Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige. Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU. Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras. Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.

Rättstillämpningens enhetlighet i tingsrätt och Högsta domstolen (HD) är en utgångspunkt som kommer till uttryck genom regleringen av rättskipningen i RF och av instansordningen i RB. Däremot talar flera utomrättsliga faktorer för att rättstillämpningen ändå kan skilja sig åt mellan tingsrätterna och HD. Det finns skillnader mellan domstolarnas adressater, domstolarnas arbetssituation och domarnas bakgrund. För att uppfylla uppsatsens huvudsakliga syfte att empiriskt utvärdera om det finns tendenser till skillnader i rättstillämpningen i tingsrätten jämfört med i HD, används en rättsteoretisk analys för att identifiera ett problemområde där det råder oenighet bland domare och i doktrinen om hur rättstillämpningen ska gå till på ett abstrakt plan. Problemområdet som urskiljs är användningen av objektiva ändamålsöverväganden, vilket definieras som all sådan tolkning och argumentation som inte bygger på tillämpliga lagar, prejudikat eller förarbeten. Sex rättsfall analyseras, systematiserade under tre olika typfall, i syfte att belysa och nyansera de tendenser till skillnader i användningen av objektiva ändamålsöverväganden som observeras. Undersökningens resultat är att HD generellt visar en större benägenhet att beakta olika sorters ändamålsöverväganden i sin rättstillämpning. Det anses innebära att det finns större chans att vinna framgång i rättslig argumentation som förutsätter en analog tillämpning eller reduktionsslut i HD än i tingsrätt. Däremot kan HD:s prejudikatbildande roll ha en avhållande effekt på dess benägenhet att tillämpa objektiva ändamålsöverväganden, vilket indikeras av att skillnaderna mellan HD:s och tingsrättens rättstillämpning i rättsfallen var som störst när prejudikatets innebörd var som otydligast.

Även om en fysisk skattskyldig person flyttar från Sverige kan denne ändå anses vara obegränsat skattskyldig här om denne tidigare har varit bosatt här och har väsentlig anknytning hit. Reglerna om väsentlig anknytning återfinns i 3 kap. 7 § IL. Av paragrafens andra stycke framgår bland annat den s.k. presumtionsregeln. Regeln innebär att de fem första åren efter att den skattskyldige har rest från Sverige ska det presumeras att denne har väsentlig anknytning hit, om den skattskyldige inte visar annat. Det förefaller sig så att den språkliga lydelsen av presumtionsregeln kan orsaka begreppsförvirring. Visa kan dels vara ett uttryck för att förtydliga vem av parterna som har bevisbördan, dels vara ett uttryck för beviskravet. I propositionen som föregick införandet av IL framgår att uttrycket visa i lagen enbart har använts för att förtydliga vem av parterna som har bevisbördan och att uttrycket inte innebär ett högre ställt beviskrav än det normala. I denna uppsats utreds först vilket beviskrav den skattskyldige måste uppnå för att genombryta presumtionen om väsentlig anknytning. Eftersom presumtionsregeln gäller i såväl den ordinarie skatteprocessen som i efterbeskattningsprocessen utreds normalbeviskraven för just dessa måltyper. Utredningen visar att beviskravet som den skattskyldige måste uppnå för att bryta presumtionen i den ordinarie processen torde vara det normala men att beviskravet torde vara lägre ställt än det normala i efterbeskattningsprocessen. Av detta dras slutsatsen att skattskyldige, måste uppnå beviskravet sannolikt för att fullgöra sin bevisbörda. Beviskravet sannolikt innebär ungefär en 75-procentig säkerhet för att bevistemat är uppfyllt och ligger någonstans mellan beviskraven antagligt och klart framgår på en skatterättslig bevisskala. Vidare i uppsatsen görs en empirisk undersökning av genomslaget av beviskravet sannolikt i kammarrättspraxis. Resultatet är undermåligt. Inte i någon dom klargör kammarrätterna vilket beviskrav den skattskyldige måste uppnå för att bryta presumtionen om väsentlig anknytning. I endast två procent av målen kan det tolkas som att domstolen hade haft beviskravet sannolikt som ledstjärna i bevisvärderingen. I majoriteten av de övriga målen kan det tolkas som att visa har varit ledande för bevisvärderingen. På grund av den begreppsförvirring som presumtionsregeln ger upphov till samt beviskravets undermåliga genomslag i underättspraxis är det påkallat att omformulera regeln alternativt att HFD ger fler prövningstillstånd i frågor om väsentlig anknytning och levererar förtydliganden.

No description available.

The Swedish procedural legislation on class actions before general courts, GrL, was when coming into force in January 2003 the first generally applicable class action regime of continental Europe. However, it seems, it was never used in any notable extent. In this thesis I have analysed GrL, it’s potential flaws, how it could be affected by the ongoing EU legislative procedure of establishing a directive regarding representative actions for the protection of the collective interests of consumers, and what the Swedish legislator could potentially learn from the Dutch model being primarily based on a regime of mass settlements. The ongoing EU legislative procedure will by all accounts result in a directive requiring Swedish class action regime to be adjusted with a few minor modifications, primarily the introduction of a certification procedure of entities to allow these to initiate representative actions in disputes concerning the protection of consumers’ collective interests. Apart from adjustments of Swedish class action legislation in order to harmonise it with the directive, I have argued for several additional adjustments of proceedings under GrL in order to make it in an increased degree correspond with the reasons by which the legislation was motivated, and in order to in general function in a more effective manner. For that purpose, I have argued that the opt in mechanism should be replaced with an opt out mechanism, or that opt out should at least be introduced as a supplementing option to an opt in main rule. Independently of the issue of whether an opt in or an opt out mechanism should be used to constitute the represented group, I have furthermore argued that the mechanism used should allow group members to leave the group during the proceedings. Finally, I have argued that the courts should be encouraged to use a for the Swedish legal system untypically active direction of proceedings in class actions specifically.

I förevarande uppsats behandlas frågor i gränslandet mellan processrätt och associationsrätt, närmare bestämt den processform som stipuleras för tvister med anledning av inlösen av minoritetsaktier. Av hävdvunnen princip ska inlösentvister slitas genom ett legalt skiljeförfarande som första instans. Givet att stadganden om legala skiljeförfaranden i dag utgör en tämligen sällsynt företeelse i svensk rätt, samt mot bakgrund av den starka presumtion mot specialfora som råder, är det följaktligen av intresse att diskutera ifrågavarande tvistemålsreglerings ändamålsenlighet. Syftet med uppsatsen är således att dels analysera ändamålsenligheten av ett legalt skiljeförfarande som primär tvistlösningsform vid inlösen av minoritetsaktier, dels att presentera några synpunkter avseende regleringens utformning de lege ferenda.      I analysen avseende regleringens ändamålsenlighet behandlas initialt de argument lagstiftaren lyft fram som avgörande vid valet av tvistlösningsform. Analysen visar att dessa argument inte är särdeles välgrundade i bemärkelsen att de inte självständigt kan motivera den processuella särreglering som stadgas för inlösentvister. Vidare uppmärksammas flera andra rättsliga och praktiska problem som kan uppstå i samband med att tvisten ska prövas av skiljemän i stället för allmän domstol, såsom hinder för verkställighet av skiljedomen utomlands. Den övergripande slutsatsen av analysen är att ändamålsenligheten av det legala skiljeförfarandet vid inlösen av minoritetsaktier med fog kan ifrågasättas.      Beträffande tvistlösningsregleringens utformning de lege ferenda, presenteras i uppsatsen två förslag till lagändringar. Det första förslaget utgår från ett fakultativt legalt skiljeförfarande. Sålunda presumeras alltjämt skiljeförfarande som primär processform, men kompletteras med möjligheten till föreskrift i bolagsordningen att tvisten ska prövas i allmän domstol. Det andra förslaget tar avstamp i en form av självreglering, där allmän domstol som huvudregel är behörig att ta upp talan. Undantag härifrån kan göras genom föreskrift i bolagsordningen vari stadgas att tvisten i stället ska prövas av skiljemän. En sådan föreskrift har samma verkan som ett skiljeavtal.      Sammanfattningsvis och i ljuset av de slutsatser som presenteras, påvisar uppsatsen att det finns skäl att se över och ändra nuvarande särreglering med legalt skiljeförfarande som tvistlösningsform vid inlösen av minoritetsaktier. / The thesis addresses issues regarding procedural law and the right of association, more specifically, the proceedings in disputes regarding buy-out of minority shareholders. By tradition, buy-out disputes shall be submitted for arbitration. Since compulsory arbitration is a rather rare phenomenon in modern Swedish law, and in consideration of the prevailing presumption against special fora, it is of interest to discuss the appropriateness of this special legislation. Thus, the purpose of the thesis is to analyse the appropriateness of compulsory arbitration as the primary form of dispute resolution in case of a buy-out of minority shareholders, and to present some comments concerning the legislation de lege ferenda.      In the analysis regarding the appropriateness of the legislation, the arguments put forward by the legislator as crucial when determining the form of dispute resolution, are addressed initially. The analysis suggests that these arguments independently cannot warrant the special legislation stipulated for buy-out disputes. Furthermore, several other legal and practical problems that may arise in connection with having the dispute settled by arbitrators instead of a general court are brought to attention, exempli gratia the impediment to enforcement of arbitral awards in a foreign country. Overall, the analysis leads to the conclusion that the appropriateness of compulsory arbitration in case of a buy-out of minority shareholders can be questioned.      As to the dispute resolution legislation de lege ferenda, two legislative proposals are presented in the thesis. The first proposal promotes a non-compulsory arbitration. Hence, arbitration would still be the primary form of dispute resolution but supplemented with the option of prescribing in the articles of association of the company that the dispute shall be settled by a general court. The second proposal stipulates a sort of self-regulation, whereby the parties, as a general rule, can bring the action before a general court. Exception from the general rule can be made by a provision in the articles of association prescribing that the dispute shall be settled by arbitrators. Such provision would have the same force as an arbitration agreement.      In summary, and in the light of the conclusions presented, the thesis implies that there are reasons to review and change the present special legislation with compulsory arbitration stipulated for disputes in case of a buy-out of minority shareholders.

I uppsatsen har Anom och Operation Trojan Shield analyserats utifrån frågeställning­arna hur domstolarna har hanterat bevisningen som tillkommit genom insatsen, vilka bevisförbud som finns att tillgå i svensk rätt, om de bör tillämpas under förevarande omständigheter samt slutligen om några förändringar av bevisreglerna är påkallade med hänsyn till vad som framkommit i uppsatsen i övrigt. Operation Trojan Shield var en insats som skulle hjälpa de brottsbekämpande myndigheterna att lagföra företrädare för den grova organiserade brottsligheten. Anom var emellertid inte den första krypterade kommunikationstjänsten som domstolarna fick på sitt bord. Föregångaren EncroChat hade redan hanterats av underrätterna. Det föreligger dock väsentliga skillnader i de olika kommunikationstjänsterna uppkomstsätt, vilket borde fått genomslag i domstolarnas hantering. Insatsen Operation Trojan Shield har karaktär av brottsprovokation, eftersom Anom-enheterna började användas i samband med att andra krypterade kommunikationstjänster försvann från marknaden. Amerikanska brottsbekämpande myndigheter har upprättat och marknadsfört tjänsten på ett sätt som väckt en brottslig vilja, åtminstone hos högnivådistributörerna inom nätverksbrottsligheten. Genom att svenska domstolar sedan har tillämpat samma bevisrättsliga regler på Anom-material som EncroChat-material har resultatet varit otillfredsställande i relation till rätten till rättvis rättegång.

<p>När arbetstagare utstationeras till ett land annat än det ordinarie, är det inte alltid självklart vilket lands lag eller rättsystem som ska reglera anställningsavtalet. Då görs ett lagval, som innebär att utländsk lag kan tillämpas på vissa situationer i de nationella domstolarna. För utstationering inom EU regleras lagvalet av Utstationeringsdirektivet. Detta tillämpas dock under en begränsad tid, och sedan övergår avtalet till att regleras av Romkonventionen. Speciella lagvalsregler för individuella anställningsavtal återfinns i Romkonventionens art. 6. Förändringarna för individuella anställningsavtal i och med Rom I-förordningen ligger främst i att rättsakten blir direkt tillämplig, att EG-domstolen ges tolkningsmöjlighet samt att ordalydelsen moderniseras i art. 8. Att domstolen ges en exklusiv makt att lösa tolkningssvårigheter av lagvalsregler för individuella anställningsavtal innebär att det finns en avsikt att det som stadgas i Rom I-förordningen i framtiden ska utvecklas genom EG-domstolens praxis. Denna praxis kan förmodas att i framtiden skapa ett mer överskådligt rättsläge vid tillämpningen av förordningens art. 8.</p>

The Brussels I-Regulation, often referred to as the Jurisdiction Regulation, is said to be the matrix of the European judicial cooperation system within the area of international private law. The Regulation states how jurisdiction is to be determined in an international dispute. The aim of the Regulation is to ensure that parties in a dispute within the EU have access to justice.The Regulation is considered to be working well in general, and have been since it came in-to force in 2007. Although it is held to be well functioning it does not exclude that some improvements might be needed. The commission ordered a review of the Regulation and the result was that some deficiencies were identified. Some of the deficiencies that were found were concerned with the relation to defendants from third countries. It was held that the regulation was unsatisfactory in this aspect. These deficiencies resulted in the working group presenting a proposal of a review of the regulation.The aim of this thesis is to investigate some of the consequences that might come with the proposed solutions. The investigation is limited to only discussing some sections of the Regulation. The parts that will be discussed are the ones that are concerned with the rela-tion to defendants from third countries. The investigation shows that although the propos-al means positive developments within the area it is far from clear and precise. The result of these unclear rules might be that they are hard to interpret and apply.The author comes to the conclusion that although the proposal means positive and sought after development within the area of private international law it needs to be reworked due to the ambiguities with the proposed solutions. If the proposal is not reworked the EUD will probably have to interpret the meaning of the proposed rules which might lead to a time consuming and costly process.

Principen jura novit curia anses vedertagen i svensk processrätt. Det har dock ansetts osäkert om, och i så fall hur, principen ska tillämpas i internationella skiljeförfaranden. Uppsatsen utreder därför gränserna för hur jura novit curia får tillämpas i internationella skiljeförfaranden i Sverige utan att skiljedomen kan klandras framgångsrikt. I uppsatsen definieras principen enligt följande: 1) Rättstillämpningsfriheten: Rätten/skiljenämnden är inte bunden av de rättsregler (rättsliga kvalifikationer) som parterna åberopat eller diskuterat under processen. 2) Rättsutredningsplikten: Parterna behöver inte bevisa innehållet i gällande rätt och rätten/skiljenämnden är omvänt skyldig att ex officio utreda hur gällande rätt ska förstås oaktat vilka rättskällor parterna presenterat. 3) Överraskningsfriheten: Rätten/skiljenämnden är inte skyldig att genom materiell processledning låta parterna yttra sig över ”nya” rättsregler eller rättsliga kvalifikationer som rätten/skiljenämnden överväger att göra. Inledningsvis djupanalyseras principens ställning i svenska domstolsförfaranden och rent svenska skiljeförfaranden. Därefter analyseras hur principen diskuteras i svensk doktrin, i svensk klanderdomspraxis och enligt SCC-regelverket. Vidare följer en översiktlig komparativ analys med studier av hur jura novit curia tillämpas i bland annat England, Schweiz, Danmark och Argentina samt under ett antal internationella instrument och institut såsom ICSID, UNCITRAL, ALI/UNIDROIT och ILA. Sammantaget är slutsatserna i uppsatsen följande: Rättstillämpningsfriheten gäller i internationella skiljeförfaranden i Sverige. En skiljedom torde alltså inte kunna klandras enbart för att en skiljenämnd ex officio tillämpat andra rättsregler än de parterna hänfört sig till. Nämnden har dock möjlighet att ålägga parterna att presentera bevisning om rättens innehåll, vilket innebär någon absolut rättsutredningsplikt inte finns. Analysen visar slutligen att någon absolut överraskningsfrihet inte finns, men att det är oklart hur stor oförutsebarhet i rättstillämpningen som krävs för att det ska vara fråga om ett klanderbart handläggningsfel. Givet att LSF kräver att handläggningsfelet ska ha ”inverkat på utgången” i målet för att skiljedomen ska åsidosättas torde det dock i praktiken vara endast i undantagsfall som överraskande rättstillämpning de facto leder till ett åsidosättande av en skiljedom. / The principle jura novit curia is considered a fundament of Swedish Procedural Law. Yet there are doubts as to whether, and if so how, the principle applies in international arbitration. In this thesis it is investigated how jura novit curia can be applied in international arbitration taking place in Sweden without the award being annulled. In the thesis, the principle is defined as follows: 1) Freedom to apply the law: A court/tribunal is not bound by the legal arguments and qualifications made by the parties in the case. 2) Duty to investigate the law: The parties do not have to prove the law and consequently a court/tribunal is obliged to research and ascertain the law ex officio. 3) Freedom to surprise: A court/tribunal is not obliged to let the parties comment on the legal sources or rules of law that it considers to apply on the case. Initially the application of jura novit curia in Swedish courts and domestic arbitrations is deeply analyzed. Furthermore, the discussion among Swedish scholars and the application in case law and under the SCC framework is presented. Thereafter follows a brief comparative analysis on how jura novit curia is applied in England, Switzerland, Denmark and Argentina, as well as its application under a number of international instruments and institutions such as ICSID, UNCITRAL, ALI/UNIDROIT and ILA. In short, the conclusions of the thesis are: The freedom to apply the law applies in international arbitration in Sweden since an arbitral award can most likely not be annulled only because a rule of law that was not invoked by the parties was applied. However, an arbitral tribunal has the power to require the parties to present legal arguments and legal investigations, which means there is no absolute duty to investigate the law. The analysis shows that there is no absolute freedom to surprise, although it is uncertain how much unpredictability is needed for an award to be annulled due to procedural error. However, given that the Swedish Arbitration Act additionally requires a procedural error to have “influenced the outcome of the case” in order for an award to be annulled, it is likely that it is only exceptional examples of unpredictable application of law that would actually lead to an annulment.