När en bebyggelse etablerades i ett område är svårt att läsa av de människoskapade landskapselementen. Dock kan ortnamnet ge en indikation om under vilken tidsperiod det kan ha uppstått bebyggelse. Perioden då ortnamn med efterledet -torp blir vanligt är också en tid av omfattande samhällsförändringar. Syftet med denna studie var att med paleoekologisk metodik datera när ett bebyggelsenamn med suffixet -torp etablerades vid en specifik lokal på Linderöds, Nävlinge- eller Göingeåsen. Med GIS-analys och fältarbete kunde en lämplig undersökningslokal hittas och två torvkärnor borras upp för vidare pollenanalys. Lagerföljden kunde genom 14C-metoden dateras till 727 e.Kr. ± 50 år på 96,5 centimeters djup. Med pollendiagrammet gjordes tolkningen att Ebbjörnarp etablerades under andra hälften av 1100-talet. Detta grundar sig på en uppgång av kolfragment som föregicks av en lång period med låg och jämn nivå. Etableringen skedde då fler trälar kom att friges. Om det rörde sig om en träl för Ebbjörnarps del låter vi vara osagt då det även kunde vara en vanlig bonde som tog chansen till ett arrende. Landskapet tiden före Ebbjörnarp var dels ett öppnare kulturlandskap med tydlig mänsklig närvaro, och dels senare ett mer beskogat landskap med lägre aktivitet.

Västergarn is a medieval settlement situated on the west coast of the island of Gotland in the Baltic Sea. It has for a long time been the focus of study for researchers due to its cultural heritage in regards of its church, rampart and archaeological remains of a settlement dating to the Early Middle Ages. The University of Uppsala conducted excavations at the site during 2005–2013 which have led to large amounts of archaeological material which enabled several theses being written about the place. This thesis aims to study metal dress accessories from Västergarn and the people behind these artifacts who lived there during the early medieval period. Gender identity, ethnicity and cultural belonging will be addressed. The main part of the thesis focuses on typology and chronology. This will be achieved by a morphological study of the material. In addition to this, an ArcGis study is conducted to study distribution patterns in the settlement. The conclusion is that dress accessories allow different conclusions on the population of Västergarn. In terms of gender, it is argued that both men and women were present, albeit artefacts of male gender dominate the assemblages. The majority of the material in terms of ethnicity and cultural identity can be attributed to a Gotlandic tradition, while some dress accessories seem to come from abroad, to the Slavonic areas and other regions in the Baltic Sea. Also, oriental influences can be seen, mainly in regard to the decorated belt mounts. in conclusion, the result of this thesis indicates that two separate groups, both Gotlanders and non-Gotlanders were active in Västergarn during the early Middle Ages which is visible in the two churches, the Baltic ware pottery and the form of dress accessories people wore at the time.

The oldest profane log timber houses in Sweden dates back to the 13th century. This study investigates 9 of them. All of the houses are built with interlocking joints and the chosen timber are pine or fir. They are rather modest in size. Two are storage houses on church grounds, the others have had different functions on rural farms. Several of them are still in use as none heated storage space. Originally, they often had the important function of storing the next year’s seed. They were well built with great craftmanship and was meant to be used over several generations. Additional features on the houses that have been beneficial for their longevity are their detachability. They can be moved to find new use, and also being sold away to new owners. Furthermore, they were one of the first generations of houses with a stone foundation. A local adaption in the Middle Sweden were foundation on stilts, another way to avoid contact with the humidity of the soil. Six of the houses are situated in the County of Dalarna and are an important part of the County heritage. With help of the archaeological record, it is possible to follow the development of the house building technology from the traditional Viking age long houses, to the emergence of the first surviving timber houses. This study investigates nine of the houses with the different factors that have contributed to their longevity. Important features have been the solid log timber construction with interlocking joints, together with the foundations which protected the timber from the humidity of the soil. The outer roof lining has been wood shavings or a layer of birch bark together with timber. These building components had developed to maturity in the early 13th century and combined they formed a sustainable house format. The houses have been useful for their owners over the centuries, hence been well maintained. The study also discusses the authenticity of the houses. / De äldsta bevarade profana trähusen i Sverige härrör ifrån 1200-talet och de är samtliga förhållandevis små förrådsbodar eller hus. Studien undersöker nio av dem. Åtta av dem finns i de tre mellansvenska landskapen; Dalarna, Hälsingland och Jämtland. Där kallas de ofta för härbren. En kyrkbod finns i Småland. De är alla knuttimrade hus byggda av virke ifrån furu eller gran. Fem står på en hel stengrund, medan tre står på stolpunderreden, som är en mellansvensk variant av husunderrede för bodar. Ytterligare ett står på stenplintar. Alla dessa typer av grunder har skyddat husen ifrån markfukt. Två är kyrkbodar och har inledningsvis fungerat som så kallade tiondebodar, de andra har haft olika uppgifter på allmogens gårdar som ouppvärmda förrådshus. En viktig uppgift var ofta att lagra nästa års utsäde. De är byggda med stor hantverksskicklighet och omsorg, då de var menade att stå i flera släktled. Som knuttimrade hus har de kunnat monteras ned för underhåll, eller flytt till en annan plats där de behövts bättre. De har också kunnat säljas. I Mellansverige ses de många medeltida bodarna som en viktig del av landskapens kulturarv. Den småländska kyrkboden i Ingatorp anses vara speciellt väl bevarad ifrån medeltiden och har nyligen genomgått en varsam restaurering. Dessa trähus ifrån 1200-talet lyfter frågan om hur husbyggnadstraditionen utvecklades ifrån de tidigare långhusen, som inte blivit bevarade, fram till dessa våra äldsta bevarade trähus. Man kan följa utvecklingen i det arkeologiska fyndmaterialet. Uppsatsen undersöker husen med frågeställningen om vad som bidragit till husens långa levnadstid, samt hur deras autenticitet påverkats genom åren. Bland flera närvarande förhållanden finns den stabila takbärande konstruktionen med knuttimrade timmerväggar, samt att husen har varit skyddade emot markfukt genom de isolerande grunder som valts. De två typerna av takytterskikt som använts är träspån samt näver/takved. Dessa byggnadskomponenter för väggar, grund och tak var vid tiden förhållandevis nya. I början av 1200-talet hade de på var sitt håll mognat teknisk. När de kombinerades bildade de ett hållbart husformat. Vidare har husen fyllt en funktion för ägarna genom århundradena och därför fått underhåll. Studien har gjorts genom litteratur- och fältstudier samt personlig kommunikation.