No description available.

Denna kvalitativa studie berör ett specialpedagogiskt område som handlar om möten och bemötanden utifrån förskollärares och specialpedagogers perspektiv. Undersökningsmetoden bestod av så kallad self report då ett fysiskt möte inte var möjligt på grund av Covid-19. I studien framkom det att förskollärarna eftersökte mer kunskaper och stöd inom det specialpedagogiska området för att alla barn ska ges rätt förutsättningar i förskoleundervisningen. Kunskaper inom lärande miljöer och tillgängliga miljöer var något som efterfrågades av förskollärarna. Specialpedagogerna i studien upplevde detsamma och berättade hur de ofta gav handledning kring olika strategier i möten med barn. Specialpedagogerna belyste även riskerna kring affektsituationer där stigmatisering blir en konsekvens när man inte utgår från bland annat det relationella perspektivet. Studien har tydliggjort delar av specialpedagogers yrkesroll likaså att utbildningen har betydelse för det pedagogiska och specialpedagogiska arbetet då utbildningen bidrar till mer kunskap hos de som är yrkesverksamma jämfört med de som saknar utbildning och är yrkesverksamma.

Denna kvalitativa studie tar fram hur fyra förskollärare i förskolan resonerar runt hur man kan hitta lösningar i ett tidigt skede, för att kunna möta utmanande barn. Vi har undersökt hur förskollärare beskriver sin kunskap om och vilka verktyg som behövs för att möta dessa barn. Undersökningen belyser också hur pedagogerna upplever att deras bemötande påverkar arbetet med barn som utmanar. Vi ville ta reda på vilka faktorer som spelar in för att bättre kunna hantera de situationer som uppstår. Förskolan är en skola för alla och vi har valt ett systemteoretiskt perspektiv där man ser på arbetssätt och tankesätt och inte på att barn är på ett visst sätt. Vi har valt semistrukturerade intervjuer där vi använde en intervjuguide som bestod av 4-5 frågeområden. Vi använde diktafon och antecknade under samtalets gång. Respondenterna kunde fritt uttrycka sig och vi använde några preciserade frågor som stöd för att få fram det som vi ville undersöka. Vi använde oss av en fenomenografisk analys, där man först bekantar sig med data och etablerar ett helhetsintryck. Vi hittade olika områden som förskollärarna tyckte hade betydelse för ett bra arbete med utmanande barn. I litteraturen har vi lyft fram faktorer som kan ha betydelse i arbetet med dessa barn och de återfinns på både organisationsnivå och grupp- och individnivå. I resultatdelen har vi tagit fram olika områden som förskollärarna ansåg hade betydelse för att bäst kunna möta barnen. Det var tydligt att pedagogens bemötande var direkt avgörande. Utbildning och fortbildning inom det specialpedagogiska området ses som viktigt för att kunna möta situationer i dagens förskola. Ingen förespråkade exkludering utan nämnde arbetet i mindre grupper i stället som en lösning. Samarbetet med specialpedagog var i många fall nödvändigt för att kunna hitta lösningar. Att kunna ta stöd i arbetslaget var en faktor som också hade betydelse. Föräldrasamarbetet visade sig vara grunden till arbetet. I den avslutande analysen jämförde vi resultatet med vad vi funnit i litteraturen. Analysen avslutas med slutsatserna att pedagogens bemötande, specialpedagogens insatser samt fortbildning och utbildning är mest betydelsefulla i arbetet med utmanande barn.

Resultatet visar att barns utmaningar leder till inflytande och delaktighet i förskolans verksamhet genom möten och mellan alla aktörer i organisationen där normer och maktsituationer uppstår. Det framkommer av empirin att miljö och material ska vara anpassat, förändringsbart, att förskolläraren har ett positivt bemötande, ett medvetet förhållningssätt och en barnsyn som ser till varje individ, där barnet ges bästa möjliga förutsättningar när utmaningen gör sig påtalig.

Syftet med studien var att ta del av och beskriva åtta verksamma förskollärares uppfattningar somkom till uttryck gällande barn som utmanar i leken. Studien genomfördes med en kvalitativutgångspunkt där semistrukturerade intervjuer låg till grund. Studien utgick från en hermeneutistiskansats som bygger på att tolka förskollärares uppfattningar. I resultatet presenteras den analys avempirin som gjorts, där framkom sju teman; Utmanande beteende hos barn , Barns utmanande beteende ileken , Orsaker till barns utmanande beteende , Miljön som möjlighet eller hinder , Språkets betydelse ,Förhållningssätt samt Bemötande av barns utmanande beteende . Utifrån resultatet kan tolkas att det finnsvarierande uppfattningar hos förskollärarna kring barn som utmanar i leken och vad utmanandebeteende i lek kan bero på. Detta förstås som att det kan röra sig om barn som ger utlopp för olikabeteenden på olika sätt och där förhållningssätt, språk och miljö kan vara bidragande faktorer kringde utmanande beteende i lek förskollärare uppfattar att barn ger uttryck för. / <p>Godkännande datum: 2019-01-04</p>

I läroplanen för förskolan (Skolverket 2018 s. 5) beskrivs det att pedagoger ska bidra barnet med förståelse för att kunna hantera sina känslor. I dagens samhälle möter pedagoger barn i förskolan från olika kulturer med olika erfarenhetsryggsäckar varav det barnet kan uppfattas utmanande av pedagoger. Syftet med vår studie är att bidra till att synliggöra hur pedagogers kunskap om anknytning används i förskolan för att stötta utmanade barns emotionella förmåga på småbarnsavdelning. Den metod som används för all datainsamling är kvalitativa intervjuer som är semistrukturerade. Informanterna består av sex förskollärare och barnskötare verksamma i förskola och arbetandes på småbarnsavdelning, varav tre är förskollärare och tre barnskötare. Från det insamlade materialet analyseras samt diskuteras de angivna resultaten från samtliga intervjuer, detta genom teoretiska begrepp ur sociokulturell teori och Bowlbys anknytningsteori. Resultatet har gett uttryck för en likartad syn hos informanter gällande hur pedagoger förhåller sig till att stötta utmanande barns emotionella förmåga genom anknytning. Det framkommer från resultatet att trygg anknytning skapas genom att en trygg bas arbetas fram och utmanande barn kan därigenom stöttas i sin emotionella förmåga. Tolkningen i studien görs att pedagogerna arbetar fram en trygghet för utmanande barn genom lyhördhet och genom lågaffektivt bemötande.

The purpose of this study was to investigate and highlight preschool teachers perceptions of challenging children in preschool. Furthermore, the study aims to increase knowledge about what´s most important when encountering with challenging children and which strategies and approaches that are advocated. In addition, the study aims to highlight children's thoughts on how they think the preschool's staff can respond to their needs in challenging situations. The analyses is based on a special educational field where the relational and categorical perspective has been used to interpret our material. The study was conducted through qualitative interviews with six preschool teachers and a group of eight preschoolers. The results show that it is difficult to interpret the concept of challenging children in preschool. However, the main results show that challenging children are often described as needing more time and adult attention in preschool than other children. The results also shows that the relationship between children and teachers is important, and awareness is needed when encountering challenging children. Furthermore, the study shows that advocated strategies consist of dividing the children into smaller groups, working preventively and using a low-affective approach. The work requires much planning and adaptation at both the individual, group and organizational level in order for challenging children to succeed and develop in preschool. From a child’s perspective the results show that it is important for the educator to see opportunities and base preschool planning on the child's interest. Finally, the results from a child’s perspective show that it is important that the educator tries to understand why the child becomes challenging and enables interactions between children.

The aim of this scientific essay is to illuminate perceptions and interpretations about children's deviant behavior and how it affects the educators attitudes towards these children. The starting point for the essay is two different self-perceived situations where I experienced that "deviant" behavior and behaviors that causes trouble, referred to as “trouble-making” behaviors, quickly and carelessly identifies as consequences of the neuropsychiatric disability ADHD. The “diagnosis-label” creates a feeling of uncertainty for me because I know from experience that it provides more support and understanding of children's behaviors. At the same time, the instant association to ADHD leads to disregarding of other factors that generate "trouble-making" behaviors. The "problems" are not always connected to a disability, but a diagnosis of a disability provides, in reality, faster, more structured and well-designed support for the child compared to a child who shows "trouble-making" behaviors without a diagnosis. Therefore, it is interesting to investigate other circumstances that can create "trouble-making" behaviors and question function of the diagnosis as a creator of greater understanding of these behaviors. I would like to highlight different perspectives of behaviors that are perceived as deviating and negative, to create opportunities for educators to provide children support without the need of a disability to explain the reason why the child needs support. Greater knowledge of children's "trouble-making" behaviors can lead to more personalized support actions for the child, and to an understanding of how interpretations and prejudices influence children's ability to develop advantageous strategies for managing individual difficulties. The survey is based on the questions: What is “abnormal behavior” in preschool children? Can there be other causes of "trouble-making" behaviors than consequences of a neuropsychiatric disfunction? What significance does a formal diagnosis have for preschool children? / Syftet med denna vetenskapliga essä är att synliggöra föreställningar och tolkningar kring barns avvikande beteenden i förskolan och hur de påverkar pedagogers förhållningssätt gentemot dessa barn. Utgångspunkten för uppsatsen är två olika självupplevda situationer där jag fått känslan av att ”avvikande” och ”problemskapande” beteenden snabbt och ovarsamt identifieras som följder av den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD. Jag själv känner en viss osäkerhet beträffande ”diagnos-stämpeln” eftersom jag av erfarenhet vet att en diagnos ger mer stöd och förståelse för barns beteenden, samtidigt som den hastiga kopplingen till ADHD resulterar i att andra faktorer som genererar ”problemskapande” beteenden negligeras. ”Problemen” är inte alltid är orsakade av en funktionsnedsättning men en diagnos ger, i realiteten, snabbare, mer strukturerade och välutformade stödinsatser för barnet jämfört med ett barn som uppvisar ”problemskapande” beteenden utan en diagnos. Därför är det intressant att undersöka andra omständigheter som kan ge upphov till ”problemskapande beteenden” och ifrågasätta diagnosens funktion som skapare av större förståelse för dessa beteenden. Jag vill synliggöra olika perspektiv på beteenden som uppfattas som avvikande och negativa för att på så sätt skapa möjligheter för pedagoger att ge barn stöd utan att orsaken till att barnet är i behov av stöd måste vara en funktionsnedsättning. Bredare kunskap om barns ”problemskapande” beteenden kan dels leda till mer anpassade stödinsatser för barnet, dels till förståelse för hur tolkningar och fördomar påverkar barns möjligheter att utveckla strategier som är mest fördelaktiga för att hantera individuella svårigheter. Undersökningen utgår från frågorna: Vad är ett avvikande beteende i förskolan? Finns det andra orsaker till ”problemskapande beteenden” som inte har med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att göra? Vad har en formell diagnos för betydelse för barn i förskolan?