Ofrivillig ensamhet bland äldre är ett ökande problem i dagens samhälle. Allt fler äldre lever längre och många lever själva i sina egna hem. Många äldre upplever sig isolerade och fångna i sina hem och distriktssköterskor inom hemsjukvården kan uppleva det problematiskt att bemöta dessa patienter i deras ensamhet. Ofrivillig ensamhet kan leda till bland annat depression, nedsatt hälsa, beroendeproblematik och suicidtankar. Syftet med denna studie var att beskriva distriktssköterskans upplevelse av den äldres ofrivilliga ensamhet i hemmet med fokus på det hälsofrämjande arbetet. Studien genomfördes med en kvalitativ intervjustudie med 4 sjuksköterskor och 4 distriktsköterskor. Intervjuerna tolkades genom kvalitativ innehållsanalys som genererade 3 generiska kategorier; Instängd, övergiven och följsam, Möjligheter och hinder samt Närhet och distans. Distriktssköterskors upplevelser av ofrivillig ensamhet hos den äldre i det hälsofrämjande arbetet inkluderar även den äldres hälsa ur ett helhetsperspektiv i relation till ensamhet. Relationen mellan distriktssköterska och den äldre människan har en betydande roll i vårdandet. Ensamhet är ett mångfacetterat begrepp och individuellt för varje människa. Det hälsofrämjande arbetet med den äldres ofrivilliga ensamhet kännetecknas som en vårdrelation med motsägelsefulla nyanser. Vårdandet innebär omfattande svårigheter som inte kan lösas enbart av distriktssköterskan. Författaren föreslår ytterligare forskning inom området.

Introduktion: Drygt fyra procent av personer i åldrarna 16–84 år har någon form avspelproblem. Personer med spelberoende känner ofta skuld och skam över sitt beroende. Från ochmed 1 januari 2018 ingår spel om pengar i både socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen,vilket innebär att kommuner och regioner är ålagda att förebygga spelproblem. Spelberoendeleder till hälsoproblem som troligtvis kommer att öka i framtiden. Det påverkar personer negativtpå flera områden, såsom relationer, ekonomi, arbete och psykisk hälsa. Det finnsbehandlingsalternativ som är baserade på motiverande samtal. Syfte: Syftet med litteraturstudienvar att kartlägga distriktssköterskans omvårdnadsåtgärder vid spelberoende. Metod: Ensystematisk litteraturstudie med innehållsanalys enligt Lundman och Graneheim genomfördes.Resultat: Resultatet visade tre kategorier. Lättillgängligt stöd med underkategorierna Arbetsbokoch Telefonrådgivning. Motivationshöjande åtgärder med underkategorierna Motiverande samtaloch Involvera stöd från närstående. Verktyg för att motstå spelande med underkategoriernaMobilapplikationer och Webbaserad rådgivning. Konklusion: Spelberoende åsamkar bådeindividen och samhället skada inom flera olika områden. Detta relativt outredda ämne bör detforskas mer på, då spelberoende troligtvis kommer öka i framtiden. Denna litteraturstudie visadepå vilket sätt distriktssköterskan kan stödja patienter med spelberoende.

Sveriges befolkning blir allt äldre och de äldre bor kvar i hemmet i större utsträckning. Fysisk sjukdom och isolering kan öka risken för psykisk ohälsa. Forskning tyder på att det blir allt vanligare bland äldre vilket därmed ökar belastningen i hemsjukvården och även kraven på distriktssköterskan. Denne har en central roll i vården av patienten i hemmet och förväntas ha kännedom om det normala åldrandet samt sjukdomar som inkluderar såväl somatiska som psykosomatiska tillstånd. Syftet med studien var att belysa vilka faktorer som påverkar distriktssköterskans upplevelse av möten med äldre patienten med psykisk ohälsa i hemsjukvården. Metoden som användes var kvalitativ intervjustudie utifrån ett livsvärldsperspektiv. Nio intervjuer genomfördes med åtta distriktssköterskor och en grundutbildad sjuksköterska inom hemsjukvården i olika kommuner. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och mynnade ut i tre kategorier: trygghet, maktlöshet och att se patienten. Resultatet visade att upplevelsen av mötet mellan distriktssköterskan och äldre patienter med psykisk ohälsa, påverkades av olika faktorer såsom livs- och yrkeserfarenhet, kompetens, brist på struktur samt betydelsen av att ta sig tid för att se patienten. Författarnas förhoppningar med denna studie är att distriktssköterskan i framtiden ska gå in i mötet med den äldre med psykisk ohälsa med en ökad säkerhet och en tillfredsställande känsla av att hantera situationen.

Att leva med ett sår innebär lidande för patienten och är kostnadskrävande för samhället. Sårvård är en av distriktssköterskans vanligaste arbetsuppgifter och kräver omfattande kunskaper för att uppnå goda behandlingsresultat. Det har framkommit att det råder kunskapsbrister inom ämnet, vilka medför slöseri med resurser samt onödigt patientlidande. Syftet med studien är att beskriva hur distriktssköterskans kunskap om sårvård inhämtas, upprätthålls och utvecklas. Metoden är en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Sex distriktssköterskor som arbetar inom hemsjukvård eller primärvård har intervjuats. Resultatet presenteras under huvudkategorierna; Tillägnande av kunskap och Strategier för kunskapsinhämtning. I den första kategorin framgår det att distriktssköterskans kunskap grundar sig i formell utbildning samt praktisk erfarenhet av att ha utfört många såromläggningar. Här belyses även hur distriktssköterskan tillgodogör sig ny kunskap på arbetsplatsen. Tidsbrist uppges vara en betydande faktor till varför bristfällig kunskapsuppdatering förekommer. Under den andra kategorin framgår det att den främsta strategin för ny kunskapsinhämtning är att konsultera kollegor. Här beskrivs också det egna intresset som en viktig faktor för hur aktivt uppdatering sker. Distriktssköterskan identifierar risker med att konsultera kollegor och menar att kunskap som inte grundar sig i evidens riskerar att föras vidare. Att reflektera och kritiskt granska sina kunskapskällor är något distriktssköterskan anser vara av stor vikt för att kunna upprätthålla god kvalitet på sårvården. Slutligen konstateras att det krävs mer fortbildning och fler möjligheter till kunskapsuppdatering på arbetstid för att höja kompetensen hos distriktssköterskor och således kvaliteten på sårvården.

Bakgrund Telefonrådgivning innebär hälsorådgivning via telefon och är ett komplext arbete med stort ansvar. Enligt lag ska anställda kunna påverka sin egen arbetssituation och därav arbetsmiljön, till exempel vid telefonrådgivning. Samtidigt ska hälso- och sjukvården vara lättillgänglig. Patienterna har rätt till att få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd och inte behöva vänta om det inte är uppenbart obehövligt. Syfte med denna studie var att beskriva distriktssköterskors upplevelser av arbetsmiljön vid telefonrådgivning. Metod Semistrukturerade intervjuer genomfördes med nio distriktssköterskor från två hälsocentraler i norra Sverige. Intervjuerna analyseras genom kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat Distriktssköterskors upplevelser av sin arbetsmiljö påverkades av flera faktorer. Arbetsuppgiften krävde rätt arbetsutrustning, arbetsro, kollegialt samarbete och bra planering. Distriktssköterskor upplevde att det ställdes orimliga krav på dem och att det fanns en bristande förståelse för arbetsuppgiften. De upplevde att det var viktigt att kunna hjälpa patienten men också att deras arbetsmiljö påverkade patienten. Stress på grund av personalbrist påverkade deras arbetsmiljö negativt. Slutsats Resultatet visar att det inte bara var distriktssköterskor som påverkades av arbetsmiljön utan även patienten. Brister i patientsäkerheten visade sig ha ett samband med brister i arbetsmiljön. Telefonrådgivning skapar stress och för en god arbetsmiljö är det gynnsamt med en god planering.

Introduktion: Sedan förskrivningsrättens införande år 1994 har svenska sjuksköterskor kunnat förskriva vissa läkemedel, i syfte att förbättra vårdtillgången i glesbygd, effektivisera vården och avlasta läkarna. Trots sin breda kompetens förskriver inte svenska sjuksköterskor i den omfattning de kan. Idag har minst 16 länder implementerat förskrivningsrätt för sjuksköterskor. Forskning pekar på att omgivningens stöd och förståelse för förskrivarrollen främjar användandet av förskrivningsrätten. Syfte: Att undersöka vilka faktorer som påverkar sjuksköterskor att använda sig av sin förskrivningsrätt. Metod: Studien genomfördes som en systematisk litteraturöversikt. Både kvantitativa och kvalitativa studier integrerades i analysen. En konventionell innehållsanalys gjordes av insamlad data.Resultat: Datainsamlingen resulterade i 15 vetenskapliga artiklar från olika länder publicerade år 2017–2021. De kategorier som framkom i dataanalysen var, 1) Kompetens, 2) Förutsättningar, 3) Omgivningens hållning, och 4) Motivation. Konklusion: Resultatet visar att förskrivningsrätten ger den enskilda sjuksköterskan en mer autonom roll. Förskrivningsutbildningen har avgörande betydelse och klinisk praktik i utbildningen främjar förskrivning. Samarbete med läkare är central för säker förskrivning och läkarprofessionens stöd är en främjande faktor. Sjuksköterskors förskrivningsrätt ger flera fördelar för vården, sjuksköterskan och patienten.

Bakgrund: Att arbeta som sjuksköterska anses som ett riskabelt och stressfyllt yrke vilket kan påverka både den fysiska och den psykiska hälsan. Stress har sedan länge drabbat personer som arbetar inom hälso- och sjukvård. Covid-19 pandemin har medfört en arbetssituation för sjuksköterskor som kan vara ett hot mot deras hälsa. Syfte: Att beskriva upplevelsen av stress hos sjuksköterskor inom primärvård under Covid-19 pandemin. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats. Datainsamlingen genomfördes i form av individuella semistrukturerade intervjuer och dataanalysen utfördes med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studien resulterade i fem slutkategorier; Att möta patienters oro och tvingas prioritera; Oro över att smitta andra; Ovisshet om att bli omplacerad samt Psykosociala arbetsmiljöns betydelse för att hantera stress. Slutsats: Det är viktigt att det bedrivs en fungerande och patientsäker hälso- och sjukvård men den bör också bedrivas så att sjuksköterskorna får en god arbetsmiljö och kan bevara sin hälsa. Det behövs kraftansträngningar och insatser från arbetsgivaren för att bevara sjuksköterskors hälsa och att en säker vård kan bedrivas.

Bakgrund: Typ 2 diabetes ökar hos befolkningen globalt och även i Sverige. Den debuterar i allt yngre åldrar och det beror på mer ohälsosamma matvanor och minskad fysisk aktivitet. Typ 2 diabetes är en kronisk sjukdom som medför behandling livet ut med förändrade kostvanor och medicinering. Sjukdomen är allvarlig och förkortar livslängden. Syfte: Syftet är att beskriva och sammanställa vilka olika omvårdnadsåtgärder distriktssköterskan kan använda sig av för att motivera och hjälpa patienter att förebygga insjuknandet i typ 2 diabetes. Metod: Litteraturöversikt där 16 artiklar med kvalitativ ansats inkluderades och analyserades med manifest innehållsanalys. Resultat: Det framkom två kategorier i resultatet: Stödjande insatser för en hälsosam livsstil och Omständigheter som påverkar livsstilsförändringar. Resultatet visade olika omvårdnadsåtgärder som kan hjälpa patienten till livsstilsförändringar, som till exempel undervisning, motivation, familjestöd och teknologi. Det framkom också att kultur och ekonomisk situation har stor betydelse vid livsstilsförändringar. Slutsats: Distriktssköterskan bör involvera hela familjen, ge evidensbaserad undervisning gällande kost och motion samt stödja och följa den enskilde patienten vid livsstilsförändringar. Det möjliggör bibehållen hälsa och livskvalitet för patienten. Typ 2 diabetes är ett folkhälsoproblem, därför är det förebyggande arbetet viktigt både för patienten och samhället.

Bakgrund: Teamarbete vid akut omhändertagande mellan distriktssköterskan och ambulanssjuksköterskan inom primärvården avser en kort tid och snabba och korrekta beslut om vård och behandling är viktigt, för att inte mista värdefull tid eller information som kan spela roll för patientens vidare vård och hälsotillstånd. Brister i teamarbete kan leda till medicinska fel, skada kommunikationen och samarbetet mellan teammedlemmarna. Det kan leda till att patienten inte får den professionella vård patienten har rätt till. Syfte: Syftet med studien var att undersöka teamarbete mellan distriktssköterskan och ambulanssjuksköterskan vid akut omhändertagande inom primärvården. Metod: Webbaserad enkätstudie genomfördes i Södra Sverige med kvantitativ ansats där 168 distriktssköterskor och ambulanssjuksköterskor ingick. Resultat: Resultatet visade att det fanns signifikanta skillnader mellan professionerna avseende teamarbete. Distriktssköterskor var mer nöjda med kommunikationen och överrapporteringen jämfört med ambulanssjuksköterskor. Ambulanssjuksköterskor var mer nöjda med samarbetet i teamet jämfört med distriktssköterskor. Slutsats: För att kunna möta patientens omvårdnadsbehov, stärka patientsäkerheten och förbättra resultaten för patienten behöver samarbetet och kommunikationen mellan teammedlemmarna fungera. Ett bra teamarbete innebär att medlemmarna används mer effektivt för att skapa en helhetssyn kring patienten.

Distriktssköterskan ansvarar för att leda och organisera omvårdnaden på särskilt boende. Sköra, multisjuka äldre patienter med mer komplexa behov blir allt fler i Sverige. För att möta dessa patienters behov behöver omvårdnaden en personcentrerad inriktning. Syftet med denna studie är därför att beskriva distriktssköterskans upplevelse av att leda omsorgspersonal på särskilt boende för främjandet av en personcentrerad vård. Metoden som använts är kvalitativ metod med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer med fem olika distriktssköterskor har utförts. Resultatet har sedan analyserats med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framgår fyra kategorier som belyser distriktsköterskans upplevelse av att leda omsorgspersonal för främjandet av personcentrerad vård. Dessa är att få stöd, trygghetsskapande interaktioner, professionella egenskaper och organisatoriska förutsättningar. I diskussionen diskuteras hur stödet till distriktsköterskan kan se ut. Ett stöd kan vara att som distriktsköterska få undervisning i hälsofrämjande ledarskap ett annat är att få stöd i reflekterande team. Diskussionen belyser även att patienten i större utsträckning behöver göras delaktig för att skapa en personcentrerad vård.