Traditionally, the research conducted in the field of security studies have been primarily focused on questions regarding war and conflict between states and alliances. After the Cold War, security research focus shifted primarily to stabilization of regions in the third world and the war on terror.   Within the field of security studies, the consensus is that terrorism as a phenomenon is considered to be a threat to the democratic world. However, there is no extensive research concerning whether or not states consider individual terrorist groups as security threats.   The purpose of this study is to use the Securitization theory by The Copenhagen School to comment on how individual states describes the terror group called “the Islamic State” (the “IS”) and if the group is described as a security threat to their individual state or not.   Furthermore, the purpose of this study is to determine if there are differences in the official statements issued by states which are conducting war against IS and by those that are not. Another aspect that will examined is whether one can determine a difference in the way IS is described before and after the attacks in Paris November 13, 2015.   The results show that the IS, before and after the Paris attacks, is described as a security threat by the head of state in Britain, as a state that wages war on the IS, but not by the head of state in Sweden, which does not wage war against the IS. It is also possible to detect a difference between the countries waging war against the IS and those that do not, in the respective head of states’ discourse. These results indicate that states that are at war with the IS will also describe the IS as a higher threat in their official statements.

Sweden has traditionally viewed Soviet Union and Russia as a potential threat. The Sweden Defense commission regularly presents reports with international monitoring to the Swedish Defense department concerning the security landscape and development. The analysis by the Defense commission drew conclusions in 2007 pointing to a Russia not moving towards military activity. Georgia and Ukraine proves the opposite. This bachelor thesis examines if the global analysis by the Swedish Defense commission have seen a change as a result of the Russian actions in Ukraine. The bachelor thesis has in its case study analysed the content of three reports from the Defense commission from perspectives based on liberalism and realism. From the results, it is identified that the analysis produced by the Swedish Defense commission has differed to a very small extent in its recommendations from both before, and after the annexation of Crimea. Rather than seeing any change, this thesis has strengthened the presumption that Swedish foreign- and security policy has a strong position of global cooperation both in and outside the European Union and keeps its position of advocating for international commitments, although national defense has gained a greater priority on the Swedish agenda.

Den 24e februari invaderade Ryssland sitt grannland Ukraina efter många år av både väpnad och politisk konflikt. Omvärlden skakades av detta angrepp och Sverige tillsammans med EU, USA samt flera andra länder var snabba med att införa sanktioner mot Ryssland i hopp om att försämra Rysslands ekonomi till en grad att det skulle påverka deras militära förmåga. Några dagar efter kriget hade utbrutit meddelar den svenska statsministern Magdalena Andersson i presskonferens att regeringen avser att skicka defensiva vapen till Ukraina, någon som inte har gjorts sedan 1939 under det finska vinterkriget. Beslutet går utanför Sveriges officiella praxis och solidaritetsdoktrin då Ukraina inte är medlem i EU eller är ett nordiskt land. Frågan som väcks är då vad som kan ha gett upphov till detta beslut? Denna studie har undersökt den svenska säkerhetspolitiska utvecklingen och analyserat motiven bakom förändringarna som har skett över tid för att få svar på vilka aspekter av säkerhetspolitiken som kan tänkas ha gett upphov till att Sverige skickade vapen till Ukraina under angreppet från Ryssland. Analysdelen bygger på försvarspropositioner under åren 1948, 1972, 1992, 1995 och 2015, samt utrikesdeklarationer från åren 2004 och 2015. Valet av materialet grundas på tanken om tre specifika tidsperioder: kalla kriget, tiden efter Sovjets fall och Sveriges medlemskap i EU, samt tiden efter Rysslands annektering av Krim. Det som framkommer av analysen är att mycket av de förändringar som har skett har varit grundade i dels hotbilder från kalla krigets politiska stormaktsspänningar, dels Sveriges vilja att sakta frångå neutralitetspolitiken för att bygga politiska allianser och delta i internationella fredsfrämjande insatser för att säkra Sveriges egen säkerhet i enlighet med en framväxande solidarisk politik. Motiveringarna av förändringarna har skiftats mellan tidsperioderna men utvecklingen av den solidariska politiken har ständigt resonerats till att Sverige säkerställer sin egen säkerhet genom att verka för fred i omvärlden, och att Sverige ska arbeta för folkrätten, demokrati och mänskliga rättigheter. Den säkerhetspolitiska utvecklingen verkar på detta sätt ha öppnat möjligheter för Sverige att handla på ett solidariskt sätt både inom och utanför den officiella doktrinen med en utgångspunkt i dessa argument. Slutsatsen som dras från detta är att den aspekt som verkar ha gett upphov till detta beslut är framförallt den solidariska politiken som har växt fram sedan 1990 talet. På grund av motiveringarna och hur Sverige har resonerat kring förändringarna har möjligheter inom den solidariska politiken öppnats även utanför den officiella praxis som existerar. Med ett osäkert säkerhetspolitiskt läge i Europa och en politik som byggs på ”en säkrare omvärld skapar säkerhet för Sverige själv”, är det möjligt att dra en parallell mellan dessa öppnade möjligheter och beslutet att hjälpa Ukraina med defensiva vapen år 2022.

Uppsatsen behandlar den svenska säkerhetspolitiska diskursens normativa mönster samt ställningstagande i Kosovokonflikten år 1999, Afghanistankonflikten år 2001, Irakkonflikten år 2003 och den pågående Darfurkonflikten utifrån en realistisk förklaringsmodell. Syftet med uppsatsen är att pröva hypotesen att det förekommer paradoxer i den svenska säkerhetspolitiska retoriken kring normer som är stadgade för Sverige och att retoriken saknar intern konsistens. Uppsatsen syftar även till att undersöka huruvida den svenska statens normativa ställningstaganden styrs av en nyttomaximerande aspekt. Uppsatsen visar på att det i den svenska säkerhetspolitiska diskursen framhålls värdet i normer som underminerar varandra samt att Sveriges normativa mönster i uppsatsens valda konflikter är inkonsekvent. Uppsatsen för ett resonemang som visar på att paradoxerna i diskursen och Sveriges inkonsekventa normativa mönster bygger på en nyttomaximerande aspekt, det vill säga Sveriges normativa ställningstagande och agerande i uppsatsens valda konflikter är inte styrt av normerna i sig utan av Sveriges nationella intressen. / This thesis seeks to examine the normative pattern and positioning involved with the Swedish security policy discourse as it pertains to the recent conflicts in Kosovo 1991, Afghanistan 2001, Iraq 2003 and the ongoing conflict in Darfur; as seen through a realistic point of view. The main purpose is to test the hypothesis that there are paradoxes in the Swedish security policy discourse concerning the norms that are decreed and that the rhetoric lacks internal consistency. This thesis is also concerned with whether the normative positioning of the Swedish state is governed by maximizing relative gains. Upon examining the Swedish security policy discourse, the results show that the values behind the norms undermine each other and that the normative pattern of the Swedish political security discourse is inconsistent. Furthermore, it has been shown that the paradoxes and the inconsistent normative pattern in the discourse are governed by the logic of maximizing relative gains. In conclusion, the normative standpoint and actions of the Swedish state, concerning the conflicts in this thesis, are not governed by the norms but of the national interests of the Swedish state.

This study examines the Swedish defense bill from 2015 to work out if the content can be considered as an official national security strategy of Sweden and if it can be considered a balanced strategy.  The main conclusion of the study is that the defense bill contains information about the basic strategic components of ends, means, ways and context at the security strategy level. What is lacking is an analysis of the means available to Sweden. The study find that the strategy of the bill contains the elements of a security strategy. There is need of descriptions and analysis of the Swedish interior strategic context as well as the political, diplomatic, economic and strategic communications means available, and how they are to be deployed by the Swedish government to produce desired ends. The balance between end, ways, means and context in the Swedish security strategy is varying from reasonably good to non-existing, depending on the measured area.

The Arctic area is in a state of rapid change. New fairways open up as the ice melts, which – in turn – presents both opportunities and threats to the neighboring states. As the Arctic is of both economical and strategic interest, these states include both great powers like the U.S. and Russia but also small powers like Norway and Denmark. The purpose of this thesis is to investigate how these states use their armed forces in claim of the Arctic and – more specifically – how Maritime Diplomacy is used in this situation. The thesis furthers attempts to address the question whether there are differences between the large states on the one hand, and the smaller ones on the other when using Maritime Diplomacy. The theoretical framework used in the thesis comes from several well known scholars and military theorists including Cable and Corbett which focus on maritime strategy. The analyses suggest that there are indeed significant differences between the studied states in terms of their use of Maritime Diplomacy. The thesis concludes that the four nations uses it’s maritime diplomacy tools in a coherent way. But there is a difference between great powers and smaller states since the smaller tend to use influence as a tool in greater extent. The thesis also shows that Russia as the only state that uses a coercive tool.

Det europeiska försvarssamarbetet har de senaste fem åren haft en snabb utveckling till följd av det oroliga läget i Ukraina och den ökade maktkampen mellan USA och Kina. Efter årtionden av minskade försvarsbudgetar står Europas medlemsstater med föråldrad utrustning och en ineffektiv utveckling på försvarsområdet. För att möta framtidens utmaningar har EU beslutat att inrätta en gemensam försvarsfond som skall stimulera medlemsstaternas försvarsindustriella kapaciteter och dela på bördan kring forskning och utveckling. Sverige som har en historiskt unik roll genom sin präglade alliansfrihet och neutralitet, har sedan diskussionerna om EU-inträdet 1994 haft ett restriktivt förhållningsätt till EU:s militära utveckling. Sverige har nu dock genom ett riksdagsbeslut ingått i den bindande europeiska försvarsfonden, vilken ålägger Sverige en uppskattad årsavgift på 400–700 miljoner kronor under åren 2021–2027. Varken strukturen kring försvarsfonden eller de ekonomiska åtagandena är fastställda, något som indikerar att Sverige ingått detta samarbete utan att ha fullständig kännedom om vad det innebär. Hur förenligt är den europeiska försvarsfonden med Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska identitet, som traditionellt sett verkat för fred och handlat om konfliktförebyggande åtgärder genom diplomati? Hur ska de strukturella hindren för en lyckad implementering övervinnas? Finns det en trovärdig vilja från politiskt håll att driva igenom denna viktiga fråga? Och vilka motiv kan tänkas ligga bakom omröstningen till att gå med i försvarsfonden?

No description available.

<p>The socialdemokrats’ long possession of government power from the 1930’s to 1976 gave them the opportunity to put their stamp on Swedish domestic and foreign affairs in the shadow of the cold war. The government policy in security and foreign affairs, therefore, was that of the socialdemokratic party. The stance of the government has been researched, but it lacks focus on the opposition. The purpose of this paper is to analyse Folkpartiet´s view of security and foreign affairs in comparison with government policy. The study is built around three years that are case studied: 1956, 1965 and 1974. More specific is the Folkpartiet’s stance in the foreign affairs debates in the parliament during those specific years that are being investigated. For this purpose, five questions have been formulated: What kind of goals did the Folkpartiet have with security and foreign policy during the investigated period of time? Did there exist an agreement between the goals of the government and the Folkpartiet? Did the Folkpartiet mark their own line in specific security and foreign policy questions? On which specific security and foreign policy questions was the Folkpartiet in agreement with the government? Finally, does Folkpartiet’s present stance in favour of Swedish membership in NATO have any historical substance?</p><p>The study shows that the Folkpartiet are in agreement with the government’s policy of being neutral during the whole investigated period of time. The Folkpartiet are constantly critical towards the Soviet Union, defend Israel in the state’s conflict with neighbouring countries and favour third world countries. The parties are in most agreement when the government decides to side with either part in a conflict. When the government decides not to do so, it causes criticism from the Folkpartiet.</p>

Finland och Sverige har mycket gemensamt – historiskt, kulturellt och geografiskt till exempel. Ändå finns påtagliga skillnader mellan hur problematiseringen av säkerhetspolitiken yttrar sig i de båda länderna. I denna uppsats analyseras den säkerhetspolitiska retoriken med Carol Lee Bacchis socialkonstruktivistiska metod för politisk analys. Analysen sker utifrån två teoretiska perspektiv, liberalism och realism, och hur dessa ser på staten, internationellt samarbete och säkerhetsbegreppet. Genom att analysera hur de båda ländernas nuvarande politiska ledning skriver om säkerhetspolitik identifieras vilket huvudsakligt perspektiv på internationella relationer som ligger till grund för doktrin och säkerhetspolitiska överväganden. Därmed skapas förutsättningar att förstå och kanske även förutse de båda ländernas agerande i det internationella systemet. Analysen visar att båda länderna är på väg bort från den småstatsrealism som präglade dem under kalla kriget men att särskilt Finland fortfarande har tydliga kopplingar till realismen när det kommer till problematisering av säkerhetsbegreppet och synen på staten. De största skillnaderna när det gäller nationell försvarsförmåga går att spåra till olika tolkningar av rysk vilja och förmåga att påverka länderna med hårda maktmedel. Sverige ser att nationella intressen bäst tillvaratas tillsammans med andra genom EU. Globalisering och gemensam säkerhet går före den nationella försvarsförmågan. Även Finlands retorik är övervägande pro-europeisk men det finns fortfarande en tydlig fokus på nationella finska intressen.