar till att främja kritiskt tänkande i ämnet svenska på gymnasiet, där den erfarenhetspedagogiska undervisningstraditionen är den rådande ämneskonceptionen. Genom en återgång till och närläsning av Vygotskijs ”Undersökningens problem och metod” i Tänkande och språk samt Rosenblatts Literature as Exploration ämnar studien ge svar på om verken ger nya impulser till ett tänkande om kritiskt tänkande och om ett ”tänkesätt” kan ersätta en entydig definition av begreppet för läraren i svenskämnets litteraturundervisning på gymnasiet. Studien visar att Vygotskijs ”enhetens metod” är användbar för att dels förstå hur förståelsen av kritiskt tänkande kan utvidgas, dels hur litteraturundervisningen lämpar sig för främjandet av kritiskt tänkande. Studien visar också att det är rimligt att läraren utvecklar ett didaktiskt tänkesätt i stället för att utgå ifrån en entydig definition av kritiskt tänkande som är svår, om inte omöjlig att enas om. En återgång till och närläsning av teoretiska nyckeltexter som gjorts i denna studie kan vara en väg att skaffa sig ett sådant tänkesätt.

I uppsatsen undersöks den didaktiska potentialen i två verk som behandlar temat hedersrelateratvåld och förtryck. Det är en känslig samhällsfråga som kan leda till stigmatisering av folkgrupper eller personer med vissa religiösa trosuppfattningar. För att behandla frågan i undervisningen krävs det att läraren gör en didaktisk läsning för att kunna planera undervisning om hedersrelaterat våld och förtryck. I denna uppsats har temat HRV och risken för stigmatisering undersökts i två verk utifrån ett erfarenhetspedagogiskt perspektiv och postkolonial teori. Det görs genom en didaktisk läsning av romanen Stjärnlösa nätter (2011) av Arkan Asaad och den självbiografiska romanen Vem har sagt något om kärlek? (2021) av Elaf Ali. Böckerna visar en komplex bild av hur hedersnormer påverkar ett kollektiv, både i Sverige och karaktärernas hemländer. Analysen visar en skillnad mellan hur manliga och kvinnliga karaktärer drabbas på olika vis till följd av de traditionella könsrollerna som präglar deras liv. För de kvinnliga karaktärerna är en stark oskuldsnorm orsaken till det förtryck och våld som de utsätts för. Kvinnans sexualitet är centralt för det hedersförtryck som uttrycks i böckerna. För de manliga karaktärerna ställs krav på att bevara familjens heder och försörja familjen. I båda böckerna görs ett samband mellan kultur och hedersnormer vilket kan bero på författarnas bakgrund och upplevelser. Böckerna öppnar upp en möjlighet att diskutera vad HRV är, vilka som utsätts för det, vilka förtryckarna är och vilka orsaker som finns för förtrycket.

Denna uppsats syftade till att undersöka några utvalda skillnader mellan originalverket och den lättlästa versionen av När hundarna kommer av Jessica Schiefauer samt undersöka vilka läsarter som kunde kopplas till de båda verken. Eftersom lättläst som genre marknadsför sig som en litteraturform för alla var det intressant att se huruvida en lättläst version av ett verk faktiskt verkar passa alla och om den kan likställas med en “vanlig” roman i relation till kursplanen i svenska på grundskolan. Materialet för uppsatsen var originalverket När hundarna kommer av Jessica Schiefauer samt den lättlästa adaptionen med samma namn, omarbetad av Tomas Dömstedt. Metoden var dels en läsning av båda verken där olika karaktärer valdes ut för analys utifrån begreppen ‘rund/flat karaktär’, ‘utlagd antydning’ samt ‘symboler’. Dels gjordes en analys utifrån forskaren Michael Tengbergs sex läsarter: handlingsorienterad-, betydelseorienterad-, värderingsorienterad-, subjektsorienterad-, intentionsorienterad- och metakognitiv läsart, vilka sedan kopplades till verken för att se vilka som aktiverades i läsningen.  Resultatet visade att det finns stora skillnader mellan versionerna och att det lättlästa verket ger läsaren större luckor att själv fylla i. Idén om lättläst är att underlätta för läsaren och det är därför intressant att den lättlästa romanen i föreliggande studie, i uppsatsförfattarens mening, upplevdes svårare än originalet. Eftersom varken parallellhandlingar och karaktärsutvecklingar fanns med i den lättlästa adaptionen blev det svårt som läsare att se en röd tråd genom boken och att förstå motiven för karaktärernas handlingar.  En slutsats som kan dras är att den lättlästa romanen främst kan ses som en mer svårtillgänglig version av originalet och det är synd att reducera en så pass komplex berättelse till något så avskalat och bristfälligt som den lättlästa versionen gjort.

Denna uppsats syftade till att undersöka några utvalda skillnader mellan originalverket och den lättlästa versionen av När hundarna kommer av Jessica Schiefauer samt undersöka vilka läsarter som kunde kopplas till de båda verken. Eftersom lättläst som genre marknadsför sig som en litteraturform för alla var det intressant att se huruvida en lättläst version av ett verk faktiskt verkar passa alla och om den kan likställas med en “vanlig” roman i relation till kursplanen i svenska på grundskolan. Materialet för uppsatsen var originalverket När hundarna kommer av Jessica Schiefauer samt den lättlästa adaptionen med samma namn, omarbetad av Tomas Dömstedt. Metoden var dels en läsning av båda verken där olika karaktärer valdes ut för analys utifrån begreppen ‘rund/flat karaktär’, ‘utlagd antydning’ samt ‘symboler’. Dels gjordes en analys utifrån forskaren Michael Tengbergs sex läsarter: handlingsorienterad-, betydelseorienterad-, värderingsorienterad-, subjektsorienterad-, intentionsorienterad- och metakognitiv läsart, vilka sedan kopplades till verken för att se vilka som aktiverades i läsningen.  Resultatet visade att det finns stora skillnader mellan versionerna och att det lättlästa verket ger läsaren större luckor att själv fylla i. Idén om lättläst är att underlätta för läsaren och det är därför intressant att den lättlästa romanen i föreliggande studie, i uppsatsförfattarens mening, upplevdes svårare än originalet. Eftersom varken parallellhandlingar och karaktärsutvecklingar fanns med i den lättlästa adaptionen blev det svårt som läsare att se en röd tråd genom boken och att förstå motiven för karaktärernas handlingar.  En slutsats som kan dras är att den lättlästa romanen främst kan ses som en mer svårtillgänglig version av originalet och det är synd att reducera en så pass komplex berättelse till något så avskalat och bristfälligt som den lättlästa versionen gjort.

Syftet med undersökningen har varit att undersöka narrativa datorspels möjligheter för utveckling av fiktionsförståelse genom exemplet Bramble - The Mountain King. Vidare undersöktes även spelets intertextuella kopplingar till de olika berättelser från den nordiska folktron som spelet inspirerats av. Analysen utgick från de berättartekniska begreppen tid och berättare samt intertextuella kopplingar och mynnade slutligen ut en avslutande didaktisk diskussion om spelets möjligheter till utveckling av elevers fiktionsförståelse.