Syftet med studien är att undersöka hur TencelTM och merinoull bäst kombineras i en stickad frottéstruktur ämnad för en lager-2 produkt. Den stickade strukturen har funktionella krav gällande god fukttransport, nötningsbeständighet och antipilling. Funktionskraven kommer att prövas med standardiserade tester. Ytterligare kommer studien undersöka om hållbarheten för lager-2-tyg skulle kunna förbättras. En design research method används för att skapa tre frottéstickade trikåstrukturer, alla med olika kombinationer av lyocell och merinoull. Resultaten visade att alla strukturer hade relativt goda förmåga att transportera fukt, dock stod S-M-T ut som bäst, tätt följt av T-M. Bra nötningsbeständighet utmärktes i M-T och T-M, medan S-M-T presterade sämst. Slutligen visade ett pillingstest ett jämnt resultat mellan alla stickade strukturer, T-M fick dock ett något högre snitt än de andra två. Resultaten i relation till hållbarhet visade att ingen av de stickade strukturerna var ensamt signifikant bättre än de andra. Däremot ger studien ett förslag för framtida forskning när det gäller att samspunna garnet placeras på ena sidan, medan merinoull på den andra. / This study aims to investigate how TencelTM and merino wool are best combined in a knitted terry structure modified for layer-2. The knitted structure has functional requirements, which are in regards to good moisture transport (wicking) capacity, abrasion resistances and anti-pilling. The functional requirements will be tested and with the help of the result the study will further investigate if the sustainability of layer-2 fabric could improve. A design research method is applied to create three terry knitted fabric structures, all with different combinations of lyocell and merino wool. The three fabric structures are then assets for the functional requirements through ISO Standards and AATCC tests. The results showed that all structures had relatively good wicking properties, however S-M-T stood out as the best, closely followed by T-M. Good abrasion resistance was noticeable mostly in M-T and T-M, whereas S-M-T performed worst. Lastly, a pilling test showed an even result between all knitted structures, T-M received however a slightly higher average than the other two. The results in relation to sustainability showed that none of the knitted structures were significantly better than the others alone. However, a suggestion for future research is made in regards to the co-spun yarn being placed on one side, while merino wool on the other.

Behovet av klimatanpassning i kustområden är stort, och fortsätter öka världen över. Naturbaserade lösningar (NBS) är flexibla och multifunktionella åtgärder som samverkar med naturliga processer, vilket gör dem anpassningsbara till förändrade förhållanden, till skillnad från hårda kustskydd. Genom denna studies kvalitativa intervjuer med fyra skånska kustkommuner har förutsättningar för NBS att främja klimatanpassning visats vara på god väg. Kustkommunerna ser NBS som ett självklart förstahandsval inom kustskydd. NBS har fått större genomslag i och med ökat samarbete på lokal, regional, nationell och internationell nivå genom nätverk och projekt, vilket har möjliggjort stort utbyte av praktiska lärdomar och kunskap om NBS, naturliga processer och klimatförändringars effekt i kustområden. Samverkan är en viktig del i klimatanpassningsarbetet där samlad expertis bidrar till gemensam förståelse för NBS funktion och mervärden. Idag finns konsensus om ett naturbaserat arbetssätt, där tjänstepersoners och eldsjälars kunskap, intresse och engagemang spelar en avgörande roll för det kommunala arbetet med NBS. Deltagande i NBS-projekt ger mer praktisk erfarenhet och synliggör åtgärdernas positiva effekter, vilket i sin tur kan skapa lokala politiska incitament för att integrera och använda NBS ytterligare i klimatanpassningsarbetet. Dock påträffas flertalet svårigheter, i huvudsak gällande förlegad lagstiftning som inte är kompatibel med NBS flexibilitet, tidskrävande och komplicerade tillståndsprocesser samt frånvaron av uttalat tillvägagångssätt gällande gränsöverskridande åtgärder för hur kommuner, myndigheter samt enskilda fastighetsägare ska samarbeta och dela på ansvaret. För att kunna normalisera och skala upp implementering behöver NBS bli inkluderade som standardalternativ vid beslut om olika kustskyddsåtgärder. Svenska kustkommuner kommer behöva ta ställning och diskutera acceptansen för klimatförändringars olika grad av påverkan i kustområden, där obekväma beslut och övervägandet av andra strategier såsom förändrad markanvändning och planerad reträtt väntas bli mer påträngande. Studiens resultat kan förhoppningsvis uppmuntra naturbaserade insatser inom svenskt klimatanpassningsarbete ytterligare, för att säkerhetsställa levande kustområden där natur och samhällen kan bevaras och klimatsäkras för dagens och framtida klimatförändringar. / The need for climate adaptation in coastal areas is great, and continues to increase worldwide. Nature-based solutions (NBS) are flexible and multifunctional measures that interact with natural processes, which makes them adaptable to changing conditions, as opposed to hard coastal protection. Through this study's qualitative interviews with four southern Swedish coastal municipalities, the conditions for NBS to promote climate adaptation have been shown to be on the right track. The coastal municipalities see NBS as an obvious first choice in coastal protection. NBS have had a greater breakthrough by increased cooperation at local, regional, national and international level through networks and projects, which has enabled a great exchange of practical lessons and knowledge about NBS, natural processes and the effect of climate change in coastal areas. Collaboration is an important part of the climate adaptation work, where collective expertise contributes to a common understanding of NBS' function and co-benefits. Today, there is consensus on a nature-based approach, where the knowledge, interest and commitment of officials and champions play a crucial role in the municipal work with NBS. Participation in NBS projects provides more practical experience and highlights the positive effects of the measures, which in turn can create local political incentives to further integrate and implement NBS in climate adaptation work. However, many difficulties are encountered, mainly regarding outdated legislation that is not compatible with NBS flexibility, time-consuming and complicated permit processes, and the absence of a stated approach regarding cross-border measures for how municipalities, authorities and individual property owners should cooperate and share responsibility. To be able to normalize and scale up implementation, NBS needs to be included as a standard alternative when deciding on various coastal protection measures. Swedish coastal municipalities will need to take a stand and discuss acceptance of climate change's different level of impact in coastal areas, where uncomfortable decisions and the consideration of other strategies such as changed land-use and planned retreat are expected to become more intrusive. The results of the study can hopefully encourage nature-based initiatives in Swedish climate adaptation work further, to ensure living coastal areas where nature and communities can be preserved and climate-secured for current and future climate change.

In this study, the Japanese animated film My Neighbor Totoro was analyzed with regards to what childhood discourses can be found in it, and why these discourses in particular appear. To do this, discourse theory was used as the main theoretical basis, and certain aspects of hermeneutics were also used, such as combining the hermeneutic spiral with basic film analysis as a method. The childhood discourses that are discussed are the natural child, adult children and child adults, the competent child, the vulnerable child, postmodern childhood, the lonely/psychological child, and gender discourses. First, the life context of Hayao Miyazaki was examined to see what childhood discourses that might have influenced him. The natural child seems to be the most prominent discourse throughout Miyazaki’s life and his previous work, and the discourse appears in My Neighbor Totoro as well. However, so do all the other discourses. The results are that the view of childhood expressed in the film is that children develop the best in proximity to nature and the divine. Children should aspire to become competent adults, but adults should also come closer to childhood and nature. Postmodernity is dismissed as bad for children, and the natural childhood is deemed to be in need of saving. Children are also according to the film beings capable of complex thoughts and feelings relating to fears, death and family relations. These difficult thoughts are dealt with by their imagination – an imagination that is non-separable from their reality. This could indicate another childhood discourse: the imaginative child. Apart from all this, ways to use films like this one in education are also briefly discussed through film pedagogy. / <p>Slutgiltigt godkännandedatum: 2022-01-14</p>

Derek Parfit är kanske en av vår tids mest kända moralfilosofer. Parfit inleder sin första bok Reasons and Persons med att ställa frågan: vad har vi mest skäl att göra? Hans fråga berör vad som egentligen har betydelse, en fråga som han fortsätter att beröra i sin andra bok On What Matters. Filosofen Toby Ord argumenterar i sin bok The Precipice för att den utmaning som definierar vår tid, och bör ha en central prioritering, är utmaningen att skydda mänskligheten emot så kallade existentiella risker. En existentiell risk är en typ av risk som hotar att förstöra, eller förhindra, mänsklighetens långsiktiga potential. Ord menar att vi idag befinner oss vid en kritisk tidpunkt i mänsklighetens historia som kan vara helt avgörande för om det ens kommer existera en framtid för mänskligheten. Men om vi bör skydda mänskligheten emot existentiella risker, så kan en lämplig följdfråga vara i vilken ordning vi bör prioritera olika existentiella risker. Den svenske filosofen Nick Bostrom har liksom Ord länge förespråkat att existentiella risker bör tas på allvar. Han menar att preventiva åtgärder bör vidtas. I sin bok Superintelligens argumenterar Bostrom, både omfattande och väl, för att den existentiella risk som kan te sig som mest brådskande, och kanske allvarligast, är artificiell intelligens. Bostrom menar att vi har goda skäl att tro att utveckling av artificiell intelligens kan eskalera till den grad att mänsklighetens öde kan hamna bortom vår egen kontroll. Det han syftar på är att människan just nu är den dominerande agenten på jorden och därför innehar en stor kontroll, men att så inte alltid behöver vara fallet. Bostroms tes kunde te sig som okonventionell då den presenterades, men kan även te sig så idag vid en första anblick. Han har dock fått explicit medhåll av personer som Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari och Max Tegmark, som antingen håller med eller resonerar i liknande banor. Även jag själv finner Bostroms antaganden välgrundade. Slutsatsen som många drar är därför att vi bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk som ska prioriteras högt. Jag kommer dock i denna text att argumentera för tesen att vi inte bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk. Tesen följer från en invändning som jag kommer att kalla för AI-paradoxen. Det tycks enligt invändningen som att artificiell intelligens inte kan leda till en existentiell katastrof givet vissa premisser som flera i debatten om artificiell intelligens tycks acceptera. Texten i uppsatsen är strukturerad på följande sätt. I avsnitt 2 kommer jag att återge det övergripande argumentet som cirkulerar i debatten om artificiell intelligens som ett hot. I avsnittet kommer jag också förklara några viktiga termer och begrepp. I avsnitt 3 börjar jag med att titta på den första premissen i argumentet, samt resonera om dess rimlighet. I avsnitt 4 går jag sedan vidare till den andra premissen i argumentet och gör samma sak med den. Väl i avsnitt 5 så väljer jag att presentera min egen idé som jag kallar för AI-paradoxen, vilket är en invändning mot argumentet. I avsnitt 6 diskuterar jag sedan AI-paradoxens implikationer. Avslutningsvis, i avsnitt 7, så ger jag en övergripande sammanfattning och en slutsats, samt några sista reflektioner. / Derek Parfit is perhaps one of the most famous moral philosophers of our time. Parfit begins his first book Reasons and Persons by asking the question: what do we have most reason to do? His question touches upon what really matters, a question he continues to touch upon in his second book On What Matters. The philosopher Toby Ord argues in his book The Precipice that the challenge that defines our time, and should have a central priority, is the challenge of safeguarding humanity from so-called existential risks. An existential risk is a type of risk that threatens to destroy, or prevent, humanity’s longterm potential. Ord means that today we are at a critical time in the history of humanity that can be absolutely decisive for whether there will even exist a future for humanity. But if we are to safeguard humanity from existential risks, then an appropriate question may be in what order we should prioritize different existential risks. The Swedish philosopher Nick Bostrom, like Ord, has long advocated that existential risks should be taken seriously. He believes that preventive measures should be taken. In his book Superintelligence Bostrom argues, both extensively and well, that the existential risk that may seem most urgent, and perhaps most severe, is artificial intelligence. Bostrom believes that we have good reason to believe that the development of artificial intelligence can escalate to the point that the fate of humanity can end up beyond our own control. What he is referring to is that humans are currently the dominant agent on earth and therefore has great control, but that this does not always have to be the case. Bostrom's thesis may have seemed unconventional when it was presented, but it can also seem so today at first glance. However, he has been explicitly supported by people like Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari and Max Tegmark, who either agree or reason similarly. I myself also find Bostrom's assumptions well-founded. The conclusion that many draw is therefore that we should regard artificial intelligence as an existential risk that should be given a high priority. However, in this text I will argue for the thesis that we should not regard artificial intelligence as an existential risk. The thesis follows from an objection of my own, which I call the AI ​​paradox. According to the objection, it seems that artificial intelligence cannot lead to an existential catastrophe given certain premises that many in the debate about artificial intelligence as a threat seem to accept. The text in the essay is structured as follows. In section 2 I will present the main argument circulating in the debate about artificial intelligence as a threat. In the section I will also explain some important terms and concepts. In section 3 I begin by looking at the first premise in the argument, and also reason about its plausibility. In section 4 I proceed to the second premise in the argument and examine it similarly. Once in section 5 I choose to present my own idea, which I call the AI ​​paradox, which is an objection to the argument. In section 6 I discuss the implications of the AI ​​paradox. Finally, in section 7, I give an overall summary and a conclusion, as well as some last reflections.