Ambulanssjuksköterskor upplever att antalet uppdrag ökar och att tillgängligheten på ambulanser minskar. Speciellt för de allvarligaste uppdragen. Det upplevs också som att en del patienter ringer efter ambulans eller åker lite mer frekvent än vad som kan anses brukligt. Att ge dem adekvat hjälp samt frigöra ambulansresurser till mer akuta uppdrag borde gagna både den enskilda patienten samt ambulanssjukvården. Syftet med studien var att genom journalgranskning kartlägga mångbesökare och jämföra den prehospitala bedömningen med den slutdiagnos som ges på sjukhuset för att undersöka om de erbjuds en optimal vårdnivå. Studien är genomförd med en kvantitativ ansats där en retrospektiv journalgranskning använts för att finna de som åkt ambulans, i Skaraborg, till en vårdinstans fyra gånger eller fler under 2014. Resultatet visade att två tredjedelar av patienterna i kategorin var födda före 1950. De sökte i störst utsträckning för andningsbesvär, bröstsmärtor, buksmärta samt infektion. Endast 2,8% bedömdes ha psykiska besvär och 2,9% transporterades till en vårdcentral. Det visade sig också att en tredjedel av de patienter som räknades som mångbesökare aldrig lades in på sjukhuset. Av de som definierades som mångbesökare var 68 % över 60 år. Flera av dessa patienter skulle fått bättre hjälp om individuella vårdplaner tagits fram som utgått från en personcentrerad vård där hänsyn tagits till varje individs situation och egen åsikt. Det skulle också göra att flera av dessa ej behövt åka till en akutmottagning vilket antas givit ett minskat vårdlidande och högre tillgänglighet på akutambulanser.

Bakgrund: En procent av de som årligen drabbas av bröstcancer är män. Trots detta rapporteras det nästan ingenting om det i litteratur eller i media. Kvinnors situation är däremot väl belyst. Syfte: Syftet var att belysa mäns erfarenheter av att drabbas av bröstcancer. Metod: Författarna har använt sig av en systematisk litteraturöversikt, där tio artiklar har inkluderats. Dessa hade både kvantitativ, kvalitativ och mixed method som ansats. Artiklarna har granskats och analyserats med en integrerad innehållsanalys,vilket ledde till fem kategorier. Kategorierna som framkom var; erfarenhet av given information, erfarenhet av stigmatisering, erfarenhet av socialt och formellt stöd, psykisk påverkan och vårderfarenhet. Resultat: De framkom att det fanns en stor informationsbrist gällande bröstcancer hos män både i samhället och bland vårdpersonal, vilket påverkade både vården, stödet männen erfor och ledde till ett stigma för männen. De drabbade hade också en större negativ psykisk påverkan än andra cancerdrabbade. Slutsats: Stor brist på information och kunskap ger ett sämre stöd och en sämre vård till män med bröstcancer och i samhället blir det en bidragande faktor till den stigmatisering män erfar. Mer forskning kring manlig bröstcancer behövs för att sjuksköterskan ska kunna bemöta de behov som finns.

Bakgrund: Distriktssköterskor inom primärvård och hemsjukvård arbetar regelbundet med in- och utskrivning av patienter mellan huvudmännen. Detta arbete regleras av ett länsövergripande avtal i Gävleborgs län. Huvudmännens personal har tidigare rapporterat om samarbetssvårigheter utifrån avtalets uppbyggnad, vilket skapar oro hos patienter och närstående. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter gällande in- och utskrivning av patienter mellan primärvård och kommunal hemsjukvård. Metod: Studien hade kvalitativ ansats med beskrivande design. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det övergripande temat som intervjuerna mynnade ut i var: Eftersträvan av ett gott samarbete för en gemensam personcentrerad vård, och utgjordes av de tre huvudkategorierna: Erfarenheter av processen vid in- och utskrivning, Erfarenheter av när in – och utskrivning fungerar och Brister i att få ett fungerande arbetssätt under in- och utskrivning. Kategorierna innehåller beskrivningar av erfarenheter av ett samarbete mellan huvudmän som stundtals var fungerande men som dock hade brister, vilket ledde till att det personcentrerade arbetet försämrades då medarbetares tid och energi lades på att lösa konflikter. Slutsats: Distriktssköterskorna i föreliggande studie beskrev erfarenheter av ett arbete med in- och utskrivning som var komplicerat relaterat till olika organisationsuppbyggnader och ett svårtolkat avtal. En gemensam vilja fanns hos distriktssköterskorna att arbeta personcentrerat. Studiens resultat kan ge ökad förståelse för varandras olika arbetssituationer och förhoppningsvis mynna ut i ett förbättrat samarbete med patienterna i fokus.

Bakgrund: Demenssjukdom är en diagnos och ett samlingsnamn för en rad kognitiva symtom som orsakas av hjärnskador. BPSD är en förkortning av beteendemässiga och psykologiska symtom vid demenssjukdom. Cirka 90% av dom med demenssjukdom drabbas någon gång av BPSD, vilket kan medföra ett onödigt lidande hos personer med demenssjukdom. Socialstyrelsen rekommenderar att arbeta utifrån ett personcentrerat förhållningssätt vid BPSD. Syfte: Syftet var att belysa aspekter av personcentrerad vård vid beteendemässiga och psykologiska symtom vid demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie utifrån nio vetenskapliga artiklar med kvantitativ och kvalitativ ansats. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades med innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenterades utifrån kategorierna: Personcentrerad vård i form av en personcentrerad miljö, Personcentrerad vård i form av aktivering och Utveckling och användning av kunskap. Anpassning av den fysiska miljön, skapa en lugn atmosfär samt meningsfulla aktiviteter visade sig underlätta vårdandet av samt reducera BPSD. Kunskap och utbildning om personcentrerad vård visade sig vara betydelsefullt för vårdandet vid BPSD. Konklusion: De kategorier som framkom i resultatet väger till stor del in i varandra och visar att dessa aspekter av personcentrerad vård har betydelse vid vårdandet av BPSD.

Introduktion: Anestesisjuksköterskan är den som står i närmast kontakt till patienten under operationen och som främst ska skydda och tillgodose dennes individuella behov. Det är vanligt att patienter som genomgår kirurgi i regional anestesi upplever oro inför och under ingreppet. Både utifrån det aktuella sjukdomstillståndet men även på grund av rädsla för vad som ska ske inne på operationssalen. Syfte: Beskriva hur anestesisjuksköterskan identifierar och lindrar oro ur ett personcentrerat omvårdnadsperspektiv hos patienter som genomgår regional anestesi. Metod: En kvalitativ intervjustudie med kvalitativ innehållsanalys. I studien intervjuades 11 anestesisjuksköterskor som arbetade med planerad och akut operationsverksamhet med varierande ålder och yrkeserfarenhet. Huvudresultat: Anestesisjuksköterskornas erfarenheter visade att tydlig och individanpassad information var viktigt för att kunna arbeta personcentrerat. För att kunna ge individanpassad information var det viktigt att få tid och enskildhet tillsammans med patienten innan operationen. Oro hos patienten identifierades genom att observera fysiska tecken samt att kommunicera med patienten under operationen. Strategier för att lindra oro var närvaro, ögonkontakt, fysisk beröring samt att erbjuda musik och lugnande läkemedel. Slutsats: Studien belyste anestesisjuksköterskors erfarenhet av att arbeta personcentrerat för att identifiera och lindra oro hos patienter under regional anestesi. Det framkom att de ofta saknade tid och enskildhet med patienten som var viktigt för att kunna arbeta personcentrerat. För att identifiera och skatta oro användes inga andra hjälpmedel än anestesisjuksköterskans egen bedömning, det ställdes därmed höga krav på den egna förmågan att läsa av och bemöta patienterna på ett individanpassat sätt.

Varje dag söker sig ett stort antal människor till akutmottagningar runt om i Sverige. Alla som uppsöker akutmottagning har enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt att bli bedömda av en sjuksköterska och denna bedömning ska ske i samråd med patienten för att denne ska känna sig sedd och bekräftad. Denna bedömning sker i ett så kallat triage där huvuduppgiften är att se till att den sjukaste patienten får vård först. Att bemöta en patient i triaget ska ske med lyhördhet för patientens symtom och patienten ska i lugn och ro få berätta om sina problem för att på så sätt kunna skapa ett förtroende hos patienten. Med en ökad tillströmning av patienter som kommer till akutmottagning ökar också stressen och tidspressen på sjuksköterskan som arbetar med triage och triagering.   Syfte med denna studie var att undersöka sjuksköterskors upplevelse av att arbeta med triage i relation till personcentrerad vård på akutmottagning.   Metod och design var kvalitativa intervjuer. Tio sjuksköterskor på olika akutmottagningar i södra Sverige intervjuades. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en latent innehållsanalys med en induktiv ansats.   Resultatet i studien utmynnade i två kategorier. Den första var patientrelation och förtroende för vården med sina underkategorier anpassa sig och möta patienten och dess behov av trygghet och bekräftelse, samråd med patienten, när patienten eller beslutsunderlaget säger emot samt att avvika från rutinerna för patientens skull. Den andra kategorin var förväntningar i triaget med underkategorierna förväntan att ingen ska ta skada eller dö, förväntan att patienten blir nöjd, förväntan på verksamheten och kollegorna samt förväntan om att kunna ge personcentrerad vård.   Slutsatsen av studien är att sjuksköterskorna som intervjuats beskriver en bild av personcentrerad vård i samband med triage vilken i stort stämmer överens med hur det beskrivs i aktuell litteratur. Verksamhetens begränsningar och rädslan att undertriagera var båda faktorer som orsakade stress. Mot sjuksköterskans egen vilja får den personcentrerade vården komma i andra hand samband med stress orsakat av resursbrist vid triagering. Olikt tidigare forskning upplevde sjuksköterskan att personcentrerad vård var eftersträvansvärt och viktigt i triaget, ibland så viktigt att man gick ifrån beslutsunderlag då det ansågs motverka att patientens behov och förutsättninga satts i centrum. / Every day a large amount of people seek care at emergency rooms in Sweden. Everyone who seeks care at the emergency room has, according to hälso- and sjukvårdslagen the right to be assessed by a nurse and this assessment should be done in joint consultation with the patient with the aim that the patient feels seen and validated. This assessment occurs in something called triage where the key task is to make sure that the patient who is the most ill receives care first. The treatment of the patient in the triage should come about with attentiveness regarding the patients’ symptoms and the patient should be let to recount his or her symptoms in peace as to create a trust with the patient. With an increase of inflow of patients to the emergency room the stress and time pressure for the nurse in the triage increases.   The aim of this study was to examine nurses’ experience of working with triage in relation with patient centred care in the emergency department.   Method and design used was qualitative interviews. Ten nurses on different emergency departments in southern Sweden were interviewed. The interviews were transcribed and analysed with latent content analysis with an inductive approach.   The findings resulted in two categories. The first one was patient relations and trust in health care system with its sub categories adapt and meet the patient and its needs for safety and validation, joint consultation with the patient, when the patient or the decision support objects and to deviate from routines for the patient’s sake. The other category was expectations in the triage with its sub categories expectations that no one is harmed or dies, expectations that the patient is satisfied, expectations on organisation and colleagues and expectations on the ability to give patient centred care.   The conclusion of the study is that nurses view patient centred care in a similar way as current literature on the subject. Organisational limitations and the fear of undertriage where both factors that caused stress. Against the will of the nurse the patient centred care comes second-hand during stress caused by lack of resources during triage. Unlike previous studies the nurse perceived patient centeredness as pursuable and important in the triage, sometimes important enough to deviate from the decision support as it was perceived to counteract that patients’ needs and preconditions where put first.

Bakgrund: Ohälsosamma levnadsvanorna ökar i befolkningen. Socialstyrelsen rekommenderar kvalificerade rådgivande samtal gällande distriktssköterskans arbete med levnadsvanor men anger inte samtalsmetod. Inom primärvård är motiverande samtal (MI) vanligt använd. Denna samtalsmetod förordas av Folkhälsomyndigheten, men inte av Nationella riktlinjer för diabetesvård. Detta då MI inte visat effekt på HbA1c-värde och kroppsvikt. Hur vårdsökande själva ser på samtal med distriktssköterska och vad som motiverat dem till förändringar är sparsamt studerat. Syfte: Syftet med studien är att undersöka vad som har motiverat vårdsökande till förändring i de kvalificerade rådgivande samtal de haft med distriktssköterska inom primärvård. Metod: Studien har en deskriptiv design med kvalitativ ansats i form av intervjustudie med tolv vårdsökande. Intervjuerna, som var semistrukturerade, spelades in, transkriberades ordagrant och analyserades därefter med en innehållsanalys. Resultat: Som svar på syftet framkom under analysen ett övergripande tema, två kategorier och fyra subkategorier. Det övergripande temat visade att ett samspel behövs mellan vårdsökande och distriktssköterska för att skapa motivation till förändring. Samspelet bygger på att den vårdsökande får ny lärdom som ger inre motivation och att det skapas en god relation med distriktssköterskan. Slutsats: Att distriktssköterskans arbetstid ägnas åt kvalificerade rådgivande samtal är enligt föreliggande resultat värdefullt för att vårdsökande ska hitta motivation till förändring. Motivationen kom av lärdom införskaffad i samspel med en god relation med distriktssköterskan som den vårdsökande haft hälsosamtal med. Att primärvården erbjuder kvalificerade rådgivande samtal med distriktssköterskan kan ge en vinst på både individ-, grupp- och samhällsnivå.

Bakgrund: Smärta är vanligt förekommande hos personer med en demenssjukdom. Trots denna vetskap förblir smärtan ofta oupptäckt och obehandlad. Obehandlad smärta kan i ett längre perspektiv leda till kronisk smärta, vilket kan medföra påverkan på individens livskvalitet. En förutsättning för att behandla smärtan är att den först identifieras hos denna utsatta patientgrupp. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans ansvar vid smärtbedömning av äldre med en demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie med systematisk ansats genomfördes. Artikelsökningar genomfördes i databaserna Cinahl och PubMed. Studier av både kvalitativ och kvantitativ metod inkluderades. Analys av de kvalitativa studierna genomfördes och teman identifieras och de kvantitativa studierna bidrog till att stärka resultatet. Resultat: Resultatet baseras på tolv studier. Två huvudteman har framkommit i resultatet. Då smärtbedömning hos denna patientgrupp är komplex har sjuksköterskan ett ansvar att genom sin kunskap och förståelse, låta patienten stå i fokus och samtidigt använda alternativa metoder för att kunna bedöma smärtan hos dessa individer. Konklusion: Sjuksköterskan har ett ansvar att, genom sin kompetens samt sin kliniska blick, arbeta med patienten i fokus. Ansvaret ligger även i att sjuksköterskan i arbetet med dessa individer bör förse sig med adekvat kunskap gällande demenssjukdomen och smärtuttryck. Nyckelord: demens, geriatrisk omvårdnad, kommunikation, personcentrerad vård, smärtbedömning / <p>Examinerades och godkändes juni 2018</p>

Bakgrund: Uppskattningsvis klassar sig 0.03-0.05% av världens befolkning som transpersoner. Att vara transperson innebär att ifrågasätta det könet man tilldelats vid födseln. Som sjuksköterska är det viktigt att aldrig applicera personliga värderingar och alltid förhålla sig professionell i mötet med olika individer i yrket samt att alltid kunna erbjuda patienter en personcentrerad vård. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskestudenters egenskattade kunskap om begreppet transperson inför mötet med dessa personer inom den personcentrerade hälso- och sjukvården. Metod: En enkätundersökning genomfördes på sjuksköterskestudenter i termin 5 vid Blekinge tekniska högskola. Enkäten var kvantitativ och innehöll frågor om sjuksköterskestudenternas egenskattade kunskap. I studien tillfrågades 85 personer att deltaga, 57 personer valde att deltaga.  Resultat: Av studiens deltagande var det 89% som ansåg att de hade tidigare kunskaper om vad begreppet transperson innebär. Majoriteten av de deltagande svarade även att de inte ansåg sig besitta tillräckligt med kunskap för att kunna erbjuda transpersoner en personcentrerad vård. Slutsats: Resultatet av studien visar att majoriteten av sjuksköterskestudenter upplever att de inte har tillräckligt med kunskap för att kunna erbjuda en god personcentrerad vård gentemot transpersoner. Studiens resultat visar även att majoriteten uppfattar att det är svårt att inte kränka dessa individer inom hälso-och sjukvård trots att studenterna påtalar att de besitter en tidigare kunskap om vad begreppet transperson innebär.

Bakgrund: Enligt den personcentrerade vården skall patienten ses som en person med resurser och kunskaper som är viktiga att lyfta fram. Patienten skall vara delaktig och ses som en partner och inte som en passiv mottagare av vård. Studier visar att en personcentrerad vård har positiva effekter för både patienter och hälso- och sjukvårdspersonal men trots det råder inget enhetligt samförstånd om begreppets innebörd vilket tenderar att göra den praktiska tillämpningen av personcentrerad vård motsägelsefull. Syfte: Syftet med föreliggande studie var att utforska sjuksköterskors erfarenheter utav personcentrerad vård inom psykiatrisk vård. Metod: Föreliggande studie är en empirisk studie. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor verksamma inom psykiatrisk vård. Intervjuerna analyserades med en deduktiv och induktiv ansats. Resultat: Resultatet av analysen presenteras under de fyra kategorier som ingår i McCormack och McCance ramverk för personcentrerad vård. Förutsättningar, miljö, personcentrerade processer och utfall. Sammantaget genererade kategorierna åtta underkategorier. Kunskaper om och inställning till personcentrerad vård, Förmågor, Hinder, Möjliggörare, Att utforma sätt att samarbeta, Att lyssna till patienten, Strukturerade aktiviteter och Vinster. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån McCormack och McCance ramverk för personcentrerad vård och annan relevant vetenskaplig litteratur. Den teoretiska referensramen visade sig väldigt användbar i studien och det var enkelt att sätta samman resultatet med de fyra kategorierna i ramverket