Syftet med studien var att undersöka hur förskollärare beskriver de yngsta barnens olika sätt att kommunicera i leken samt på vilket sätt de kan stötta barns kommunikativa kompetens. Studien utgår från en kvalitativ ansats där nio förskollärare från fem olika kommunala förskolor intervjuades. I undersökningen har använts semistrukturerade intervjuer. Det insamlade datamaterialet har bearbetats utifrån en tematisk analys. Studien har teoretiskt tagit avstamp i det sociokulturella perspektivet. Resultatet visar att de yngsta barnen i förskolan använder sig av olika kommunikativa strategier som verbal och icke-verbal kommunikation samt alternativt och kompletterande språk. Även tystnad och konflikter används som kommunikation i leken. Leken benämns som en process där barnen genom sitt deltagande i sociala aktiviteter kan utveckla sina kommunikativa kompetenser. Studiens slutsats är att de yngre barnen inte begränsas i sin kommunikation om det verbala språket inte är utvecklat, de använder sig av andra kommunikativa strategier för att göra sig förstådda.

Syftet med denna studie är att studera hur förskollärare resonerar kring de yngsta barnens delaktighet på förskolan. Studiens frågeställningar behandlar följande: Hur resonerar förskollärare kring de yngsta barnens delaktighet på förskolan? Hur och när beskriver förskollärare att de yngsta barnen ges möjlighet till delaktighet på förskolan? Med de yngsta barnen avses barn mellan ett och tre år i studien. Studien har genomförts genom fokusgruppsdiskussioner och bygger på en kvalitativ metod. Fokusgruppernas deltagare bestod av fyra förskollärare med olika lång erfarenhet av arbetet med de yngsta barnen och två olika fokusgruppsdiskussioner har genomförts. Empirin har sedan behandlats genom tematisk analys. Denna studie tar stöd i pragmatismens perspektiv och Deweys teori kring medborgarskap och demokrati. Resultatet visar på att barnens möjligheter till delaktighet i förskolan bygger på förskollärarens förhållningsätt och barnsyn. Denna barnsyn bygger på att barnen ses som kompetenta att vara delaktiga, men att förskollärarens makt både kan begränsa och skapa möjligheter. Resultatet belyser även att repetition är ett tillvägagångssätt där de yngsta barnen ges möjlighet till delaktighet genom att de får tid att delta på sina villkor.

I de nordiska länderna talas det varmt om utevistelse, friluftsliv och naturmiljöer. Detta är ett kulturarv som även speglas i förskolans dagliga verksamhet. Utevistelse sker en till två gånger om dagen och prioriteras året runt. Men vad gör egentligen barnen ute? Finns det bara fri lek ute eller tas även de didaktiska tillfällena tillvara på vid utevistelsen? Vi vill med vår undersökning öka kunskapen om de yngsta barnens utevistelse och hur pedagogens inställning till utevistelse påverkar innehållet av vad som sker när barngruppen vistas ute tillsammans med pedagogerna. Syftet med vår undersökning är således att skapa större kunskap om utevistelsen med förskolans yngsta barn utifrån ett didaktiskt perspektiv.   Vi har använt oss av en kvalitativ undersökningsmetod i form av skriftliga intervjuer via Sunet Survey. Detta har gjort det möjligt för oss att snabbt nå ut till många förskolor över ett stort geografiskt område. Vårt urval består av förskolor som dels är lantligt belägna, dels är belägna i stadsmiljö. Informanterna vi valt för deltagande i vår studie består av förskollärare samt barnskötare. Kravet är att de ska vara verksamma i barngrupper med barn i åldrarna ett till två år. I vår undersökning deltog åtta verksamma pedagoger. Resultatet pekar på att pedagogerna anser att deras egen inställning påverkar barnen. Det framkommer att utevistelsen till stor del genomsyras av didaktikens frågor, ett relationellt förhållningssätt och en eftertanke där barnens intresse står i fokus.

Genom den här intervjustudien vill vi belysa förskollärares erfarenheter av att arbeta med den estetiska upplevelsen som en del av omsorgsarbetet med förskolans yngsta barn. Genom den fenomenologiska teorin ges vi möjligheten till fördjupade kunskaper om denna upplevelse vilken visar sig för oss som olika essenser av ett generellt fenomen. Resultatet visar att den estetiska upplevelsen är av stor betydelse under hela förskolans vardag och inte enbart under en särskild aktivitet och sträcker sig ända in i barnens hemmiljöer. Intervjuerna och teorin hjälper oss att förstå denna upplevelse som verksamt i ett mellanrum där det verbala språket kan ses som bristfälligt vilket gör den till en särskilt viktig del av omsorgen för de yngsta barnen på förskolan. Slutsatsen som vi får av denna studie är att förskollärare som arbetar med det estetiska som en del i omsorgsarbetet anser att det arbetssättet gynnar såväl barnet som individ samt gruppen som helhet där både barn och pedagoger ingår.

Studien vill belysa förskollärares syn på språklig undervisning i arbetet med de yngsta barnen på förskolan. Undervisningsbegreppet är ett relativt nytt och svårdefinierat begrepp som tillkommit förskolans läroplan och är därför i behov av mer forskning. Studien har genomförts med en kvalitativ ansats där fem förskollärare har intervjuats och där resultatet utgjorts med hjälp av en systematisk innehållsanalys av informanternas svar. I analysen har det sociokulturella perspektivet legat till grund samt tidigare forskning på ämnet. Resultatet visade på att undervisning i förskolan är beroende av förskollärares förhållningssätt och deras närvarande gentemot barnen för att upptäcka barns intressen och på så sätt kunna planera en undervisningssituation som främjar barns lärande. Detta visade sig även vara en utmaning i arbetet med de yngsta barnen då förskollärarna uttryckte det utmanande att skapa undervisning utifrån barnens intresse och samtidigt utgå från ett förutbestämt syfte för undervisningen. Ytterligare en utmaning med ett bedriva undervisning med de yngsta barnen har visat sig handla om hur rutiner såsom matsituationer, vila och personalens schema tenderar att komma i vägen för undervisningen.

This study is about 1-3-year-old children and their meeting with the documentation made available to them by preschool teachers. Eight preschool teachers in seven different preschools were interviewed. These interviews were combined with observations of the preschool environments to be able to view the documentation that was made available to the children. In this study we examine what happens in the meeting between children and material objects in documentation practises. We also sought to understand how material objects play a role in children’s participation in documentation practises. In this study we therefore use Karen Barads (2007) theory of agential realism to analyse the relationship between humans and the material environment. Basing the analysis on agential realism by viewing material objects as active agents instead of passive, we were able to gain insight into how photographs of children taking part in earlier activities or pictures of insects played a part in the activities and negotiations around the documentation. The youngest children’s handling of the documentation made available to them did not always coincide with the expectations of the preschool teachers. The documentations hanging on the wall would be worn out or taken down by the youngest children. Understanding the potential meaning behind the worn-out corners was made possible by using an agential realist approach where the child is seen as entangled in a constant intra-action with the human and non-human environment. We found that an agential realist approach has the potential to contribute to a versatile understanding of documentation practices with preschools youngest children.