<p> </p><p><strong>Abstract</strong></p><p>Syftet med följande arbete är att undersöka vad AKK är och hur det används av specialpedagoger i pedagogiska verksamheter, 0-12 år.</p><p> </p><p>Arbetet ger en översikt av tidigare forskning om AKK. Med hjälp av intervjuer med specialpedagoger ville vi undersöka deras roll vid användandet av AKK. Vi ville även se vilken AKK och vilka hjälpmedel som används i pedagogiska verksamheter och i vilka situationer.</p><p> </p><p>Sammanfattningsvis pekar resultaten av våra undersökningar på att AKK används på ett medvetet sätt av de specialpedagoger som har barn/elever med ett uttalat behov av AKK. Bilder är det AKK-sätt som alla intervjupersoner använder och datorn är det mest använda hjälpmedlet. Den specialpedagogiska rollen när det gäller AKK består av en viss bedömning av barns/elevers kommunikation och språk, handledning av andra pedagoger samt att hålla sig uppdaterad om vad som finns och vilka nyheter inom området som kommer.</p><p> </p><p><strong>Ämnesord</strong>: AKK, kommunikation, specialpedagogens roll</p>

Abstract Syftet med följande arbete är att undersöka vad AKK är och hur det används av specialpedagoger i pedagogiska verksamheter, 0-12 år.   Arbetet ger en översikt av tidigare forskning om AKK. Med hjälp av intervjuer med specialpedagoger ville vi undersöka deras roll vid användandet av AKK. Vi ville även se vilken AKK och vilka hjälpmedel som används i pedagogiska verksamheter och i vilka situationer.   Sammanfattningsvis pekar resultaten av våra undersökningar på att AKK används på ett medvetet sätt av de specialpedagoger som har barn/elever med ett uttalat behov av AKK. Bilder är det AKK-sätt som alla intervjupersoner använder och datorn är det mest använda hjälpmedlet. Den specialpedagogiska rollen när det gäller AKK består av en viss bedömning av barns/elevers kommunikation och språk, handledning av andra pedagoger samt att hålla sig uppdaterad om vad som finns och vilka nyheter inom området som kommer.   Ämnesord: AKK, kommunikation, specialpedagogens roll

Syftet med den här studien är att undersöka de attityder som pedagoger i förskolan har till förändringar som de möter i sitt yrkesliv. Vidare syftar studien till att belysa pedagogernas syn på specialpedagogens funktion som förändringsagent i förändringsprocessen. Den teoretiska ansatsen för studien har drag av det fenomenologiska forskningsfältet men reflekterande forskning står i huvudsak för vårt ramverk. Metoden som valdes var fokusgrupper, detta för att deltagarna genom denna metod delges stor frihet i att uttrycka sina tankar och åsikter. Resultatet av intervjuerna mynnade ut i fyra olika teman, pedagogers attityder till förändringar, återkoppling och reflektion, utbildning samt tid. Dessa teman resulterade tillsammans i en tydligare bild av vad vi specialpedagoger kan bistå med i förändringsprocesser. Vid implementering av förändringsarbete ser vi genom studien att aktionsforskning, till exempel genom forskningscirklar, som bidrar med relevant forskning och litteratur, kan vara till hjälp när det gäller att tänka nytt i förändringar.

Syftet med denna studie är att undersöka specialpedagogers och rektorers uppfattningar om specialpedagogens roll i arbete med skolutveckling på organisationsnivå. Anledningen till att undersöka detta är att forskning visar att skolutveckling är ett område som specialpedagoger inte har lyckats göra anspråk på fullt ut. Att arbeta med skolutveckling på organisationsnivå är ett sätt för specialpedagogen att leda skolans utveckling av det pedagogiska arbetet så att alla elever får så bra möjligheter som möjligt att nå målen. Rektorn på skolan är den enskilt största faktorn som påverkar specialpedagogens arbete och därför undersöks just specialpedagogers och rektorers uppfattningar i denna studie. Data har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med fyra specialpedagoger och fyra rektorer. Grundläggande antaganden för studien är det relationella perspektivet och det systemteoretiska perspektivet. Studiens resultat visar att specialpedagogerna har en större bredd i hur de ser på sin roll i arbete med skolutveckling på organisationsnivå än vad rektorerna har. Medan rektorers och specialpedagogers uppfattningar om specialpedagogens roll som kompetensutvecklare och stöd är relativt samstämmiga menar specialpedagoger, och i något fall rektor, att de även har rollen som nära samarbetspartner till rektor. Specialpedagogerna är ensamma om att anse att specialpedagogen i arbete med skolutveckling på organisationsnivå har en roll som ifrågasättare.

No description available.

Syftet är att undersöka vad förskolebarns delaktighet kan innebära inom förskoleverksamhet samt att belysa specialpedagogens roll i arbetet för alla förskolebarns delaktighet. Inom studiens kvalitativa ram genomförs kvalitativa intervjuer av pedagoger inom förskolans verksamhet samt specialpedagoger. Intervjuerna genomförs utifrån en hermeneutisk spiral, för att ge ytterligare djup åt studien och sammanfattas i resultatdelen. Att använda en kvalitativ metod med hermeneutisk ansats innebär en tolkning. Studiens resultat är tänkt att ses som ett bidrag till forskning kring alla barns delaktighet.   Teori utgår främst ifrån ett relationellt perspektiv på barns delaktighet. De resultat som växer fram innebär att delaktighet för förskolebarn kan ses utifrån två delområden som inom studien benämns som ”Delaktighet som varande” samt ”Delaktighet som görande”.  Utifrån specialpedagogens roll redovisas olika aspekter som kan påverka förskolebarns delaktighet. Slutsatserna visar vad delaktighet för alla barn inom förskolans verksamhet kan innebära, samt hur specialpedagogens roll skulle kunna stödja arbetet för alla barns delaktighet.

Specialpedagogens uppdrag med särskild betoning på handledning-Special education guidance as a tool. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för Skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö Universitet, 90 hp. / Special education guidance as a tool

Läroplanen (Skolverket, 2022) poängterar att det ska finnas en likvärdighet i vad undervisningen omfattar, men att vägen dit kan se olika ut utifrån den enskilda skolans organisation eller den enskilda individens behov. Det innebär att undervisningen måste anpassas på olika sätt och aldrig kan bli helt homogen. Det finns en skillnad när det gäller vilken könstillhörighet som är i behov av stödinsatser och når ett lägre resultat.Syftet med detta arbete är att skapa kunskap om hur utbildningsdiskursen i svensk skola framställer pojkars skolresultat. Detta uppnås genom att olika skolors likabehandlingsplaner och elevhälsoplaner granskas. Även utredningar beställda av Regeringen vilka hanterar uppgiftens syfte kommer att granskas. Dessa skrifter kommer att granskas ur ett specialpedagogiskt perspektiv.Det är genom de olika styrdokumenten, planerna och utredningarna tydligt att det finns en vilja att skapa en svensk skola som ger alla elever de bästa förutsättningarna, men de granskade dokumenten visar tydligt att det finns olikheter kring hur skolan ser på pojkar och flickor och att de traditionella könsmönster där pojkar ses som de starka och flickorna som de svagare fortfarande lever kvar. Specialpedagogen har ett ansvar när det gäller att utveckla det pedagogiska arbetet på skolorna och de som arbetar i skolan behöver stöttning för att på bästa sätt kunna bemöta varje enskild elev. Studien har identifierat att pojkars förhållandevis lägre resultat kan härledas till en samhällelig nivå där de olika insatserna främst fokuserar på individnivå. Skolor behöver ändra diskursen kring var problemet ligger, från att vissa elever stör undervisningen till hur vi som skola kan fånga upp dessa elevers intresse och anpassa klasrumssammanhanget för att bäst inkludera elever.

I den här studien granskas gymnasielärares syn på arbetet med skriftliga omdömen inför utvecklingssamtal och på specialpedagogen som resurs i den processen. Även hur elevers redan dokumenterade extraanpassningar påverkar gymnasielärarna, när de ska formulera sina skriftliga omdömen inför utvecklingssamtal. Syftet är att bidra till ökad kunskap om gymnasielärares uppfattningar om och arbete med skriftliga omdömen inför utvecklingssamtal på gymnasiet och specialpedagogens roll i den processen. Studien är kvalitativ med datainsamling genom semistrukturerade intervjuer och informanterna är gymnasielärare med erfarenhet av mentorskap och utvecklingssamtal.  Empirin analyseras genom tematisk analys och resultatet visar att arbetet med skriftliga omdömen inför utvecklingssamtal är en mångfasetterad uppgift som påverkas av flera faktorer. Det framkommer att specialpedagogen sällan används som resurs för lärarna i arbetet med skriftliga omdömen inför utvecklingssamtal, men att samverkan mellan gymnasielärare och specialpedagoger är vanligare i arbetet med extra anpassningar eller elever i behov av särskilt stöd. Gymnasielärarna uppger att arbetet med skriftliga omdömen inför utvecklingssamtal är tidskrävande och att skolans digitala lärplattform styr dokumentationens innehåll. Tid och lärplattform är två centrala faktorer som båda utgör såväl hinder som möjligheter i arbetet eftersom de styr ramarna för omdömenas utformning. Styrdokument som skollag och Skolverkets allmänna råd anger riktningen tillsammans med de lokala organisatoriska förutsättningar varje skolas ledning svarar för.  Ett resultat är att många gymnasielärare inte tycks sträva efter något kollegialt samarbete avseende arbetet med skriftliga omdömen inför utvecklingssamtal, vare sig det gäller elever som når målen eller elever i behov av stöd, utan snarare föredrar att utföra uppgiften ensamma. De tycks inte heller se vårdnadshavarna som resurs. Ett annat resultat är att konsekvensen av sänkta dokumentationskrav för lärare ökar arbetsbelastningen för mentor vid sammanställning av underlag inför utvecklingssamtalen.

Problemområde: Språket har en viktig funktion för barnets helhetsutveckling och är även viktigt för samhället i stort. Dagens samhälle är komplext där det krävs förmåga att samspela och kommunicera med många olika sorters människor i skilda situationer vilket medför att de som inte kan hantera ett språk till fullo riskerar att hamna utanför (Nettelbladt & Salameh, 2007). Med läroplanens (Lpfö 98/2010) skärpta målformulering och stora barngrupper känner vi en oro över att som pedagoger i förskolan hinna med att samtala med samt lyssna till varje barn. Specialpedagogen har fördjupade kunskaper om barns språkutveckling genom sin påbyggnadsutbildning. Hur tillgänglig är specialpedagogen i det vardagliga, språkutvecklande arbetet? Syfte: Vårt syfte med studien är att belysa och undersöka hur specialpedagogiskt arbete gällande förskolebarns språkutveckling kan se ut. Hur resonerar specialpedagoger och förskollärare kring sin roll när det gäller att stimulera och stödja? Teoretisk ram: Våra teoretiska utgångspunkter är både det systemteoretiska synsättet samt det sociokulturella. Öquist (2010) menar att systemteorins fokus finns på sammanhang, olika mönster och hur de kan förändras. Ett systemteoretiskt perspektiv innebär alltså att se helheter och dess sammanhang. Den sociokulturella teorin visar att språkutvecklingen inte kan ses isolerad utan utvecklingen har anknytning till det kulturella, sociala och historiska sammanhanget (Vygotskij, 2001). Metod: Vi har genomfört en kvalitativ undersökning där vi använt oss av fokusgrupp som metod. Två specialpedagoger och tre förskollärare har ingått. Gruppen har blivit intervjuad inom två olika temaområden, språkutvecklande samt språkstödjande arbetssätt i förskolan.Resultat med analys: Vårt resultat visar på ett inkluderande arbetssätt där den främsta framgångsfaktorn enligt fokusgruppen är att arbeta språkutvecklande i vardagens alla situationer och där pedagogens förhållningssätt och bemötande spelar stor roll. Det finns en hög medvetenhet hos både specialpedagoger och förskollärare som intar ett relationellt synsätt där miljön och deras eget agerande står i centrum istället för ett kompensatoriskt synsätt där barnets fel och brister är i fokus. Specialpedagogens roll avseende språkutvecklande och språkstödjande arbete anses betydelsefull i handledning till personal, i samarbetet med föräldrar samt med andra aktörer. Konklusion: Resultatet visar på betydelsen av konkreta, didaktiska tillvägagångssätt där speciellt specialpedagogens roll framträder men även förskollärarens. En reflektion är att vi inte funnit specialpedagogens roll och uppdrag beskrivna i någon större utsträckning i varken styrdokument eller litteratur. Att få ta del av ”uppfattningar nära golvet” har därför varit viktigt för oss, vilket vi anser är vårt kunskapsbidrag.Implementering: Vår lärdom är att det på organisationsnivå är av betydelse att specialpedagogens uppdrag är tydligt där dokumentation och utvärdering av det egna förhållningssättet samt handledning i det språkutvecklande arbetet ges utrymme av förskolechefen. Om denna förutsättning ges kan ett samarbete mellan specialpedagogen och förskolläraren växa fram som kan få betydelse för förskolans verksamhet och dess kvalitet avseende språkutvecklande arbetssätt.