Bakgrund: En viktig del av diabetessjuksköterskans arbete innefattar att stödja och utbilda patienten angående diabetesegenvård. Att stödja patienten i egenvården kan medföra förbättrad glykemisk och metabol kontroll med bibehållen livskvalitet. Det finns viss evidens för att en skriftlig individuell behandlingsplan kan vara en personcentrerad metod för att främja god egenvård hos patienter med diabetes typ 2 i primärvården. Det finns idag ingen sådan nationellt framtagen behandlingsplan. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera om en skriftlig individuell behandlingsplan kan påverka HbA1c eller empowerment hos patienter med typ 2 diabetes. Metod: 50 patienter deltog i en kvantitativ randomiserad kontrollerad studie. Hälften av patienterna randomiserades till interventionsgrupp och erhöll en skriftlig individuell behandlingsplan i samband med besöket. Patienterna fick besvara frågeformuläret Swe-DES 23 samt lämna HbA1c. Uppföljande data samlades in efter tre månader (n=36). Data analyserades med icke-parametriska metoder. Resultat: Patienterna som erhöll en skiftlig individuell behandlingsplan sänkte sitt HbA1c, mätt efter tre månader. Det fanns dock inga signifikanta skillnader gällande HbA1c-förändring mellan interventions och kontrollgrupp. Inga förändringar gällande empowerment kunde uppmätas. Slutsats: Sjukvården behöver utveckla enkla kostnadseffektiva arbetsmetoder för att kunna erbjuda personcentrerad vård till det ökande antalet patienter med diabetes som behandlas i primärvården. Studiens urval var för litet för att kunna dra några signifikanta slutsatser. Vidare studier behövs för att undersöka om den individuella skriftliga behandlingsplanen kan påverka HbA1c samt empowerment.

Bakgrund: En viktig del av diabetessjuksköterskans arbete innefattar att stödja och utbilda patienten angående diabetesegenvård. Att stödja patienten i egenvården kan medföra förbättrad glykemisk och metabol kontroll med bibehållen livskvalitet. Det finns viss evidens för att en skriftlig individuell behandlingsplan kan vara en personcentrerad metod för att främja god egenvård hos patienter med diabetes typ 2 i primärvården. Det finns idag ingen sådan nationellt framtagen behandlingsplan. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera om en skriftlig individuell behandlingsplan kan påverka HbA1c eller empowerment hos patienter med typ 2 diabetes. Metod: 50 patienter deltog i en kvantitativ randomiserad kontrollerad studie. Hälften av patienterna randomiserades till interventionsgrupp och erhöll en skriftlig individuell behandlingsplan i samband med besöket. Patienterna fick besvara frågeformuläret Swe-DES 23 samt lämna HbA1c. Uppföljande data samlades in efter tre månader (n=36). Data analyserades med icke-parametriska metoder. Resultat: Patienterna som erhöll en skiftlig individuell behandlingsplan sänkte sitt HbA1c, mätt efter tre månader. Det fanns dock inga signifikanta skillnader gällande HbA1c-förändring mellan interventions och kontrollgrupp. Inga förändringar gällande empowerment kunde uppmätas. Slutsats: Sjukvården behöver utveckla enkla kostnadseffektiva arbetsmetoder för att kunna erbjuda personcentrerad vård till det ökande antalet patienter med diabetes som behandlas i primärvården. Studiens urval var för litet för att kunna dra några signifikanta slutsatser. Vidare studier behövs för att undersöka om den individuella skriftliga behandlingsplanen kan påverka HbA1c samt empowerment. / Background: An important part of the work as a diabetes nurse is to support and educate the patient in diabetes self-care. This can lead to improved glycemic and metabolic control,without affecting the quality of life. There is evidence supporting that an written care-plan can be a person-centered method that promote good self-care through increased empowerment, within the group of patients diagnosed with diabetes type 2. There is currently no such nationally developed care-plan. Aim: The aim of this study was to evaluate if a written care-plan can affect HbA1c or empowerment in a group of patients diagnosed with diabetes type 2. Method: A quantitative randomized controlled trial. A total of 50 patients participated, of with 25 were randomized to the interventions group and received the written care-plan. Empowerment was measured with Swe-DES 23 and the participating patients HbA1c were collected. This data was then compared with data after three months (n=36). Non-parametric methods were used for the analysis.Results: The participating patients in the intervention group had a significant decrease in HbA1c after three months. There were no significant differences in HbA1c decrease in-between the groups. No significant differences were found regarding empowerment. Conclusion: The healthcare need to develop simple and cost effective work methods to be able to offer person-centered care to the increasing number of patients with diabetes in the primary care. The sample size was small and no significant conclusions could be drawn. Further studies are required to evaluate if the written care plan can have an effect on HbA1c or empowerment in patients with diabetes type 2.

Bakgrund: Patientdelaktighet är ett koncept som används för att skapa patientcentrerad vård. Vid patientdelaktig rehabilitering ger fysioterapeuten patienten möjlighet att delta och engagera sig i sin egen rehabilitering genom att informeras om olika behandlingar och dess möjliga konsekvenser. Patienten får då chansen att göra val efter sina egna preferenser och villkor. Enligt self determination theory är det en persons egna val som gör människan tillfredsställd samt att det gör beteendeförändringar mer hållbara och långsiktiga. Reumatisk sjukdom är kronisk, därav bör rehabiliteringen eftersträva en beteendeförändring. Syfte: Att beskriva upplevelserna av ett aktivt patientdeltagande vid besök hos fysioterapeut för personer med reumatisk sjukdom. Metod: En kvalitativ intervjustudie, med deskriptiv design. Deltagare till studien rekryterades med ett ändamålsmässigt bekvämlighetsurval. Sex deltagare i studien intervjuades och hade en medelålder på 77 år. Intervjuerna analyserades med en induktiv ansats. Resultat:  Studien resulterade i 4 huvudkategorier: ”Att göra egna val”, ”Att ta del av information”, ”Att ha gemensamma diskussioner” och ”Att inte bestämma självständigt” med totalt 12 tillhörande underkategorier. Slutsats:  I studien visade det sig att respondenterna upplever aktivt patientdelatagande då respondenterna blev involverade i behandlingen genom att bli informerade och få göra egna val. Nyckelord: fysioterapi, kvalitativ forskning, patientcentrerad vård, personlig autonomi, reumatism.

Reflektion handlar om att träna sig i att fläta samman teoretisk kunskap och praktisk kunskap till en helhet. Det är en färdighet och kvalitet som under sjuksköterskans utbildning framhålls som en betydande del i sjuksköterskeprofessionen. Dels för att reflektion används som ett didaktiskt vertyg i sjuksköterskans lärandeprocess och kunskapsutveckling, men också viktig ur ett vårdvetenskapligt perspektiv för sjuksköterskan. Ett reflekterande förhållningssätt behövs för att sjuksköterskan ska kunna möta patientens livsvärd och därmed kunna bedriva en personcentrerad vård där patients autonomi och intregritet bevaras. Inom sjukvården kan reflektion användas i flera syften, bland annat som kompetensutveckling på individ-, grupp- och verksamhetsnivå. Syftet med detta examensarbete var att belysa reflektionens betydelse i vården och vårdandet utifrån sjuksköterskans perspektiv. Författarna valde att utforma examensarbetet som en litteraturöversikt för att skapa en översikt över aktuell forskning inom området. Författarnas resultat visade att reflektion stärker vården och vårdandet då det var ett viktigt redskap för att utveckla och stärka sjuksköterskans kärnkompetenser. Författarnas slutsatser var att reflektion främjade flera färdigheter hos sjuksköterskan så som ett kritiskt tänkande och ett reflekterande förhållningssätt. Dessutom visade resultaten att reflektion i grupp stärkte kommunikation, samarbete och gemenskap i vård teamet. Dessa empiriska resultat stämde överens med den teoribildning som fanns och författarnas förförståelse av reflektionens betydelse för sjuksköterskan och vården.

Varje år förlöses barn som är döda vid födelsen, s.k. intrauterin fosterdöd. Antalet barn motsvarar i Sverige c:a tre till fyra per 1000 förlossningar per år. Första juli år 2008 kom registreringen av dött barn vid födseln att få ny innebörd i enlighet med internationell praxis, dvs. gränsen för vad som är ett barn sattes vid 22 kompletta graviditetsveckor. Orsaker till intrauterin fosterdöd är skiftande. Vid c:a 10 -15 procent av fallen förblir orsaken till barnets död okänd. Tidigare forskning har funnit att vårdpersonalens bemötande och handlande, av såväl kvinnan som av hennes partner, är betydelsefull i den kaotiska situation som uppstår i samband med intrauterin fosterdöd. Föräldrarna behöver stöd, inte bara i mötet med barnet, utan också för att kunna separera från barnet. För att tillgodose omvårdnaden och omhändertagandet av föräldrar som mist sitt barn före födelsen finns riktlinjer framtagna. Föreliggande arbetes författare är verksamma som barnmorskor på en förlossningsavdelning där möten med kvinnor som föder ett dött barn innefattas i omvårdnadsarbetet. Trots vägledande riktlinjer är vår erfarenhet den, att vårdpersonalens handlande ändå kan upplevas som kränkande och/eller sårande av de drabbade föräldrarna utan personalens egen medvetenhet om de egna handlingarnas effekt. Syftet med föreliggande arbete var därför att beskriva kvinnors upplevelse av omvårdnaden i samband med intrauterin fosterdöd utifrån begreppen ledsen, arg och sårad. Materialet i föreliggande arbete byggde på en av frågorna i en webbaserad enkät som under en begränsad period vänt sig till alla kvinnor som mist ett barn före födelsen. En kvalitativ analysmetod med deduktiv ansats användes då forskningsfrågan löd: "Är du idag ledsen, arg eller sårad för något som personalen gjorde i samband med ditt barns födelse?". Av resultatet framgick att de tillfrågade kvinnorna kände sig ledsna då personalen brast i sitt stöd när det gällde den fysiska kontakten med det döda barnet och deras anknytning till det. De kände besvikelse över att personalen vare sig bekräftade eller stärkte deras moderskap. Arga känslor infann sig när personalen visade brist på inlevelseförmåga och förståelse och inte alltid haft kännedom om att de fött ett dött barn och därmed behandlat dem som övriga mödrar. Kvinnorna kände sig sårade när personalen visade brist på respekt och uppträdde kränkande, men också vid de tillfällen personalen skapade en känsla av att ha övergivit kvinnorna. En övergripande slutsats är att omvårdnadsbehovet hos de drabbade kvinnorna och deras familjer inte helt tillgodosetts av vårdpersonalen. Resultatet visar att omvårdnaden i samband med intrauterin fosterdöd därför behöver individualiseras och bedrivas patientcentrerat. Ytterligare en slutsats är att det är av stor vikt för kvinnan att bli bekräftad i sitt moderskap. Resultatet visade att personalen inte hade förmåga att stödja kvinnorna i detta.

Bakgrund  Nära relationer mellan äldre och deras vårdare har visat ge ett ökat välbefinnande hos patienten. Eftersom det ingår i sjuksköterskans arbete att främja patientens hälsa bör sjuksköterskan då också ska skapa en nära relation till patienten. Syfte Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskor på en geriatrisk vårdavdelning upplever vårdrelationen mellan dem och patienten. Metod En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie genomfördes. Åtta sjuksköterskor verksamma på geriatriska kliniker intervjuades. Samtliga intervjuer analyserades därefter med kvalitativ innehållsanalys. Resultat Av resultatet framkom att vårdrelationen är en professionell relation mellan sjuksköterska och patient som även kan vara personlig i olika grad. Personlig vårdrelation kunde definieras på olika sätt vilket tydligt påverkade sjuksköterskans förhållningssätt till denna typ av relation. Vikten av gränser i vårdrelationen belystes då emotionellt engagemang i patienten påverkade den kliniska blicken samt kunde påverka sjuksköterskan negativt psykiskt. Slutsats Resultatet visade att vårdrelationen med fördel var personlig, men på ett professionellt vis. Genom att sätta gränser i vårdrelationen tilläts sjuksköterskan etablera en personlig relation till patienten utan att bli privat och känslomässigt involverad. Patientens behov blev då tydligare, utan att påverka den kliniska blicken.

Hjärtstopp uppträder vanligen i slutstadiet av en döendeprocess. Alla döende patienter kan därför i princip betraktas som aktuella för hjärt-lungräddning (HLR) såvida ett beslut om att avstå från HLR inte har fattats. Läkare har det fulla ansvaret vid beslut om HLR. Studier belyser emellertid att samarbete med sjuksköterska, patient och närstående medför en bättre kunskapsplattform inför beslut om HLR. Trots att riktlinjer och föreskrifter förespråkar denna form av samarbete visar studier att samarbete inte alltid sker i det kliniska arbetet vid beslut om HLR.   Syftet med denna studie var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av samarbete med läkare, patient och närstående vid beslut om HLR.   Metoden som användes vid genomförandet av denna studie var av kvalitativ design. Nio semistrukturerade intervjuer genomfördes och det manifesta innehållet analyserades utifrån en induktiv innehållsanalys.   Resultatet visade att sjuksköterskornas upplevelser av samarbete varierade utifrån deras tidigare erfarenheter. Sjuksköterskorna delade dock en gemensam önskan om samarbete med läkare, patient och närstående. De reflekterade kring upplevda svårigheter i samband med samarbete och svårigheter som kunde förhindra att samarbete uppstod. De belyste även olika möjligheter som ett välfungerande samarbete kunde generera inför beslut om HLR.   Slutsatsen blev att sjuksköterskornas upplevelse av samarbete, vid beslut om HLR, skiljde sig från deras upplevda önskan om samarbete. Sjuksköterskorna beskrev vidare ett önskemål om samarbete som överensstämde väl med aktuella riktlinjer och föreskrifter för tillvägagångsätt vid beslut om HLR samt begreppen interprofessionellt teamarbete och partnerskap. Den stora utmaningen framöver är emellertid att kliniskt implementera sjuksköterskornas önskemål om samarbete vid beslut om HLR.

Talförmågan kan påverkas av många olika sjukdomar och tillstånd, vilket innebär att arbetsterapeuter kan möta personer med nedsatt förmåga att kommunicera genom tal i många olika verksamheter. Syftet med studien är att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av klientcentrering i arbetet med vuxna med omfattande svårigheter med talad kommunikation. Metoden som användes var kvalitativ. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med tio arbetsterapeuter och analyserades med analysmetoden kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att arbetsterapeuterna anpassar sin kommunikation för att främja klientens delaktighet i utredningen samt att klientens nätverk har en betydande roll i utredning och implementering av klientcentrerade åtgärder. Nätverket kan både ha en möjliggörande och en hindrande funktion med tanke på klientcentreringen. Resultatet visar även att arbetsterapeuternas kompetens att bemöta personer med kommunikationssvårigheter till stor del utvecklas efter avslutad grundutbildning. Slutsatsen är att arbetsterapeuterna upplever en del utmaningar i det klientcentrerade arbetet med personer med omfattande kommunikationssvårigheter. Utmaningar i delaktiggörandet av klienterna kan delvis underlättas genom anpassad kommunikation. Trots anpassningarna får nätverket ofta en central roll i arbetsterapiprocessen och det klientcentrerade arbetet med personer med omfattande kommunikationssvårigheter karaktäriseras av en balansgång mellan klient och nätverk. Kompetensen att bemöta denna klientgrupp behöver kompletteras efter grundutbildningen.

SAMMANFATTNING Bakgrund En förvärvad kognitiv sjukdom (FKS) är ett hälsotillstånd som innebär en progressiv degeneration av kognitiva förmågor och förväntas öka kraftigt i framtiden. Orsaken till detta tillstånd kan härledas till vaskulära, neurologiska sjukdomar eller ha en multifaktoriell bakgrund. Personer som lever med en FKS drabbas av nedsatt kognitiv förmåga i olika grad. Det påverkar kommunikationen med andra människor, känna igen nära och kära samt orientera sig i olika situationer. Kommunikation mellan sjuksköterskan och patienten är grundläggande för att förstå varandra och för att sjuksköterskan ska kunnage en personcentrerad vård. Syfte Syftet var att beskriva strategier som sjuksköterskor använder för att kommunicera med patienter som har en förvärvad kognitiv sjukdom. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes baserad på 15 vetenskapliga artiklar, 11 artiklar med kvalitativ metod och fyra med kvantitativ metod. Datainsamlingen genomfördes på PubMed och CINAHL med relevanta sökordskombinationer medutgångspunkt i litteraturöversiktens syfte. Artiklarna i resultatet kvalitetsgranskades ochinnehållet analyserades för att sammanställa resultatet. Två huvudkategorier och tio subkategorier skapades. Resultat Litteraturöversiktens resultat beskrivs under huvudkategorierna; Personcentrerade strategier och kompensatoriska strategier. Strategier som presenteras undersubkategorierna är; bedömning av patientens kommunikationsförmåga, personligkommunikation och information, visa närvaro, ha tålamod och förmåga att lyssna.Betydelsen av icke-verbal kommunikation, validering av patienterna och hur musik och sång kan användas som kommunikation. Vikten av att sjuksköterskan kunde använda terapeutisk lögn, inte använda elderspeak till patienterna och hur tekniska hjälpmedel kan främja och underlätta kommunikationen. Slutsats Litteraturöversiktens resultat visade att sjuksköterskor och vårdpersonal använder strategier som syftar till att kommunicera personcentrerat och olika kompensatoriskastrategier som validering av patienterna och icke-verbal kommunikation. Teorin; de tvårdande samtalet, kunde användas som grund i kommunikationen för att föra ett vårdande samtal och inte skada eller såra patienten. Litteraturöversikten kan tillföra kunskap om strategier och medvetenhet till omvårdnadsprofessionen för hur kommunikation med patienter med FKS kan utföras effektivt.

Bakgrund: Trots att minnet och den kognitiva funktionen successivt går förlorad hos enperson med demenssjukdom gör inte identiteten det. Personcentrerad vård (PCV) är enkärnkompetens hos sjuksköterskan och attityder, tillitsskapande och förståelse är viktigti mötet med personer med en demenssjukdom. Syfte: Att beskriva vårdpersonalensupplevelse av att arbeta personcentrerat med demenssjuka personer inom vården.Metod: Beskrivande litteraturstudie med kvalitativ design grundad på tretton artiklarsökta genom databasen PubMed. Huvudresultat: Resultatet visade hur vårdpersonalen,genom att anpassa kommunikationen och bemötandet efter den unika individens behov,kunde arbeta personcentrerat. Kommunikation med anhöriga och informationsbrev varvärdefulla verktyg som gav personlig information om individen. Vårdpersonal upplevdeatt beteendemässiga och psykiska symtom minskade vid PCV samt att positivabeteenden ökade hos personer med en demenssjukdom. Attityder kring dessa individerblev bättre om vårdpersonalen avsatte tid, dock ansåg viss vårdpersonal att dettasaknade betydelse för vårdarbetet. PCV och fysisk beröring möjliggjorde tillitsfullarelationer mellan vårdpersonal och personer med en demenssjukdom. Kunskap ochförståelse om demenssjukdomar samt individanpassad vård var betydelsefullt. Eninspirerande vårdmiljö ökade socialt umgänge medan en stressfull miljö utmanadeförutsättningarna att ge PCV. Tidspress och förutfattade meningar sågs som utmaningaratt kunna ge PCV. Slutsats: Det fanns faktorer som kunde hjälpa vårdpersonalen attarbeta personcentrerat men även utmaningar. Personer med en demenssjukdom kansynas inom alla vårdinrättningar, därför kan denna litteraturstudie bidra tillkunskapsspridning och förståelse till de som inte dagligen arbetar inomdemenssjukvården eller eventuellt skapa ifrågasättande kring de egna arbetssätten hosvårdpersonal som har arbetat länge inom området.