Undersökningen är en kvalitativ studie där sex förskolebarn intervjuas enskilt vid tre olika tillfällen. Under intervjun läser vi en ambivalent bilderbok varpå jag som intervjuare ställer frågor. Studiens syfte är att undersöka hur barn tolkar ambivalenta bilderböcker och huruvida de väljer bilden eller textens historia och varför. Frågeställningarna utgörs av; I vilken utsträckning väljer barnen texten eller bildens historia? Varför tolkar barnen historien som de gör? Ökar barnens talförhet under intervjutillfällena?   I boken om Uma är bilderna inte entydiga utan innehar en mängd information som direkt motsäger texten. Det blir då av ännu större vikt att barnet kan tolka bilder. Texten i boken är däremot enkel och entydig, även om den motsäger bilderna. En fråga ställs till Uma och hon svarar i de flesta fall nekande. Konklusionen blir att texten är enkel att tolka medan det krävs mer av barnet för att kunna tolka bilderna. Då barnet inte har bilderna framför sig blir det i efterhand svårt att beskriva alla detaljer och de väljer då texten som var enklare. Det var markanta skillnader mellan vad barnen sa under läsningen och vad de svarade på frågorna efter. Tydligast kan detta ses vid det sista intervjutillfället då alla barnen sa något under läsningen. Skillnaderna finns dock även under första och andra intervjutillfället. Under läsningen verkade barnen uppleva att det som de såg i bilderna var av hög modalitet. Dock valde de att texten hade högre modalitet i efterhand.

Uppsatsen undersöker och diskuterar begreppet "implicit författare" med utgångspunkt i en hypotetisk-intentionalistisk tolkningsmodell för skönlitterära texter. Uppsatsens syfte är att fördjupa och precisera begreppet "implicit författare", samt att visa hur begreppet kan vara behjälpligt vid en analys av ett skönlitterärt verk. Uppsatsen avslutas med en exemplifierande analys av inledningen till Karl Ove Knausgårds roman Min kamp.

I en invandrartät klass i en storstadsskola prövades olika typer av kommunikativa situationer, (där det muntligt sker ett utbyte av tankar och funderingar kring ett visst ämnesinnehåll), inom ramen för den vanliga NO-undervisningen. Data om elevernas attityder till situationerna samlades in genom intervjuer, klassrumsobservationer, bandupptagningar och snabbchecklistor. Undersökningen pekar mot att många elever i den undersökta gruppen utvecklar positiva attityder till att i små grupper på olika sätt kommunicera innehållet i det aktuella lärostoffet. Samtalets art tycks spela en viktig roll. Om samtalet är av sonderande, prövande karaktär, där eleverna utan bedömningstryck gemensamt tillåts att treva sig fram till förklaringar eller innebörder i olika fenomen, ökar utvecklingen av positiva attityder. Redigerat tal, där korrekt sätt att uttrycka sig premieras, tycks motverka uppkomsten av positiva attityder.

No description available.

<p>Föreliggande studie utgör en psykoanalytisk texttolkning av den tysk-schweiziske författaren Hermann Hesses Siddhartha ur ett objektrelationsteoretiskt perspektiv. De metoder som tillämpas är den traditionella hermeneutiska texttolkningsmetoden och den kliniska psykoanalytiska överförings- och motöverföringsmodellen. Medels dessa tolkningsmodeller och objektrelationsteorier, särskilt Melanie Kleins, Donald W. Winnicotts och James Mastersons, åskådliggörs den svårfångade emotionella problematik som alla individer med preoidipala svårigheter eller brister i självet ger uttryck för.</p><p>Utgångspunkten för texttolkningen är teorin om den infantila omnipotenta fantasin, fantasin om att kunna uppnå ett tillstånd av absolut balans, behovs- och begärslöshet, vilken texten är genomsyrad av. Denna fantasi framstår i ljuset av textens primära utvecklingskonflikt kring separation-individuation och dess narcissistiska grundstruktur som ett uttryck för sökandet efter det sanna självets natur och dess förlösande, ett sökande, vilket fram till insiktsögonblicket effektivt omintetgörs av det falska självets verklighetsförvanskande och verklighetsförnekande försvar.</p>

Föreliggande studie utgör en psykoanalytisk texttolkning av den tysk-schweiziske författaren Hermann Hesses Siddhartha ur ett objektrelationsteoretiskt perspektiv. De metoder som tillämpas är den traditionella hermeneutiska texttolkningsmetoden och den kliniska psykoanalytiska överförings- och motöverföringsmodellen. Medels dessa tolkningsmodeller och objektrelationsteorier, särskilt Melanie Kleins, Donald W. Winnicotts och James Mastersons, åskådliggörs den svårfångade emotionella problematik som alla individer med preoidipala svårigheter eller brister i självet ger uttryck för. Utgångspunkten för texttolkningen är teorin om den infantila omnipotenta fantasin, fantasin om att kunna uppnå ett tillstånd av absolut balans, behovs- och begärslöshet, vilken texten är genomsyrad av. Denna fantasi framstår i ljuset av textens primära utvecklingskonflikt kring separation-individuation och dess narcissistiska grundstruktur som ett uttryck för sökandet efter det sanna självets natur och dess förlösande, ett sökande, vilket fram till insiktsögonblicket effektivt omintetgörs av det falska självets verklighetsförvanskande och verklighetsförnekande försvar.

This study, based on interviews with seven teachers of Swedish, investigates how they define the concept of text interpretation and how they assess pupils’ ability to interpret text. The results show that the teachers define text interpretation as an ability to perceive hidden messages in text and an ability that is closely connected to reading comprehension. This description agrees with the way text interpretation is explained in previous research but not with the description in the curriculum. This is a defect, since teachers ought to know what they are supposed to assess, based on the steering documents they are expected to follow in their professional practice. Here, however, the teachers’ assessment skills are shown to be an asset. When teaching literature the teachers say that they normally use dialogue and written assignments in which pupils reason on the basis of the content of the text and their personal experience. The forms of assessment are summative and formal, although it seems difficult to use fixed answer templates for reasoning in contexts like this where it is not clear what can be said to be right or wrong. Summative assessment, however, seems more reliable and credible than formative assessment. A picture thus emerges of the difficulty of assessing text interpretation which is simultaneously multivalent and reliable. / Denna studie är grundad på intervjuer av 7 svensklärare i syfte att undersöka hur de definierar begreppet texttolkning och hur de bedömer elevers förmåga att tolka text. I resultatet framgår att lärarna definierar texttolkning som en förmåga att uppfatta dolda budskap i text och en förmåga som är nära sammankopplad med läsförståelse. Denna beskrivning stämmer väl överens med hur texttolkning förklaras i tidigare forskning men inte med den beskrivning som framkommer i läroplanen. Detta är en brist då lärare bör veta vad de ska bedöma, utifrån styrdokument de ska utgå från i sin yrkesutövning. Här framstår dock lärares bedömningsfärdighet som en tillgång. Vid litteraturundervisning säger lärarna att de vanligen tillämpar dialog och skriftliga inlämningsuppgifter, med resonemang utifrån både textens innehåll och personliga erfarenheter. Bedömningsformerna är summativa och formella, även om fasta svarsmallar ter sig svåra att använda vid resonemang, då det i dessa sammanhang inte tydligt framgår något som med säkerhet kan sägas vara rätt eller fel. Summativ bedömning ter sig dock mer tillförlitlig och trovärdig vid en bedömningssituation, jämfört med formativ. Här framkommer således en bild av att det är svårt att bedöma texttolkning som på samma gång är flertydig och tillförlitlig.

This study, based on interviews with seven teachers of Swedish, investigates how they define the concept of text interpretation and how they assess pupils’ ability to interpret text. The results show that the teachers define text interpretation as an ability to perceive hidden messages in text and an ability that is closely connected to reading comprehension. This description agrees with the way text interpretation is explained in previous research but not with the description in the curriculum. This is a defect, since teachers ought to know what they are supposed to assess, based on the steering documents they are expected to follow in their professional practice. Here, however, the teachers’ assessment skills are shown to be an asset. When teaching literature the teachers say that they normally use dialogue and written assignments in which pupils reason on the basis of the content of the text and their personal experience. The forms of assessment are summative and formal, although it seems difficult to use fixed answer templates for reasoning in contexts like this where it is not clear what can be said to be right or wrong. Summative assessment, however, seems more reliable and credible than formative assessment. A picture thus emerges of the difficulty of assessing text interpretation which is simultaneously multivalent and reliable. / Denna studie är grundad på intervjuer av 7 svensklärare i syfte att undersöka hur de definierar begreppet texttolkning och hur de bedömer elevers förmåga att tolka text. I resultatet framgår att lärarna definierar texttolkning som en förmåga att uppfatta dolda budskap i text och en förmåga som är nära sammankopplad med läsförståelse. Denna beskrivning stämmer väl överens med hur texttolkning förklaras i tidigare forskning men inte med den beskrivning som framkommer i läroplanen. Detta är en brist då lärare bör veta vad de ska bedöma, utifrån styrdokument de ska utgå från i sin yrkesutövning. Här framstår dock lärares bedömningsfärdighet som en tillgång. Vid litteraturundervisning säger lärarna att de vanligen tillämpar dialog och skriftliga inlämningsuppgifter, med resonemang utifrån både textens innehåll och personliga erfarenheter. Bedömningsformerna är summativa och formella, även om fasta svarsmallar ter sig svåra att använda vid resonemang, då det i dessa sammanhang inte tydligt framgår något som med säkerhet kan sägas vara rätt eller fel. Summativ bedömning ter sig dock mer tillförlitlig och trovärdig vid en bedömningssituation, jämfört med formativ. Här framkommer således en bild av att det är svårt att bedöma texttolkning som på samma gång är flertydig och tillförlitlig.