Problem: Allmänt känt är att golf är en aktivitet som folk tenderar att ha åsikter om. Det kan vara alltifrån ytförbrukning till upplevelser i form av störningsmoment av landskapets estetiska utformning. I takt med ett större medvetande gällande hållbarhet är även förbrukandet av naturresurser, då främst vatten, en av av utgångspunkterna i denna studie. Andra aspekter som berörs är den i golfsverige åldrande medelåldern, samt de ekonomiska förutsättningarna för golfanläggningar i Sverige.   Syfte: Studien har som syfte att undersöka hur den svenska golfen står idag rent hållbarhetsmässigt och hur man arbetar förebyggande inför framtiden. Resultatet av denna undersökning kvalitetsbedöms av författarna och bildar ett form av scenario över hur framtidens golfbana i Sverige kan komma att se ut. Fokus ligger på att applicera hållbarhet inom golfen som fält. Resultatet kommer därför presenteras i en form av förutsägelse för att bidra med kunskap åt vilken framtidsriktning svenska golfanläggningar tenderar att gå emot.   Metod: För att uppnå studiens syfte och besvara dess frågeställning har vi författare valt en induktiv ansats där fältets aktörer intervjuats. Även enkätundersökningar har använts, både över telefon såväl som via digitala intervjuinstrument.   Som forskningsstrategi har tre producenter utvalts till en fallstudie där metodologisk triangulering tillämpats. För att studien skall tillföra ett värde har en kategorisering utformats. Dessa kategorier representerar utmaningar som identifierats av fallstudiens informanter.   Slutats: Det går tydligt i denna studie att se hur väl golfsverige är insatt i sin befintliga situation gällande hållbarhet. Studien presenterar stora utmaningar gällande dimensionerna ekonomi och social hållbarhet inför framtiden. Dock är den miljömässiga den dimension som vi författare anser som mest hållbar inför framtiden.

No description available.

År 2003 infördes lagstiftning som innebar att beskattningen av kapitalvinster på näringsbetingade andelar avskaffades. Syftet med lagstiftningen var att eliminera den principiellt felaktiga kedjebeskattningen av vinster i bolagssektorn som tidigare regler gav upphov till och att åtgärda den faktiska asymmetri som uppkommit genom internationell skatteplanering. Redan i och med de förarbeten som föranledde avskaffandet förutsågs att detta kunde leda till att dyrbarare tillgångar som producerats inom en koncern skulle komma att paketeras. En paketering går i princip till på så sätt att ett företag i en koncern inledningsvis avyttrar den ifrågavarande tillgången till ett dotterföretag. Överlåtelsen ska då enligt reglerna om underprisöverlåtelser behandlas som om tillgången avyttrats mot en ersättning motsvarande dess skattemässiga värde. Därefter säljs andelarna i dotterföretaget externt, dvs. till en aktör utanför koncernförhållandet, till marknadsvärdet. Andelarna är i normalfallet att anse som näringsbetingade, och då avyttrande av sådana inte är skattpliktigt sker sålunda ingen kapitalvinstbeskattning, vilket skulle ha varit fallet vid en direktförsäljning. Det ansågs dock inte motiverat att införa generella regler som motverkade detta. På grund av långa avskrivningstider för byggnader får förpackningar av just fastigheter stor ekonomisk betydelse, och för att säkerställa att skattereglerna inte särskilt gynnar vissa branscher eller vissa företag inom samma bransch har det ansetts motiverat att utreda de samhällsekonomiska effekterna av paketering. Mot bakgrund av detta beslutade regeringen den 11 juni 2015 att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att se över vissa frågor inom fastighets- och stämpelskatteområdet. Betänkandet redovisades i mars 2017 genom SOU 2017:27, och omfattande lagändringar på området kom härigenom att föreslås. I denna uppsats ämnar jag framför allt se över de i utredningen framlagda förslagen, och uppsatsens huvudsakliga syfte är att bedöma om förändringarna utgör en lämplig utveckling på området.

No description available.

De så kallade borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken (1962:700) (BrB) ställer upp tre objektiva rekvisit, vilka ska vara uppfyllda för att ett brott ska föreligga. Rekvisiten har utformats på skilda sätt beroende av brottstyp och är: handlingsrekvisitet, tidsrekvisitet samt effektivitetsrekvisitet. Tidsrekvisitet benämns även obeståndsrekvisitet, vilket har en objektiv och en subjektiv sida. Med rekvisitets objektiva sida åsyftas konkurrensrättsliga regler och rekvisitets subjektiva sida innefattar att ett brott gjorts avsiktligen. Det är sedan tidigare klarlagt att det råder en viss problematik vad gäller rekvisitets subjektiva sida, då det måste bevisas att insikt eller vårdslöshet förelåg hos gärningsmannen. I vissa fall ska det även bevisas att anledning till misstanke om insikt eller vårdslöshet förelåg vid gärningens utförande. Bevissvårigheterna har emellertid motsvarigheter på rekvisitets objektiva sida. Mot bakgrund av att det i flertalet fall saknas bokföring eller i annat fall en bristfällig sådan är det problematiskt att fastställa en tidpunkt för när gärningsmannen kom på obestånd. I sådana fall blir bevissvårigheterna alltför omfattande och straffrättsligt ansvar kan inte utdömas. Då en obeståndsbedömning inte sker vid bokföringsbrott kan lagföring i flertalet fall ske härför. Studiens syfte är att undersöka vilken problematik som föreligger vid tillämpning av oredlighet mot borgenär och vårdslöshet mot borgenär. För att uppnå syftet och besvara de frågeställningar som ställts upp har i huvudsak den rättsdogmatiska metoden nyttjats. Vidare har inslag av den rättspolitiska metoden använts i de lege ferenda-perspektiv. Den första frågeställningen lyder: vad tillmäter domstolen i Sverige betydelse vid bedömningen av handlingsrekvisitet, obeståndsrekvisitet och effektivitetsrekvisitet i 11 kap. 1 § 1 st. BrB och 11 kap. 3 § BrB. Denna besvaras i studiens analytiska del, vari det framhålls att obeståndbedömningen inte skiljer sig åt beroende av bestämmelse. Det råder enighet om att obestånd föranleder oklarhet och någon enhetlig definition av begreppet finns inte. Domstolen tar bokföring i beaktning vid en bedömning, men när en sådan saknas blir bedömningen allt mer problematisk. Vidare undersöks vad domstolen lägger vikt vid när en bedömning av handlingsrekvisitet och effektivitetsrekvisitet sker. Vad gäller det förstnämnda gör domstolen snarare ett fastställande att ett avhändande skett än en redogörelse för vad som tillmäts betydelse. Vad gäller effektivitetsrekvisitet lägger domstolen stor vikt vid om gärningsmannen i betydande omfattning försämrat den förmögenhetsrättsliga ställningen. Samtliga rekvisit är emellertid kumulativa, varför domstolen beaktar dessa när en bedömning sker. Den andra frågeställningen lyder: varför utdöms 11 kap. 5 § BrB mer frekvent i praktiken jämfört med 11 kap. 1 § 1 st. BrB och 11 kap. 3 § BrB. Det föreligger skillnader i innehåll och vid tillämpning av oredlighet mot borgenär och vårdslöshet mot borgenär samt bokföringsbrott. Vad gäller innehåll är den största skillnaden att obeståndsrekvisitet saknas i bokföringsbrottet, varför bevisningen underlättas för åklagare. Vid ett brott räcker det inte med ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten utan rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning ska i huvudsak inte gå att bedömas. Vid denna bedömning finns det tydliga kriterier att utgå från. De påvisade skillnaderna medför att straff för bokföringsbrott utdöms mer frekvent i praktiken. De bokföringsbrott som är fastställda av domstol behöver emellertid inte ge en representativ bild, då kontrollmyndigheternas selektion kan medföra att okomplicerade brott når domstolen. Den sista frågeställningen lyder: vad bör lagföras för att samtliga bestämmelser i 11 kap. BrB ska utdömas mer frekvent. Mer klara och lättillämpade rekvisit, omvänd bevisbörda samt en sanktionsavgift är förslag på åtgärder som skulle lösa den problematik som idag föreligger.

I uppsatsen behandlas ämnet hopp i kontraktskedjan på sjötransporträttens område. Den sjötransporträttsliga avtalskedjan är ofta lång och komplex, vilket kan leda till problem när godset skadas. Den skadelidande kan nämligen vilja rikta anspråk mot den part i det bakre avtalsledet 1 som orsakat skadan. Ett sådant anspråk benämns hopp i kontraktskedjan. Syftet med hopp i kontraktskedjan är att undvika exempelvis preskriptionsbestämmelser och ansvarsbegränsningar som föreligger enligt avtalet i det bakre ledet. Problemet är att hopp i kontraktskedjan är ett avsteg från huvudregeln i svensk rätt som anger att den skadelidande i första hand ska rikta skadeståndsanspråk mot sin avtalspart, ändå har rätten flera gånger accepterat den skadelidandes anspråk mot det bakre ledet. Syftet med uppsatsen har varit att utreda under vilka omständigheter hopp i kontraktskedjan accepteras, när de bakre ledets avtalsvillkor får genomslag, samt vilka konsekvenser hopp i kontraktskedjan kan få för avtalsparterna. Den tänkta läsaren är en person med grundläggande sjö- och transporträttsliga kunskaper. De i huvudsak använda rättskällorna har varit lagtext, doktrin och praxis. Med utgångspunkt i att huvudregeln i svensk rätt är att den skadelidande i första hand ska vända sig till sin avtalspart, är min uppfattning att det i praxis utarbetats fyra undantag där den skadelidande kan hoppa i kontraktskedjan. Jag har benämnt de undantagen: 1. undantag vid grov culpa, 2. kommissionsundantaget, 3. ej kopplade avtal, samt 4. konsekvensresonemanget. Med avstamp i de fyra undantagen har jag sedan undersökt när rätten ansett att det bakre ledets avtalsvillkor får genomslag och därigenom begränsar det utomobligatoriska anspråket. Enligt mig finns det fyra fall: 1. kommissionsundantaget, 2. när samma standardavtal föreligger i båda leden, 3. när tillräckligt handelsbruk för ett standardavtal föreligger, samt 4. vid trepartavtal. Vad gäller styckegodstransportören är min uppfattning att de åtnjuter ett speciellt skydd genom 13:32 sjölagen. Enligt min mening blir konsekvenserna av hopp i kontraktskedjan bland annat att parternas förutsebarhet påverkas och att syftet med avtalsskrivande frånses. Samtidigt kan hopp i kontraktskedjan vara ett förfarande som gör att "rätt part" får stå kostanden, samt ett sätt för den skadelidande att bli mer förmånligt ersatt. Jag är dock kritisk till att rätten bortser från en princip inom svensk avtals- och skadeståndsrätt.

No description available.

No description available.

With the entry into force of the Second Tobacco Products Directive1 (hereinafter TPD), new labelling requirements for tobacco products are being introduced for ensuring greater protection of public health. Notably, the TPD harmonises minimum requirements of the WHO’s Framework Convention on Tobacco Control and its Guidelines, consisting of pictorial warnings and information about the harmful effects of smoking (Article 9 and 10 TPD), covering 65% of the tobacco package2, but also provides the possibility for Member States to introduce further more stringent measures (Article 24(2) TPD). Only brand names in a standard font are allowed to be displayed on a package with neutral colour without any trademarks.3 This thesis is specifically concerned with the effect of the TPD’s new labelling requirements (plain packaging) on the intellectual property rights (trademark rights) of the tobacco manufacturers. The justifications for the new limitations are considered from a broader EU perspective and from an Intellectual Property law one. The paper reflects on the character of protection that there is no deprivation nor expropriation of property, but a mere control of use and that the right conferred upon registration of a mark is ius excludenti alios and not a right to use. These justifications are based on examination of case law, legislation provisions and it is relied on the surveys approved by the WHO and made post-implementation of plain packaging in Australia. However, it is suggested that the use of trademarks has become an indispensable part of the economic reality and through plain packaging the trademark proprietors’ interests are being undermined. Consequently, it is argued that the new regime is oppressive towards the interests of the trademark proprietors and is not the most effective for attaining the public health objective, by drawing upon sociological and economical research. Finally, the thesis criticises a plain packaging regime as being detrimental to trademark owners and its potential spillover effect to other industries, the risk of increase of illicit trade and counterfeits, which will cause a whole area of intellectual property to become redundant.

För snart 20 år sedan uppmärksammades en gränslandsproblematik mellan LPT och LVU beträffande unga med psykisk ohälsa då de trots vårdbehov inte lyckades uppfylla förutsättningarna för vård. Ett par år senare konstaterades att ingen av lagarna skulle utvidgas och Regeringen uttalade att unga med psykisk ohälsa skulle ges vård genom psykiatrin. För två år sedan kom en ny utredning där gränslandsproblematiken ännu en gång tas upp. Således är problemet ännu inte vara avhjälpt och jag har valt att belysa problematiken kring flickor med psykisk ohälsa som tycks vara särskilt utsatta. För att få vård med stöd av LPT krävs att, i det här fallet, den unge har en allvarlig psykisk störning och ett oundgängligt vårdbehov som enbart kan tillgodoses genom psykiatrisk vård. Vidare krävs att vården inte kan ges med samtycke. För vård med stöd av LVU förutsätts att det föreligger en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling ska skadas, att vården inte kan ges genom frivilliga insatser samt att den unge uppfyller något av rekvisitet i 2 eller 3 §§. Inom ramen för uppsatsämnet är 3 § LVU och mer specifikt rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” särskilt relevant och det är även detta rekvisit som enligt min mening utgör kärnan till förevarande problematik. Flickor med psykisk ohälsa har inte sällan ett stort vårdbehov som inte alltid kan tillgodoses med samtycke eller frivilliga insatser. All psykisk ohälsa innebär heller inte att det föreligger en allvarlig psykisk störning. Då LVU är en skyddslag som ska verka för den unges goda hälsa och utveckling kan således tyckas att dessa flickor bör fångas upp här. Jag visar dock i min framställning att så inte alltid är fallet. Ett första problem är att domstolarna inte verkar eniga om hur rekvisitet ska tolkas och det råder även osäkerheter i fråga att avgöra orsakssamband mellan beteende och störning. Av motiven till lagen framgår endast att ett beteende inte kan anses vara socialt nedbrytande enbart på grund av en psykisk störning. Jag ifrågasätter därför om det ens varit lagstiftarens avsikt att domstolarna lämnas uppgiften att bedöma orsakssambandet i varje enskilt fall. Gränslandsproblematiken vad gäller flickor med psykisk ohälsa blir än mer tydlig vid en närmare granskning av vilka beteenden som ansetts vara socialt nedbrytande. Utifrån ett genusperspektiv tydliggörs och synliggörs att omnämnda beteenden i lagmotiven kan delas in i typiskt manliga och typiskt kvinnliga. Här ifrågasätter jag starkt varför lagstiftaren valt att tydliggöra att just prostitution kan vara socialt nedbrytande både för flickor och pojkar. Vidare konstaterar jag att ett av de vanligaste uttrycksmedlen för pojkar omfattas av rekvisitet men att flickors vanliga uttrycksmedel vid psykisk ohälsa alltjämt lämnas utanför. Vilka beteenden som omfattas och i domstol kan komma att godtas som socialt nedbrytande tycks grundas på stereotypa föreställningar och bakomliggande värderingar om vad som är kvinnligt och manligt. Det är enligt min mening anmärkningsvärt att flickor tycks falla utanför tillämpningen även då den psykiska grundproblematiken är likartad med pojkars. Lagen är generellt formulerad men lagmotiv och praxis har format bestämmelsens innebörd så att regleringen inte kan anses könsneutral. Den bristande könsneutraliteten medför att reglering och tillämpning inte heller kan anses vara rättssäkert. Viktiga hörnpelare såsom förutsebarhet, barnets bästa, lika vård på lika villkor oavsett kön med mera kan enligt min mening inte anses tillräckligt tillgodosett.