Kraven på människors såväl yrkesmässiga som sociala kompetenser blir allt högre i syfte att skapa konkurrenskraftiga organisationer och verksamheter. En av de många uppgifter som axlas av svenska arbetsgivare är just att skapa och organisera förutsättningar för lärande och kompetensutveckling.Lärande sker enligt olika utsagor överallt och hela tiden, formellt strukturerat i kurser och utbildningar och informellt i vardagliga situationer och gemenskaper. Denna studies syfte var att undersöka hur chefer i delat ledarskap inom tre olika verksamheter upplever kompetensutveckling i ledarskapet, för att förstå hur delat ledarskap i sig kan bidra till kompetensutveckling. Studien, som var av kvalitativ karaktär, utgick ifrån en specifik frågeställning: Hur kan kompetensutveckling förstås som en aspekt av delat ledarskap? För att svara på detta genomfördes sju semistrukturerade intervjuer med chefer vid två olika högstadieskolor, ett socialtjänstkontor och ett litet privatägt aktiebolag. Samtliga deltagare var under tiden för studiens genomförande verksamma i ett formellt delat ledarskap. I studien identifierades två huvudteman, bygga relationer och samverkan. Studiens resultat visade att chefer i delat ledarskap betonar dels relationsbyggande skeenden som en del av upplevelsen i det delade ledarskapet, och dels samverkan, vilket uppfattas kunna leda till lärande, och därigenom kompetensutveckling.Nyckelord: Delat / <p>Betygsdatum 2020-06-05</p>

Kraven på människors såväl yrkesmässiga som sociala kompetenser blir allt högre i syfte att skapa konkurrenskraftiga organisationer och verksamheter. En av de många uppgifter som axlas av svenska arbetsgivare är just att skapa och organisera förutsättningar för lärande och kompetensutveckling.Lärande sker enligt olika utsagor överallt och hela tiden, formellt strukturerat i kurser och utbildningar och informellt i vardagliga situationer och gemenskaper. Denna studies syfte var att undersöka hur chefer i delat ledarskap inom tre olika verksamheter upplever kompetensutveckling i ledarskapet, för att förstå hur delat ledarskap i sig kan bidra till kompetensutveckling. Studien, som var av kvalitativ karaktär, utgick ifrån en specifik frågeställning: Hur kan kompetensutveckling förstås som en aspekt av delat ledarskap? För att svara på detta genomfördes sju semistrukturerade intervjuer med chefer vid två olika högstadieskolor, ett socialtjänstkontor och ett litet privatägt aktiebolag. Samtliga deltagare var under tiden för studiens genomförande verksamma i ett formellt delat ledarskap. I studien identifierades två huvudteman, bygga relationer och samverkan. Studiens resultat visade att chefer i delat ledarskap betonar dels relationsbyggande skeenden som en del av upplevelsen i det delade ledarskapet, och dels samverkan, vilket uppfattas kunna leda till lärande, och därigenom kompetensutveckling. / <p>2020-06-05</p>

Background: The number of people seeking asylum in Sweden reached a record level by 2015. Inequalities in the healthcare of migrants can lead to poor health outcomes and an unsatisfactory health meeting. Language translation is considered the minimum that should be offered to ensure the care recipients access to a good, safe and satisfactory care. Culture also has an impact on the recipient's experience of healthcare and consists of much that is unconscious and constantly changing in interaction with the individual's lived experience. Efforts to bridge the gap between migrant healthcare recipients and healthcare providers whom usually belong to a majority population, include the application of culturally competent care and strategies for "culture brokering". These methods do not however consider the lack of insight into the care recipient's cultural frame of reference. An Intercultural Mediator (IM) is themselves a migrant who, based on common denominators such as language, gender and shared experience of being immigrant can act as an intermediary or bridge builder during the healthcare meeting. Mediation can be used to highlight the care recipient's lifeworld story and promote a person-centered care that is not precluded by pre-defined opinions and stereotypes concerning the impact of culture, but instead addresses the person's vulnerability, resources and personal abilities. Aim: The aim of this study is to investigate IM's specific role and how the IM can contribute to a more person-centered care in the context of the healthcare meeting of short duration within in-patient settings. Method: The study is based on ethnography conducted through participatory observation, informal dialogue at a healthcare clinic and hospital in Malta. Results: The results are based on four categories describing IM's role in the creation of person-centered care for migrant care recipients; Being a fellow human, creating a bridge between care recipients and care providers, being a part of the team and balancing power situations and creating cultural awareness. Conclusions: An IM is an important addition to healthcare agencies. IM utilizes the dyadic conversation preceding the healthcare meeting to establish trust and prepare the care recipient for the encounter. During the triadic meeting with the care recipient and caregiver, the IM interprets and ensures that the participants understand each other. The IM's presence creates space for the migrant care recipient to express his needs based on his everyday reality and cultural reference frame. In highlighting the care recipient's story, the IM is able to contribute to a more person-centered healthcare meeting, which may result in a better outcome. However, the lack of organisation of mediation services, lack of cultural awareness amongst care providers as well as exclusion from the healthcare practitioners' community of practice may hinder the effectiveness and stability of mediation services.

Bakgrund: Hur lärarutbildning lämpligen organiseras avseende högskole- respektive verksamhetsförlagda studier är under ständig diskussion i såväl policydokument som forskning. För att kunna tala om hur lärarutbildning kan och bör organiseras blir dock ett första steg att klargöra hur lärarstudenter konstruerar undervisning och (lärar-) kunskap inom ramen för lärarutbildning. Syfte: Empirin för föreliggande studie inhämtas från ett utvecklingsprojekt som arbetats fram inom ramen för en ämneslärarutbildning inför hösten 2016. Syftet med studien är att klargöra hur lärarstudenter konstruerar undervisning och lärarkunskap under examination som inbegriper undervisning i autentisk undervisningsmiljö (en klass med elever), respons från klasslärare samt efterföljande reflektionsseminarium baserat på videoupptagning av genomförd undervisning och lärarens respons. Metod: I studien nyttjas diskursanalys av fyra lärarstudenters verbala- och icke-verbala kommunikation i samband med examination. Resultaten av en deskriptiv respektive genealogisk analysfas presenteras med hjälp av praxisgemenskapen som tankefigur. Resultat: Diskursanalysen visar hur lärarstudenterna inom ramen för aktuell examination rör sig mellan vad som kan beskrivas som tre olika praxisgemenskaper: klassen-som-praxisgemenskap; lärare-som-praxisgemenskap samt lärarstudentgruppen-som-praxisgemenskap. Den undervisning lärarstudenter konstruerar korrelerar med etablerad undervisningspraktik som studenten själv iakttagit. Den lärarkunskap som konstrueras villkoras av andra inom den aktuella gemenskapen. Respektive praxisgemenskap har också sina egna rationaler som lärarstudenten behöver förhålla sig till i samband med examination. De positioner som lärarstudenten förmår att förhandla och upprätthålla villkorar också vad som är möjligt att sägas/göras i vilken praxisgemenskap och av vem. Konklusion: Lärarutbildningen kan sägas innefatta två parallella, informella utbildningar jämte den formella utbildningen. Lärarstudenten ställs inför överväganden mellan vad som kan beskrivas som intra- respektive interpersonella diskurser som villkorar hur lärarstudenten konstruerar undervisning och lärarkunskap i samband med examination. Lärarstudenter behöver därför inom ramen för lärarutbildning göras varse om konsekvenser kopplade till intrapersonella diskurser, de olika roller som finns tillgängliga för lärarstudenten, samt interpersonella diskurser, hur val av roll verkar i mötet med andra i en praxisgemenskap. / Background: The organization of teacher education and practicum is constantly under scrutiny in both policy documents and in research, often in connection to correlating debates regarding theory and practice. However, how pre-service teachers construe teaching and (teacher-) knowledge ought to be scrutinized before entering a discussion about the fundamental principles of teacher education. Aims: The aim of the study is to clarify how pre-service teachers construe teaching and teacher knowledge during an examination that includes: Teaching in an authentic learning environment (a class of pupils), feedback from a class teacher and a subsequent reflection seminar based on video recordings of the students' teaching and the teacher response. Method: A group of four pre-service teachers' verbal and non-verbal communication is examined using discourse analysis. The empirical data for this study is collected from a development project within subject teacher education, during autumn 2016. The results of descriptive and genealogical analysis phases are presented with Communities of Practice (CoP) as a theoretical figuration. Results: The discourse analysis reveals that pre-service teachers construe teaching that correlates with established practices based on their own experiences. What is construed as teacher knowledge is also conditioned by other members in a group. Pre-service teachers in the current exam move between what could be described as three different Communities of Practices: class-as-CoP; teachers-as-CoP as well as pre-service teachers-as-CoP. Each CoP has its own rationalities that the pre-service teacher needs to take into consideration; the rationalities concern the conditions for reification and participation in each CoP during examination. The positions that pre-service teachers manage to negotiate and maintain, governs what can be said/done in each CoP and by whom. Conclusion: In addition to the formal education, teacher education consists of two parallel and informal education programs that can be described as intra- and interpersonal discourses. The study shows that pre-service teachers need to make considerations regarding these concurrent programs and that the discourses govern how pre-service teachers construe teaching and teacher knowledge during examination. Therefore, pre-service teachers need to be made aware of consequences related to choices within intrapersonal discourses, i.e. the different roles available, and to interpersonal discourses, i.e. how the chosen role affects one´s encounter with other members within a CoP.Keywords: communities of practice,

Principals within the Swedish school system have a rather extensive mission, where they lead the inner work of the school, including the organization of how the school work with special needs education. With that said, principals play a very important part when it comes to creating communities of practice, a practice where the pedagogues can participate according to culture standards and within special activities in relation to the special needs education.  In a community of practice focusing on special needs education, one can build a practice based view on how education should be organized and that in turn is a mean for development. There could be some challenges in this work though – challenges regarding visions about special needs education and differences in visions created by principals compared to visions created by SENCOs (special educational needs coordinators). Who’s in charge of special needs education practice when visions differs? It becomes a question in relation to autonomy and autonomous processes within the special needs education practice.  Using a sociology perspective, focusing mainly on social practice, social systems and social facts, but also professional autonomy, this study uses a qualitative method to give more knowledge about principals’ organization of the special needs education practice. The study uses thematically opened interviews of principals in Swedish compulsory schools to collect empirical data and the analytical method uses codes, themes and conclusions related to the central concepts of the study: communities of practice, organizational culture and autonomy.  The results of the study shows that the principals actively work with the creation of communities of practice within the special needs education practice but the result also shows problematic aspects of implementation of special needs education visions in ordinary education and everyday work. The results also show that principals consider themselves to have the outmost responsibility for the decisionmaking in special needs education practice. The results show signs of difficulty in delegation even though the principals show explicit trust in SENCOs.  The conclusion of the study is that there are difficulties in the transfer of visions within a special needs community of practice while organizational conditions play a part in limiting autonomous work. The principals participating in the study face similar problems with student health care not being seen as a part of the regular education work, and there seem to be problems with teachers expressing issues concerning adjustments in the classroom in order to care for the need of each pupil in school.

<p>Entrepreneurship has been entered on a supranational political agenda, in the EU and the OECD, and been emphatically described as a fundamental skill and a concern for schools and education. The agenda is reflected to a varying extent at the national and regional political levels. My aim is to describe, analyze and gain knowledge of what entrepreneurship in the Swedish upper secondary schools imply in practice, against the background of a local context. In particular, the conditions for learning.</p><p>My approach is ethnographically inspired and this multiple case study is limited to two upper secondary school programmes. Data has been collected through observations, video recordings, informal conversations with pupils and teachers and formal conversations with headmasters. The material is analyzed in terms of three socioculturally inspiring foci.</p><p>By means of a cultural-institutional focus, the stability and changeability of the programmes were elucidated. The previous institutional frameworks have been partially questioned by the teachers in the field, which has resulted in the following: In one of the upper secondary schools a new locally adapted programme has been composed, and courses and subjects have been integrated in a new way in the other school’s existing programme. The changes in the upper secondary programmes are to a great extent an example of a meeting between top-down and bottom-up initiatives. The changes of the institutional frameworks are connected to a discursive shift of the responsibility for pupils’ learning and education from teachers to pupils and also to teacher’s ambition to adapt interest- and experience-related teaching.</p><p>In a situated focus, both programmes were identified as communities of practice with a joint enterprise, mutual engagement and a shared repertoire. These three dimensions were useful for examining specific aspects of the teaching. There has above all been an altered balance between reification and participation in the teaching as well as boundary crossing both outside the community of practice and within the community.</p><p>Different conditions for learning were identified through an interpersonal focus. Both collaborative learning and cooperative learning were useful, but not sufficient concepts for describing the various forms of team learning. The conditions of cooperation and the pupils’ communication patterns revealed yet another form of team learning, which I call comparative learning. If the risk of everyday concepts getting the upper hand and trivialization can be avoided in team learning, there is in all these learning processes a potential for the pupils being able to develop strategies for handling complex tasks, taking initiatives and responsibility, cooperating and learning from one another in various different ways. In this way entrepreneurship has had an impact on the practice of the classrooms.</p> / <p>Entreprenörskap har förts upp på en överstatlig politisk agenda, inom EU och OECD, där den skrivits fram som en grundläggande färdighet och en angelägenhet för skola och utbildning. Agendan återspeglas i varierande grad på nationell och regional politisk nivå. Mitt syfte har varit att studera och försöka förstå vad entreprenörskap i den svenska gymnasieskolan kan innebära i praktiken. Utifrån syftet och ett sociokulturellt perspektiv formulerades frågeställningarna enligt följande: Hur framförhandlas, organiseras och realiseras undervisningen inom två studerade gymnasieprogram? Vilka sociala gemenskaper bidrar elever och lärare till och deltar i? Vilka former av lärande visar sig? Den etnografiskt inspirerade studien genomfördes i två gymnasieprogram som genom utvecklingsprojekt deltagit i det länsövergripande och EU-medfinansierade projektet PRIO 1, Prioritet företagsamhet i Västerbotten (2000 – 2005). Empiriska data insamlades genom observationer, videoregistreringar, informella samtal med elever och lärare och formella samtal med skolledare. Dessutom insamlades skriftliga dokument. Materialet har analyserats utifrån tre fokus. Genom ett kulturellt-insitutionellt fokus har programmens stabilitet och föränderlighet synliggjorts. I det ena fallet har ett nytt lokalutformat program satts samman, i det andra fallet har kurser och ämnen integrerats inom det befintliga programmet. Förändringarna ses som ett möte mellan top-down-initiativ och bottom-upp- initiativ. Resultatet visar även en diskursiv förskjutning av ansvar från lärare till elev och lärares strävan att tillrättalägg intresse- och erfarenhetsrelaterad undervisning. Ur ett situerat fokus har båda programmen identifierats som praxisgemenskaper med en gemensam uppgift, ett ömsesidigt engagemang och en gemensam repertoar. Utmärkande drag i undervisningen, men koppling till entreprenörskapstanken, har handlat om förändrade avvägningar mellan reifikation och deltagande i undervisningen samt om gränsöverskridande, dels utanför praxisgemenskapen och dels inom gemenskapen. Genom ett interpersonellt fokus har olika villkor för lärande identifierats. Såväl kollaborativt och kooperativt lärande har varit användbara begrepp för att beskriva formerna för samarbetslärande, men inte tillräckliga. Samarbetets villkor och elevers kommunikationsmönster har avslöjat ytterligare en form av samarbetslärande, vilken jag benämnt komparativt lärande. Denna avhandling har således visat på både gemensamma och särskiljande drag när entreprenörskapsinitiativ omsatts i skolans praktik, på två gymnasieprogram.</p>

Entrepreneurship has been entered on a supranational political agenda, in the EU and the OECD, and been emphatically described as a fundamental skill and a concern for schools and education. The agenda is reflected to a varying extent at the national and regional political levels. My aim is to describe, analyze and gain knowledge of what entrepreneurship in the Swedish upper secondary schools imply in practice, against the background of a local context. In particular, the conditions for learning. My approach is ethnographically inspired and this multiple case study is limited to two upper secondary school programmes. Data has been collected through observations, video recordings, informal conversations with pupils and teachers and formal conversations with headmasters. The material is analyzed in terms of three socioculturally inspiring foci. By means of a cultural-institutional focus, the stability and changeability of the programmes were elucidated. The previous institutional frameworks have been partially questioned by the teachers in the field, which has resulted in the following: In one of the upper secondary schools a new locally adapted programme has been composed, and courses and subjects have been integrated in a new way in the other school’s existing programme. The changes in the upper secondary programmes are to a great extent an example of a meeting between top-down and bottom-up initiatives. The changes of the institutional frameworks are connected to a discursive shift of the responsibility for pupils’ learning and education from teachers to pupils and also to teacher’s ambition to adapt interest- and experience-related teaching. In a situated focus, both programmes were identified as communities of practice with a joint enterprise, mutual engagement and a shared repertoire. These three dimensions were useful for examining specific aspects of the teaching. There has above all been an altered balance between reification and participation in the teaching as well as boundary crossing both outside the community of practice and within the community. Different conditions for learning were identified through an interpersonal focus. Both collaborative learning and cooperative learning were useful, but not sufficient concepts for describing the various forms of team learning. The conditions of cooperation and the pupils’ communication patterns revealed yet another form of team learning, which I call comparative learning. If the risk of everyday concepts getting the upper hand and trivialization can be avoided in team learning, there is in all these learning processes a potential for the pupils being able to develop strategies for handling complex tasks, taking initiatives and responsibility, cooperating and learning from one another in various different ways. In this way entrepreneurship has had an impact on the practice of the classrooms. / Entreprenörskap har förts upp på en överstatlig politisk agenda, inom EU och OECD, där den skrivits fram som en grundläggande färdighet och en angelägenhet för skola och utbildning. Agendan återspeglas i varierande grad på nationell och regional politisk nivå. Mitt syfte har varit att studera och försöka förstå vad entreprenörskap i den svenska gymnasieskolan kan innebära i praktiken. Utifrån syftet och ett sociokulturellt perspektiv formulerades frågeställningarna enligt följande: Hur framförhandlas, organiseras och realiseras undervisningen inom två studerade gymnasieprogram? Vilka sociala gemenskaper bidrar elever och lärare till och deltar i? Vilka former av lärande visar sig? Den etnografiskt inspirerade studien genomfördes i två gymnasieprogram som genom utvecklingsprojekt deltagit i det länsövergripande och EU-medfinansierade projektet PRIO 1, Prioritet företagsamhet i Västerbotten (2000 – 2005). Empiriska data insamlades genom observationer, videoregistreringar, informella samtal med elever och lärare och formella samtal med skolledare. Dessutom insamlades skriftliga dokument. Materialet har analyserats utifrån tre fokus. Genom ett kulturellt-insitutionellt fokus har programmens stabilitet och föränderlighet synliggjorts. I det ena fallet har ett nytt lokalutformat program satts samman, i det andra fallet har kurser och ämnen integrerats inom det befintliga programmet. Förändringarna ses som ett möte mellan top-down-initiativ och bottom-upp- initiativ. Resultatet visar även en diskursiv förskjutning av ansvar från lärare till elev och lärares strävan att tillrättalägg intresse- och erfarenhetsrelaterad undervisning. Ur ett situerat fokus har båda programmen identifierats som praxisgemenskaper med en gemensam uppgift, ett ömsesidigt engagemang och en gemensam repertoar. Utmärkande drag i undervisningen, men koppling till entreprenörskapstanken, har handlat om förändrade avvägningar mellan reifikation och deltagande i undervisningen samt om gränsöverskridande, dels utanför praxisgemenskapen och dels inom gemenskapen. Genom ett interpersonellt fokus har olika villkor för lärande identifierats. Såväl kollaborativt och kooperativt lärande har varit användbara begrepp för att beskriva formerna för samarbetslärande, men inte tillräckliga. Samarbetets villkor och elevers kommunikationsmönster har avslöjat ytterligare en form av samarbetslärande, vilken jag benämnt komparativt lärande. Denna avhandling har således visat på både gemensamma och särskiljande drag när entreprenörskapsinitiativ omsatts i skolans praktik, på två gymnasieprogram.

Barn som mår psykiskt dåligt och inte går till skolan uppmärksammas allt oftare i media. Både svensk och internationell forskning pekar på att skolfrånvaron ökar världen över.  Här i Sverige riktats kritik mot skolornas hantering av elever med problematisk frånvaro och syftet med denna studie var att undersöka specialpedagoger och kuratorers upplevelse av arbetet med målgruppen. Av intresse var vilka faktorer de upplever underlättar respektive försvårar arbete med målgruppen samt deras upplevelse av både interprofessionell samverkan (inom elevhälsan samt mellan elevhälsa och lärare) samt den intersektoriella samverkan (med socialtjänsten och BUP).  Studien hade en kvalitativ ansats och genomfördes via sju semistrukturerade kvalitativa intervjuer med tre specialpedagoger och fyra kuratorer från sju olika högstadieskolor spridda över landet och med varierande yrkeserfarenhet.  Studiens resultat visar att kuratorer och specialpedagoger upplever en hög grad av frustration kopplat till arbete med målgruppen. Deltagarna kände sig trygga med sina arbetsmetoder men hade sällan möjlighet att arbeta fullt ut i enlighet med dessa på grund av tids- och resursbrist.  Den interprofessionella samverkan inom elevhälsan beskrevs som välfungerande men med ökande svårigheter kopplade till samverkan med lärare. Den intersektoriell samverkan med socialtjänsten och BUP beskrevs fungera dåligt vilket resulterade i tidskrävande arbete utanför det egna yrkesspecifika handlingsutrymmet. Deltagarna uttryckte en stark känsla av ansvar gentemot sina elever samt en frustration utifrån upplevelsen att socialtjänsten och BUP lättvindigt avslutade ärenden vilket medförde betydande hinder för återintegrering av eleverna i skolan. / Media coverage of children with school attendance problems and mental health issues is increasing worldwide. Within a Swedish context, schools are being critiqued for poor handling of these cases. The aim of this thesis was to investigate how school counselors and special pedagogues perceive their work with the respective school’s 7th to 9th grade students. Which obstacles and opportunities do they perceive connected to the methods and strategies they employ in working with these students? How do they feel about the interprofessional collaboration within the school mental health team and in relation to the teachers and how do they perceive the collaboration with the local social services agencies and child psychiatric services?   The study was based within a qualitative research tradition and seven qualitative interviews with three special pedagogues and four school counselors were performed. The participants came from seven different schools from around Sweden and had varying degrees of experience working in schools. The results show that both school counselors and special pedagogues have a high degree of frustration connected to their work with these students. They felt comfortable how they should be working within the bounds of their respective roles but described how limited resources connected to time and staffing prevented them from working in accordance with these methods.   A major area of frustration was connected to poor collaboration with teachers as well as with the local social services agencies and child psychiatric services. The failed collaboration resulted in counselors and special pedagogues working outside the framework of their roles and they described a strong sense of responsibility for the students they worked with. They also described a sense of frustration connected to collaborative partners within the local social services agencies and the child psychiatric services failing to provide adequate support in the cases. This despite the students and families being in need of support to start the process of reintegration into the school environment.