The socialdemokrats’ long possession of government power from the 1930’s to 1976 gave them the opportunity to put their stamp on Swedish domestic and foreign affairs in the shadow of the cold war. The government policy in security and foreign affairs, therefore, was that of the socialdemokratic party. The stance of the government has been researched, but it lacks focus on the opposition. The purpose of this paper is to analyse Folkpartiet´s view of security and foreign affairs in comparison with government policy. The study is built around three years that are case studied: 1956, 1965 and 1974. More specific is the Folkpartiet’s stance in the foreign affairs debates in the parliament during those specific years that are being investigated. For this purpose, five questions have been formulated: What kind of goals did the Folkpartiet have with security and foreign policy during the investigated period of time? Did there exist an agreement between the goals of the government and the Folkpartiet? Did the Folkpartiet mark their own line in specific security and foreign policy questions? On which specific security and foreign policy questions was the Folkpartiet in agreement with the government? Finally, does Folkpartiet’s present stance in favour of Swedish membership in NATO have any historical substance? The study shows that the Folkpartiet are in agreement with the government’s policy of being neutral during the whole investigated period of time. The Folkpartiet are constantly critical towards the Soviet Union, defend Israel in the state’s conflict with neighbouring countries and favour third world countries. The parties are in most agreement when the government decides to side with either part in a conflict. When the government decides not to do so, it causes criticism from the Folkpartiet.

Sverige och Finland har tillsammans med övriga nordiska länder en gemensam värdegemenskap. Detta innebär att vi delar och värnar om gemensamma värden, exempelvis demokrati och mänskliga rättigheter. Att vi även delar en liknande historia, språk och kultur gör att det funnits goda förutsättningar för samarbete. Även om de nordiska länderna är lika ur många aspekter, så finns det ändå vissa skillnader. Denna studie syftar till att påvisa likheter och skillnader mellan svensk och finsk försvars- och säkerhetspolitik med avstamp ur deras senaste försvarspropositioner som för svensk del utgavs 2009 och för Finland 2012. Studien avser vidare att undersöka vilka gemensamma samarbetsområden som finns mellan Sverige och Finland och vilka förutsättningar det finns för ett fördjupat försvarssamarbete. Skapandet av NORDEFCO 2009 gjorde att de nordiska länderna fick ett tydligt forum för samarbete inom försvars- och säkerhetspolitik. Varje nordiskt land kan själv välja om de vill delta eller ej i ett samarbete. Sverige och Finland har samarbetat inom en rad olika områden och i studien presenteras tre olika områden där samarbete har bedrivits: 1) försvarsindustri och materiel, 2) utbildning, övning och träning, 3) regionalt sjölägessamarbete. Genom kvalitativ dataanalys har Sveriges och Finlands försvarspropositioner jämförts för att påvisa likheter och skillnader. Avseende de gemensamma samarbetena mellan länderna har tre samarbetsområden detaljstuderats och kan betraktas som tre mindre fallstudier. Undersökningen visar att det finns en koherens, en samstämmighet kring svensk och finsk försvars- och säkerhetspolitik. Sverige och Finland har liknande syn och målsättningar med sin säkerhet. Länderna delar åsikter kring frågor såsom internationell säkerhet och europeisk integration. Det återfinns dock skillnader. Finland har till skillnad från Sverige kvar sitt värnpliktsystem vilket innebär en stor skillnad i numerär. De uttrycker även att det ska anses som olönsamt att angripa landet. Denna strategi förde även Sverige under Kalla kriget men som man nu har lämnat. Avseende förutsättningar för ett fördjupat bilateralt samarbete mellan Sverige och Finland anses de vara goda. Dels genom att utveckla de befintliga samarbetena i olika nivåer men också skapa nya, såsom inom informationssäkerhet. Både Sverige och Finland anser att NORDEFCO ger ramar för ett fördjupat samarbete.

KONSTRUKTION AV BEGREPPET HOT I SVENSK SÄKERHETS OCH FÖRSVARSPOLITIK. Sammanfattning: Omvärldsförändringen har medfört stora förändringar inom det säkerhets och försvarspoli-tiska området. Sverige har gått från att tidigare betonat neutralitet och alliansfrihet som grund för säkerhet, till att både ge och ta emot militärt stöd. Förändringen har gett upphov till en debatt där ena sidan uppfattar att transformeringen inte tydliggjorts i förhand och en annan som hävdar motsatsen. Undersökningen utgår från teorier om att språket och de dis-kurser detta skapar har en stor betydelse för hur vi förstår och uppfattar omvärlden. Det är därmed intressant att undersöka hur ledande företrädare för säkerhets och försvars-politik har uttryckt förändringen i text och tal. Folk och Försvars rikskonferens är tongivan-de för den säkerhets och försvarspolitiska debatten och kan därmed beskrivas vara en social handling där språket bidrar till att skapa den säkerhets och försvarspolitiska agendan. Där-med har tal från detta forum undersökts mellan åren 2007-2012 i syfte att blottlägga en del av diskursen runt säkerhet vilket i detta fall är diskursen runt begreppet hot och hur den kan sägas ha förändrats. Undersökningen har visat på att det har skett en förändring i diskursen. Hotdiskursen har utvidgats under undersökt period, både utifrån i vilka kontexter hot förekommer och har samtidigt fått en allt mer global prägel. Hotdiskursen är dock över lag otydlig där olika dis-kurser existerar parallellt och utan inbördes ordning. Enskilda hot uttrycks i vida ordalag vilket inneburit att konstruktionen inte är enhetlig. Nyckelord: Säkerhetspolitik, försvarspolitik, diskurs, säkerhetisering, hot.

Defence and security related issues are constantly changing. Many of the current platforms which encourage international cooperation between countries was created during the end of previous wars. This has also strengthened a will to maintain stability and peace through collective defence. Nato is today an organisation that plays an intricate role of importance of further investments towards a better global security, and the initiation of Smart Defence was a way to achieve that. This thesis focuses on the concept of Smart Defence in a Scandinavian context. The aim of the thesis is to examine to what extent the concept is to be found in the Scandinavian countries’ defence and security strategies, in what ways this concept is manifested and how relevant the concept is to Scandinavia. With the outset of examining strategic documents, the thesis is performing a qualitative concept analysis. Adopting the concept definition of Carl Lagerström, the analysis is performed by a constructed coding and analysis scheme, in which separate categories have been created to represent the crucial ideas of the concept. The results show that even though the Scandinavian countries are similar in many ways, they differ in terms of their relationship to Nato. While none of the Scandinavian countries entirely correspond to concept in a Scandinavian context, it is notable that Sweden is the only country to be in line with more than one category of the conceptual framework. Norway and Denmark, in the light of their commitment to Nato, show none or little correspondence to the concept from a Scandinavian point of view. Regarding the relevance of the concept, we consider it to be potentially high because of their common threat scenarios and the emphasis on improving the effective use of resources.

No description available.

No description available.

Tillväxten är en unik utmaning för Försvarsmakten i modern tid. Efter decennier av avvecklingar vilken efterlämnat sig en anorektisk försvarsorganisation har den politiska pendeln svängt där viljan nu är att Försvarsmakten ska växa både i storlek och i kvalité. Det innebär att rekryteringen måste förbättras och den sedan tidigare tjänstgörande personalen måste behållas och utvecklas. Omfattande materielomsättningar och nyanskaffning behöver genomföras och nya förband behöver upprättas.  Politiken är tydlig - den militära förmågan ska öka. Utmaningen med tillväxt har många dimensioner och satsningar måste göras i flera perspektiv – samtidigt.  Politiken, som utgår från en demokratisk process, och Försvarsmakten är överens om att det finns en säkerhetspolitisk obalans. Svensk försvarsförmåga bedöms inte möta de hot som kan förutses eller som kan utvecklas. Det finns en gemensam uppfattning om att satsningar inom området totalförsvar är nödvändiga.  Det finns dock en divergens mellan politikens och Försvarsmaktens syn på hur obalansen ska lösas, där politiken har att ta hänsyn till arbetsmarknad, sysselsättning och ekonomi i svenska företag. Försvarsmakten är istället inriktad på att ha rätt förmåga, och att ständigt utveckla förmågan, i en komplex och säkerhetspolitiskt svårförutsägbar omvärld. Undersökningen visar också att det finns ett behov av att de andra stödjande myndigheterna utvecklas i takt med säkerhetspolitiken då Försvarsmakten inte solitärt har rådighet över svensk försvarsförmåga.  Slutsatserna av undersökningen är att tillväxten kräver en effektiv och balanserad myndighetssamverkan på politisk nivå. Vidare krävs det en attitydförändring grundad på tillit hela vägen från politiken ner till enskild soldat för att nå tillväxtmålen. Avslutningsvis visar undersökningen att tillväxten kräver ett nära samarbete mellan den politiska nivån, Försvarsmakten och de stödjande myndigheterna. / Growth is a unique challenge for the Armed Forces in modern times. After decades of settlements that have left behind an anorectic defense organization, the political pendulum has swung to where there now is a will for the Armed Forces to grow in both size and quality. This means that the recruitment must be improved and the staff who have previously been serving must be retained and developed. Extensive material renewals and new purchases must be made and new entities must be established.  Politic will is clear - the military capability should increase. The challenge of growth has many dimensions and investments must be made in several perspectives - at the same time.  The policy, which is based on a democratic process, and the Armed Forces agree that there is a security policy imbalance. Swedish defense capabilities are not considered to meet the threats that can be foreseen or that can be developed. There is a common perception that investments in the area of total defense is required.  However, there is also a divergence between politicians and the Armed Forces' view on how to resolve the imbalance, where the policy has to take into account the labor market, employment and economy of Swedish companies. Instead, the Armed Forces are focused on having the right capability, and constantly developing this capability, in a complex situation and with a security policy that is difficult to predict. The survey also shows that there is a need for other supporting authorities to develop in line with the security policy, since the Swedish Armed Forces do not have solitary control on Swedish defense capabilities.  The conclusions of the study are that growth requires an effective and balanced governmental cooperation at all levels. Furthermore, a change in attitude is needed based on trust all the way from politicians down to the individual soldier in order to reach the growth goals. In conclusion, the study shows that growth requires close cooperation between the political level, the Armed Forces and the supporting authorities.

Forskningen inom cyberområdet är ett relativt nytt område och det finns en brist på cyberteorier som prövats på olika fall. Genom att jämföra de teorier som Bebber och Matania et al. har publicerat, hur en stats strategi avseende cybersäkerhet kan analyseras, kan bristen som identifierats kompletteras. Resultatet visar att både Bebber och Matania et al. kan användas i detta syfte och ger en god överblick över den svenska strategin avseende cybersäkerhet men med lite olika resultat. Resultatet är likväl samstämmigt avseende att den svenska strategin för cybersäkerhet utgår från ett passivt och robust cyberförsvar med en hög resiliens. Ett antal åtgärder har genomförts under 2019 och pågår fortfarande för att stärka den nationella cybersäkerheten. Inom Försvarsmakten finns det emellertid ett arbete att genomföra gällande att doktriner, planeringsmetoder och organisationsutveckling möter de framtida uppgifterna som ställs på cyberförsvaret.

This study examines Sweden’s and Finland’s security strategies for the Arctic region for the purpose of mapping and compare the two Nordic states. The study originates from the ongoing security dilemma in the Arctic illustrated by previous researcher, but neither Sweden nor Finland are sufficiently audited to fully describe the situation. Research also describes Sweden and Finland as small states and that these two states have employed various strategies during the 21st century which also increases the need of comparing the two Nordic states. Sweden and Finland have many similarities which suggests that they will adapt similar security strategies for the Arctic region, but they also consist of different characteristics that might explain alterations in strategy. The general result shows that Sweden and Finland constitute similar security strategies for the Arctic region by keeping the level of conflict low through multilateral cooperation with EU, UN, The Arctic Council and The Barents Euro-Arctic Council. Differences in strategies can be found in Finland’s bilateral cooperation with Russia and the US, which have explanatory power in Finland’s proximity to Russia while Sweden benefits from the strategic depth provided by Finland and Norway. In order to defend their arctic territory in the north, both countries employ armed forces rather than expanding outside their borders.

Kännedom om egen och grannländers benägenhet till anpassning av avskräckning aktualiseras vid höjd hotbild i närområdet. Norge och Sverige uttrycker samtida snarlik uppfattning avseende sina försvarsmakters avskräckande roll. Samtidigt har de båda nordiska småstaterna en grundläggande säkerhetsstrategisk olikhet kopplat till Nato-medlemskap. Borde inte en sådan skillnad påverka hur nordiska småstater anpassar sin avskräckning när hotbilden i deras närområde förvärras? Genom att jämföra Norges och Sveriges avskräckning före respektive efter Rysslands agerande i Georgien och Ukraina 2008–2014 syftar undersökningen till att bidra till förståelse kring nordiska småstaters avskräckningsanpassning.  Arbetets analysresultat indikerar att de båda länderna anpassar sin avskräckningstrovärdighet vid höjd militär hotbild på ett likartat sätt. Däremot konstateras att Norge synes mer stabilt i sitt val av avskräckningsstrategi samtidigt som Sverige antar en mer flexibel ansats utifrån gällande läge. Arbetets resultat diskuteras utifrån logik i funna likheter i trovärdighetsanpassning samt för och nackdelar med olika grader av anpassning av avskräckningsstrategi.