Bakgrund: Att komma som nyanställd till en barnavdelning kan vara en stor utmaning för många sjuksköterskor. Utvecklingen från novis till expert kan ta flera år och därför behöver nyanställda sjuksköterskor stöd från erfarna barnsjuksköterskor för att kunna öka sin kompetens. Syfte: Beskriva nyanställda sjuksköterskors erfarenheter av mentorskap på barnavdelning. Metod: Data samlades in genom enskilda intervjuer med tio sjuksköterskor som medverkat på mentorsträffar. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ manifest innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: I Analysen framkom tre kategorier; samtala kring sin yrkeserfarenhet där sjuksköterskorna tog upp vikten av att samtala kring sin nya arbetssituation tillsammans med mentorer. Få Bekräftelse där sjuksköterskorna betonade vikten av att få stöd och feedback för att kunna känna sig tryggare och kunna utvecklas professionellt. Stärka sin yrkesroll där sjuksköterskorna ansåg att engagerade mentorer bidrog till en känsla av omhändertagande vilket stärkte dem i sina nya yrkesroller. Reflektionerna bidrog till ökat självförtroende och en känsla av kompetens. Slutsats: Mentorskapsprogrammet bidrog till klinisk och teoretisk kompetensutveckling hos nyanställda sjuksköterskor genom reflektion. Sjuksköterskorna ansåg att mentorskapet bidrog till ökad trygghet, känsla av gemenskap och bredare kunskap om barnsjukvård.

The aim of this study is to deepen the knowledge of the significance of mentors presence for the psychosocial work in the school. The study is qualitative and was done with seven semi structured interviews. We interviewed six mentors and one school counselor all from the same school. The mentors have worked for almost one year and is a new profession in the school that has taken over the teacher's assignment as a mentor. The mentors main task is to be the students’ primary contact between the students and the school. The results we found shows that the mentors have contributed with more psychosocial knowledge which has enabled the school to reach more students and to meet more of the students’ needs. The results shows that the school counselor didn’t have as much time before with the preventative work in the school, but with the mentors’ help the preventive work in the school has increased. The results also shows that it’s many times a fine line between the mentors and the school counselor in the way they work. For example several of the mentors provide the students with counseling, like the school counselor do. The line shifts though, depending on the education and experience of the mentor. Finally, the results show that the mentors’ presence has a significant role on the psychosocial work in the school, because both mentors and the school counselor are all working together for the students wellbeing.

<p>Den här uppsatsen undersöker vilka konsekvenser införandet av kasamDIALOGEN ungdom som ett verktyg i utvecklingssamtalet kan få för elever, mentorer och skolan. Detta är ett pilotprojekt inom gymnasieskolan i Halmstads kommun. Projektet är ett led i att finna ett fungerande utvecklingssamtal för den framtida gymnasieskolan, ett samtal som utgår från elevens egen uppfattning av sin situation. Syftet med uppsatsen är inte att utvärdera verktyget i sig, utan istället de relationella konsekvenser metoden kan få för berörda parter. På uppdrag av Utbildningsförvaltningen i Halmstad kommun har vi intervjuat fem mentorer och åtta elever. Dessa respondenter och deras upplevelser av metoden, ligger till grund för både uppsatsen och en senare rapport till Utbildningsförvaltningen i Halmstad kommun. Utifrån vår socialpsykologiska utgångspunkt har vi sedan bearbetat och analyserat materialet ur fem teoretiska perspektiv. Materialet tyder på att införandet av den nya metoden generellt upplevts positivt såväl av mentorer som av elever. Genom tillämpningen av kasamDIALOGEN ungdom kan mer personliga samtal initieras, vilket ger nya förutsättningar för elev och mentor att mötas. Materialet tyder på att de relationer som uppstår kan ha positiva effekter både i och utanför klassrummet. Något som även framgår tydligt är att relationernas karaktär skiljer sig åt mellan könen. En av grundtankarna med införandet av kasamDIALOGEN ungdom har varit att ”fånga upp” elever med problem, detta tycks fungera till viss del. Däremot tycks de elever som redan fungerar bra i skolan mer benägna att ta till sig kasamDIALOGEN ungdoms grundtanke och syfte.</p>

Den här uppsatsen undersöker vilka konsekvenser införandet av kasamDIALOGEN ungdom som ett verktyg i utvecklingssamtalet kan få för elever, mentorer och skolan. Detta är ett pilotprojekt inom gymnasieskolan i Halmstads kommun. Projektet är ett led i att finna ett fungerande utvecklingssamtal för den framtida gymnasieskolan, ett samtal som utgår från elevens egen uppfattning av sin situation. Syftet med uppsatsen är inte att utvärdera verktyget i sig, utan istället de relationella konsekvenser metoden kan få för berörda parter. På uppdrag av Utbildningsförvaltningen i Halmstad kommun har vi intervjuat fem mentorer och åtta elever. Dessa respondenter och deras upplevelser av metoden, ligger till grund för både uppsatsen och en senare rapport till Utbildningsförvaltningen i Halmstad kommun. Utifrån vår socialpsykologiska utgångspunkt har vi sedan bearbetat och analyserat materialet ur fem teoretiska perspektiv. Materialet tyder på att införandet av den nya metoden generellt upplevts positivt såväl av mentorer som av elever. Genom tillämpningen av kasamDIALOGEN ungdom kan mer personliga samtal initieras, vilket ger nya förutsättningar för elev och mentor att mötas. Materialet tyder på att de relationer som uppstår kan ha positiva effekter både i och utanför klassrummet. Något som även framgår tydligt är att relationernas karaktär skiljer sig åt mellan könen. En av grundtankarna med införandet av kasamDIALOGEN ungdom har varit att ”fånga upp” elever med problem, detta tycks fungera till viss del. Däremot tycks de elever som redan fungerar bra i skolan mer benägna att ta till sig kasamDIALOGEN ungdoms grundtanke och syfte.

Det finns mycket forskning kring kommunikation och ledarskap men det finns ingen direkt forskning om hur idrottskonsulenter kommunicerar kunskap om ledarskap i olika ledarprojekt. Syftet med denna studie är att undersöka och belysa vad och på vilka sätt SISU:s idrottskonsulenter kommunicerar kunskaper om ledarskap till adepterna och mentorerna i projektet Unga Ledare i förhållande till sitt arbetsmaterial. Denna studie är till för att ta reda på hur kunskaper om ledarskap kommuniceras inom idrotten. Studien genomfördes med hjälp av tre observationstillfällen där det samlades in data samt en kompletterande intervju. Resultatet efter dessa observationer visar att idrottskonsulenterna utgår ifrån sitt arbetsmaterial på så sätt att de väljer ut det som dem själva tycker är viktigast att lära sig. Efter studiens gång har vi insett att det finns flera olika sätt som idrottskonsulenterna kommunicera kunskapen om ledarskap på, dock är det viktigaste att utan kommunikationen kan adepterna och mentorerna inte få den kunskap som dem behöver om ledarskap. Kommunikation, kunskap och ledarskap är kärnan i projektet Unga ledare.

Examensarbetets syfte är att bidra med kunskap om specialpedagogiska insatser som skolan kan erbjuda för att underlätta för elever, som lever med psykisk ohälsa, att genomföra sin gymnasieutbildning. För att belysa detta behövde jag få del av elevers egna erfarenheter från sina gymnasiestudier. Sex elever som lever med psykisk ohälsa, och förväntas ta studentexamen inom ramen av tre år intervjuades för studien I studien framkommer att det är avgörande för eleverna att möta mentorer och lärare som lyssnar på och bekräftar dem för att de ska fortsätta sina studier. Specialpedagogens har ett betydelsefullt uppdrag att genom handledning stärka mentorer och lärare i deras roll, sprida kunskap och information om psykisk ohälsa samt framhålla betydelsen av att bygga starka band med elever. När betydelsen av relationer betonas och prioriteras skapas de förutsättningar som krävs för att kunna erkänna och lyfta problemen kring psykisk ohälsa och få bort skammen så att fler elever kan få den hjälp och det stöd de behöver snabbare. Förutsättningen för att mentorer och lärare ska kunna vara ute med eleverna och arbeta relationsskapande är att organisationen tillåter och ger förutsättningar för det arbetet. Här har specialpedagogen ett viktigt uppdrag att påverka skolledningen och EHT samt arbeta organisatoriskt genom kunskapsspridning och handledning. Studien är av explorativ karaktär och ger inte ett tillräckligt underlag för att kunna dra några definitiva slutsatser om hela populationen elever med psykisk ohälsa. Dock har genom intervjuerna ett mönster framträtt som är av värde att undersöka vidare.

Tidigare forskning visar att det finns brister i den samsyn och samverkan mellan skolpersonal som är en framgångsfaktor för hög måluppfyllelse i grundskolan (Nilholm &amp; Göransson, 2013; SOU 2010:95; www.skolinspektionen.se; m fl). Mentorer, lokala elevhälsoteam och skolledare är de aktörer som ansvarar för utbildningen till elever med olika förutsättningar. Graden av samsyn dessa aktörer emellan är därför intressant. Denna studies syfte har varit att identifiera och beskriva eventuella mönster i mentorers, lokala elevhälsoteams och skolledares uppfattningar om extra anpassningar och särskilt stöd, utifrån frågeställningar om anledningar till olika insatser, vem/vilka som ska ansvara för insatserna samt om orsaker till bristande insatser. En totalundersökning i en kommun har genomförts via webbenkät och kvantitativ multivariat analys. Utgångspunkterna har varit socialkonstruktivistisk teori om ett kontextberoende lärande tillsammans med andra, och ett relationellt perspektiv på skolsvårigheter.  Studien visar att störst samsyn finns kring det faktum att inte alla elever med behov ges tillräckligt stöd i skolorna, och att tid för arbete för dessa elever saknas i personalens scheman. Viss samsyn finns också angående när elever ska ges stöd, men i mindre grad gällande vem/vilka som ska utföra insatserna. Studien har också visat att en relativt stor andel av respondenterna upplever bristande samsyn med kollegor gällande att se/tolka behov hos elever, avgöra lämpliga åtgärder samt utföra åtgärderna, samtidigt som alla tre grupperna i hög grad är överens om att de själva sällan eller aldrig har bristande kompetens gällande just att tolka behov och avgöra/utforma åtgärder.  Resultaten visar att samsyn och samverkan behöver vidareutvecklas inom skolorna via strategiska kontaktytor. Utifrån resultaten och teorin bör samtalen handla om uppdragsuppfattning, elevsyn och gemensamma strategier för ökad inkludering, delaktighet och måluppfyllelse. / Previous research shows that there are shortcomings in the consensus and collaboration among school personnel, a success factor for high achievement in primary school (Nilholm &amp; Göransson, 2013; SOU 2010:95; www.skolinspektionen.se; m fl). Mentors, local student health teams and school leaders are those responsible for the education of students with different qualifications. The degree of consensus between these actors is therefore interesting. The purpose of this study has been to identify and describe any patterns of mentors' , local student health teams' and school leaders' perceptions about additional adjustments and special support, based on the questions of reasons for different actions, who/which is responsible for action and reasons for lack of action.  A total survey in a municipality has been conducted via online questionnaire and quantitative multivariate analysis. The starting point has been the social constructivist theory of context-dependent learning with others, and a relational perspective on school difficulties.    The study shows that the greatest consensus is about the fact that not all students in need are given sufficient support, and that time to work for these students is lacking in staff schedules. Some consensus is also about which students should receive support, but less so regarding which staff should perform it. The study has also shown that a relatively large proportion of respondents perceive lack of consensus with colleagues regarding interpreting the needs of pupils, determining appropriate actions and bringing them into action, while all three groups largely agree that themselves rarely or never lack of expertise regarding just that;  interpreting the needs and determining/performing measures.   The results show that consensus and collaboration need to be developed within schools through strategic contacts. Based on the results and theory, the discourse should be about assignment, perception of difficulties and concerted strategies for greater inclusion, participation and achievement.