No description available.

No description available.

<p>EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen.</p><p>Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar.</p><p>Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet.</p><p>Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt.</p><p>Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet.</p><p>Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.</p>

EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen. Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar. Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet. Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt. Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet. Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.

No description available.

In accordance with UN Convention on the Rights of the Child, the Swedish paternal law stipulates that the best interests of a child should be decisive in all decisions regarding custody. In order to determine what the best interests for the child is, an overall evaluation must take place, where statutory circumstanc- es and the child's own will should be regarded. However, the court must take the child’s will into account with regard to the child’s age and maturity. The court’s obligation to consider a child’s will is also protected by article 12 in the convention which ensures children’s right to express their opinion. the convention can stronger protection of the right for children. The child’s right to express their opinion includes a right to be heard. In cus- tody cases, it is the social welfare committee's task to investigates the child's will within a custody investigation. However, there is no requirement to obtain custody investigations in custody cases. Which means that the absolute right to be heard cannot be fulfilled in accordance with the convention. The child’s right to express their opinion also includes a right to have their will take into account. In the preparatory materials it is said that if a child has a specific desire in the custody issue and has reached such an age that it should be respected, the court should generally follow the child's desire. However, analyzed custody verdicts shows that there is no coherence regarding when children have reached such an age and maturity. The courts estimates the im- portant of the child's will in relation to other circumstances in the case. It is also shown that younger children's opinion is rarely taken into account and that not all older children do get their will considered. The review has shown that there is in the application of the law, a lack of a child-rights-based approach which an incorporating of the convention could remediate. On the other hand there is a clear interaction between the child's right to protection and the child's right to autonomy even in the convention. The child’s right to express their opinion in the custody process will remain conditional on the basis that a custody investigation is obtained and that the custodian allows the child's will to be investigated. The incorporation will not remedy the fact that there is no consensus on how children's will is valued in the courts assessment of the child's best interests. Thus, a legal change is re- quired regarding how the child's will should be taken into account.

No description available.

No description available.

<p>Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel-I-förordningen syftar till att skapa ett ömsesidigt erkännande av undertecknande länders domstolar och domar i civila och kommersiella mål, för att därigenom effektivisera domstolsprocesserna, öka rättssäkerheten och förenkla den europeiska processföringen över medlemsstaternas gränser. Således är det idag möjligt för en svensk medborgare att, under vissa omständigheter, starta en process mot en tysk medborgare, i exempelvis Italien.</p><p>Medlemsländernas domstolsförfarande kan dock skilja sig avsevärt från varandra, inte minst när det kommer till tiden det tar för en process att handläggas. Italien och Belgien har utpekats som två länder där handläggningstiden är avsevärt mycket längre än i andra medlemsländer. Den långa handläggningstiden kan tillsammans med reglerna om litispendens missbrukas för att bromsa upp alternativt förhindra att en sanktion meddelas. Problemet har speciellt uppmärksammats på det patenträttsliga området.</p><p>Torpedstrategin, som den kallas, syftar till att förhindra alternativt fördröja patenthavarens möjligheter att föra process mot intrångsmakaren. Det som har möjliggjort detta är dels reglerna i det privaträttsliga domstolssamarbetet, dels avsaknaden av ett europeiskt harmoniseringsarbete på patenträttens område och dels de nationella skillnaderna i domstolarnas handläggningstid.</p><p>Förutom att begränsa möjligheten för patenthavaren att skydda sitt patent, vilket på sikt kan leda till att det ekonomiska värdet av patent i urholkas Europa, kan förekomsten av torpedstrategin leda till ett ineffektivt agerande mellan inblandade parter vid en patenttvist.</p><p>Praxis på både nationell nivå och europanivå har dock utvecklats mot ett restriktivt förtydligande av den extraterritoriella jurisdiktionen. Den belgiska domstolen, som länge har varit ett populärt mål för torpedstrategin, har nyligen i två uppmärksammade fall troligen begränsat möjligheten att genomföra ett lyckat torpedförfarande där. Även EG-domstolen förväntas komma med ett utslag som begränsar torpedstrategins framtidsutsikter.</p><p>Den lösning som länge diskuterats i EU är införandet av ett gemenskapspatent som skall vara ett enda patent med samma rättsverkningar i samtliga medlemsstater. Tanken är att gemenskapspatenten skall vara oberoende nationell rätt och att patenttvister angående såväl giltighet som intrång skall avgöras av en central domstol under GD.</p>

<p><strong><p>Sammanfattning.</p></strong></p><p>I uppsatsen berörs ämnet bevisbördans placering i taxeringsprocessen. Detta görs</p><p>genom användning av en rättsdogmatisk metod. Av frågestelningen utgörs syftet att</p><p>utreda vart bevisbördan är placerad på kostnadssidan när det gäller inkomstslaget</p><p>näringsverksamhet. Som framgår av uppsatsen är bevisbördan generellt placerad på</p><p>den skattskyldige när det gäller kostnadsavdrag. Att så är fallet framgår av den i</p><p>doktrinen förda diskussion att placeringen har blivit vedertagen. Vissa undantag</p><p>finns, ett är då lag stadgar att bevisbördan är placerad på annat vis. Andra fall är vid</p><p>eftertaxering och påförande av skattetillägg, i båda dessa fall anses det så</p><p>betungande för den enskilde att bära bevisbördan att den istället placerats på</p><p>myndigheten. En bevisbördepunkt placeras även ut på sannolikhetsskalan, denna</p><p>placering utgör det beviskrav som skall vara uppnått för att den bevisskyldige skall få</p><p>bifall för sitt yrkande. Beviskravet fastställs i de flesta fall av domstolarna då lagen</p><p>oftast inte ger utryck för vilket krav som ställs. Om bifall kan medges är beroende av</p><p>den bevisning som läggs fram inför rätten samt vilket värde bevisningen ges. En fri</p><p>bevisvärdering skall tillämpas där varje enskilt bevis skall bedömas utifrån sitt</p><p>specifika värde.</p>