Den traditionella retributiva rättvisan hävdar att rättvisa uppnås när den gärningsperson som har brutit mot lagen bestraffas. Denna process äger vanligtvis rum genom en rättegång där staten först bedömer om gärningspersonen är skyldig till brott och därefter utdömer en straffpåföljd som anses proportionerlig till brottets allvarlighetsgrad. Retributiv rättvisa ses av många som den enda vägen till rättvisa efter ett begånget brott, men sällan beaktas huruvida brottsoffret verkligen känner sig tillfredsställt efter att rättegångsprocessen har avslutats och straffet har verkställts. Reparativ rättvisa, till skillnad från retributiv rättvisa, fokuserar på att läka de skador som uppstått till följd av ett brott genom att låta de inblandade parterna själva bestämma hur denna läkningsprocess ska ske. Reparativ rättvisa förespråkar att gärningspersonen och brottsoffret möts och pratar om brottet och dess konsekvenser för att kunna läka och utvecklas. I Sverige har reparativ rättvisa integrerats genom medlingslagen, vilken fungerar som ett komplement till den vanliga rättsprocessen. Medlingslagen ger gärningspersoner och brottsoffer möjligheten att delta i en medling ledd av en neutral medlare. Målet med medlingen är att gärningspersonen ska få ökad insikt om konsekvenserna av brottet och att brottsoffret ska kunna bearbeta sin upplevelse. Genom medlingen strävar man efter att minska de negativa konsekvenserna av brottet. Särskild vikt lades på medlingslagen i samband med ungdomsbrott, och det är idag obligatoriskt för kommunerna att erbjuda medling till unga lagöverträdare. Trots Sveriges försök att införa reparativa värderingar i det annars retributiva rättssystemet har antalet medlingar minskat över tiden. Problemområden i medlingslagens praktiska utformning identifierades av myndighetsundersökningar, men trots dessa upptäckter vidtogs inga åtgärder för att förbättra förfarandet. Dessa problemområden försvårar givetvis medlingslagens möjlighet att integrera reparativa inslag i Sverige, vilket i sin tur resulterar i att unga lagöverträdare, som ansågs särskilt gynnas av förfarandet, påverkas negativt. Denna uppsats drar slutsatsen att medlingslagens grundläggande syfte och mål överensstämde med reparativ rättvisa som teori. Dock, på grund av betydande brister i praktiken, kan inte syftena med lagen uppfyllas fullt ut. Detta resulterar tyvärr i att de reparativa värderingarna i medlingsförfarandet också brister. För att unga lagöverträdare och deras brottsoffer ska kunna gynnas av ett reparativt förfarande krävs åtgärder för de problemområden som lagen möter i praktiken. Sammanfattningsvis pekar denna uppsats på flera kritiska problemområden i medlingslagens praktiska tillämpning. Frånvaron av en nationell samordnare framstår som det mest påtagliga och övergripande problemet, vilket i sin tur påverkar andra områden. Bristen på ärenden, otillräcklig utbildning för medlare och felaktig prioritering av ärenden skapar tillsammans ett rättsosäkert klimat för unga lagöverträdare och deras brottsoffer när det gäller möjligheten till reparativ rättvisa genom medling vid brott. För att förbättra situationen krävs åtgärder som riktar sig mot dessa centrala problemområden. / Traditional putantive justice argues that justice is achieved when the offender who has violated the law is punished. This process typically takes place through a trial where the state first assesses whether the offender is guilty of the crime and then imposes a penalty considered proportional to the severity of the offense. Putantive justice is seen by many as the only path to justice after a committed crime, but rarely is consideration given to whether the victim truly feels satisfied after the trial is concluded and the punishment is executed. Restorative justice, in contrast to putantive justice, focuses on healing the harm caused by a crime by allowing the involved parties to determine how this healing process should take place. Restorative justice advocates for the offender and the victim to meet and discuss the crime and its consequences to facilitate healing and growth. In Sweden, restorative justice has been incorporated through the Mediation Act, which serves as a supplement to the regular legal process. The Mediation Act provides offenders and victims with the opportunity to participate in mediation facilitated by a neutral mediator. The goal of mediation is to enhance the offender's understanding of the consequences of the crime and to allow the victim to process their experience. Through mediation, the aim is to reduce the negative consequences of the crime. Special emphasis was placed on the Mediation Act in relation to juvenile offenses, and it is currently mandatory for municipalities to offer mediation to young offenders. Despite Sweden's attempts to introduce restorative values into an otherwise putantive legal system, the number of mediations has decreased over time. Problematic areas in the practical implementation of the Mediation Act were identified through agency investigations, but despite these findings, no measures were taken to improve the procedure. These problem areas undoubtedly hinder the Mediation Act's ability to incorporate restorative elements in Sweden, consequently negatively impacting young offenders who were supposed to benefit from the process. This essay concludes that the fundamental purpose and goals of the Mediation Act aligned with the theory of restorative justice. However, due to significant shortcomings in practice, the purposes of the law cannot be fully realized. Unfortunately, this results in deficiencies in the restorative values of the mediation process. To benefit young offenders and their victims from a restorative procedure, actions are needed to address the practical challenges encountered by the law. In summary, this essay highlights several critical problem areas in the practical application of the Mediation Act. The absence of a national coordinator emerges as the most obvious and overarching issue, subsequently impacting other areas. The lack of cases, inadequate training for mediators, and inaccurate prioritization collectively create a legally uncertain environment for young offenders and their victims regarding the potential for restorative justice through crime mediation. To improve the situation, actions targeting these central problem areas are necessary.

Resning utgör en ytterlighet i vårt rättssystem som bara är menat att bli aktuellt i ett fåtal extrema situationer där en dom i efterhand framstår som materiellt oriktigt. En beviljad resningsansökan upphäver en tidigare doms rättskraft, ett förhållande som normalt är otänkbart inom processrätten. Precis som i en ordinarie brottmålsprocess så ska den nya bevisning som förts fram till grund för resningsansökan bevisvärderas. I ett resningsärende tar dock inte bevisvärderingen sikte på att avgöra ansvarsfrågan i den nu angripna brottmålsdomen, utan att bedöma sannolikheten för att utgången i den tidigare brottmålsrättegången blivit en annan om det nya materialet hade förelegat redan då. Syftet i detta arbete är att undersöka hur de processuella ramarna i resningsärenden påverkar hur utsagor bevisvärderas när resning sökts till nackdel för tilltalad på resningsgrunden ny omständighet eller bevis enligt 58 kap. 3 § st. 1 p. 2 RB. Uppsatsen består i grunden av tre olika ämnesområden: resning, bevisrätt och utsagevärdering. I detta arbete sammanför jag dessa genom att ställa upp beviskedjemodeller. Till grund för beviskedjemodellerna studerar jag resningsförfarandets handläggningsregler och de möjliga presentationsformer, typfall, bevisen kan förekomma i ett resningsärenden. Med hjälp de processrättsliga begreppen processuellt rättsfaktum och materiellt rättsfaktum kommer jag fram till att det vid bevisvärderingen i resningsärenden förekommer dubbla rättsfaktum och dubbla slutliga bevisteman. Man kan då se att de nya materialet i resningsärendet är menat att styrka det slutliga processuella bevistemat, men att denna prövning inte är oberoende av materiella rättsfakta i det ursprungliga brottmålet. I detta arbete har jag visat att det går och hur man kan ställa upp bevisvärderingen av utsagor i resningsärenden till nackdel för tilltalad som beviskedjemodeller. Därutöver har jag bevisteoretiskt rett ut hur begreppen rättsfaktum, bevisfaktum och slutliga bevisteman kan tillämpas vid bevisvärderingen i resningsärenden. Till sist har jag även använt de beviskedjemodeller jag ställt upp på ett verkligt resningsfall där utsagebevisning var av avgörande betydelse för att resning till nackdel för tilltalad beviljades. Det visar att beviskedjemodellerna har en verklighetsförankring och praktiskt värde. / A re-trial constitutes an extreme situation in our legal system that is only meant to be used in rare cases where a judgment appears – in retrospect – to be materially incorrect. A granted application for a new trail cancels the legal force of the previous judgment, a situation that is normally unthinkable in procedural law. Just as in an ordinary criminal trial, the new evidence that has been brought forward as the basis for the re-trial application must be evaluated as evidence. In a petition for a re-trial, however, the evaluation of the evidence does not aim to decide the question of responsibility in the now challenged criminal judgment, but to assess the probability that the outcome of the previous criminal trial would have been different if the new material had already been available then. The purpose of this work is to examine how the procedural frameworks in re-trials affect how statements are evaluated as evidence when a rescission of a court case is sought to the detriment of the defendant on the grounds new circumstance or evidence according to 58 ch. 3 § par. 1 p. 2 RB. The essay is structured in three different subject areas: re-trials, law of evidence and statement evaluation. In this work, I bring these together by setting up evidence chain models. As a basis for the evidence chain models, I study the handling rules of the application procedure and the possible forms the evidence can be presented to the court in these cases. Using the concepts of procedural dispositive fact and material dispositive fact, I conclude that there are both double dispositive facts and final themes of proof in the evaluation of evidence in retrial cases. It can then be seen that the new material in the new trial case is meant to support the final procedural theme of proof, but that this examination is not independent of the material dispositive facts in the original criminal case. In this study, I have shown that it is possible to set up evaluation of statements and evidence in criminal cases to the detriment of the defendant as evidence chain models. In addition, I have clarified the theory of evidence of how the concepts of dispositive facts, evidentiary facts and final themes of proof can be applied in the evaluation of evidence in criminal cases. Finally, I have also used the chain of evidence models in a real prosecution case where a testimony was of decisive importance for the prosecution – to the defendant's detriment – to be granted. It shows that the chain of evidence models has a practical purpose.

No description available.

The starting point of this thesis is the assertion that the interaction between individuals and public authorities sometimes produces claims which cannot easily be categorized as public or private law claims – “claims in the twilight zone”. The aims of the thesis are to examine to what extent such claims can be determined by a court of law and to establish to which kind of court such a claim is properly to be submitted. Moreover, assuming that there is a division of competence between the general courts and the administrative courts that purport to “cut through” claims in the twilight zone, the thesis examines three specific interests: 1) the interest of effective adjudication of claims in the twilight zone; 2) the interest of upholding the division of competence between the general courts and the administrative courts; and 3) the interest of avoiding parallel decisions on the same subject matter.      There is much to support the conclusion that claims in the twilight zone have hitherto, with a couple of important exceptions, been adjudicated in the general courts. However, certain ambiguities relating to the proper role of the administrative courts make it uncertain whether this can still be said to be the case. It may perhaps be that the Supreme Court and the Supreme Administrative Court have divergent conceptions of the meaning and effect of a decision made by an administrative court. The present uncertainty makes it difficult to establish to which kind of court a claim in the twilight zone is properly to be submitted, and there is a certain risk that such a claim will not be possible to pursue through a judicial process at all. There is also a certain risk that new boundary lines between public law and private law will be created as a result of procedural ambiguities and not as a result of clear standpoints in matters of substantial law. It is suggested that the situation should be remedied by clarifying the proper role of the administrative courts – or by an amalgamation of the general courts and the administrative courts to one single court system.

Bryssel I-förordningens behörighetsregler är inte tillämpliga på svarande från tredje land. I sådana fall hänvisar förordningen till nationell rätt (s.k. restkompetens). Inom EU varierar de nationella behörighetsreglerna med avseende på svarande som har hemvist utanför EU avsevärt mellan medlemsstaterna, vilket ibland kan leda till orimliga konsekvenser. Syftet med denna uppsats är att beskriva vilka internationellt privat- och processrättsliga (IPP) problem som kan uppkomma till följd av nuvarande regelverk samt analysera kommissionens förslag till införandet av en regel om reservforum (s.k. forum necessitatis). För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller forum necessitatis ur både ett svenskt och EU-rättsligt perspektiv. Resultatet av denna framställning är att förslaget till införandet av en regel om forum necessitatis bidrar till en ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet. Den föreslagna regeln har dock en del brister som gör att bestämmelsen bör revideras. / The jurisdiction rules of the Brussels I-Regulation do not apply for third country defendants. In these cases refers the Regulation to national law (so-called residual jurisdiction). The national rules on the jurisdiction for defendants domiciled outside the EU vary widely between Member States, which can lead to undue hardship in some cases. The purpose of this thesis is to describe the private international law issues that may arise as a result of the current set of regulations and then analyze the Commission’s proposal to the creation of a forum of necessity (so-called forum necessitatis). In order to provide the reader with enough background information for the analysis the legal position regarding forum necessitatis is described from both a Swedish and European legal perspective. The result of this thesis is that the proposed solution would increase legal certainty and predictability. The proposed rule has some shortcomings that imply that the provision should be revised.

Den europeiska internationella privaträtten inom EU avseende de anknytningskriterier medlemsstaterna tillämpar för att fastställa en juridisk persons nationalitet är inte harmoniserad. Inom EU står följaktligen inkorporerings- och sätesprinciperna mot varandra. De länder som tillämpar inkorporeringsprincipen, eller registreringsprincipen som den också kallas, avgör frågan om bolagets rättsliga hemvist utifrån var bolaget är registrerat. I de andra staterna som utgår ifrån sätesprincipen, avgörs istället frågan utifrån var bolaget har sitt faktiska säte. Den europeiska internationella privaträttens relation till EU-rätten är genomgående stark. I artikel att 81.2.c FEUF föreskrivs en skyldighet för EU:s lagstiftande organ att besluta om åtgärder för att säkerställa förenlighet mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. Emellertid har några europeiska internationella privaträttsliga harmoniseringsåtgärder för att bringa klarhet i frågan om vilken lagvalsprincip som ska ha företräde vid lagvalskonflikter inte vidtagits. Problemen med att medlemsstaterna tillämpar skilda lagvalsprinciper blir som tydligast när bolag önskar flytta sitt säte från en medlemsstat till en annan inom ramen för bestämmelserna om etableringsfrihet enligt artiklarna 49 och 54 FEUF. Om ett bolag som exempelvis har bildats och registrerats i ett land som tillämpar inkorporeringsprincipen, flyttar sitt faktiska säte till en stat som tillämpar sätesprincipen, riskerar bolaget att komma att lyda under två staters bolagsrätt. Skulle däremot ett bolag som har bildats och registrerats i ett land som tillämpar sätesprincipen flytta sitt säte till en stat som tillämpar inkorporeringsprincipen uppkommer den situationen istället att ingen av staterna anser sin associationsrättsliga lagstiftning vara tillämplig på bolaget. Dessa komplicerade problem med juridiska personers mobilitet har delvis lösts genom EUD:s rättspraxis. När det gäller en förflyttning av det faktiska eller det registrerade sätet utan byte av nationalitet gäller enligt Cartesio-domen den princip som slogs fast i Daily Mail-domen för över 20 år sedan. Bolag existerar endast i kraft av de olika nationella lagarna som reglerar bildandet av dem och deras funktion. Frågan om under vilka förutsättningar en sådan förflyttning av sätet är möjlig bestäms således av ursprungsstaten. Däremot är frågan om bolag får flytta säte med byte av nationalitet i första hand beroende av i vilken utsträckning mottagarstaten tillåter det. Cartesio-domen lämnar dock ingen vägledning i frågan om i vilken utsträckning medlemsstaten i fråga får bestämma förutsättningarna för en sådan transaktion. Har medlemsstaten full frihet? Rättsläget är alltjämt oklart i det hänseendet. Det finns följaktligen ingen förutsebarhet och klarhet för juridiska personer som önskar flytta sitt säte inom EU idag. EU-rättsliga harmoniseringsåtgärder för att underlätta för bolag har vidtagits genom upprättandet av bland annat SE-förordningen och Direktivet om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar. Dessa utgör dock inga reella alternativ för nationella bolag som önskar flytta sitt säte. Ett 14:e bolagsdirektiv om gränsöverskridande förflyttning av säte är enligt författarens mening det enda alternativet för att överbrygga svårigheterna med att medlemsstaterna tillämpar två skilda internationellt privaträttsliga principer i utformningen av sin bolagsrätt. Två principer som leder till olika behandling av juridiska personer i EU och riskerar att hindra ett fullt genomslag av etableringsfriheten för juridiska personer.

<p>Den här uppsatsen syftar till att utreda vilket lands lag som blir tillämplig vid en internationell tvist gällande utomobligatoriska förpliktelser vid immaterialrättsintrång, särskilt vid upphovsrättsintrång. Tyngdpunkten ligger i de problem som uppstår då någon gör sig skyldig till ett upphovsrättsintrång med relation till flera länder.</p><p>Utgångspunkten är Rom II-förordningen och dess åttonde artikel. I artikeln stadgas det att tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett immaterialrättsintrång skall vara lagen i det land där skydd görs gällande.</p><p>Vad innebär då uttrycket ”där skydd görs gällande”? När det gäller registrerade rättigheter, såsom patent och varumärken, innebär artikeln att tillämplig lag ska var lagen i det land där rättigheten är registrerad. Det går dock inte att tillämpa samma princip på oregistrerade rättigheter. När det gäller oregistrerade rättigheter ska istället lagen i det land där intrånget skett vara tillämplig.</p><p>Upphovsrätt är en sådan oregistrerad rättighet som, enligt svensk rätt, uppstår så fort verket är färdigt och har uppnått en viss verkshöjd. Det här synsättet görs även gällande i de flesta andra länder i världen då upphovsrätten i mångt och mycket bygger på Bernkonventionens lydelse från 1886.</p><p>Svårigheten som domstolarna kommer att ställas inför är då någon gör sig skyldig till ett upphovsrättsintrång med relation till flera länder. Eftersom skyddet görs gällande i det land där intrånget skett blir frågan om vilket lands lag som ska vara tillämplig i dessa fall.</p><p>Domstolarna kommer att behöva ta ställning och i den här uppsatsen framställs en del förslag till möjliga lösningar.</p><p>Uppsatsen diskuterar även om reglerna i artikel 8 Rom II-förordningen är de bästa då det gäller upphovsrättsintrång generellt.</p> / <p>This essay aims to investigate which national law that is applicable to an international dispute concerning non-contractual obligations in international property rights (IPR) violations, particularly in copyright infringement. The emphasis lies on the problems that arise when someone is found guilty of copyright infringement with a connection to several countries.</p><p>The starting point is the Rome II-regulation and its eighth article. The article states that the law applicable to a non-contractual obligation arising from an infringement of an intellectual property right shall be the law of the country for which protection is claimed.</p><p>What does then the phrase “for which protection is claimed” mean? In the case of registered rights, such as patents and trademarks, the article implies that the applicable law shall be the law of the country where they are registered. It is not possible however to apply the same principle to unregistered rights. In the case of unregistered rights it is instead the law of the country where the violation occurred that shall be applied.</p><p>Copyright is an unregistered right which, according to Swedish law, appears as soon as the work is finished and has reached a certain level of originality. This approach is also applicable in most other countries of the world where copyright law is largely based on the Berne Convention from 1886.</p><p>The difficulty that courts will face is when someone is claimed guilty of a copyright infringement with a connection to several countries. Given that protection is claimed in the country where the violation occurred, the question will be of which national law that should be applied in these cases.</p><p>The courts will have to take a position and this paper presents some possible solutions. The essay also discusses if the rules of article 8 of the Rome II-regulation are the best applicable rules in the case of copyright infringement in general.</p>

<p>Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige.</p><p>Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU.</p><p>Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras.</p><p>Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.</p>

Under 2000-talet har två EU-rättsliga förordningar stiftats i syfte att reglera erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område inom EU. Först stiftades Bryssel I-förordningen. I enlighet med den förordningen kan en dom som meddelats av domstol i en medlemsstat verkställas i en annan medlemsstat. Dessförinnan skall domen förklaras verkställbar i den medlemsstat där verkställighet önskas. Den andra förordningen, EEO-förordningen, tillkom bara några år senare. I denna förordning har förfarandet varigenom en dom förklaras verkställbar i en annan medlemsstat avskaffats. Istället skall domen efter ansökan kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel av domstolen i den medlemsstat där domen har meddelats. Med ett sådant intyg får domen därefter verkställas fritt i samtliga medlemsstater utan något mellanliggande förfarande. Förordningarna reglerar inte hur själva verkställigheten skall gå till. Verkställigheten skall ske i enlighet med den nationella lagstiftning i medlemstaten där verkställighet begärs. För svenskt vidkommande skall betalningsdomar verkställas genom utmätning. Enligt svensk rätt får verkställigheten inte slutföras förrän betalningsdomen vunnit laga kraft. Enligt EEO-förordningen å andra sidan får verkställigheten slutföras omedelbart. Det finns en någorlunda stor sannolikhet att en utländsk dom vinner laga kraft innan en verkställighetsförklaring gör detsamma. Enligt svensk rätt skulle det i sådant fall vara tillåtet att verkställa domen fullt ut medan reglerna i Bryssel I-förordningen inte skulle tillåta annat än vidtagande av säkerhetsåtgärder i ett sådant skede. Det är också möjligt att den svenska regeln om begränsningar i verkställigheten strider mot diskrimineringsförbudet i Amsterdamfördraget eller den allmänna principen om likabehandling. / During the last decade two EC Regulations have been adopted in order to regulate and introduce uniform standards for procedures regarding recognition and enforcement of judgements in civil and commercial matters within the EU. The first regulation to be adopted was the Brussels I Regulation. According to its provisions a judgement delivered in one Member State can be enforced in an other Member State. Previously the judgement must be declared enforceable in the Member State where the judgement is to be enforced. A few years later the second regulation called the EEO Regulation was adopted. According to the EEO Regulation a declaration of enforceability is not required anymore. Instead a judgement can be certified as a European Enforcement Order for uncontested claims by the court or a competent authority in the Member State where the judgement was delivered. The enforcement procedure itself shall however be governed by the law of the Member State of enforcement. In accordance with Swedish law a judgement concerning payment claims should be enforced by distraint. According to Swedish law a Debtor’s property is allowed to be seized but not retailed until time for an appeal has expired. The EEO Regulation on the other hand allows the enforcement procedure to be finalized immediately. There is a high probability that the time for an appeal against a foreign judgement may expire before such time in which an appeal against the declaration of enforceability can be lodged expires. In that case the Swedish law would permit the executor to finalize the enforcement procedure while in according to the Brussels I Regulation, the enforcement procedure in such case should still be limited to protective measures. It is also quite possible that the Swedish provision infringes the non-discrimination rule in the Treaty of Amsterdam or The General Principle of Equality.

Den här uppsatsen syftar till att utreda vilket lands lag som blir tillämplig vid en internationell tvist gällande utomobligatoriska förpliktelser vid immaterialrättsintrång, särskilt vid upphovsrättsintrång. Tyngdpunkten ligger i de problem som uppstår då någon gör sig skyldig till ett upphovsrättsintrång med relation till flera länder. Utgångspunkten är Rom II-förordningen och dess åttonde artikel. I artikeln stadgas det att tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett immaterialrättsintrång skall vara lagen i det land där skydd görs gällande. Vad innebär då uttrycket ”där skydd görs gällande”? När det gäller registrerade rättigheter, såsom patent och varumärken, innebär artikeln att tillämplig lag ska var lagen i det land där rättigheten är registrerad. Det går dock inte att tillämpa samma princip på oregistrerade rättigheter. När det gäller oregistrerade rättigheter ska istället lagen i det land där intrånget skett vara tillämplig. Upphovsrätt är en sådan oregistrerad rättighet som, enligt svensk rätt, uppstår så fort verket är färdigt och har uppnått en viss verkshöjd. Det här synsättet görs även gällande i de flesta andra länder i världen då upphovsrätten i mångt och mycket bygger på Bernkonventionens lydelse från 1886. Svårigheten som domstolarna kommer att ställas inför är då någon gör sig skyldig till ett upphovsrättsintrång med relation till flera länder. Eftersom skyddet görs gällande i det land där intrånget skett blir frågan om vilket lands lag som ska vara tillämplig i dessa fall. Domstolarna kommer att behöva ta ställning och i den här uppsatsen framställs en del förslag till möjliga lösningar. Uppsatsen diskuterar även om reglerna i artikel 8 Rom II-förordningen är de bästa då det gäller upphovsrättsintrång generellt. / This essay aims to investigate which national law that is applicable to an international dispute concerning non-contractual obligations in international property rights (IPR) violations, particularly in copyright infringement. The emphasis lies on the problems that arise when someone is found guilty of copyright infringement with a connection to several countries. The starting point is the Rome II-regulation and its eighth article. The article states that the law applicable to a non-contractual obligation arising from an infringement of an intellectual property right shall be the law of the country for which protection is claimed. What does then the phrase “for which protection is claimed” mean? In the case of registered rights, such as patents and trademarks, the article implies that the applicable law shall be the law of the country where they are registered. It is not possible however to apply the same principle to unregistered rights. In the case of unregistered rights it is instead the law of the country where the violation occurred that shall be applied. Copyright is an unregistered right which, according to Swedish law, appears as soon as the work is finished and has reached a certain level of originality. This approach is also applicable in most other countries of the world where copyright law is largely based on the Berne Convention from 1886. The difficulty that courts will face is when someone is claimed guilty of a copyright infringement with a connection to several countries. Given that protection is claimed in the country where the violation occurred, the question will be of which national law that should be applied in these cases. The courts will have to take a position and this paper presents some possible solutions. The essay also discusses if the rules of article 8 of the Rome II-regulation are the best applicable rules in the case of copyright infringement in general.