Att ha drabbats av akut sjukdom eller skada kan leda till livsomställningar och förändrad kropp vilket kan påverka livskvaliteten. De drabbade återvänder inte alltid till tidigare hälsostatus och livskvalitet oavsett hur länge det gått sedan sjukdom eller skada inträffat. Syftet med studien var att beskriva faktorer som påverkar livskvaliteten efter akut sjukdom eller skada. Studien genomfördes som en systematisk integrerad litteraturöversikt där aktuell forskning söktes i tre databaser samt genom manuell sökning. Sjutton vetenskapliga artiklar med kvalitativ och kvantitativ ansats analyserades. Analysen resulterade i tre områden: Mentala faktorer; Fysiska faktorer och Sociala faktorer. Resultatet visade att depression, ångest, låg livslust och frustration var mentala faktorer som påverkade livskvaliteten efter akut sjukdom eller skada. Nedsatt fysisk förmåga, ålder, förändrad kropp samt kvarvarande komplikationer var fysiska faktorer som framkom att påverka livskvaliteten. Sociala faktorer som framkom var att det sociala livet förändrades, socialt stöd, isolering, rollförändringar, familjerelaterade problem samt begränsningar i vardagen, hobbys och nöjen. Slutsatsen var att sjuksköterskor i ett tidigt skede behöver fånga upp de personer som är i behov av stöd och hjälp för att förbättra personers livskvalitet på långsikt efter akut sjukdom eller skada.

This thesis discusses the development of the state’s liability for non-pecuniary damages caused by violations of the basic human rights protected by the European Convention on Human Rights (ECHR). The thesis identifies and critically discusses differences and similarities between the Supreme Court’s case law and the provision 3:4 in the Swedish Tort Law (skadeståndslagen 1972:207), which regulates the state’s liability for violations of the ECHR since the 1st of April 2018. Furthermore, the thesis discusses whether the Supreme Court’s active role in the expansion of the state’s liability raises any issues from a democracy perspective. In conclusion, the Supreme Court’s active role is deemed not entirely compatible with the principle of popular sovereignty. However, the thesis asserts that the influence of the European Union and the ECHR has changed the societal role of the courts. Finally, the thesis discusses how the continued development of the state’s liability for basic human rights might take form. Specifically, the thesis examines the implications of a liability for violations of the basic rights protected by the Swedish constitution (2 kap RF). In conclusion, the absence of guiding case law means that a number of questions would need to be examined, but it also means that the policy discussion can be held more freely. / Denna uppsats behandlar utvecklingen av det allmännas ansvar för ideella skador orsakade genom överträdelser av de grundläggande rättigheterna i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I uppsatsen förs en kritisk diskussion om likheter och skillnader mellan HD:s praxis och den bestämmelse om det allmännas ansvar för konventionsöverträdelser som gäller i 3:4 skadeståndslagen (1972:207) sedan den 1 april 2018. Vidare diskuteras huruvida HD:s aktiva roll i utvidgningen av det allmännas ansvar föranleder några betänkligheter ur demokratisynpunkt. Sammanfattningsvis konstateras att HD:s normgivning genom praxis inte är helt förenlig med folksuveränitetsprincipen. Samtidigt framhålls att inflytandet EU- och Europarätten har förändrat domstolens roll i samhället. Slutligen diskuteras hur den fortsatta utvecklingen av det allmännas ansvar för överträdelser av grundläggande rättigheter kan komma att se ut, specifikt vad ett ansvar för överträdelser av rättigheterna i 2 kap RF skulle innebära. Slutsatsen av diskussionen är att frånvaron av vägledande praxis från Europadomstolen innebär att en mängd frågor skulle behöva utredas, samtidigt som det ger utrymme till en friare rättspolitisk diskussion.

<p>År 2002 ägde ett reformarbete rum i Skadeståndslagen (SkL) som medgav en lagstadgad rätt till ersättning för en närstående som drabbats av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig tillfogats en allvarlig personskada. Bakgrunden till lagändringen var att det i praxis skett en gradvis utvidgning av rätten till skadestånd i de särskilda situationer som bedömts vara av så pass allvarlig art att skadegöraren inte kunnat undgå att utge ersättning till den närstående. Problematiken kring denna typ av skada skiljer sig en del åt sett till tiden före respektive efter lagändringen.</p><p>För att ersättning skall utgå måste de psykiska besvären vara medicinskt påvisbara, något som tidigare innebar att det låg på de närstående att bevisa att besvären uppkommit. Detta är dock inte längre nödvändigt då besvären i stor utsträckning numera presumeras.</p><p>Konkret så gällde före lagändringen att det fordrades att ett dödligt våld varit för handen så till vida att det rört sig om en uppsåtlig handling med dödlig utgång som huvudregel. I och med lagändringen är den närståendes rätt till ersättning utsträckt till att även omfatta fall där en livshotande skada inte fört med sig en dödlig utgång, en utvidgning som lagstiftaren får tillskrivas då denne i förarbetena till SkL förklarat att det aktuella lagrummet inte skall tolkas e contrario som annars vore naturligt att utgå ifrån.</p><p>Det finns inte längre något krav, då personskadan medfört den anhöriges död, att den skadegörande handlingen skall ha varit uppsåtlig utan oaktsamhet oavsett graden av densamma ger upphov till ersättningsrätt för den närstående. Vid livshotande skador utan den därpå följande dödliga utgången så fordras alltjämt att skadorna åsamkats den anhörige genom en uppsåtlig handling för att skadeståndsansvar skall åläggas skadegöraren. Möjligt är dock att vi i ett senare skede av rättsutvecklingen kan komma att få se en utvidgning även i dessa fall till att omfatta oaktsamt orsakade [livshotande] skador men detta är å andra sidan orimligt att med bibehållen säkerhet kunna fastslå i nuläget, detta blir istället något för rättstillämpningen att framledes pröva. Det torde räcka med att den närstående erhållit underrättelse om det inträffade för att ersättning skall utgå. Detta gäller såväl när utgången är dödlig som vid livshotande skador.</p><p>När det gäller personkretsen så är angående den klarlagt att någon uttömmande uppräkning av ersättningsberättigade i lagen vare sig finns eller är önskvärt, denna bedömning får istället vidtas av domstolarna i den specifika situationen som är dem för handen.</p>

År 2002 ägde ett reformarbete rum i Skadeståndslagen (SkL) som medgav en lagstadgad rätt till ersättning för en närstående som drabbats av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig tillfogats en allvarlig personskada. Bakgrunden till lagändringen var att det i praxis skett en gradvis utvidgning av rätten till skadestånd i de särskilda situationer som bedömts vara av så pass allvarlig art att skadegöraren inte kunnat undgå att utge ersättning till den närstående. Problematiken kring denna typ av skada skiljer sig en del åt sett till tiden före respektive efter lagändringen. För att ersättning skall utgå måste de psykiska besvären vara medicinskt påvisbara, något som tidigare innebar att det låg på de närstående att bevisa att besvären uppkommit. Detta är dock inte längre nödvändigt då besvären i stor utsträckning numera presumeras. Konkret så gällde före lagändringen att det fordrades att ett dödligt våld varit för handen så till vida att det rört sig om en uppsåtlig handling med dödlig utgång som huvudregel. I och med lagändringen är den närståendes rätt till ersättning utsträckt till att även omfatta fall där en livshotande skada inte fört med sig en dödlig utgång, en utvidgning som lagstiftaren får tillskrivas då denne i förarbetena till SkL förklarat att det aktuella lagrummet inte skall tolkas e contrario som annars vore naturligt att utgå ifrån. Det finns inte längre något krav, då personskadan medfört den anhöriges död, att den skadegörande handlingen skall ha varit uppsåtlig utan oaktsamhet oavsett graden av densamma ger upphov till ersättningsrätt för den närstående. Vid livshotande skador utan den därpå följande dödliga utgången så fordras alltjämt att skadorna åsamkats den anhörige genom en uppsåtlig handling för att skadeståndsansvar skall åläggas skadegöraren. Möjligt är dock att vi i ett senare skede av rättsutvecklingen kan komma att få se en utvidgning även i dessa fall till att omfatta oaktsamt orsakade [livshotande] skador men detta är å andra sidan orimligt att med bibehållen säkerhet kunna fastslå i nuläget, detta blir istället något för rättstillämpningen att framledes pröva. Det torde räcka med att den närstående erhållit underrättelse om det inträffade för att ersättning skall utgå. Detta gäller såväl när utgången är dödlig som vid livshotande skador. När det gäller personkretsen så är angående den klarlagt att någon uttömmande uppräkning av ersättningsberättigade i lagen vare sig finns eller är önskvärt, denna bedömning får istället vidtas av domstolarna i den specifika situationen som är dem för handen.

No description available.

Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att undersöka vad som motiverar idrottare med en främre korsbandsskada till rehabilitering. Ytterligare ett delsyfte var att undersöka vad som motiverar dessa idrottare till fysisk aktivitet. Hur ser skillnaderna ut mellan inre och yttre motivation för rehabilitering, fysisk aktivitet och totalt (rehabilitering + fysisk aktivitet)? Hur ser sambanden ut mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för inre och yttre motivation? Hur ser förekomsten av amotivation ut? Metod: För insamling av data valdes en kvantitativ metod i form av en enkät. Enkäten konstruerades efter befintliga motivations- och rehabiliteringsenkäter. Inre och yttre motivation samt amotivation undersöktes. Olika sjukgymnastkliniker, läkarmottagningar och idrottskadecenter kontaktades runt om i Stockholm. Sjukgymnasterna på respektive klinik delade ut enkäterna till deltagarna under deras rehabiliteringssessioner. Enkäten fanns även som nätversion och delades bland annat ut via Gymnastik- och idrottshögskolans interna e-post, olika idrottsforum och dylikt. Totalt deltog 47 personer i studien. För de jämförande analyserna användes t-test och för sambandsanalyserna Pearsons korrelationskoefficient. Resultat: En skillnad mellan den sammanlagda inre och yttre motivationen kunde ses för rehabiliterig, fysisk aktivitet och totalt (rehabiliterig + fysisk aktivitet) (p &lt; 0,05). Sambandet mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för den sammanlagda inre motivationen var lågt (r = 0,24). Sambandet mellan rehabilitering och fysisk aktivitet för den sammanlagda yttre motivationen var högt (r = 0,66). Det mest frekventa svaret för amotovation var 1 (stämmer inte alls) på samtliga frågor. Slutsats: Den vanligast förekommande motivationstypen vid rehabilitering och fysisk aktivitet var den inre motivationen. Den yttre motivationen var delvis förekommande. Amotivation förekom i mycket låg omfattning. Dock är studiens resultat inte generaliserbara till andra populationer och studien borde därför göras om och då i en större omfattning. En mer utvecklad och förbättrad kartläggning av i vilken omfattning de olika motivationstyperna förekommer hos rehabiliterande idrottsutövare skulle öppna möjligheter till en ökad möjlighet till motivation hos skadade individer och hjälpa dem att återigen bli fysiskt aktiva.

Bakgrund: Mellan fem och tio procent av alla sportrelaterade skador kan kopplas till ljumskbesvär. Besvären är vanligast hos fotbollsspelare men ses även frekvent hos ishockeyspelare. I dagsläget saknas en uppdaterad litteraturöversikt rörande prevention och behandling av dessa besvär hos idrottare. Syfte: Syftet med den här översikten var att sammanställa både de preventionsprotokoll som används för att förhindra uppkomsten av ljumskrelaterade besvär hos idrottare samt de konservativa behandlingsmetoder som används vid dess rehabilitering. Metod: Sökningar i databaserna PubMed, Cinahl och Sport Discus utfördes under februari månad 2022. Tio studier inkluderades i litteraturöversikten. För kvalitetsgranskning har PEDro-skalan använts och GRADE har använts för evidensgranskning. Resultat: Evidensen för prevention av ljumskrelaterade besvär hos idrottare bedöms måttligt stark. Gällande behandling bedöms evidensgraden begränsad. Samtliga utom en av de inkluderade studierna är av metodologisk måttlig till hög kvalitet. Konklusion: Preventionsprogram riktade mot enbart ljumskrelaterade besvär är få. Ingen enskild behandlingsmetod av ljumskrelaterade besvär kan stärkas. Fler studier utförda på andra sporter än fotboll skulle kunna öka överförbarheten av både prevention och behandling av ljumskrelaterade besvär hos idrottare. Nyckelord: rehabilitering, förebygga, ljumske, skada / Background: Groin pain is common in different sports. It is seen especially among football players, but also hockey players commonly suffer from groin pain. There is currently no updated review regarding prevention and treatment of groin pain among athletes.  Purpose: The purpose of this review was to compile the preventive protocols for groin pain in athletes as well as the conservative treatments used in rehabilitation.  Method: Searches were made in PubMed, Cinahl and Sport Discus during February 2022. Ten studies were included in the study. GRADE was used to determine the level of evidence. The methodological quality was assessed by using the PEDro-scale. Results: The methodological quality was considered “moderate to high” in all but one of the included studies. The evidence for prevention of groin pain was “moderate”, while the evidence for treatment of groin pain was “limited”. Conclusion: Preventive programs for groin pain alone are few. No single treatment for groin pain can be presented. A higher number of studies including other sports than football could lead to a larger transferability.  Keywords: rehabilitation, prevent, groin, injury

I enlighet med de allmänna skadeståndsrättsliga principerna ska skadestånd utgå som ersättning om det föreligger skadeståndsskyldighet. Beräkningen av skadeståndets storlek ska motsvara den skadelidandes ekonomiska situation som om skadan aldrig inträffat. Den skadelidande ska därför inte kunna dra vinning av någon annan utan rättslig grund. Detta kan verka enkelt, vilket det ibland är. Många av de fall som hamnar hos domstolarna är ofta mycket komplicerade där bevisningen för den ekonomisk skadan inte är tillräckligt styrkt och beräkningen av skadans storlek inte är självklar. För att en mäklare ska bli skadeståndsskyldig krävs det att den skadelidande lider ekonomisk skada, som är ett av mäklarens skadeståndsrekvisit. För att avgöra detta måste det i första hand prövas om det faktiskt föreligger ekonomisk skada, det vill säga att den skadelidande är i en sämre ekonomisk situation än om skadan aldrig inträffat. I vissa fall är det oproblematiskt att fastställa att ekonomisk skada föreligger, däremot är problemet i många fall att den part som har bevisbördan, i huvudregel den skadelidande, inte lyckosamt kan bevisa att så är fallet. Om det är bevisat och fastställt att ekonomisk skada föreligger ska skadeståndet i andra hand beräknas. För beräkning av skadeståndets storlek har olika principer blivit utarbetade i domstolarna för tillämpning. Det står inte uttryckligen i lag varken hur ekonomisk skada bevisas eller hur skadeståndets storlek beräknas, detta får slutligen avgöras och besvaras genom rättstillämpning med de allmänna grundsatserna i skadeståndsrätt. Med avstamp i detta framförs i denna framställning en systematisering av mäklarens skadeståndsansvar med fokus på ekonomiska skada. / According to the general principles of tort liability, the a party who has caused injury to another party is liable for damages. The size of the damage should match the size of the victim’s economic loss since the one who has suffered from the damage should not profit financially from it. This might seem simple, which it sometimes is. But a lot of cases ending up in court are often very complex where the evidence of the economic damage may not be sufficient and if so, the size of the damage is usually a question up for debate.For a broker to be obliged to pay compensation to the injured party they must suffer financial loss, which is one of the four requirements regarding the broker's liability. To establish this, the court must firstly test whether or not economic damage has been incurred. In certain cases it is simple to determine if economic damage has been incurred, however the problem in many cases lies within the burden of evidence. If the party who is obliged to present evidence fails to prove it with sufficient certainty, there is no liability of damage. On the other hand, if the party succeed to present evidence the size of the liability must be set. To calculate the size of the liability different principles have been developed by case law. It does not say specifically in Swedish law neither how to establish economic damage, nor how the size of the damage should be calculated. This will finally be settled by application of the legal rules with the general principles of tort law. Considering to above mentioned problems will this thesis present a systematisation of the broker's liability with emphasis on financial damage.

Försäkringstagarens aktsamhetskrav skiljer sig för olika slags egendomsförsäkringar där försäkringsvillkor för brand, vattenutströmning, inbrott samt rån har studerats i denna framställning. Aktsamhetskraven kan exempelvis ge uttryck för hur en anställd i ett företag ska agera eller hur försiktig denne bör vara för att försärsäkringsersättning ska utgå vid en inträffad skada. Försäkringsbolagen har stora möjligheter att utforma villkoren och därmed välja hur höga krav det ska ställas på den försäkrade. Bolagen kan även välja att lägga över bevisbördan på försäkringstagaren för att ett försäkringsfall har inträffat samt reglera vilka personer i ett företag som ska likställas med den försäkrade. Det finns även biförpliktelser i FAL som försäkringstagaren ska ta hänsyn till för att inte riskera att försäkringsersättningen sätts ned eller uteblir helt. Efter nya FAL infördes bland annat den så kallade omfattningsbestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 st. FAL. Bestämmelsen tillåter som huvudregel inte att försäkringsbolagen får ställa krav på den försäkrades beteende i villkor som beskriver försäkringens omfattning. Ett omdiskuterat begrepp som framför allt förekommer i allriskförsäkringen, och som uppställs som ett omfattningsvillkor, är oförutsedd skada. Att försäkringstagarens aktsamhet har betydelse för att avgöra om en skada varit oförutsedd, är inte förenligt med gällande rätt. Dessutom kan kravet till stor del jämföras med FAL:s uppställda förpliktelse att inte framkalla ett försäkringsfall, vilket medför att ett sådant krav kan ses som obefogat. Det finns även andra tvivelaktiga formuleringar i försäkringsvillkoren. Tillämpningen av omfattningsbestämmelsen är i stort behov av att tydliggöras, för att inte riskera att det ställs oskäliga krav på försäkringstagaren i förhållande till egendomsförsäkringens ändamål. Det är inte rimligt om försäkringsskyddet hade uteslutit alla skador som grundar sig i någon form av oaktsamhet hos den försäkrade. Ett skäl till att ett företag väljer att teckna en försäkring är för att tillåtas att göra misstag, utan att det föranleder att försäkringsbolaget står fritt från ansvar.

Introduktion: Idag klassificeras akuta skador generellt som allvarligare än överbelastningsskador då akuta skador ofta leder till längre tid borta från idrotten. Denna form av kategorisering av allvarlighetsgrad inom forskning har dock påvisats vara problematisk då det ofta exkluderar överbelastningsskador. Detta trots att dem med överbelastningsskador ofta lider av långa perioder med smärta, nedsatt funktion och försämrad prestation. Viktigt oavsett vilken skada en person har drabbats av är följsamhet till rehabilitering. Följsamhet till rehabilitering har visats vara beroende av ett flertal olika faktorer bland annat upplevelsen av skadan och smärta. Syfte: Undersöka ifall det finns signifikanta skillnader mellan följsamhet till rehabiliteringsträning, upplevelse av skadan och högst upplevd nivå av smärta beroende på om en idrottsskada uppstått akut eller av överbelastning. Deltagare: 51 personer besvarade enkäten varav 39 stycken (14 kvinnor och 25 män) inkluderades i studien. De inkluderade var mellan 16 och 35 år gamla, led av en idrottsskada samt hade ett rehabiliteringsprogram för att behandla skadan. Baserat på deltagarnas diagnos samt beskrivning av skadan grupperades dem antingen in i kategorin akuta skador eller överbelastningsskador. Metod: Ett frågeformulär baserat på två validerade enkäter, Rehabilitation Adherence Questionnaire och Cognitive Appraisal Health Scale samt skattning av högst upplevd smärta distribuerades till föreningar och på sociala medier. För att undersöka ifall det fanns signifikanta gruppskillnader mellan dem med akuta skador och överbelastningsskador genomfördes t-test och MANOVA. Resultat: Det fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna på någon av de undersökta variablerna. Kategorin hot närmade sig signifikansnivå (p=0,071) där dem med akuta skador värderade sin skada som mer hotfull än dem med överbelastningsskador. Konklusion: Endast beroende på om en skada uppstått akut eller på grund av överbelastning verkar inte vara avgörande för en persons följsamhet till rehabilitering, upplevelse av skada eller högst skattad nivå av smärta. / Introduction: Acute injuries are generally classified as more severe than overuse injuries due to the fact that they often lead to longer time away from sport. This type of classification of severity in research is not deemed appropriate since it often excludes people suffering from overuse injuries. People with overuse injuries usually stay in their sport but participates with pain, reduced function and performance. Purpose: The purpose of this study was to examine significant differences between adherence to rehabilitation, cognitive appraisal and perceived pain depending on if a sport injury has occurred acute or due to overuse.   Participants: 51 participants answered the questionnaire and 39 (14 women and 25 men) of these were included in the study. The participants were between 16 and 35 years old, suffered from a sport injury and had a rehabilitation program to treat their injury. Based on the diagnosis and description of the injury the participants were separated into two groups, either acute injury or overuse injury. Method: A questionnaire including two validated questionnaires, the Rehabilitation Adherence Questionnaire and Cognitive Appraisal Health Scale and an estimation of highest experienced pain were distributed among different sport teams and social media. To investigate if there were any significant differences between the two groups on the examined variables several t-tests and one ANOVA was completed. Results: No significant differences were found between the two groups on any of the examined variables. The category threat on the Cognitive Appraisal Health Scale were close to significance (p=0,071) and suggests that people who suffer from an acute injury found their injury to be more threatful. Conclusion: If a sport injury has occurred acute or because of overuse doesn't seem to be a singular determinant factor that affects adherence to rehabilitation, cognitive appraisal or perceived pain