The Russian operation on the Crimean peninsula has been referred to as a victory enabled by the operationalization of the concept of New Generation Warfare. According to some military theorists, this concept and its operationalization cannot be characterized in terms of the traditional wars waged up to this point. It is, however, also argued that this new generation of warfare is primarily a new approach to strategy, a new way of applying traditional methods to achieve political goals. The purpose of this study is to discern whether Russia employed strategic deception in its operation in Crimea and if this is the case; what methods and principles were used and if these can be explained using a traditional view of deception. The application of theories on deception by Michael Dewar and Barton S. Whaley respectively on the Russian operation in Crimea finds that the foundation for conducting deception operations has not changed fundamentally and that the methods and principles originally formulated within the concept of ‘maskirovka’ in the Soviet Union still applies to this day, even within the context of New Generation Warfare.

Tidigare forskning om tillämpning av flexibilitet vid krigföring beskriver adaptivitet till motståndaren och operationsmiljön som en framgångsfaktor. Genom flexibel anpassning till aktuell kontext kan motståndaren vilseledas och exploateras för att uppnå synergieffekter. I relation till specialförband och specialoperationer tillskrivs flexibilitet avgörande betydelse för att hantera strategiska beroendeförhållanden och krav på dold rörelse i högriskmiljöer. Likafullt är tidigare forskning i huvudsak beskrivande snarare än förklarande avseende betydelsen av specialförbandens förmågor som framgångsfaktorer för tillämpning av flexibilitet. Studien bidrar till ökad förståelse genom att skapa och pröva ett teoretiskt ramverk över förekomsten av framgångsfaktorer för specialförbandens tillämpning av flexibilitet samt dess påverkan på framgång vid fysisk access. Ökad förståelse kompletterar befintlig teori om specialförband och specialoperationer med kunskap om två centrala teman, tillämpning av flexibilitet samt fysisk access. Genom deduktiv-hypotetiskmetod skapas ett analysverktyg som appliceras på fyra fall av specialoperationer. Studien bidrar till teori om flexibilitet, fysisk access och specialoperationer genom att identifiera och förklara framgångsfaktorerna adaptivitet, innovation, underrättelser och vilselednings betydelse för specialförbandens tillämpning av flexibilitet för framgångsrik fysisk access. Resultatet av studien förklarar hur underrättelser kan förstås som dimensionerande för specialförbandens förmåga att proaktivt tillämpa flexibilitet.

Den urgamla krigskonsten att vilseleda ska enligt Försvarsmaktens Doktrin för gemensamma operationer 2020 användas aktivt. Samtidigt visar forskning att vilseledning internationellt varit illa teoretiskt underbyggt och begränsat omhändertaget i doktrin vilket även varit fallet i Sverige som saknar ett relevant vilseledningskoncept på operativ nivå. Svenska armén saknar således doktrinär och konceptuell vägledning och för att förståelsen kring vilseledning ska vara trovärdig och användbar för professionen behöver den vara både teoretiskt förankrad och praktiknära formulerad. Svenska arméns förståelse för vilseledning och hur den kan planeras och genomföras yttrar sig i dess doktrinträd.  Uppsatsens syfte är att med modern vilseledningsteori som utgångspunkt, och genom kvalitativ textanalys samt intervjuer, vetenskapligt undersöka hur svenska arméns centralt inriktande publikationer är förankrade i vilseledningsteori samt hur de kan utvecklas för att förbättra förutsättningarna för vilseledning.  Resultatet visar att publikationerna i begränsad utsträckning är förankrade i vilseledningsteori och att bristerna kan härledas till teoribildningens centrala element. Dessa omfattar planering och genomförande av vilseledning samt en abstrakt förståelse för vilseledningsmetoder. Publikationerna är tydligt praktiknära och normativt formulerade vilket tillsammans med att vilseledning ges ett begränsat utrymme gör bryggan mellan teori och praktik bristfällig och otillgänglig.  Publikationerna kan utvecklas genom att sammanföra de normativa praktiknära beskrivningarna med teoribildningens abstraktare delar och tydliga beskrivningar för hur vilseledning kan förstås, planeras och genomföras. För detta kan befintlig teoribildning samt professionsnära utländska doktriner fungera som förebild.

Vilken plats har vilseledning inom svensk krigföring eller svensk militär kultur och hur påverkar demokratiska normer förståelsen av vilseledning?  Genom en kvalitativ undersökning, byggd på intervjuer och analys av myndighetsdokument, undersöks förutsättningarna för strategisk militär vilseledning i den demokratiska institutionen Försvarsmakten. Befintlig vilseledningsteori kompletteras med teori från andra samhällsvetenskapliga fält, varpå uppsatsen tar en teoriutvecklande ansats. Med ett teoretiskt ramverk byggt på institutionalism och militär kultur analyseras empirin genom template analysis, en form av tematisk analys. Syftet är att utforska en potentiell utförare av vilseledning och därmed komplettera vilseledningsforskningen, och samtidigt påvisa handlingsförslag till Försvarsmakten på hur strategisk militär vilseledning ytterligare kan integreras i svensk krigföring.

Genom mänsklighetens historia har krigsvetenskapliga teorier funnits för att förklara framgångarna med krig och krigföring. För att anpassas till de tekniska och taktiska framstegen som t.ex. skjutvapen, flygplan och kärnvapen har inneburit har dessa teorier löpande uppdaterats. En teori som funnits under lång tid är teorin om vilseledning. Denna studie gör en fallstudie på den strategiska operationen med trojanen Stuxnet som användes för att angripa Irans kärnanrikningsprogram 2007–2010. Då den tekniska utvecklingen, där mer och mer blivit digitalt och där kriget nu även inbegriper cyber, har teoriernas applicerbarhet återigen möjligen påverkats. Studien undersöker om teorier om vilseledning kan förklara framgången med operationen. Studien använder fyra författare i tre konstellationer som beskrivit vilseledning ur perspektiven (1) vilseledningens delar och (2) vilseledningens krav. Dessa teorier har jämkats till en teori och har sedan använts som utgångspunkt i en teoriprövande fallstudie varvid dessa prövats på fallet Stuxnet. Eftersom vilseledningsteorierna ursprungligen anpassats för en tid innan kriget blivit digitalt är studiens fall ett s.k. least likely case och kan, om teorin kan förklara framgången med Stuxnet, styrka teorins applicerbarhet i den nya kontexten som cyberkrigföringen innebär. Sammantaget visar studiens resultat att framgången med Stuxnet kan förklaras med såväl vilseledningens delar som dess krav. Därtill kan de identifierade misstagen med Stuxnet, både på operativ och teknisk nivå, förklaras med brister i vilseledningens krav. Detta gör att studiens teori kan förklara framgången i en militär operation i cyberdomänen. Därmed konstaterar studien att prövade teorier om vilseledning fortsatt är giltiga. Studien föreslår även hur studiens slutsats kan användas i ett defensivt syfte.

The Russian concept of maskirovka has been misunderstood by western military scientists since the soviets coined it before the second World War. It is usually translated into deception or camouflage, terms that are unable to explain the entirety of the concept. Throughout the 20th century maskirovka has shifted in terms of focus and practitioners from the battlefields of Europe to nuclear deterrence, politics and diplomacy. The purpose of this study is to analyze the ideas expressed in recognized western depictions of maskirovka in order to initiate a higher understanding of the concept and reduce the confusion surrounding it. Two texts, Den stora maskeraden by Lars Ulfving and Soviet Maskirovka by Charles Smith, analyzed with Mats Lindberg’s model for idea analysis show indications of both different and similar ideas. Both texts stress the importance of a centralized leadership, plausible feints, deception, dividing the opponents forces and disrupting the opponents intelligence service. Among the differing ideas are the argued main purposes for maskirovka. Ulfving claim surprise to be the main purpose whilst Smith states maskirovka is a concept used to affect the opponents intelligence. It is possible, this study finds, to argue that the two purposes are similar.

No description available.

The Russian term maskirovka can be translated as deception. Maskirovka has been part of Russian military doctrine since at least WWII and is considered to be a central part of their warfare. Maskirovka has been broadly researched since WWII, although not specifically in two of Russia’s most recent wars in Georgia and Ukraine from 2022. The Russo-Georgian war and the Russo-Ukrainian war share common ground considering the conventional sphere; the use of regular units and the methods used. This study has aimed to research how Russia applied deception in these wars, and finally compared its application between 2008 and 2022, all through the theoretical framework for this study that was drawn from Barton Whaley’s theory of deception. The study identified many similarities in utilization of strategic maskirovka; the most vital one perhaps a military exercise north of the border to both Georgia and Ukraine, disguised as an exercise but functioning to mobilize troops. The study also showed similarities in Russian attempts to control the narrative and portray the enemy as bandits, both leading up to the invasion and ongoing throughout the war. Notable is that the attempts in Georgia had effects that caused confusion and made important factors of their success. In Ukraine and the attack against Kiev, the attempts of strategic maskirovka were predicted and seen through by both west and Ukraine. Russia used maskirovka on a tactical level in Georgia and Ukraine as well, which may had effect on individual battles rather than the warfare in general.

<p>Syftet med uppsatsen är att analysera luftvärnsbataljonen och undersöka om de tillämpar manövertänkande, dels i teorin men även i praktiken.</p><p>Kärnfrågan i uppsatsen blir således:</p><p> Tillämpas manövertänkande i teorin och praktiken inom luftvärnsbataljonen?</p><p> Uppsatsen utgår från en definition av manövertänkande enligt den svenska Försvarsmakten där fyra indikatorer togs fram i syfte att kunna analysera och spåra om manövertänkande tillämpas inom luftvärnsbataljonen.</p><p> Resultatet visar att det är ett tudelat svar, å ena sidan är luftvärnsbataljonen långt framme i de teoretiska delarna. I styrdokumenten och i ett utgrupperingsskede finns det tydliga spår av hur manövertänkande skall nyttjas. Å andra sidan kan det påstås att indikatorerna överraskning, vilseledning och kraftsamling ofta används som uttryck istället för att dra dem riktigt i botten. Med det menas att indikatorerna inte alltid används för att utnyttja motståndarens svagheter utan används snarare för att parera dennes troliga attack.</p><p> Slutsatserna som dragits är att luftvärnsbataljonen har kommit en bit på vägen för att kunna tillämpa manövertänkande. En viktig punkt är att få med all personal inom bataljonen till att arbeta utifrån ett manövertänkande sätt. För att manövertänkande skall utvecklas och bli tillämpbart inom bataljonen måste praktisk övning ske. Övning ger färdighet.</p>

Syftet med uppsatsen är att analysera luftvärnsbataljonen och undersöka om de tillämpar manövertänkande, dels i teorin men även i praktiken. Kärnfrågan i uppsatsen blir således:  Tillämpas manövertänkande i teorin och praktiken inom luftvärnsbataljonen?  Uppsatsen utgår från en definition av manövertänkande enligt den svenska Försvarsmakten där fyra indikatorer togs fram i syfte att kunna analysera och spåra om manövertänkande tillämpas inom luftvärnsbataljonen.  Resultatet visar att det är ett tudelat svar, å ena sidan är luftvärnsbataljonen långt framme i de teoretiska delarna. I styrdokumenten och i ett utgrupperingsskede finns det tydliga spår av hur manövertänkande skall nyttjas. Å andra sidan kan det påstås att indikatorerna överraskning, vilseledning och kraftsamling ofta används som uttryck istället för att dra dem riktigt i botten. Med det menas att indikatorerna inte alltid används för att utnyttja motståndarens svagheter utan används snarare för att parera dennes troliga attack.  Slutsatserna som dragits är att luftvärnsbataljonen har kommit en bit på vägen för att kunna tillämpa manövertänkande. En viktig punkt är att få med all personal inom bataljonen till att arbeta utifrån ett manövertänkande sätt. För att manövertänkande skall utvecklas och bli tillämpbart inom bataljonen måste praktisk övning ske. Övning ger färdighet.