Different forms of professional development online are becoming increasingly common for teachers and the aim of the thesis is to contribute knowledge about online professional development for mathematics teachers and the relationship between professional development, educational policy, and mathematics teaching practice. In the thesis, professional development refers to organized professional development in terms of university courses. The thesis consists of four studies, each of which has been presented in the form of an article. The four studies together explore transnational and national policy discourses, meaning-making activities that can be distinguished in online professional development, discourses pertaining to mathematics teaching in the classroom and in the subsequent seminar discussions in the course, and teachers’ experience of professional development online. The different arenas have been explored using the concept of discourse with reference to Fairclough, Gee, and Sfard. The term ”discourse” refers primarily to communication and language in use. The result of the studies indicates that the participants have not been offered enough opportunities to reflect on how or whether the use of several concepts and everyday life connections really deepened the students’ understanding of the mathematical content. Moreover, the analysis of the interviews with the participants shows that it was difficult for them to deepen their reflections in the synchronous communication online. There is a lack of reciprocal participation and reflection in the conversation and it is hard for the participants to get an idea of how the others respond to their messages. When a participant has completed his or her message the next speaker continues with a new message and as a result, the communication often takes a new direction instead of allowing in-depth reflection.

Studiens syfte var att, med utgångspunkt i ett designteoretiskt multimodalt perspektiv, beskriva, analysera och tolka hur tre förskolepedagoger designar lärandesammanhang, kring ämnet matematik. Förutom detta var också syftet att få insikt om hur lärandesammanhangets design kunde förstås och tolkas i termer av lärande och meningsskapande. Den metod jag valde var uppbyggd kring en icke-deltagande videoobservation med ett kvalitativt upplägg där målet var att försöka förstå det som ägde rum genom relevanta tolkningar. I resultat och slutsatser framkom det till exempel att förskolepedagogerna använder en mängd semiotiska resurser och teckensystem i form av fysiska redskap tillsammans med ansiktsuttryck, tal och handrörelser i kommunikationen med barnen. Dessutom framkom det att barnen också använde sig av ett antal olika semiotiska resurser och teckensystem i arbetet med att skapa mening kring de olika lärandesituationerna. Det blev också tydligt att barnens tidigare erfarenheter fick en betydande roll då barnen använde de tidigare erfarenheterna som ett tankeredskap i de meningsskapande processer, designade av förskolepedagogerna, de deltog i. / The study's purpose was, based on a design theoretical multimodal approach to describe, analyze and interpret how three preschool teachers design learning contexts, on the subject of mathematics. Besides, this was also the aim to gain insight on how context of learning designs could be understood and interpreted in terms of learning and meaning. The method I chose was built around a non-participating video observation with a qualitative approach where the goal was to try to understand what took place through the relevant interpretations. The results and conclusions that emerged was that the preschool teachers used a variety of semiotic resources in the form of physical tools along with facial expressions, voice and gestures in their communication with the children. Moreover, it appeared that the children also used a number of different semiotic resources in their work of creating meaning around the different learning situations, designed by the preschool educators, they participated in. It also became clear that the children's previous experiences had a significant role as they also used past experiences as a tool in the meaning-making process.

Different forms of professional development online are becoming increasingly common for teachers and the aim of the thesis is to contribute knowledge about online professional development for mathematics teachers and the relationship between professional development, educational policy, and mathematics teaching practice. In the thesis, professional development refers to organized professional development in terms of university courses. The thesis consists of four studies, each of which has been presented in the form of an article. The four studies together explore transnational and national policy discourses, meaning-making activities that can be distinguished in online professional development, discourses pertaining to mathematics teaching in the classroom and in the subsequent seminar discussions in the course, and teachers’ experience of professional development online. The different arenas have been explored using the concept of discourse with reference to Fairclough, Gee, and Sfard. The term ”discourse” refers primarily to communication and language in use. The result of the studies indicates that the participants have not been offered enough opportunities to reflect on how or whether the use of several concepts and everyday life connections really deepened the students’ understanding of the mathematical content. Moreover, the analysis of the interviews with the participants shows that it was difficult for them to deepen their reflections in the synchronous communication online. There is a lack of reciprocal participation and reflection in the conversation and it is hard for the participants to get an idea of how the others respond to their messages. When a participant has completed his or her message the next speaker continues with a new message and as a result, the communication often takes a new direction instead of allowing in-depth reflection.

Syftet med denna studie var att förstå barnens upplevelser av världen som den kan framträda i mobil förskola. Målet var att identifiera barnets subjektiva upplevelse utifrån ett fenomenologiskt teoretiskt perspektiv. Studien bygger på att forskaren själv försöker sätta sig in i barnets perspektiv med hjälp av fältstudier, Leuvens skala av välbefinnande och engagemang, semistrukturerade intervjuer och IPA- inspirerad analysmetod. Studiens resultat visar att barn som deltar i den mobila förskolans verksamhet gärna berättar om sina olika upplevelser, från olika miljöer som de besöker. Barnen berättar och beskriver detaljer av det upplevda, som i denna studie ses som olika fenomen, arena för rörelse, arena för samspel, arena för förståelse, arena för känslor, arena för möjligheter och arena för fantasi. Arenorna tyder på att barnen i sina upplevelser utvecklar förståelse i sin livsvärld. Det kan beskrivas som att deras upplevelser har bidragit till kunskapsbildning och det kan tolkas som att barnen förnimmer olika upplevelser, att det påverkar deras utveckling och lärande. / Abstract The purpose of this study was to understand children’s experiences of the world as it develops in a mobile preschool. The aim was to identify a subjective experience from a child´s perspective within a phenomenological framework. In this study, the researcher herself trives to understand a child’s perspective by using field studies, Leuvens scale of well-being and involvement, semistructured interviews and an IPA-inspired analysis. The study shows that children who participate in mobile preschool activities gladly tell about their experiences of the different environments. The children explain and describe details of their experiences, defined in this study as different phenomena, namely, arenas for movement, for interplay/interaction, for understanding, for feelings, for possibilities and for fantasy. The results indicate that through their experiences children develop an understanding of their lifeworld by building knowledge. Results also suggest that having different perceptions of their experiences affects their development and ability to learn.

Syftet med denna studie är att synliggöra konstitutionen av barnet som subjekt i förskollärares beskrivningar av barns filmspråk. Teorin är tvärdisciplinär med kulturella, socialsemiotiska och filmteoretiska utgångspunkter. De respondenter som ingår i urvalsgruppen är åtta förskollärare. Resultaten har framkommit genom en semiotisk analysmodell baserad på Roland Barthes teori om denotation, konnotation och ènonciation. Det empiriska materialet utgörs av förskollärares beskrivningar av filmer skapade av barn i tre års ålder i arbetsprocessen pedagogisk dokumentation i förskolan. Tecken i förskollärarnas beskrivningar visar att barnen konstitueras som medvetna subjekt genom hur de kan erbjudas möjlighet att se och höra sig själva i sitt filmspråk. Barnens subjektivitet synliggörs på detta sätt i förskollärarnas beskrivningar genom att de har en förståelse för förbindelser mellan tid och erfarna händelser. Förskollärares beskrivningar visar även att barnens samarbete i mindre grupper kan erbjuda dem möjlighet att fatta gemensamma beslut om vilka sekvenser som ska representeras i deras filmer. Det finns inga tecken i förskollärarnas beskrivningar som visar att barnen kan erbjudas utrymme att visa sin förståelse för hur bilder av världen kan omskapas i arbetet med filmredigering. Pedagogiska implikationer kan således utgöra begränsning i barnens möjlighet att påverka och omskapa den kultur de är en del av. För att barn ska få möjlighet att synas, höras och påverka den kultur de är en del av i arbetet med pedagogisk dokumentation kan det förväntas att barnen själva har tillgång till kulturella verktyg, som i detta fall är filmspråk. En annan pedagogisk implikation framkommer i tecken på att förskollärarna omedvetet reflekteras av en imaginär självuppfattning i barnens filmer, vilket betyder att förskollärarna omedvetet speglar sig själv i barnens filmer. Effekten kan bli att förskollärarnas subjektivitet omedvetet konstitueras och förväxlas med barnens subjektivitet i uppföljning, utvärdering och utveckling av förskolans verksamhet. Förskollärarnas didaktiska kunskaper om hur film kan tolkas som ett språk kan således ha en betydelse för deras medvetna reflektioner över hur de påverkas av barnens filmer. På dessa grunder kan ett medvetet utrymme skapas för barnens förutsättningar att synas, höras och utveckla sitt lärande i arbetet med pedagogisk dokumentation. / The aim of this study is to make the constitution of the child as subject visible, through pre-school teachers’ perceptions of children’s film language. The theory represents a cross-scientific context that implies a cultural, social semiotic and film theoretical starting point. The respondents included in the sample group are eight pre-school teachers. Analysis of the results is performed through a semiotic analysis model based on Barthes theory of denotation, connotation and ènonciation. The result reveals the constitution of the subject on two parallel levels in the pre-school teachers’ descriptions of films, made by children in the age of three, in the process of documentation in pre-school. The preschool teachers descriptions shows an opportunity for the children to see and hear themselves in their films, which creates an understanding of the relationships between time and experienced events. Children’s subjectivity can be made visible by how they use the camera and what they choose to capture. Through collaboration in small groups kids are offered the opportunity to take joint decisions on how they, in editing of the films, want to represent the sequences in their films. According to the preschoolteachers descriptions they don´t reflect on the opportunity for the children to demonstrate their understanding of how they can re-design new images of the world in the editing of their films. This confines the children’s ability to influence and re-create the culture they are a part of. The preschool teachers unconsciously become interpellated, feeling personal attention, and being reflected by an imaginary self-perception in the children’s film language. The consequences could mean that the development of the childrens learning process is based on the unconscious subjectivity of the pre-school teachers, and not on the subjectivity of the children. In order for children to have the opportunity to be seen, heard and to influence the educational culture they are a part of, it requires that children themselves have access to cultural and symbolic tools, in this case the filmlanguage. It is also necessary for the pre-school teachers to have a didactic training in how film can be used and interpreted as a language. The central aspect lies in how filmlanguage affects the seeing and reflecting viewer and make the children’s subjectivity visible in order to influence the development of the children’s learning processes.

The aim of this thesis is to make a contribution to the field of design oriented theory, regarding young children and their way to digital competence. My research question is: How can a preschool with a certain pedagogical ICT-design give the children affordances for media play and for developing a digital competence? The European Parliament points out digital literacy as one of the Key Competences for life long learning. A digital competence is built on basic ICT (Information and Communication technology) skills. Skills you can develop any time during life, weather you are young or old. Recent Swedish research on young children and digital competence points out the preschool teacher’s insecurity regarding the use of ICT in the preschool´s daily activities (Ljung- Djärf, Klerfelt).   There are an amount of new social and cultural gaps in our modern society regarding illiteracies and learning. Fear for the digital gap, or divide, is confirmed by researchers such as Buckingham and Kress. Briefly, if one doesn’t possess digital literacy, the risk of society divides is impending. This could be built on factors such as gender, ethnicity, class, generational and geographical divides, but also about dichotomies in the capacity of learning in a digitalized milieu.   Today’s children are the first generation to grow up in a society characterized by digital media. They are born into it. They are the Digital Natives and they take the new technology for granted. The rest of us are Digital Immigrants and we try to adapt to the new society. Prensky highlights the possibilities of changes in young persons’ brains, or at least in their thinking, as a result of their nursery in the digital world. Where does that leave the teachers of the pre-digital age? The true risk of a digital divide can perhaps be found in the daily melting pot between “the natives” and “the immigrants”.  The act of arranging meaningful communicative meetings could be one education’s most important responsibilities.   From the view of a design orientated perspective, built on a socio-cultural theoretical framework, key words like design, setting and affordance become important in my study. Didactic design is a theoretical perspective which elaborates understanding of learning from semiotic activities. Learning is to be seen as meaning making in social contexts. These contexts are in pedagogical milieus called institutional settings. The teacher and /or the child can be designers of and actors in the setting.   Through the design and settings, the children at the preschool in my study, achieved consistent possibilities for media play and for developing digital competence. They got the opportunity to develop different kinds of literacy. One of the important findings of my study was that the preschool teachers developed digital competence and confidence much in the same way as the children did. Collaborative learning processes, elaboration, curiosity and playfulness stood up as affordances for learning. There have to be milieus designed for flexibility and elaborations and there have to be preschool teachers deliberately setting these kind of designs.   The study confirms previous research at one hand in the area young children and digital competence and on the other hand in research connected to design oriented theories. This study has merged the two fields together.   Further research is to be seen in a wide spread field. An interesting continuation is to study the preschool teachers education. Questions of learning and intertextuality are other important issues.   Key words: Didactic design, digital competence, digital divides, literacy, media play, affordances, settings, tools, preschool, ICT, multimodality, social semiotics, meaningmaking. / Syftet med min uppsats är att bidra till förståelse för hur valet av design och iscensättning i förskolepedagogiska miljöer erbjuder medielek och möjliggör utvecklandet av en digital kompetens. Jag har utgått från frågan: Hur kan en specialdesignad förskolemiljö bidra till utvecklingen av barns medielek och digitala kompetens? En digital kompetens bygger på grundläggande IKT-färdigheter[1]. Det innebär bland annat att man kan hämta fram, bedöma, lagra, producera och kommunicera med och genom digitala medier. Tidigare forskning visar på förskollärares oro för den digitala tekniken. Förutom den rent konkreta osäkerheten vid användningen av de digitala verktygen ges också uttryck för en osäkerhet för hur man balanserar förskoleverksamheten med ny teknologin. Detta kan belysa vad som inom medieforskning beskrivs som digital divides, något som i sin tur kan förstärka klyftor i samhället. Frågan om bruk av IKT i förskolan diskuteras ofta ur ett framåtsyftande nyttoperspektiv. Man talar om inlärningsaspekten, arbetslivsaspekten och demokratiaspekten. Barnen på förskolan i min studie har genom den didaktiska designen möjligheter att få del av dessa tre aspekter.  Men man har dessutom skapat en miljö som erbjuder barnen – och de vuxna – möjligheter för medielek och därigenom utvecklandet av en digital kompetens. I studien blir det tydligt hur vuxna och barn svarar upp mot de förutsättningar som designats och erbjuds. Lärprocesserna sker i en institutionell inramning, där läraren (och barnen) är aktörer och iscensättare. Pedagogen, likväl som barnet, kan aktivt välja vilka teckensystem och vilken gestaltningsform som ska användas.   I den undersökta verksamheten finns även en underliggande kulturell affordance, meningserbjudande, en idé om att IKT är bra för barn, att vuxna kan både leka och lära samtidigt, samt att det är tillåtet att experimentera, för att finna något som man varken vet frågan eller svaret på. Det här skulle ur ett socialsemiotiskt perspektiv, vara tecken på lärande, eftersom en lärandeprocess utmärks av en ökad förmåga att använda skilda teckensystem, eller domäner. Barnen utvecklar sin litteracitet och sin medielitteracitet. De utökar också sin kognitiva, kommunikativa och kulturella och estetiska kompetens. Vi skulle här kunna tala om en multilitteracitet, eftersom de meningsskapande processer som barnen befinner sig i under arbetet med de digitala verktygen, inte bara inbegriper lingvistiska utan också visuella, auditiva och spatiala processer. Min studie visar att design och iscensättning på den undersökta förskolan är betydelsefulla för erbjudandet av medielek och utvecklandet av barnens och de vuxnas digitala kompetens. De vuxna är trygga i sina roller och där fanns en naturlig balansgång mellan de mer traditionella och de digitala verktygen. En avslutande reflektion är att det inte längre är frågan om att diskutera om IKT och medier ska användas i förskolan, det är mer frågan om hur. Det är inte heller längre tid att diskutera om barn och vuxna ska utveckla en digital kompetens i förskolan, snarare hur det ska ske. En fortsatt forskning på området kan handla om en fördjupning i sådant som berör lärande, kommunikativ kompetens, intertextualitet eller textrörlighet. Andra viktiga frågor kan röra sig om hur lärarutbildningen lever upp till kraven på en digital kompetens.