Internationell handel är snarare en regel än undantag i dagens globala samhälle, och en del av denna handel genomförs dagligen genom landsöverskridande kredittransaktioner. Som konsekvens av detta har standardavtal utvecklats på krediträttens område, med syfte att kunna användas av parter oavsett land. Dessa standardavtal är författade på engelska och utgår ifrån anglosaxisk rätt. Emedan kreditavtal, utformade enligt anglosaxisk standardavtalsmodell, är mycket omfattande är uppsatsens syfte att utreda i vilken mån dessa avtal kan förkortas och göras mer lätthanterliga. Syftet är även att ge parter som använder sig av kreditavtal, utformade efter nämnd standardavtalsmodell, en anvisning om hur utvalda delar i dessa avtal överensstämmer med svensk lag. Med ett förenklat avtal skulle berörda parter vinna tid och därmed göra ekonomisk vinning. Vidare skulle ett förenklat avtal, genom att bli kortare, bli mer lätthanterligt och därmed torde även missförstånd som skulle kunna leda till tvist lättare kunna undvikas. Uppsatsen kommer endast att behandla kreditavtal upprättade mellan enbart svenska parter. Uppsatsen kommer att utgå ifrån dels LMA:s standardkreditavtal och dels ett faktiskt kreditavtal mellan två svenska parter. Traditionell juridisk metod kommer att användas och således kommer den svenska lagstiftningen att vara den primära rättskällan, men även förarbeten, prejudikat och doktrin kommer att tas i beaktning. Kommersiella kreditavtals funktion och användning kommer att beskrivas, och dessutom kommer en diskussion att föras angående svensk rätts reglering på området. För att belysa de fördelar samt nackdelar som följer vid användning av dessa kreditavtal kommer kredittagares respektive kreditgivares perspektiv att ges. Vi ser en ökad användning av kommersiella standardkreditavtal utformade efter anglosaxisk avtalsmodell. Dock är dessa avtal omfattande och preciserade, därmed är en anpassning till svensk rätt är nödvändig för att dess användning ska vara befogad. Med en sådan anpassning torde dessa avtals användning i Sverige öka och kunna användas även vid mindre transaktioner.

<p>De lagar som i Sverige reglerar avtal är till stor del dispositiva. Detta innebär att parterna själva kan besluta om hur avtalet ska utformas och vad det ska innehålla. För att förenkla processen vid avtalsförfattande använder sig många bolag av standardavtal. Det finns flera olika former av standardavtal och bland dessa former finns den typ av standardkontrakt som närmast kan beskrivas som ett standardförslag. Detta standardförslag används vid avtalsförhandlingar och i majoriteten av dessa avtalsförhandlingar är det den svagare parten som måste förhålla sig till den starkare partens avtal.</p><p>Denna uppsats syftar till att utreda vilka konsekvenserna blir av att utgå från motpartens avtal i jämfört med att utgå från det egna avtalet.</p><p>Uppsatsen har funnit att den påverkan valet av avtal har ger olika stor påverkan beroende på vad som eftersträvas. Om det ses ur ett vinstmaximeringsperspektiv spelar det ingen större roll vilket avtal som används. Under vissa avtalspunkter kan en direkt påverkan på vinstmöjligheterna ursköljas men på det stora hela är skillnaderna ganska små. Om man istället ser det ur ett perspektiv där de mål som eftersträvas inte gäller vinst utan istället behandlar andra skäl, som att ge ett professionellt intryck eller att skapa en trygghet för ägarna, har det en stor betydelse vilket avtal som används.</p>

Uppsatsen behandlar standardavtalsrätten på internet som rättsvetenskapligt problem. Den behandlar standardavtalens särart och de teoretiska problem som denna särart traditionellt fört med sig. Svårigheten grundar sig i hur man ser viljans relation till avtalet. Ställt på sin spets handlar det om hur man förstår själva begreppet viljeförklaring. Vad som verkligen står på spel är mötet mellan olika rättsliga sammanhang och olika sätt att se på rätten. Som teoretiker står vi inför ett dilemma. Det handlar om hur vi ser på relationen mellan standardiseringen av avtalstexten och den givna texten som uttryck för en gemensam partsvilja. Med den i doktrinen hävdvunna uppfattningen innebär standardiseringen att avtalet inte kan användas som underlag för att fastställa en gemensam partsavsikt. Genom att väcka ett annat tänkande som slumrat i bakgrunden i rätten synliggörs en ny dimension till problematiken och problemet ses för vad det egentligen är.

De lagar som i Sverige reglerar avtal är till stor del dispositiva. Detta innebär att parterna själva kan besluta om hur avtalet ska utformas och vad det ska innehålla. För att förenkla processen vid avtalsförfattande använder sig många bolag av standardavtal. Det finns flera olika former av standardavtal och bland dessa former finns den typ av standardkontrakt som närmast kan beskrivas som ett standardförslag. Detta standardförslag används vid avtalsförhandlingar och i majoriteten av dessa avtalsförhandlingar är det den svagare parten som måste förhålla sig till den starkare partens avtal. Denna uppsats syftar till att utreda vilka konsekvenserna blir av att utgå från motpartens avtal i jämfört med att utgå från det egna avtalet. Uppsatsen har funnit att den påverkan valet av avtal har ger olika stor påverkan beroende på vad som eftersträvas. Om det ses ur ett vinstmaximeringsperspektiv spelar det ingen större roll vilket avtal som används. Under vissa avtalspunkter kan en direkt påverkan på vinstmöjligheterna ursköljas men på det stora hela är skillnaderna ganska små. Om man istället ser det ur ett perspektiv där de mål som eftersträvas inte gäller vinst utan istället behandlar andra skäl, som att ge ett professionellt intryck eller att skapa en trygghet för ägarna, har det en stor betydelse vilket avtal som används.

Att det förekommer ändringar vid utförandet av ett byggprojekt är inte något nytt i byggbranschen, utan snarare något som alltid har funnits och förmodligen alltid kommer att finnas. Ändringar som uppstår vid utförandet av ett byggprojekt kan orsakas av en mängd olika anledningar. Men det ändringarna har gemensamt, är att de i regel resulterar i något som inom byggbranschen brukar benämnas ÄTA-arbeten. Begreppet ÄTA-arbeten står för Ändringsarbeten, Tilläggsarbeten samt Avgående arbeten och är ett resultat av ändringar i ett ursprungligt kontrakt.I utförandeentreprenader gäller i regel standardavtalet AB 04, vilket är ett avtal som innefattar bestämmelser som reglerar både beställares och entreprenörers förpliktelser gentemot varandra. Standardavtalet AB 04 reglerar i den meningen även hur ÄTA-arbeten ska hanteras, för att en entreprenör ska kunna erhålla ersättning för arbeten som inte omfattas av det ursprungliga kontraktet.Den här studien inleds med att beskriva hur ÄTA-arbeten ska hanteras enligt standardavtalet AB 04. För att i ett senare skede kunna avgöra vilka vardagliga hanteringssätt som strider mot bestämmelserna och av den anledningen medför rättsliga påföljder.För att kunna ta reda på hur ÄTA-arbeten hanteras i dagsläget, utfördes ett antal intervjuer med verksamma personer inom anläggningsbranschen. Intervjuerna resulterade i en slutsats som tyder att det vardagligt förekommer hanteringssätt som strider mot bestämmelserna i AB 04, vilket i sin tur är anledningen till att entreprenörer i en relativt vid utsträckning går miste om ersättning för utförda ÄTA-arbeten. Studien ger även förslag på hur parterna kan förbättra hanteringen av dessa arbeten samtidigt som samhällsnyttiga perspektiv tas i beaktande. / The fact that changes occur at the performance of a construction project is not a new phenomenon in the construction industry, it´s rather something that has always existed and will likely do so in the future. Changes that occur during the performance of a construction project can be caused by a variety of reasons, but what those changes have in common is that they in general result in amendments of the original contract.In Swedish performance contracts the standard agreement AB 04 is regularly used, which is an agreement that includes the both parties’ obligations in relation to each other. The standard agreement AB 04 regulates in that sense even the way in how the changes shall be dealt with, in order to let the contractor be able to obtain compensation for those additional implementations. This study begins by describing how changes should be handled according to the standard agreement AB 04, in order to determine which daily doings by the contractor is inconsistent with the provisions in AB 04 and consequently leads to legal sanctions.To find out how changes are handled in current construction projects, the study conducts a number of interviews with persons that are active in the construction industry.The study resulted in a finding that puts forward that it´s fairly common that changes are handled in a manner that is inconsistent with the provisions of AB 04.The study provides also a number of suggestions on how the parties can improve the management of these changes that also takes socially useful perspective into account.

Villkoret nedan kallas rättelseklausul, det är ett begrepp som inte är vida känt, trots att klausulen används i avtal i många branscher. I doktrin är det enbart Calissendorff och Ramberg som skrivit något mer omfattande om ämnet. Klausulen gör det möjligt för den avtalsbrytande parten att rätta sitt avtalsbrott inom en viss tidsfrist och på så sätt undkomma påföljder, som hävning eller skadestånd. ”Beställaren kan säga upp avtalet till omedelbart upphörande om Leverantören på ett väsentligt sätt bryter mot avtalets bestämmelser, samt inte vidtar rättelse inom 30 dagar efter skriftligt påpekande från beställaren.” Syftet med uppsatsen är att belysa fenomenet rättelseklausul samt försöka ta reda på hur de används, och i vilken utsträckning de bör användas. Som ett steg i detta exemplifieras svårigheterna och problematiken som klausulerna kan ställa till med, men uppsatsen illustrerar också när användandet har ett bakomliggande syfte och används för ett gott och nödvändigt ändamål. För att besvara uppsatsens frågeställning; Bör rättelseklausuler finnas med i avtal? analyseras farorna med användningen av klausulen. Är det möjligt att rätta även grovt vårdslösa eller uppsåtliga avtalsbrott, eller är detta oskäligt? I syfte att besvara uppsatsens frågeställningar är det första steget att utreda gällande rätt inom avtalsrättens område genom att samla in och använda svenska rättskällor. De rättskällor som främst använts är doktrin, rättspraxis och lag, men även vissa förarbeten, skiljedomar och standardavtal behandlas. Slutsatsen är att rättelseklausulens främsta fördelar är att kommunikationen mellan parterna ökar samt att den ger den avtalsbrytande parten en andra chans när ett avtalsbrott begåtts i god tro. Rättsfallen och problembakgrunden visar dock på problematiken med svårtolkade formuleringar och obalanserade villkor. Den gemensamma partsviljan stämmer många gånger inte överens med rättelseklausulen. Utgångspunkten bör därmed vara ett avtal utan rättelseklausul och om parterna vill ha med en rättelseklausul bör den vara mycket noggrant formulerad.

Länge har uppfattningen i svensk rätt varit att ett standardavtal måste inkorporeras i det enskilda avtalet för att bli gällande avtalsinnehåll mellan parter. I ett nytt avgörande från HD, slår HD fast att NSAB 2015 kan bli gällande avtalsinnehåll mellan parter inom speditionsbranschen på grund av att det utgör handelsbruk inom den ifrågavarande branschen. I målet redogjorde HD för generella kriterier som måste uppfyllas för att ett standardavtal ska utgöra handelsbruk inom en viss bransch. HD gick därmed från den tidigare gällande rättsuppfattningen om att ett standardavtal inte kan utgöra handelsbruk. Det nya rättslägetskapar en hel del frågetecken om vilka andra standardavtal som kan utgöra handelsbruk och därmed likställas med dispositiv rätt. I uppsatsen är fokus på om AB 04 kan utgöra handelsbruk inom byggsektorn. Likt spedition, finns ingen tydlig bakgrundsrätt som reglerar det inomkontraktuella förhållandet mellan parter i kommersiella entreprenader. Idag sker det därför till stor del analoga tolkningar av köplagen när inget annat avtalats vid händelse av uppkommen tvist, trots att entreprenader uttryckligen undantas från köplagens tillämpningsområde. För att kunna analysera om AB 04 i sin helhet eller till viss del kan utgöra handelsbruk inom byggsektorn utreds handelsbruksbegreppet i relation till användningen av AB 04 som standardavtal inom entreprenadrätten. Avslutningsvis analyseras uppsatsensfrågeställningar, där utgångspunkten är HD:s kriterier. Först sker en generell analys av kriterierna och hur en generell prövning av standardavtal kan ske. Därefter görs en analys om AB 04 uppfyller dessa kriterier. Eftersom kriterierna är väldigt översiktliga och generella sker analysen mot bakgrund av doktrin och tidigare rättsfall. Analysen visar att grunden för att ett standardavtal ska uppnå handelsbruk är att det rör sig om ett agreed document inom en bransch som saknar en specifik lagstiftning för det inomkontraktuella förhållandet. Det ska dessutom röra sig om ett standardavtal som i princip samtliga parter inom en avgränsad bransch känner till och tillämpar. Därutöver är det av betydelse om standardavtalet innehåller betungande villkor. Den slutliga bedömningen är att AB 04 som helhet förmodligen inte utgör handelsbruk. Dessutom ställer AB 04:s så kallade täckbestämmelser till det, eftersom dessa villkor hindrar standardavtalet som helhet att uppnå en fast stadga. Däremot torde AB 04:s standardvillkor till stora delar kunna utgöra handelsbruk inom byggbranschen.

No description available.

Förmögenhetsrättens allmänna del består av två delar, sakrätten och obligationsrätten. Denna allmänna del hanterar problem som är gemensamma för olika typer av avtal. Problemen som uppstår berör ofta både krav på betalning och krav på egendom varför det är av vikt att se till både obligationsrätten och sakrätten. Den typ av avtal som utreds i uppsatsen är depositionsavtal, vilka är föga reglerade i lagtext. Handelsbalken, där deponering delvis är reglerat, kan upplevas som svårförståelig för gemene man eftersom texten inte förändrats sedan sjuttonhundratalet. Deponering av gods förekom dock redan på den tiden och på grund av det är lagtexten fortfarande fullt tillämpningsbar. I en deponeringssituation deponerar deponenten godset hos depositarien, som har till uppgift att förvara och vårda godset enligt avtal parterna emellan. Deponenten är fortfarande ägare av godset och kan därmed när som helst tillämpa sin vindikationsrätt, det vill säga hämta ut godset. Enligt lag har dock depositarien retentionsrätt i godset, vilket innebär en rätt att hålla inne godset till dess att betalning erhållits för depositariens nödvändiga kostnader. Lämnar depositarien godset vidare till tredje man uppstår en kontraktskedja i vilken parterna har olika anspråk och skyldigheter mot varandra. Lämnar depositarien ifrån sig godset utan deponentens vetskap föreligger det ett kontraktsbrott. Tredje man besitter då deponentens gods trots att det inte föreligger något avtal parterna emellan. Deponenten har en möjlighet att tillämpa vindikationsrätten direkt mot tredje man. Tredje man har dock haft utlägg för nödiga kostnader och har därmed en fordran på depositarien. Fordran leder till att tredje man har retentionsrätt i godset. Retentionsrätten, en obligationsrättslig rättighet, är i scenariot starkare än den sakrättsliga vindikationsrätten. Följden blir att deponenten inte kan få ut godset förrän tredje man ersatts för nödvändiga kostnader.       Problematiken har utökats då lagen avtalas bort och standardavtal istället tillämpas. I standardavtalet NSAB 2000 regleras det att tredje man har panträtt istället för retentionsrätt i godset. Panträtt är en mycket starkare säkerhetsrätt än retentionsrätt eftersom panträtt ger realisationsrätt. Rätt att hålla inne annans gods har därmed övergått till en rätt att sälja annans gods. Problem som uppstår i kontraktskedjor, där rättigheter ställs mot varandra och det föreligger anspråk och skyldigheter mot olika parter, behöver utredas. Ett annat problem är att handelsbalken, vilken reglerar området, är ålderdomlig och svår att tillämpa. Handelsbalken har fått en sekundär betydelse då den avtalas bort och området istället regleras genom standardavtal.

<p>Förmögenhetsrättens allmänna del består av två delar, sakrätten och obligationsrätten. Denna allmänna del hanterar problem som är gemensamma för olika typer av avtal. Problemen som uppstår berör ofta både krav på betalning och krav på egendom varför det är av vikt att se till både obligationsrätten och sakrätten.</p><p>Den typ av avtal som utreds i uppsatsen är depositionsavtal, vilka är föga reglerade i lagtext. Handelsbalken, där deponering delvis är reglerat, kan upplevas som svårförståelig för gemene man eftersom texten inte förändrats sedan sjuttonhundratalet. Deponering av gods förekom dock redan på den tiden och på grund av det är lagtexten fortfarande fullt tillämpningsbar. I en deponeringssituation deponerar deponenten godset hos depositarien, som har till uppgift att förvara och vårda godset enligt avtal parterna emellan. Deponenten är fortfarande ägare av godset och kan därmed när som helst tillämpa sin vindikationsrätt, det vill säga hämta ut godset. Enligt lag har dock depositarien retentionsrätt i godset, vilket innebär en rätt att hålla inne godset till dess att betalning erhållits för depositariens nödvändiga kostnader.</p><p>Lämnar depositarien godset vidare till tredje man uppstår en kontraktskedja i vilken parterna har olika anspråk och skyldigheter mot varandra. Lämnar depositarien ifrån sig godset utan deponentens vetskap föreligger det ett kontraktsbrott. Tredje man besitter då deponentens gods trots att det inte föreligger något avtal parterna emellan. Deponenten har en möjlighet att tillämpa vindikationsrätten direkt mot tredje man. Tredje man har dock haft utlägg för nödiga kostnader och har därmed en fordran på depositarien. Fordran leder till att tredje man har retentionsrätt i godset. Retentionsrätten, en obligationsrättslig rättighet, är i scenariot starkare än den sakrättsliga vindikationsrätten. Följden blir att deponenten inte kan få ut godset förrän tredje man ersatts för nödvändiga kostnader.</p><p> </p><p> </p><p> </p><p>Problematiken har utökats då lagen avtalas bort och standardavtal istället tillämpas. I standardavtalet NSAB 2000 regleras det att tredje man har panträtt istället för retentionsrätt i godset. Panträtt är en mycket starkare säkerhetsrätt än retentionsrätt eftersom panträtt ger realisationsrätt. Rätt att hålla inne annans gods har därmed övergått till en rätt att sälja annans gods.</p><p>Problem som uppstår i kontraktskedjor, där rättigheter ställs mot varandra och det föreligger anspråk och skyldigheter mot olika parter, behöver utredas. Ett annat problem är att handelsbalken, vilken reglerar området, är ålderdomlig och svår att tillämpa. Handelsbalken har fått en sekundär betydelse då den avtalas bort och området istället regleras genom standardavtal.</p>