Denna uppsats behandlar synen på ledarskap på olika nivåer i Svenska kyrkan, i detta fall stift och församling, i syfte att undersöka vilka skillnader och likheter som finns i kyrkoherdens, kyrkorådets och stiftets syn på vilka egenskaper och förmågor som krävs för att kyrkoherden ska vara väl rustad för sin tjänst. Stiftet är den regionala nivån, det område som styrs av en biskop, geografiskt ofta med samma omfattning som ett eller två län. Anställda på stiftsnivån kallas stiftsadjunkter om de är prästvigda. Församlingen är den lokala nivån, Svenska kyrkans primära enhet och geografiskt ofta med samma omfattning som en kommun. Församlingen styrs av ett kyrkoråd bestående av valda församlingsmedlemmar och leds av en kyrkoherde som är församlingens chef, alltid prästvigd. Faktainsamlingen har gjorts genom kvalitativa intervjuer med företrädare för de olika nivåerna och materialet har analyserats och ställts mot olika ledarskapsteorier. Uppsatsens slutsatser är att skillnaden i synen på ledarskap mellan företrädare för vigningstjänsten, i detta fall präster, och arbetsgivare/lekmän, alltså förtroendevalda i församlingen, finns där.  Skillnaden består främst i att de förtroendevalda har en syn på ledarskap som överensstämmer med den ledarskapssyn som var vanlig under första hälften av 1900-talet, där det kan utläsas att de tänker sig ledaregenskaper som något medfött och som kan och bör utövas av en ensam ledare på toppen av pyramiden. Kyrkoråden använder både i intervjuer och i platsannonser ord som är teologiskt färgade. Dessa ords innebörder är svårdefinierade för de flesta informanter ur gruppen förtroendevalda. Inte oväntat har de intervjuade prästerna, både på församlingsnivå och på stiftsnivå, lättare att förklara de teologiska uttrycken, och har också reflekterat omkring dess betydelse för kyrkoherdens arbete. Prästerna värderar det tjänande ledarskapet och det symboliska perspektivet på ledarskap högt. Likheten mellan företrädare för vigningstjänsten och de förtroendevalda är att de båda betonar vikten av att kyrkoherden är chef helt och hållet med befogenheter och mandat att utföra sitt uppdrag. De förtroendevalda ser den teologiska kunskapen som en hantverksskicklighet som minskar i betydelse ju högre upp i organisationen prästen kommer. Prästerna ser sin teologiska kunskap som en tillgång och ser att den snarare ökar i betydelse ju mer ledarskapsansvar de får.

No description available.

Såväl utgångspunkter som förutsättningar för arbetet med teologisk utbildning inom luthersk kyrkotradition i Tanzania har förändrats avsevärt de senaste hundra åren. Missionsinsatserna under förra seklets början inom utbildningsområdet understödde kyrkornas territoriella expansion. Att bedriva undervisning betraktades som en självklar del av missionsuppdraget och var ett sätt för kyrkan att etableras i det omkringliggande samhället. Det var genom ökad kunskap som Afrika skulle civiliseras och tanzaniern gå från ett obildat till ett bildat tillstånd. Denna utbildningsdiskurs, i vars kölvatten dagens teologiska utbildningssystem ännu befinner sig, innebar i flera stycken en ideologisk, ekonomisk, kulturell och teologisk import av västvärldens ideal. 1960-talets konstitutionella omdaningsprocess i både samhälle och kyrka bidrog till att frågor om kritiskt reflekterande forskningsmiljöer samt ändamålsenliga och kontextuella utbildningar kom i fokus på ett nytt sätt. Arbetet med teologisk utbildning, som i stor utsträckning handlade om en strukturellt etablerad prästutbildning i hela sin bredd, ledde fram till en reflektion kring formerna för och innebörden av ett relevant kyrkligt ledarskap. Ekonomiskt och personellt stöd till verksamheter inom fältet teologisk utbildning har historiskt sett kännetecknats av en enkelriktad insats från kyrkorna på norra halvklotet till kyrkorna i syd. Även om 1900-talet uppvisar en påtaglig förskjutning från ett ensidigt ekonomiskt och personellt stöd till tydligare satsningar på regionala kapacitetsstärkande insatser och på ömsesidiga utbyten genom olika nätverk är maktasymmetrin allt fort uppenbar. Dessa ojämlika maktrelationer blir tydliga när det t.ex. handlar om utbildningsinstitutionernas finansiering, akademiska paradigm och personella kompetens. Under de senaste decennierna är det dock tydligt att allt starkare och mer självständiga institutioner vuxit fram på den afrikanska kontinenten som ett resultat av ett strategiskt och långsiktigt arbete. Jag har i min uppsats visat hur ovan nämnda utvecklingslinjer haft direkt bäring på såväl verksamheten vid Makumira som på Svenska kyrkans stöd till samma institution fram till uppsatsperiodens slut 1982. Min historiska exposé från de nordvästra delarna av landet visar hur motiven till och det praktiska arbetet med den teologiska utbildningen - om än i liten skala - redan från början varit central för arbetet i sin helhet. Vidare har jag visat hur arbetet med teologisk utbildning vid Makumira tagit intryck av såväl lokala, regionala som internationella impulser. Flera av de frågor som var föremål för diskussion bearbetades parallellt på samtliga nivåer inom kyrkan. Det visar hur verksamheten vid Makumira varit insatt i ett komplext samspel med många aktörer som tillsammans, och ibland omedvetna om varandras intressen och existens, ville bedriva teologisk utbildning. Makumira hade till uppgift att försöka gestalta den ”enhet i mångfald” som sedan 1963 varit en stor utmaning för ELCT i stort. Drömmen om en unierad kyrka för hela den östafrikanska regionen förverkligades aldrig. Däremot fördjupades i samma region samarbetet inom och mellan kyrkor och institutioner av skilda slag. Den utbildning som växte fram på Makumira var rotad i den lutherska traditionen och samtidigt ekumeniskt öppen med ett ökat antal studenter från olika kyrkor och länder på den afrikanska kontinenten. Rapporter och brev från de svenska lärarna vid Makumira och de externa examinatorerna från Uppsala Universitet visar inte bara hur delar av utbildningen de facto förändrades över tid utan också hur och på vilka sätt man försökte förhålla sig till det av västvärlden importerade och i praktiken dominerande vetenskapsparadigm som präglade undervisningen. 1970-talets expansiva period då institutionen strävade efter ökad ekonomisk och teologisk självständighet aktualiserade många frågor som fram till idag inte besvarats i tillräcklig omfattning. Det handlar bl.a. om ramar och förutsättningar för arbetet med kontextuell teologi, hälsofrågor kopplade till pastoralteologi samt gender och jämställdhet.  Visionen om en dynamisk och relevant utbildning – både till dess innehåll, studiemiljö och struktur – lever allt fort men måste samtidigt omformuleras på nytt i varje ny tid.

I Svenska kyrkan finns många olika sätt att tänka om och beskriva församlingens diakoni. I diakoniforskning används ibland begreppet diakonisyn, ett begrepp som i uppsatsen får innefatta individens och kollektivets syn på och föreställningar om diakoni. Föreställningar som speglar olika tankar om vad diakoni är och kan eller bör vara. I studien genomförs ett teologiskt aktionsprojekt där fyra församlingspraktiker med hjälp av teologins fyra röster får reflektera över diakonal praktik under covid-19-pandemins tid i Svenska kyrkans församlingar i Linköpings stift. Reflektionen sker tillsammans med forskaren i en forskargrupp, en undersökande gemenskap. Teologins fyra röster (den praktiserade teologin, den uttalade teologin, den normativa teologin och den akademiska teologin), dvs. röster från teori och praktik i Svenska kyrkan, möts i ett samtal på jämbördiga villkor i forskargruppen. Studien ger en plattform för församlingspraktiker att medvetandegöra och begreppsliggöra församlingens diakonala praktik, och nå insikter om den för att förändra såväl den framtida praktiken som teologin.  Studien bidrar med kunskap om diakonisyner som genomsyrar diakonal praktik.

No description available.

I det här arbetet undersöks relationen mellan det etiskt goda livet och spelandets praktik. Arbetets kvalificerade frågeställning är: Hur relaterar estetiskt strävande spelande till strävan efter det ”goda livet” med och för andra, i rättvisa institutioner? Materialet är filosofen C. Thi Nguyens bok Games: Agency As Art samt Cole Wehrles brädspel An Infamous Traffic. Med ett hermeneutiskt arbetssätt analyseras först Nguyens filosofiska tankar om spelandet med hjälp av filosofen Paul Ricoeurs resonemang om identitet, självet, etik & moral, så som de uttrycks i hans bok Oneself as Another. Resultaten från denna analys prövas sedan mot, och fördjupas med hjälp av, en analys av brädspelet An Infamous Traffic, ett spel där man deltar i opiumhandeln med Kina under 1800-talet. Undersöknings slutsatser är att spelandet å ena sidan är omoraliskt, alltså orätt, sett till den fiktiva identiteten spelaren tar på sig i spelandet. Å andra sidan kan spelandet ändå vara etiskt gott, till viss del just genom att den omoraliska upplevelsen fungerar som drivfjäder för etisk reflektion och ett växande i praktisk visdom. En av nycklarna till detta finns i Ricoeurs förståelse av identitet som inte bara sammahet, idem, utan också självhet, ipse. I spelandet blir vi någon annan när identitet förstås som idem, men förblir fortfarande oss själva i bemärkelsen ipse. Det etiskt goda spelandet är ett där vi söker självuppskattning genom att reflektera över vårt handlande i spelet, där vi strävar efter att spela väl tillsammans genom att visa omsorg mot våra motspelare och där vi stärker vår känsla för rättvisa genom att uppröras över vårt deltagande i de orättvisa institutioner som spel utgör. Att spela innebär att vara någon annan, samtidigt som denna andre fortfarande är en själv – däri ligger både spelandets risk och styrka sett till strävan efter det goda livet.

Den här uppsatsen syftar till att undersöka vilken barnsyn som den kristna barn- och ungdomsorganisationen Equmenia företräder. Analys sker av två utgivna material inom Equmenia genom att använda relationssociologiska och teologiskantropologiska teorier inom barndomsforskning, främst utifrån aktörskap. Resultatet visar att Equmenia står för en barnsyn som värnar barns egen förmåga att möta Gud, men pekar på ledarens stora roll i att möjliggöra detta möte. Guds egen roll, liksom hemmets, minskar till förmån för ledarens och verksamhetens roll.

<p>Archbishop KG Hammar has attracted attention for his liberal position in theology. His view on the role of language and communication is central in several books and articles he has published as leader of the Church of Sweden. One of his main theses is the fact that meaning is created in the encounter between text and reader. He often reiterates: God is relation. This non-traditional dynamic stance has a broad impact not only on theology. It also affects the view of church formation and leadership as well as bible interpretation and the concept of sacramentality. The paper traces the pervasive consequence in this thinking.</p>

Archbishop KG Hammar has attracted attention for his liberal position in theology. His view on the role of language and communication is central in several books and articles he has published as leader of the Church of Sweden. One of his main theses is the fact that meaning is created in the encounter between text and reader. He often reiterates: God is relation. This non-traditional dynamic stance has a broad impact not only on theology. It also affects the view of church formation and leadership as well as bible interpretation and the concept of sacramentality. The paper traces the pervasive consequence in this thinking.

In this essay Sarah Coakley’s, Margaret Melin’s and Wilfred Stinissen’s texts on the use of prayer are analyzed with the help of Justin Barret’s theory of theological correctness and DZ Philips’ ideas on prayer. The essay is focused on finding out how useful they are to the study of prayer in practice. Parallels are also drawn between theological correctness and political correctness. The analyses show that Barret’s theories are useful, but not in the way formulated by him. Examination of the theologians’ writings in this essay shows that Barret’s theory is too narrow concerning how theologically correct thought develops. The theologians all had different theories on achieving a paradigmatic prayer, but not correctly from a theological point of view according to Barret. It seems that the social context plays a greater part in how theologians reach prayer in a manner that is correct to them, than the manner in which Barret formulates context in his theory. If cognitive context is interpreted in a wider concept, his theory becomes more easily applicable. DZ Phillip’s ideas about prayer is also useful to relate to the theologians’ texts, as they all assume that prayer is total dedication to God. But the theologians realize the challenges of prayer differently from the way that Philips does. The parallel between theological and political correctness raises discussion, as all the theologians, consciously or unconsciously, indicate norms for prayer that in a religious context can be interpreted as “politically incorrect” and represent norms for correctness that should be regarded critically.