Sammanfattning  ”jag har skyldighet att leta efter barnens bästa jag” – Förskollärare C  Identitet är en persons självbild vilken består av olika områden som till exempel språk, kultur och kön. Det kan handla om hur människor ser på sig själva men också hur andra människor ser på sig själv. Ottosson (2013) menar att identiteten främst handlar om en medvetenhet av sig själv och att vara ett ”jag”.  I arbetet presenteras en intervjustudie utförd på fem olika förskolor med sju olika förskollärare om deras tankar kring identitet, hur de anser att de arbetar med att stärka barnens identitet i förskolorna samt deras kopplingar till förskolans läroplan (Lpfö 98 Skolverket 2010).  Intervjuerna visar att förskollärarna var medvetna om många olika identitetsområden där etisk identitet, könsidentitet och religion är återkommande i intervjuerna. Förskollärarna berättar att identitet dock inte är något som de alltid tänker på i verksamheten. Resultatet visar att förskollärarna anser att identiteten är unik för varje barn på förskolan men de lyckas ändå arbeta med att stärka barnens identiteter genom exempelvis att se barnen, samlingar samt uppmärksamma barnens olika hemspråk och kulturer.

Syftet med föreliggande studie var att undersöka om det fanns en skillnad i upplevd anställningsbarhet mellan studenter som läser PAO-programmet termin ett och sex på Stocholms Universitet samt undersöka om det förelåg något samband mellan anställningsbarhet, kompetens, självförmåga, självkänsla och extraversion för respektive termin. En enkät delades ut till samtliga tillgängliga studenter på termin ett och sex. Enkäten undersökte de fem olika variablerna med hjälp av tidigare testade frågor. Resultatet visade att det inte fanns någon signifikant skillnad i upplevd anställningsbarhet mellan de båda grupperna. Variablerna kompetens, självkänsla, självförmåga och extraversion hade alla ett signifikant samband med anställningsbarhet för båda undersökningsgrupperna. Stora delar av resultatet bekräftar tidigare teorier angående vad som påverkar anställningsbarhet. Det finns dock delar i resultatet som ifrågasätter tidigare teori så som att den upplevda anställningsbarheten inte ökade trots utbildning. Det kan bero på att studenternas upplevda anställningsbarhet påverkades mer av deras personliga egenskaper än av den kunskap som erhölls under utbildningen. En liknande studier bör genomföras i form av en longitudinell undersökning för att bevisa dessa spekulationer.

Syftet med vår studie var att undersöka hur studie- och yrkesvägledare arbetar med att motivera elever att ta en gymnasieexamen samt vilka faktorer yrkeskåren upplever skapar motivation. Detta var enligt oss intressant att undersöka då ett allt större ansvar över elever som riskerar att avbryta sin gymnasieutbildning läggs på just studie- och yrkesvägledare. Studien grundades på två frågeställningar; Hur arbetar studie- och yrkesvägledare på gymnasieskolor i praktiken med att motivera elever till en gymnasieexamen och vilka uppfattningar har studie- och yrkesvägledarna själva om vilka faktorer som skapar motivation hos gymnasieeleverna? I studien, som är av kvalitativ karaktär, intervjuade vi åtta stycken studie- och yrkesvägledare verksamma på gymnasieskolor. Våra informanter bekräftade att motivationsarbete inte är någon lätt uppgift, men att de genom studieplanen (målsättning), samtal, tydlig och enkel information samt programbyte kan få elever motiverade att fortsätta studera på gymnasiet. Vårt resultat visade att motivationsarbete i mångt och mycket grundar sig inom den humanistiska skolan, då det är eleven som är expert på sitt liv och att motivation måste komma inifrån för att vara hållbar. För att lyckas med detta visade vårt resultat på att studie- och yrkesvägledare ska vara inspirerande, bekräfta eleverna samt arbeta med att stärka deras självkänsla. Andra faktorer som nämndes i detta sammanhang var praktik och stöd hemifrån. I motivationsarbetet är det viktigt att studie- och yrkesvägledaren har tålamod, är förstående, tror på elevens förmåga samt ser verkligheten ur dennes perspektiv.

Syftet med föreliggande studie var att undersöka om det fanns en skillnad i upplevd anställningsbarhet mellan studenter som läser PAO- programmet termin ett och sex på Stockholms Universitet samt undersöka om det förelåg något samband mellan anställningsbarhet, kompetens, självförmåga, självkänsla och extraversion för respektive termin. En enkät delades ut till samtliga tillgängliga studenter på termin ett och sex. Enkäten undersökte de fem olika variablerna med hjälp av tidigare testade frågor. Resultatet visade att det inte fanns någon signifikant skillnad i upplevd anställningsbarhet mellan de båda grupperna. V ariablerna kompetens, självkänsla, självförmåga och extraversion hade alla ett signifikant samband med anställningsbarhet för båda undersökningsgrupperna. Stora delar av resultatet bekräftar tidigare teorier angående vad som påverkar anställningsbarhet. Det finns dock delar i resultatet som ifrågasätter tidigare teori så som att den upplevda anställningsbarheten inte ökade trots utbildning. Det kan bero på att studenternas upplevda anställningsbarhet påverkades mer av deras personliga egenskaper än av den kunskap som erhölls under utbildningen. En liknande studie bör genomföras i form av en longitudinell undersökning för att bevisa dessa spekulationer.

Syftet med vår studie är att undersöka verksamma förskollärares tankar kring barns självkänsla i förskoleklass. Det vi lägger fokus vid är vad förskollärarna anser känneteckna låg respektive god självkänsla hos barnet, samt hur de arbetar med att stärka barnens självkänsla. Studien grundar sig på en kvalitativ forskningsansats, vilket innebär att intervjuer genomförts. I resultatet framkommer olika kännetecken på barns låga respektive goda självkänsla. Det redogörs även hur lärarna arbetar, i det arbetet kan olika kategorier utkristalliseras. De områden som ses betydande för barnens utveckling av självkänslan är lärarens förhållningssätt, bekräftelse och metoder/material. Slutsatsen vi kan dra är att arbetet med att stärka barnens självkänsla ses som grundläggande i lärarens arbete och för barnets fortsatta framtid i ett socialt samhälle.

Syftet med vår rapport är att undersöka barnlitteraturen som ett specialpedagogiskt verktyg. Vi lyfter barnlitteraturens möjligheter och vi vill bidra med ett specialpedagogiskt verktyg. Vi har producerat en bilderbok som riktar sig främst till barn i koncentrationssvårigheter i åldrarna 3 till 5år. Barnboken syftar till att stärka barns självkänsla och identitetsutveckling samt att skapa förståelse och igenkänning hos barn i behov av särskilt stöd. Berättelsen i vår barnbok handlar om fyra karaktärer, alla med olika egenskaper som kan relateras till olika typer av koncentrationssvårigheter, där var och en av egenskaperna framställs som något positivt och som har ett värde i sig. I vår arbetsprocess har vi gjort en omvärldsundersökning som inneburit insamling och inläsning av tidigare forskning kring högläsning och boksamtal samt tidigare forskning kring specialpedagogiska insatser och metoder. Denna omvärldsundersökning innefattar även intervjuer med barnbibliotekarier. Vi har även gjort en översikt och analys av den befintliga barnlitteraturen som riktar sig till barn i behov av särskilt stöd. Utformningen av vår barnbok har bestått av en skrivande- och bildskapandeprocess där vi har tagit inspiration av barn genom intervjuer. Vi har även skickat utkast till pedagoger för synpunkter på vår barnbok samt inventerat barnlitteratur och forskning om barnlitteratur. Vi har även tagit kontakt med fyra olika förskolor som fått prova boken i barngrupp samt varit med i utvärderingen av vår barnbok. I resultatet av utvärderingen kunde vi utläsa att majoriteten av pedagogerna uttryckte att vi uppnått vårt syfte med barnboken att stärka dessa barns självkänsla och identitetsutveckling. Vi kunde även skönja att en mindre andel deltagare ansåg att vi inte riktigt uppnådde vårt delsyfte att skapa igenkänning och förståelse för barn i behov av särskilt stöd.

Den svenska skolan är idag resultatstyrd och det finns ett större krav jämfört med tidigare att nå mål och visa upp resultat. Uppföljning av mål- och kunskapsuppfyllelse i form av bedömning är därmed också något som fått en mycket central betydelse i skolan (Silferberg, 2013). Syftet med den här studien var att undersöka gymnasielevers upplevda självkänsla i samband med att deras skolprestationer blir bedömda av lärare. Detta undersöktes genom att intervjua 20 gymnasieelever som studerade vid Samhällsprogrammet och Ekonomiprogrammet på en skola i sydöstra Sverige. Eleverna var i åldrarna 16-19 år. Intervjuerna bearbetades enligt en analysmetod utformad av Lindseth och Norberg (2004), som sker i tre steg. Analysen visade sedan att gymnasieeleverna inte upplevde att deras globala självkänsla, enligt Rosenbergs (1989) definition, påverkades av lärares bedömning av deras skolprestationer. Bedömning upplevdes varken ha ett positivt eller negativt inflytande över hur värdefulla de upplever sig vara som människor. Av analysen framkom däremot en inverkan på elevers yttre kompetensbaserade aspekt av självkänslan, som Johnsson (2003) beskriver. Eleverna upplevde sig mer eller mindre värda i utbildnings- och yrkessammanhang beroende på hur höga betyg de får. Det konstateras att förhållandet mellan bedömning i skolan och elevers självkänsla bör undersökas vidare med bland annat statistiska metoder och med ett mer komplext perspektiv på självkänsla.

No description available.

Självkänsla utgör en grund för individuell utveckling och är viktig för att uppleva välmående. Självkänsla träder fram genom en trygg och kärleksfull uppväxt där barnet känner sig sedd, hörd och bekräftad. Hur föräldrar tänker kring uppfostran för att främja barns självkänsla i den omkringliggande miljön är inte helt fastställt ur ett kvalitativt perspektiv. Studiens syfte är därför att undersöka vad som upplevs främja barns självkänsla under uppväxten utifrån ett föräldraperspektiv. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med 9 föräldrar i åldern 28 till 40 år där samtliga hade minst 1 barn i åldern 1 till 6 år. Resultatet visade att barns självkänsla träder fram genom en trygg och närvarande vuxen som har en samsyn i förhållande till andra vuxna i barnets omgivning. Det visade sig även att vuxnas egen grundtrygghet är av förutsättning för att främja barnets trygghet och välmående vilka är avgörande faktorer för att kunna utveckla en god självkänsla.

Min tanke med detta arbete var att undersöka om pedagogiskt drama kan användas somarbetsmetodik i näringslivet för att arbeta med självkänsla i en personalgrupp. Den frågeställningjag använt mig av är vilket värde en personalgrupp finner i att arbeta med självkänsla genompedagogiskt drama. Som huvudsaklig teori har jag använt mig av Mia Marie F. Sternuddspersonlighetsutvecklande perspektiv inom pedagogiskt drama där man fokuserar på individensutveckling och dess reflektion kring sina upplevelser av de dramatiska övningarna.För att få svar på detta har jag utfört ett projekt i en personalgrupp på ett företag i Malmö där jagobserverat processen samt utfört kvalitativa intervjuer med två av deltagarna. Efter att habearbetat intervjuerna kom jag fram till att pedagogiskt drama är en utmärkt metod att användasig av i syfte att arbeta med självkänsla. Dock behöver man arbeta med det under en längreperiod.