No description available.

No description available.

In some criminal cases, the only existing evidence is the verbal statement of a witness or the plaintiff. The typical example is an alleged rape where victim and perpetrator have had some kind of relation, and their records of the incident differ. In these cases, the assessment of the value of the evidence drawn from the plaintiff's story is of crucial importance. On the one hand, a false positive judgment means that a person is wrongly convicted, on the other hand, a failure to correctly identify a truthful claim of rape means that a victim of a severe crime is left without judicial remedy. That the prosecutor must prove that the crime is committed by the defendant without reasonable doubt, means that there is much more chance of a failure to convict guilty felons, than of the opposite. In the essay, the rules of criminal procedure directed at the evaluation of the verbal statement are identified and critically evaluated from the perspective of how they may or may not facilitate the judgment of a verbal statement presented before the court, either in person, or through other media such as video. Current psychological research on people's ability to discern truth from lie, from the viewpoint of the sender as well as the judge, is described. The essay shows that the rules of procedure, those that regulate the allowing of evidence, as well as those that guarantee the parties’ fair trial, and rules directed at the legal procedure before the court may facilitate as well as improve the assessment of credibility of a verbal statement. However, the instruments that the judges use to value the truthfulness in a statement has received mixed support in the psychological research, which in turn tends to be performed in an artificial environment foreign to the legal procedure, and using students rather than professionals as research subjects. Attributes inherent to the judge may influence his or her evaluation of the credibility of a statement. / Uppsatsen handlar om trovärdighetsbedömningen av muntliga utsagor i brottmål. Syftet är att undersöka vilka processuella regler som reglerar eller har betydelse för trovärdighets-bedömningen och vilka erfarenhetssatser som domstolarna använder sig av när det gäller att avgöra sanningshalten i berättelser som inges vid huvudförhandling, antingen live eller via video eller ljudupptagning. Andra frågeställningar gäller hur processreglerna påverkar trovärdighetsbedömningen av utsagor, med beaktande av det vittnespsykologiska paradigm som går ut på att människor har svårt att skilja en sanning från en lögn. Metoden för uppsatsen är rättsdogmatisk för att fastställa gällande rätt, och tvärvetenskaplig för att belysa eventuella psykologiska felkällor vid trovärdighetsbedömningen. Publicerad praxis från hovrätterna under 2008 och 2009 undersöks i den mån rättsfallen behandlar bevisvärdering ur trovärdighetssynpunkt. Principen om fri bevisvärdering och bevisföring är en utgångspunkt för värderingen av en utsagas bevisvärde. Det finns inga förhandsregler som stadgar vilken sorts bevisning som ska godtas, även om bevisning kan avvisas på den grunden att den är utan betydelse för utgången i målet. Domarerfarenhet och insikter från vittnespsykologi och utsagesanalys används av domstolarna för att värdera utsagors bevisvärde. Kriterier som talar för att utsagan är sann är exempelvis att den är lång, sammanhängande och klar. Den ska också vara detaljerad och rimlig i sig. Utsagespersonen bör inte ha något motiv till beljugande. Utsagans uppkomst­betingelser ska granskas. Stort utrymme ges också rättens autonoma trovärdighets­bedömning. Dessa erfarenhetssatsers användbarhet för att korrekt identifiera sanning eller lögn har blandat stöd i den experimentella forskningen. Forsk­ningen tenderar dock ofta att utföras i en artificiell situation och försökspersonerna är oftast studenter. Olika regler gäller för de olika utsagespersonerna tilltalad, målsägande och vittne. Vittnen svär ed under straffansvar, vilket höjer tillförlitligheten av deras utsagor. Den tilltalades utsaga bedöms med utgång från dess rimlighet och vad som annars är bevisat i målet. Den tilltalade har en rätt att företrädas av en försvarare. Sakkunniga kan användas för att bedöma trovärdigheten hos personer. Olika former av jäv kan medföra att domare inte ska döma i mål där det kan finnas risk att deras intresse av utgången i målet kan påverka deras dömande. I dömandet existerar ett demokratiskt inslag i och med nämndemännen, som ska spegla befolkningen och tillföra dömandet inflytande av det allmänna rättsmedvetandet. Överföringen för utsagan är av stor betydelse för bevisvärdet av utsagan. Det omedelbara uppträdandet i domstolen har högre bevisvärde än en videoupptagning. Tekniska hjälpmedel för avgörandet av en persons trovärdighet, exempelvis lögndetektorer, används inte. Bevis­ning om en persons trovärdighet är tillåten om den siktar på ett konkret förhållande, men bör avvisas om det rör bevisning om personens allmänna trovärdighet, som rätten själv kan bilda sig en uppfattning om. Uppsatsens slutsatser är att processen förbättrar trovärdighetsbedömningen, dels på grund av det omedelbara förfarandet, dels genom reglerna i sig samt med beaktande av EKMR:s regler om fair trial. Hovrätterna och tingsrätterna tenderar att följa HD-praxis vid trovärdig­hetsbedömningen. Den subjektiva trovärdighetsbedömningen ges mycket stort utrymme. Det kan emellertid finnas felkällor i domstolens metoder och allmänna erfarenhets­satser, påvisade av forskningen, både sådana som är hänförliga till domare specifikt och sådana som härrör från människors generellt låga precision vid bedömandet en berättelses sanningshalt.

The Supreme Court’s most important task today is probably to, through their precedent, lead the legislative development forward and to ensure that the legislature and the standards that the legislature subsequently creates are compatible with the constitutional and EU law. In that sense, the Supreme Court also creates its own standards. Now and then the district courts, with the parties, in an action amenable to out-of-court settlement, identifies a point of law that has not been answered neither in the legislative history nor by court practice. In those cases, it could be favourable for the legal process if the parties had the option to ask the Supreme Court to answer the question, instead of going through the court hierarchy to get the matter resolved. This would favour all parties since both costs and time can be saved. Since July 1, 1989, this is a possibility. According to chapter 56 article 13 of the Swedish Code of Judicial Procedure, a district court can, with the consent of the parties, submit a particular issue in the case for decision by the Supreme Court. The provision is discretionary, which means that it is the district court that determines if the rule should be applied. The issue in question must however be a precedent issue. In the end, it is the Supreme Court that has the final say and decides whether leave to appeal should be permitted or not. The purpose of the provisions origin was to strengthen the Supreme Court’s precedent-forming role without largely burdening the court’s workload. After the advent in 1989, only 37 cases have taken the leap to the Supreme Court which is probably far fewer than it was hoped for. The reason for this may be that the institute, despite the fact that the possibility soon has existed for 30 years, is still relatively unknown. Another reason may be that district courts are, and have been, reluctant to propose to use it, even when the possibility has arisen. Therefore, I believe that a first step to tackle the precedent drought that still exists could be to make the parties and their legal representatives more aware of the possibility, and also to encourage the district courts to, to a greater extent than today, take the initiative and propose the submitting to the Supreme Court. If this does not result in more” leap-cases”, another resort could be to also include arbitration in the regulation.

No description available.

Uppsatsen behandlar de svenska tingsrätternas skyldighet att verka för att parter når förlikning eller samförståndslösningar i tvistemål enligt 42 kap. 6 § 2 st. och 42 kap. 17 § 1 st. RB. I och med detta diskuteras och besvaras tre delfrågor. När bör rätten verka för förlikning eller annan samförståndslösning? Hur bör domaren agera för att få parterna att verka för förlikning eller annan samförståndslösning? När utgör domarens agerande i samband med förlikningsdiskussioner domarjäv? Till en början presenteras och diskuteras bakgrunden till rättens förlikningsverksamhet och hur förlikningsdiskussioner förs, samt vilka problem som kan uppstå i och med detta. Sedan ägnas ett längre avsnitt till att presentera och diskutera den praktiska förlikningsverksamheten. Avsnittet delas upp i ett antal vanligt förekommande frågor som domaren har att ta ställning till under förlikningsdiskussionen. I detta avsnitt jämförs även ett antal av de resultatsom framgår av doktrin med en statistisk undersökning över domarkårens förfarande under förlikningsdiskussionen. Sedan presenteras och diskuteras stadfästelsen av förlikningar och konsekvenserna av att domaren går utöver vad denne får göra i förlikningsdiskussionen. Avslutningsvis diskuteras och besvaras ovan nämnda frågeställningar i ljuset av det tidigare presenterade materialet. Uppsatsens övergripande slutsats är att förlikningsverksamheten i svenska tingsrätter är tillfredsställande trots att vissa rättssäkerhetsproblem kan uppkomma.

No description available.

No description available.

Den här uppsatsen behandlar de s.k. inställelsereglerna i RB:s femte kapitel. Frågan om hur rättegångens aktörer bör inställa sig ställdes på sin spets under coronapandemin och gav upphov till denna uppsats. I uppsatsen redogörs således för hur inställelsereglerna ser ut och hur de tillämpas. Uppsatsen är främst skriven med utgångspunkt i Ekelöfs teleologiska metod. Med andra ord har huvudsakligt fokus varit att utreda vilka de bakomliggande ändamålen med inställelsereglerna är. Inställelsereglerna har, för att söka svar på frågan om vilka ändamålen är, satts i sitt sammanhang, där jag utrett hur gällande rätt ser ut, hur de systematiskt förhåller sig till andra regler i RB samt hur reglerna förhåller sig till övriga grundläggande principer för den svenska rättegången. Då skillnader mellan fysiska och digitala möten belyses har även ett avsnitt tillägnats den psykologiska innebörden av digitalt deltagande. I arbetets slutskede har jag fört en diskussion kring hur jag anser att tillämpningen av reglerna i 5 kap. 10 § RB motsvarar det tilltänkta ändamålet bakom densamma och om det funnits utrymme för justering i detta avseende. Här har jag kommit fram till att, mot bakgrund av det jag kommit fram till under arbetet med uppsatsen, det finns skäl att se över dels hur tillämpningen av bestämmelsen i 5 kap. 10 § RB bör ske, dels hur utformningen av lagtexten bör vara. Den justering jag förespråkat är en mer extensiv tillämpning av reglerna samt en mer generös utformning av bestämmelsen vad gäller dels vilka aktörer som omfattas, dels hur lämplighetsbedömningen i 5 kap. 10 § fjärde stycket RB ska gå till. / The main subject for this essay has been the regulations concerning court appearance in accordance with the 5th chapter of the Swedish code of judicial procedure. The subject has been of interest concerning the trials the society had to endure during the corona pandemic. In this essay I analyze the rules and how they are practiced today. The essay has been written using the method of Ekelöf called “the teleological method” where the main focus is to find the purpose behind the rules. For the understanding of the purpose of the rules they have been put into context, systematically for instance, and how they relate to other rules and principles for the Swedish judicial procedure. One chapter has been dedicated to the study of psychology since it is an aspect of interest when examining the rules of court appearance, especially regarding the difference between physical and digital meetings. The last chapters are dedicated to the discussion of whether the rules as of now are compliant with its purpose and, if not, there is a need to review the law and how it is being interpreted. One of my conclusions is that there is a need and that the interpretation of the law needs to expand in a more generous way, both concerning what kind of participants who should be included and also when it is considered to be appropriate to participate using the alternative way with videoconference technic.

No description available.