Abstract Bakgrund Varje år hanterar svenska akutmottagningar omkring två miljoner patientbesök. De flesta besök inleds med att sjuksköterskan genomför triagering av patienten för att på så vis besluta vilken vårdnivå och klinik patienten skall hänvisas till. Detta görs för att öka patientsäkerheten och effektiviteten på akutmottagningen.   Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att triagera på en akutmottagning.   Metod En litteraturstudie med grund i sju kvalitativa artiklar och en kvantitativ artikel har genomförts. Artiklarna har genomgått kvalitetsgranskning och är funna i databaserna Pubmed och Cinahl.   Resultat Resultatet utgörs av tre huvudkategorier: Arbetsbelastningens inverkan på triagering, Yrkeserfarenhetens inverkan på triagering, med två underkategorier, samt Sjuksköterskors utsatthet vid triagering. Sjuksköterskor upplever arbetet med triagering på akutmottagning som stressigt med hög arbetsbelastning. Det framhålls att oerfarna sjuksköterskor någon gång känner sig osäkra över sina triagebeslut. Erfarenhet tycks vara en viktig aspekt för tidseffektiv och korrekt triagering. På grund av hög arbetsbelastning upplevs möten med patienter ofta vara korta och standardiserade och möjligheten att skapa en god vårdrelation minskar.   Slutsats Om det fanns kunskap och utrymme för att i högre grad möta patienten med ett personcentrerat förhållningssätt skulle detta kunna leda till förbättrade förutsättningar för sjuksköterskor att skapa en god vårdrelation, vilket i sin tur skulle förbättra sjuksköterskors arbetssituation och öka patientnöjdheten.

Ambulanssjuksköterskans arbetsmiljö är komplex och oförutsägbar då tidigare forskning påvisar flertalet faktorer som påverkar vården av patienten. Att främja patientens välbefinnande genom personcentrerad vård och minska vårdlidandet är ambulanssjuksköterskans mål med vårdandet. Personcentrerat bemötande, säkra bedömningar och avancerad sjukvård ställer höga krav på teamarbetet. Bristande teamarbete har påvisat att säker vård inte bibehålls. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av teamarbetet utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv. Metoden för datainsamlingen var intervjuer som analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Intervjuerna utfördes i ett landsting i södra Sverige. Ett strategiskt urval användes och resulterade i att elva ambulanssjuksköterskor deltog i studien. I resultatet framkom två huvudkategorier Kompetens och Ansvar i vårdsituationen samt Kollegialt samarbete. Vidare framkom två teman Ensamhet och Att vara trygg. I diskussionen diskuteras vald metod samt huvudfynden som framkom i studien där kompetens, erfarenhet och stöd från kollegan upplevdes betydelsefulla.

Bakgrund Demens är en progressiv och irreversibel sjukdom med beteendemässiga och psykiska symtom. Kunskap om personer med demens tidigare erfarenheter underlättar samspelet mellan person och vårdpersonal. Vid personcentrerad omvårdnad ses individen som en helhet och hänsyn tas till personen bakom sjukdomen. När aktiviteter anpassas utefter individens förmåga och resurser skapas en meningsfull vardag för personer med demens, vilket anses vara en betydelsefull del av omvårdnaden. Kultur i vården kan ge positiva hälsoeffekter och musik kan användas som ett verktyg. Musik kan frambringa såväl positiva som negativa känslor och därför bör vårdpersonal vara medvetna om och ha kunskap i hur musik kan underlätta välmåendet hos personer med demens.  Syfte Syftet var att beskriva hur musik påverkar personer med demens på vårdhem. Metod En allmän litteraturöversikt genomfördes för att besvara syftet. Studien baserades på 16 vetenskapliga artiklar sökta från databaserna CINAHL och PubMed. Artiklarna kvalitetsgranskades, analyserades och tre teman utkristalliserades. Resultat Resultatet i litteraturöversikten manifesterades i tre teman (Valet av musik var betydelsefullt, Symtom, beteende och välbefinnande påverkades, Vårdrelationer förändrades) som svarade på studiens syfte. Musik underlättade interaktion och kommunikation mellan person och vårdpersonal, reducerade BPSD och ökade välmåendet hos personer med demens. Användandet av musik som speglade personen visade på betydande roll i musikinterventionernas utfall. Slutsats När hänsyn togs till personen bakom sjukdomen, hade musik positiv inverkan på personer med demens och gav individen möjlighet att finna mening.

Bakgrund: Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen i Sverige och varje år insjuknar cirka 15 000 personer. Det finns inget botemedel utan hälso- och sjukvårdens insatser bör riktas mot att underlätta tillvaron för personen som insjuknat. För att sjuksköterskan på bästa sätt ska kunna bemöta den unika upplevelsen en person har av den egna sjukdomsupplevelsen bör sjuksköterskan tillämpa personcentrerad vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva personers egna upplevelser av att leva med Alzheimers sjukdom. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ ansats baserad på patografier. Innehållsanalys utförd utifrån Graneheim och Lundmans pedagogiska modell för textanalys med en manifest ansats. Resultat: I studien framkom tre kategorier. Under kategorin Ett förändrat jag beskriver personerna med sjukdomen hur den förändrar deras person och begränsar deras kapacitet. Under kategorin Ett förändrat socialt liv upplever personerna förändringar i de nära relationerna, ett ökat behov av stöd samt en upplevd förändring ibland andra när sjukdomen är uttalad. Den sista kategorin Sjukdomen som ett hot mot den egna existensen visar att personer med sjukdomen upplever avsaknad av kontroll i sjukdomens förödande process och att framtiden är oviss. Samtidigt förser dock sjukdomen personerna med en möjlighet att ta till vara och uppskatta varje dag. Slutsats: Studiens resultat visar att personer med Alzheimers sjukdom upplever att livet förändras i grunden. Den egna personen förändras, det sociala livet påverkas och att sjukdomen verkar som ett hot mot den egna existensen. Genom att sjuksköterskan känner till hur personer med Alzheimers sjukdom kan uppleva sin tillvaro med sjukdomen kan sjuksköterskan stärka vårdrelationen och sätta personen i centrum för vården.

Bakgrund: Förmaksflimmer är den vanligaste behandlingskrävande hjärtrytmstörningen ochden ökar i prevalens när befolkningen åldras. Många äldre i Sverige har förmaksflimmer uta natt veta om det, att förmaksflimmer upptäcks är ofta en ren slump när personen genomgår en läkarundersökning av annan orsak. Förmaksflimmer ger i många fall diffusa symtom, vilka varierar mellan ålder och kön, och kan resultera till minskad livskvalité. Det finns ett tydligt samband mellan nedsatt hälsorelaterad livskvalité och förmaksflimmer hos äldre personer och sjuksköterskan kan genom personcentrerad vård uppmärksamma dessa personers behov och skapa en förutsättning för att främja hälsa. Syfte: Att jämföra hälsorelaterad livskvalité hos äldre personer (60+) i Blekinge som är omedvetna respektive medvetna om sitt förmaksflimmer. Metod: Studien är en kvantitativ tvärsnittsstudie baserat på data ifrån SNAC Blekinge (The Swedish National study on Aging and Care), syftet besvarades med hjälp av deskriptiv och analytisk statistik. För att undersöka om studien har en signifikans har Mann-Whitney U använts. Resultat: I resultatet framkom att det ej förekommer någon statistisk signifikans mellan desom var omedvetna respektive medvetna om sitt förmaksflimmer, relaterat till både fysisk och mental hälsorelaterad livskvalité. Slutsats: Resultatet visade ingen statistisk signifikant skillnad i jämförelse av de tvågrupperna, relaterat till både fysisk och mental hälsorelaterad livskvalité. Dock visade studienatt den grupp som var omedveten om sitt förmaksflimmer var större än den som varmedveten, vilket kan vara av ett stort intresse för sjuksköterskan i det kliniska arbetet för att identifiera dessa personer, främja hälsa och förebygga ohälsa i den personcentrerade vården.

Bakgrund: Medellivslängden ökar världen över och en åldrande population ställer större krav på att vårdpersonal har kunskap om åldersrelaterade sjukdomar som demens. Demenssjukdom yttrar sig som tilltagande kognitiva- och fysiska försämringar som resulterar i minskad fysisk aktivitet och rörelseförmåga. En personcentrerad omvårdnad som verkar för att bibehålla patientens autonomi och förmåga till att utföra aktiviteter i dagliga livet (ADL) är centralt inom dagens vård av personer med demenssjukdom, där sjuksköterskan har en central koordinerande roll. Forskning tyder på att fysisk aktivitet som omvårdnadsåtgärd kan underlätta vid demenssjukdom Syfte: Att sammanställa befintlig forskning om hur fysisk aktivitet påverkar demenssjukas förmåga att klara egen ADL. Metod: En allmän litteraturstudie gjordes för att analysera underlag hämtat från databaserna Cinahl, PubMED och PsycINFO. Totalt analyserades nio kvantitativa studier. Resultat: Analysen resulterade i de tre övergripande kategorierna påverkad förmåga till ADL, fysiska funktioner och kognitiv förmåga. Sammantaget sågs ett resultat som påvisade att fysisk aktivitet främjar demensdrabbades förmåga till ADL, förbättrar fysiska egenskaper och motverkar depression – men inte alltid av statistisk signifikans. Slutsats: Träning kan bromsa både fysisk och kognitiv funktionsförlust hos demensdrabbade, vilket verkar mot bättre självständighet och högre livskvalitet. Bäst effekt sågs i träningsprogram som var anpassade efter individen och sjukdomsbilden, vilket går i linje med Socialstyrelsens och Svensk sjuksköterskeförenings rekommendation om personcentrerad vård. Ytterligare forskning behövs inom området, men forskning visar minskad fallrisk och ökad rörelseförmåga hos vilket kan ge lägre vårdbörda.

Bakgrund: Framtidens vård måste utformas med dem som kommer att nyttja den. Att inte ta vara på patienternas erfarenheter och engagemang är inte försvarbart. Patienter både vill och kan ta ett större ansvar för sin egen vård och vården måste skapa förutsättningar för att patienten ska bli en medaktör i sin egen vård och behandling. Trots goda försök att göra vården mer patientcentrerad så har vården inte lyckats fullt ut. Kunskap kring hur patienter bör och ska involveras saknas och en gammaldags hieratisk kultur sätter käppar i hjulet för att patienten ska kunna göra sin röst hörd. Syfte: Att utforska hur patienter kan involveras i vårdens förbättringsarbete. Metod: Litteraturstudie med resultat av elva artiklar. Resultat: Hälso- och sjukvården måste ta ett större ansvar för att skapa en lärande miljö, där patienten bjuds in som en jämlik partner. För att det ska ske krävs ett uthålligt ledarskap och kunskap om hur förbättringsarbete kan drivas tillsammans med patienter. Innan patienter rekryteras krävs det att vårdgivaren har tänkt igenom syftet med patientinvolveringen Vilka förkunskaper som patienten bör ha och hur vårdgivaren ska kunna tillgodose kunskap och stöd till patienten för att den ska kunna ta en aktiv roll i arbetsgruppen. Slutsats: För att patienter ska bli mer involverade i sin egen vård och Hälso- och sjukvårdens utveckling, krävs kunskap om förbättringsarbete och en tillit till patienters expertkunskaper. Det ställer också krav på ledarskap och en kommunikation som stödjer en lärande kultur.

Introduktion: Amyotrofisk lateralskleros är en neurodegenerativ sjukdom som bryter det motoriska nervsystemet. Personer som drabbas av ALS ställs inför flera valmöjligheter och tvingas ta beslut angående vård och behandling. Syfte: Beskriva de faktorer som påverkar ALS-patientens beslutsfattande i vården. Metod: Litteraturstudien grundades i Polit och Becks nio steg och artikelsökningen genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed. Litteraturstudiens resultat baseras på tolv kvalitativa vetenskapliga artiklar som kvalitetsgranskats enligt Polit och Becks (2016) granskningsmall för kvalitativa artiklar. Resultat: Resultatet delades in i fem teman: Rädsla, Sjukdomskunskap, Acceptans och anpassningsbehov, Relationers kvalitét samt Autonomigrad. Slutsats: ALS-patientens beslutsfattande var mångfasetterat. Det påverkades både positivt och negativt av deras acceptans, anpassningsbehov, sjukdomskunskap, relationers kvalitét samt autonomigrad.

No description available.

Intresset av att ta reda på personers upplevelser inom vård är viktigt. Det kan ge en indikation på vad som skall ändras och om ändringen har inneburit en positiv förändring. Denna ändring kan då mätas i ny uppföljning. En personcentrerad vård är en viktig faktor i vården av svårt sjuka patienter. Denna bygger på kommunikation mellan patient, personal, delaktighet och partnerskap. Bra ledarskap ger förutsättningar för personcentrerad vård samt kan leda till kvalitetsförbättrande åtgärder. Populationen bestod av patienter över 18 år som hade diagnostiserats med ett högmalignt sarkom i mjukdelar eller skelett under perioden 1 januari 2011-31 december 2012. Urvalet bestod av 90 patienter som tillfrågades om att besvara en enkät. Syftet med denna studie var att utvärdera hur patienter med sarkom upplevde vårdkvalitet under hela behandlingsperioden som innefattar operation och eventuell onkologisk behandling samt identifiera eventuella förbättringsområden. För att mäta personers uppfattning om given vårdkvalitet och hur pass viktigt det ansågs vara för patienten har en enkät använts. Enkäten som använts är KUPP (Kvalitet Ur Patientens Perspektiv) och svaren bedöms med hjälp av en skattningsskala. Studien är en deskriptiv retrospektiv studie med kvantitativ ansats. Sextiotre personer har besvarat enkäten där de skattar de faktiska förhållandena i vården och vilken subjektiv betydelse frågan har. Resultatet presenteras i form av ett åtgärdsindex utifrån begreppen: Bristande kvalitet, Balans låg, Balans hög och Övergod kvalitet. Resultatet visade att de områden som patienten upplevde bristfälliga var information, tillfredställelse, väntetider och bemötande. Resultatet visade även att patienterna upplevde brist avseende samarbetet mellan olika vårdinstanser. Slutsatsen visar att det finns ett antal kvalitetsåtgärder att arbeta med framöver och att information och delaktighet från patientens sida är en viktig aspekt. Fler uppföljande studier behövs.