Den svenska byggbranschens utsläpp av växthusgaser motsvarade 9,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter (CO2e) år 2020. Det är en stor mängd, särskilt med tanke på Förenta nationernas globala mål att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser i världen. Detta för att bekämpa klimatförändringar och för att uppnå Globala målen, bekämpa klimatförändringar (klimatmål nr 13). Det är därför viktigt att bygg­branschen gör kloka och smarta val för att utsläppen av växthusgaser, mätt som koldioxid­ekviva­lenter, inte ska öka utan snarast minska. Samtidigt behöver branschen vara lönsam och kunderna, det vill säga fastighetsägarna, behöver ha möjlighet att betala byggkostnaderna.     Detta examensarbete har gjorts i samarbete med PEAB i Västerås. Information har erhållits dels ifrån PEAB, dels ifrån deras underleverantörer, som Stomkom som gör konstruktions­ritningar, Swerock, som ingår i samma koncern samt underleverantörer av ingående material i väggkonstruktionerna.  Två typer av ytterväggar har analyserats – träutfacknings­vägg och tung prefabricerad betongyttervägg. Träutfackningsväggen består av puts, venti­lerad isoleringsskiva, mineralullboard, vindskyddskiva, stående reglar, mineralull, ålderbeständig PE-folie, träreglar, mineralull och gipsskiva. Betongytterväggen är uppbyggd med betong, Kooltherm-isolering, mineralull och puts. Jämförelser har gjorts av både vanlig, konventionell betong, och klimatkompenserad betong, kallad Eco-betong. Det är således tre olika ytterväggar som jämförts.    Rapporten visar resultat för vad respektive vägg genererar i koldioxidut­släpp (uttryckt i koldioxidekvivalenter, CO2e) och kostnaden i kronor per kvadratmeter. Resultat har tagits fram utifrån kostnad i kronor och koldioxidutsläpp för varje enskilt ingående material.  Det beräknade koldioxidutsläppet gäller för när varje enskilt material tillverkas hos leveran­törerna, per kvadratmeter material, samt vad det kostar att montera materialet per kvadrat­meter. Summan när allt material har räknats ihop visar att det är dyrast att bygga träutfack­ningsväggar men det ger ett lägre koldioxidutsläpp jämfört med betongväggen som skapar ett större koldioxidutsläpp.      Utöver resultatet i koldioxidutsläpp under tillverkning och pris tas fördelar, nackdelar och återvinning upp.

Återbruket är en hybridbyggnad i Ösmo, Nynäshamn, med temat återbruk och återvinning. Byggnaden är placerad centralt i Ösmo invid pendeltågsstationen, som är en viktig knutpunkt i lokalsamhället. Utgångspunkten för projektet har varit FN:s globala mål 12: Hållbar konsumtion och produktion, med fokus på cirkulär ekonomi och avfallshantering. Programmet för byggnaden är utformat efter avfallshierarkin. Det handlar om att förebygga, minska, återbruka och återvinna i så stor utsträckning som möjligt. I byggnaden finns verkstäder för att laga och reparera, uthyrning av verktyg, second hand-försäljning samt en återvinningscentral. Det finns även rum för kursverksamhet, utbildning och co-working. / Återbruket is a hybrid building located in Ösmo, Nynäshamn, with a theme centered around reuse and recycling. The building is centrally situated in Ösmo next to the train station, serving as a hub in the local community. The project is based on the UN's Sustainable Development Goal 12: Responsible Consumption and Production, with a focus on circular economy and waste management. The building's program is designed according to the waste hierarchy, aiming to prevent, reduce, reuse, and recycle to the greatest extent possible. The building includes workshops for repair and restoration, rental services, second-hand sales, and a recycling center. Additionally, there are rooms available for courses, education and co-working.

Den här studien handlar om återbruk av tegelstenar, det vill säga tillförsel av olika andelar återbrukat tegel ihop med nytillverkat tegel till nyproduktion av en byggnad. Anledningen till att använda återbrukat tegel är att det kan sänka klimatpåverkan från tegelkonstruktioner avsevärt. Riksbyggen och Bostäder i Borås planerar att riva lagerbyggnaden på Västerbro i centrala Borås, och återbruka teglet som finns där till att producera nya bostadshus. Med hjälp av metodisk selektiv rivning och återbrukshantering är det möjligt att lyckas med detta. Vid närmare undersökning av nya byggnadsprojekt i nutid visar det sig att återbruk av tegel är någonting som blir allt mer vanligt inom branschen, det är alltså inte endast privatpersoner med mindre projekt som väljer att använda återbrukat tegel. I studien utförs en livscykelanalys i syftet att kunna beräkna minskningen av klimatpåverkan som orsakas av framställning av tegel, genom att tillföra återbrukat tegel. Livscykelanalysen jämför två olika alternativ som har olika andelar återbrukat tegel i kombination med nytillverkat tegel, där bägge alternativen jämförs med ett referensalternativ som består enbart av nytillverkat tegel. För nytillverkat tegel inkluderar analysen allt från råvaruproduktion till transport till byggarbetsplatsen, medan för återbrukat tegel inkluderas transport till återbruksanläggning samt rensning och transport till byggarbetsplatsen, Västerbro. Resultatet visar en tydlig klimatbesparing oavsett val av alternativ ett eller alternativ två ställt mot referensen. Alternativ två har lägre klimatpåverkan än vad alternativ ett har, detta på grund av den större andel av återbrukat tegel. Desto större andel återbrukat tegel som används desto mer minskas klimatpåverkan. Dock är alternativ två svårare att genomföra än alternativ ett på grund av begränsningar i form av fria tillgångar av material i dagsläget. Utifrån resultatet dras slutsatsen att majoriteten av utsläppen för återbrukat tegel kommer från transporterna, medan för nytt tegel kommer majoriteten av utsläppen från tillverkningen. Vid kortare transporter kan desto större besparingar göras för just återbrukat tegel. / This study is about the reuse of bricks, which means the addition of different proportions of reused bricks together with newly manufactured bricks for new constructions. The reason for using reused bricks is that it can significantly reduce the climate impact of brick structures. Riksbyggen and Bostäder i Borås plan to demolish the warehouse building on Västerbro in central Borås and reuse the bricks found there to produce new residential buildings. This is possible with the help of methodical selective demolition and reuse management. Upon closer examination of new building projects today, it turns out that the reuse of bricks is becoming increasingly common in the industry, so it is not just private individuals with smaller projects who choose to reused bricks. The study conducts a life cycle analysis in order to calculate the reduction of climate impact caused by the production of bricks, by incorporating reused bricks. The life cycle analysis compares two different alternatives that have different proportions of reused bricks in combination with newly manufactured bricks, where both alternatives are compared with a reference consisting solely of newly manufactured bricks. For newly manufactured bricks, the analysis includes everything from raw material production to the transport to the construction site, while for reused bricks, transport to the recycling facility as well as cleansing and transport to the construction site, Västerbro, are included. The results show a clear climate savings regardless of the choice of alternative one or alternative two compared to the reference. Alternative two has a lower climate impact than alternative one, due to the larger proportion of reused bricks. The larger the proportion of reused bricks, the more the climate impact is reduced. However, alternative two is more difficult to implement than alternative one due to limitations in the form of free access to materials currently. Based on the results, the conclusion is drawn that the majority of emissions for recycled bricks come from transportation, while for new bricks, the majority of emissions come from production. For shorter transports, greater savings can be made for reused bricks. In addition, larger climate savings can be compensated for by long transport distances.

Introduction – The construction sector accounts for 40 % of all the waste in Sweden. The negative climate impact is increasing successively and to keep global warming below 2,4 – 2,6 degrees Celsius, climate measures are required. Waste reduction is a central part of preventing climate impact. The aim of the study is to find an approachof waste management in the production of industrial buildings that is economically and environmentally beneficial. The aim is to reduce the construction sector´s climate footprint by encouraging a change in waste management that is economically favorable for the companies. The study is carried out in collaboration with YLAB Larssons Bygg AB (YLAB).  Method – The method for the report is a case study, where the production of two industrial buildings are analyzed. The study is quantitative because it is mainly based on statistics and aims to identify economic consequences through waste statistics. In addition, it is qualitative in order to create a deeper understanding. To increase the credibility of the study, triangulation is used where document study, observation and interview are the data collection techniques. To increase validity, the study is based on contemporary and scientific sources. Results – The observation showed that the construction sites were organized, however, the waste containers were difficult to access from the ground and had inadequate signage. There were piles of leftover material from cut outs that went to waste, but there were also defective materials due to inadequate packaging.The interview showed that it was beneficial to have a waste manager on site. It was also found that the existing signage provided by PreZero (waste management company) was inadequate due to size and language barriers present at the construction site. The site managers did not work actively to identify areas for improvement of waste management.The document study showed that the total amount of waste on project A so far was circa104 tons, with a cost of circa SEK 150 000. Project B had a waste amount and a cost of circa 62 tons and SEK 120 000. The most expensive treatments were for mixed waste and the largest proportion of waste was wood on both projects. The recycling rate never exceeded 55 % on any of the projects, while the source sorting rate varied between 39- 100 %. Analysis – In the event of early delivery, the material may be placed incorrectly and thus runs a greater risk of being damaged during transportation. In the months when the amount of waste was less, the costs for waste management were lower and when the amount of mixed waste was high, the source sorting rate was low. Discussion – There is a clear improvement potential for the labeling of containers. Knowledge of waste management is a key factor for the waste to be sorted correctly and the amount of waste to be reduced. Good packaging can result in less defective materials, which leads to less waste. Costs are reduced by reducing waste quantities, but also by moving waste higher up in the waste hierarchy. Keywords: Mixed waste, Recycling, Treatment, Waste hierarchy, Waste management

Norge är det nordiska land där elbilsmarknaden har växt allra mest under 2010-talet. På grund av detta kommer landet under 2020-talet sättas under press för hur elbilarnas batterier ska tas hand om när de lämnar bilarna. Batterier som inte längre uppfyller elbilarnas energikrav kallas “End-of-Life”-batterier (EOL).  Batterierna klassas som farligt gods och innehar stora risker för termiska rusningar som kan uppstå via kortslutningar. De innehåller också fortfarande en hel del energi lagrad i dem efter förbrukning i elbilarna, som skulle kunna användas i en “Second-Life”-applikation. Vidare går det åt stora kostnader för att tillverka batterierna, delvis på grund av de dyra metallerna inuti, dessa är därför viktiga att återvinna.  Examensarbetet hade därför som mål att identifiera flödes- och värdekedjor för de olika batterierna i Norge, och komma med information om hur batterierna ska hanteras och lagras när de når “EOL”. Projektet tog också upp vilka applikationer batterierna kan återanvändas i från ett norskt perspektiv, samt komma med förslag på återvinningsmetoder för batterierna. På detta sätt ges en tydlig bild om hur batterihanteringen ska gå till, vad som redan görs för att ta hand om dem och vad som kan förbättras. Projektet bestod till störst del av en litteraturstudie som tar upp känd kunskap angående dessa områden. Dessutom genomfördes intervjuer med ledande personer inom marknaden för att få kunskap om vart batterierna tar vägen när de når EOL.  Kunderna lämnar in bilarna till Ragn-Sells när de inte längre uppfyller deras behov. Ragn-Sells demonterar bilarna och tar hand om batterierna tills de hämtas upp av Batteriretur. Hos Batterireturs fabrik i Fredrikstad demonteras batterierna till modul- och cellnivå och de kvarvarande batteridelarna behandlas som avfall. Efter kontrollering av “State-of-Health” (SOH) byggs nya moduler upp av de celler med tillräcklig mängd kapacitet. Resten av cellerna skickas till materialåtervinning i Tyskland och Frankrike. Kostnaden för återvinning av batterierna uppgår till 25 Nok/kg.  Volymen på EOL-batterier kommer att öka stort under 2020-talet när folk lämnar in sina bilar, nya lagringsfabriker kommer därför behöva byggas. För att minimera risken för en brand och snabb åldring av batterierna får de inte utsättas för höga temperaturer, vibrationer och shocker. Personal bör bära säkerhetshandskar och glasögon vid hantering av batterier för att minimera skaderisk. Batterierna ska lagras under låga laddningstillstånd i torra miljöer och bör vara lagrade i brandceller för att minska risken för en brandspridning om en väl händer. Batterierna som kan användas i en “Second-Life”-applikation kommer behöva lagras till marknaden för dessa är mogen. Vilket sannolikt kommer att hända när tillräckligt många EOL-batterier är i Cirkulation i mitten på 2020-talet. Batterierna kan återanvändas som energilagringssystem för förnybara energikällor som vind- och solkraft. På detta sätt löser man problemet med dessa energikällors intermittenta natur, och folk kommer kunna dra elektricitet från batterierna de timmarna när elen är dyrare, som under kvällen. Vidare kan batterierna användas som energilagring vid Norges fiskodlingar som i 30 % av fallen opererar utanför nätet, på så sätt behöver de inte generera lika mycket elektricitet från dieselmotorer. EOL-batterierna kan konkurrera med nya likartade batterier om vetskap om deras energikapacitet är tillgänglig, priserna är på en rimlig nivå och om batterierna kan justeras för att anpassas till sin nya applikation.  Två tredjedelar av kostnaderna för återvinning av batterierna angår logistik, vilket gör att det skulle på sikt bli billigare om batteriåtervinningen flyttades helt till Norge. Två beprövade metoder föreslogs som Norge kan ta efter. Den ena är en kombinerad pyrometallurgisk och hydrometallurgisk process från Umicore, den andra en kombination av mekaniska och hydrometallurgiska metoder från Duesenfeld. Umicores metod är mer automatiserbar medan Duesenfelds metod kan återvinna nästan allt material i cellerna. / Norway is the Nordic country where the market for electric vehicles has grown the most during the 2010s. Because of this, the country will be under pressure in the 2020s for how the batteries from the electric vehicles will be taken care of when they leave the cars. Batteries that no longer fulfill the energy requirements for the electric vehicles are called “End-of-Life” (EOL) batteries.  The batteries are classified as hazardous waste and carry great risks of thermal run-offs that can occur through short circuits. They also still contain a lot of energy stored in them after being used in the electric cars, which could be used in a "Second-Life" application. Furthermore, considerable costs are incurred in manufacturing the batteries, partly because of the expensive metals inside, which are therefore important to recycle.  The thesis project therefore aimed to identify the flow and value chains for the different batteries in Norway, and provide information on how the batteries should be handled and stored when they reach “EOL”. The project also brought up which applications the batteries can be reused from a Norwegian perspective, and suggestions on recycling methods for the batteries. In this way, a clear picture is given of when the battery management should focus, what is already done to take care of them and what can be improved. The project consisted largely of a literature study that takes up known knowledge about these areas. In addition, interviews with leading people in the “EOL”-battery market were conducted to gain knowledge of where the batteries are going when they reach EOL.  Customers hand in the electric cars at Ragn-Sells when they no longer have a need for them. Ragn-Sells then dismantle the cars and take care of the batteries until they are picked up by Batteriretur. At Batteriretur’s factory in Fredrikstad, the batteries are dismantled to module and cell level and the remaining battery parts are treated as waste. After checking the "State-of- Health", new modules are built up of the cells with sufficient capacity. The rest of the cells are sent for recycling in Germany and France. The cost of recycling the batteries amounts to 25 Nok/kg.  The volume of EOL batteries will increase significantly in the 2020s as people hand in their cars, so new storage factories will need to be built. To minimize the risk of a fire and rapid aging of the batteries, they must not be exposed to high temperatures, vibrations and shocks. Personnel should wear safety gloves and glasses when handling batteries to minimize risk of damaging themselves. The batteries shall be stored under low charge conditions in non humid environments and should be stored in fire cells to reduce the risk of a fire spreading, during for instance if a fire were to happen. The batteries that can be used in a "Second-Life" application will need to be stored until the market for them has emerged. Which will probably happen when enough EOL batteries are in circulation in the middle of the 2020s. The batteries can be reused as energy storage systems for renewable energy sources such as wind and solar power. In this way, the problem with the intermittent nature of these energy sources will be solved, and people will be able to draw electricity from the batteries during the hours when electricity is more expensive, like during the evening. Furthermore, the batteries can be used as energy storage in Norway's fish farms, which in 30% of cases operate off the grid, in this case they do not need to generate as much electricity from diesel engines. The EOL batteries can compete with new similar batteries if customers are aware of their energy capacity, prices are at a reasonable level and if the batteries are adjusted to adapt to their new application.  Two-thirds of the costs of recycling the batteries relate to logistics, which means that in the long run it would be cheaper if the battery recycling were moved completely to Norway. Two tried and tested methods were proposed that Norway can adopt. One is a combined pyrometallurgical and hydrometallurgical process from Umicore, the other a combination of mechanical and hydrometallurgical methods from Duesenfeld. Umicore's method is more automated while Duesenfeld’s can recycle almost all of the materials in the cells.

Rapportens syfte är att undersöka de hinder som textilföretag möter på när de bestämmer sig för att integrera upcycling i sin affärsmodell, därför är frågan som studien syftar att svara på “Vilka hinder finns det för företag som vill bedriva upcycle verksamhet?” . Wilson (2016) förklarar upcycle som en omformning av något utan värde till något användbart utan användning av nya råvaror, denna process är en praktisk lösning för att minska produktionen av textilavfall och reducera användning av nya material. För att svara på frågeställningen har data samlats in genom en kvalitativ metod, intervjuer genomfördes med företag involverade i upcycling. Medverkande företag i studien är, Nudie Jeans, Korallen, XV Produktion och Science park Borås. Resultaten visade på att kvalité och material var två viktiga aspekter att ha i åtanke när företag vill börja med upcycling eftersom det främst underlättar designernas arbete vid planering av omdesign. / The purpose of the report is to examine the obstacles that textile companies face when they decide to incorporate upcycling into their business model, therefore the question that the study aims to answer is "What obstacles are there for companies that want to conduct upcycle activities?" . Wilson (2016) explains upcycle as a transformation of something without value into something useful without using new raw materials, this process is a practical solution to reduce the production of textile waste and reduce the use of new materials. To answer the question data has been collected through a qualitative method, interviews were conducted with companies involved in upcycling. The companies involved in the study are, Nudie Jeans, Korallen, XV Produktion and Science park Borås. The results showed that quality and materials were two important aspects to keep in mind when companies want to start upcycling as it mainly facilitates the designers' work when planning redesign.

I dag arbetar många länder och organisationer, där ibland Sverige, för att skapa ett merhållbart samhälle genom att övergå till en cirkulär ekonomi. En viktig del i denna övergång äratt material ska återanvändas i så stor utsträckning som möjligt. För att uppnå detta harambitiösa mål satts upp, både på EU- och på nationellnivå.Denna studie undersöker vilka åtgärder svenska återvinningscentraler (ÅVC) kan vidta för attbidra till att nå de nationella målen genom att sortera ut mer material som går attmaterialåtervinna från det avfall som idag går till energiåtervinning. Studien tar utgångspunkti Roslagsvatten AB. En viktig fråga i studien har varit hur olika förutsättningar påverkaråtgärdernas utfall.Genom en litteraturstudie identifierades åtta åtgärder som relevanta för ökad utsortering.Dessa var; Bättre namn för fraktionen energiåtervinning, Att inte tillåta slutna behållare (kallat”Töm säcken”), Kontrollerat tillträde, Bättre information om ÅVC:n för ÅVC-besökarna, Bättremätning och uppföljning, Utökat pantsystem, Bättre bemötande genom ökad personalnärvarooch Nya verktyg för att plocka bort felsorterat material. De identifierade åtgärdernaanalyserades vidare baserat på intervjuer och litteratur. Analysen visade att förutsättningarnapå de olika anläggningarna varierar och standardiserad dokumentation av inkommit ochutgående avfall ofta saknas vilket gjorde det mycket svårt att jämföra resultaten mellan olikaanläggningar.Samtliga identifierade åtgärder kan ha potential att öka utsorteringen av användbara materiali viss mån men de flesta är beroende av specifika förutsättningar och alla åtgärder passar intealla anläggningar. Det behövs dock mer specifika studier över längre tid för att fastställa hureffektiva de faktiskt är och hur de fungerar i den lokala kontexten för de återvinningscentralersom överväger att införa dem. Två åtgärder torde dock ha stor potential att öka utsorteringenav användbart material från energiåtervinning på de flesta anläggningar. Dessa var att intetillåta slutna behållare, (kallat ”Töm säcken”) och att byta namn på fraktionen”energiåtervinning” till någonting med anknytning till de material som ska slängas där

Textilåtervinning är mycket aktuellt, främst för syntetiska fibrer då dess framställningpåverkar miljön i hög grad. Dessutom utvinns de ur petrokemisk källa som är en ändbarresurs. Återvinningsindustrin för textilier fungerar i dagsläget inte optimalt, vilket motiverardetta examensarbete. Återvunnen polyester, från PET-flaskor eller textilier har funnits i ca 10år men nu börjar även återvunnen polyamid lanseras på marknaden. Denna rapport ger enöverskådlig bild över textil- och polyamidåtervinning. En parallell har dragits tillmattindustrin där den tekniska apparaturen för återvinning är mer utvecklad. För att bliframgångsrik måste ett företag visa att det eftersträvar hållbar utveckling och ansvarar för det”ekologiska fotavtryck” som dess produkter efterlämnar.Examensarbetet har utförts i samarbete med Houdini Sportswear AB, ett företag somtillverkar konfektion för sport- och friluftsliv. Syftet med rapporten är att undersöka om det ärlönsamt för företaget att implementera återvunnen polyamid med avseende på pris, prestandaoch miljö. Kemiskt återvunnen fiber anses vara av samma kvalitet som jungfrulig, för attundersöka om detta påstående är korrekt samt påvisa den återvunna polyamidens prestandahar mekaniska dragprovningstester utförts.Textile recycling is a very current subject, especially for synthetic fibres because theirproduction has a high influence on the environment. It is also extracted from petrochemicalresources, which is limited. The present situation regarding the recycling industry for textilesis not optimal, which motivates this thesis work. Recycled polyester, from PET bottles andtextiles have been established in approximately 10 years but now recycled polyamide islaunched at the market as well. This report gives a foreseeable view of textile- and polyamiderecycling.References have been drawn to the carpet industry where the technical apparatusfor recycling is much more developed. To be successful, a company have to show that itdesire sustainable development and take responsibility for “the ecological footprint” that theirproducts leave.The thesis work has been made in cooperation with Houdini Sportswear AB, a company thatmanufactures confection for sports- and outdoor-life. The aim with the report is to investigateif it is profitable for the company to implement recycled polyamide bear reference to price,performance and environment. Chemical recycled fibres are considered to be the same qualityas virgin, to investigate if this statement is correct and to indicate the performance of therecycled polyamide a determination of the tensile properties has been made. / Program: Textilingenjörsutbildningen

This report presents a product development project as a part of the course Examensarbete för högskoleingenjörsprogrammet i innovationsteknik och design (MSGC36) during spring of 2022 at Karlstad university. The project has been done by the student Linnéa Karlhager Liss, supervisor was Kent Evermark and examinator was Leo de Vin. The project was carried out of mission by the consulting firm Semcon and the product development has been performed regarding one of their client’s products. The client wants to investigate in which ways their consumer electronics product could be more climate neutral. Nowadays the consumer electronics product consists of electronics enclosed in two covers of plastic polycarbonate as well as an input and an output cable. On the surface of the plastic, there is a glued-on sticker that enables communication between product and user. The aim with this project was to clarify what can be done to make the product more environmentally friendly, to then undergo a product development process and give a suggestion of final concept. The project has consisted of the phases project planning, pre-studying, problematization, idea generation and delivery. For the electronics product to become more environmentally friendly, the product should climb the waste hierarchy from energy recovery to material recycling, reusing and remanufacturing. The project resulted in a final concept where the electronics product is divided into smaller modules to make it easier to replace the parts when they break. The previously welded plastic covers have been given snap fasteners, which enables non-destructive disassembly and remanufacturing. The decal has been eliminated and thus no glue is needed. Instead, the user communicates with the product through an app in the mobile. As no other materials are judged to be able to achieve the product requirements without additives, the material remains polycarbonate. / Rapporten presenterar ett produktutvecklingsprojekt som gjorts i kursen Examensarbete för högskoleingenjörsprogrammet i innovationsteknik och design (MSGC36) under vårterminen år 2022 vid Karlstads universitet. Projektet har utförts av studenten Linnéa Karlhager Liss, handledare för projektet var Kent Evermark och examinator var Leo de Vin. Projektets uppdragsgivare var konsultbolaget Semcon och produktutvecklingsarbetet har kretsat kring en av deras kunders produkter. Kunden önskar undersöka hur deras konsumentelektronikprodukt kan bli mer klimatneutral. Elektronikprodukten består i dagsläget av elektronik innesluten i två kåpor av plasten polykarbonat samt en ingående och en utgående kabel. På plasten finns en fastlimmad dekal som möjliggör kommunikation mellan produkt och användare. Målet med projektet var att klargöra vad som kan göras för att produkten ska bli mer miljövänlig, för att därefter genomgå en produktutvecklingsprocess och ge ett förslag på slutkoncept.Projektet har bestått av faserna projektplanering, förstudie, problemformulering, idégenerering och leverans.  För att elektronikprodukten ska bli mer miljövänlig bör produkten klättra i avfallstrappan från energiåtervinning till materialåtervinning och återtillverkning. Projektet resulterade i ett slutkoncept där elektronikprodukten är uppdelad i mindre moduler för att lättare byta ut delarna när de går sönder. De tidigare sammansvetsade plastkåporna har fått snäppfästen vilket möjliggör oförstörande demontering och därmed återtillverkning. Limmet som tidigare funnits på plastkåporna har eliminerats i och med att kommunikationen sker genom en applikation i mobilen istället för en dekal. Då inga andra material bedöms kunna uppnå produktkraven utan tillsatser, kvarstår materialet polykarbonat.

På grund av den rådande klimatförändringen och de globala problem som plast orsakar i miljön blir det allt viktigare att dagens linjära materialanvändning ändras till en cirkulär användning. Inom fordonsindustrin har kravet på ökad tillgänglighet och kvalitet på återvunna material identifierats. Som följd startades forskningsprojektet Sustainable Vehicle Interior Solutions (SVIS) samordnat av RISE IVF där behovet av en mer hållbar produktion av fordonsinteriörer tas upp. Ett mål är att minska och återvinna produktionsavfall. Den här studien undersöker möjligheten att återvinna textil och plast från en interiör komponent av multimaterial, som i detta fall är en textilklädd plaststolpe. Stolpen är gjord av polykarbonat (PC)/poly(akrylnitril-butadien-styren) (ABS) plast och polyestertextil (PET). Mekanisk återvinning utfördes på den textilklädda stolpen. Möjligheten att separera textil från plast undersöktes och testades i en kvarn med en dammavskiljare. Prover innehållande olika mängder PET förberedes och återvanns för att studera påverkan av PET på materialegenskaperna. Två olika kompatibiliseringsmedel användes för att undersöka om blandningarnas kompatibilitet ökade. Hur väl textil separerats från plast analyserades genom jämförelse av bulkdensitet mellan proverna. För att undersöka effekten av kompatibiliseringsmedel och hur förekomsten av PET påverkar PC/ABS utfördes mekanisk testning, DSC och SEM. Resultaten visade att separationen av textil från plast inte var fullständig på grund av mycket hög vidhäftning mellan textilen och plasten. Bibehållna mekaniska egenskaper, förutom brottförlängning, erhölls för alla återvunna prover oavsett PET-mängd. Därför var det möjligt att dra slutsatsen om att förekomsten av PET inte påverkar materialets egenskaper negativt och att separation eller tillsats av kompatibiliseringsmedel inte är nödvändigt. Vidare visar resultaten att PET blir blandbar med PC men inte påverkar ABS-fasen. Kemisk återvinning genom glykolys utfördes på svart och beige polyestertextil av PET erhållet som avklipp från produktionen av stolparna. Glykolysen utfördes i laboratorieskala med etylenglykol (EG) som lösningsmedel. Reaktionen ägde rum vid 230℃ under 1 timme med överskott av lösningsmedel och en Mg-Al blandad oxidkatalysator. Slutprodukten separerades från rester genom flera filtreringssteg och analyserades med DSC. Från resultatet observerades det att den erhållna slutprodukten var den önskade bis(2-hydroxyetyl) tereftalat (BHET) monomeren. Färgämnen från textilen fanns fortfarande kvar i monomeren efter depolymerisation. Därför utfördes avfärgning. För den svarta textilen testades adsorption med aktivt kol och extraktion med etylenglykol som avfärgningsmetoder. För den beige textilen utfördes enbart adsorption med aktivt kol. De avfärgade produkterna analyserades genom färgmätning och/eller genom jämförelse med varandra. Resultatet visade att adsorption med aktivt kol är en effektiv avfärgningsmetod för den beige textilen, men inte för den svarta textilen. Framgångsrik avfärgning av den svarta textilen erhölls istället genom extraktion med etylenglykol. Sammanfattningsvis, mekanisk återvinning av den textilklädda stolpen resulterar i bibehållna värden för de mekaniska egenskaperna hos det återvunna materialet, förutom för brottförlängnigen. Detta bör göra det återvunna materialet lämpligt för användning i fordonsapplikationer, men inte för återvinning i ett slutet kretslopp (closed loop recycling) på grund av säkerhetsaspekter hos stolpen. Om hög kraft appliceras måste materialet kunna ändra form utan att gå sönder. Återvinning genom glykolys visar potential för att den avklippta polyestertextilen kan återvinnas i ett slutet kretslopp eftersom den avfärgade monomeren skulle kunna ompolymeriseras till ny PET. Det kan undersökas i framtida studier. / Due to the current climate change and the global problems plastics cause in the environment, it becomes increasingly important that today’s linear use of materials is changed to a circular use. In the automotive industry, the demand for increased availability and quality of recycled materials has been recognized. Following this, the research project Sustainable Vehicle Interior Solutions (SVIS) coordinated by RISE IVF was started in which the need for a more sustainable production of vehicle interiors is addressed. An objective is to reduce and recycle production waste. This study investigates the possibility to recycle textile and plastic from an interior multi-material component which in this case is a textile dressed plastic pillar. The pillar is made of polycarbonate (PC)/poly(acrylonitrile butadiene styrene) (ABS) plastic and polyester (PET) textile.  Mechanical recycling was performed on the textile dressed pillar. The possibility to separate textile from plastic was investigated and tested in a mill with a dust separator. Samples containing different amounts of PET were prepared and recycled to study the influence of PET. Two different compatibilizers were used to investigate potential improvement in compatibility of the blends. The level of separation of textile from plastic was analyzed by comparison of bulk density between the samples. To investigate the effect of compatibilizers and how the presence of PET influences the PC/ABS, mechanical testing, DSC and SEM were performed. The results showed that the separation of textile from plastic was not complete due to very high adhesion between the textile and plastic. Retained mechanical properties, except for the strain at break, were obtained for all recycled samples. Therefore, it could be concluded that the presence of PET does not affect the properties of the material negatively and separation or addition of compatibilizer is unnecessary. The results further show that PET becomes miscible with PC but does not affect the ABS phase. Chemical recycling through depolymerization with glycolysis was performed on black and beige polyester (PET) textile waste obtained as cut-off from the production of the pillars. The glycolysis was performed in lab-scale with ethylene glycol (EG) as solvent. The reaction took place at 230℃ for 1h with excess of solvent and a Mg-Al mixed oxide catalyst. The final product was separated from residues through several filtration steps and analyzed with DSC. From the result it could be observed that the obtained final product was the desired bis(2-hydroxyethyl) terephthalate (BHET) monomer. Dyes from the textile were still present in the monomer after depolymerization. Therefore, decolorization was performed. For the black textile, adsorption with active carbon and extraction with ethylene glycol were tested as decolorization methods. For the beige textile, solely adsorption with active carbon was performed. The decolorized products were analyzed by color measurement and/or through comparison to each other. The result showed that adsorption with active carbon is an effective decolorization method for the beige textile, but not for the black textile. Successful decolorization of the black textile was instead obtained by extraction with ethylene glycol.  To conclude, mechanical recycling of the textile dressed pillar results in retained values of the mechanical properties of the recycled material, except for the strain at break. This should make the recycled material suitable for use in automotive application, though not closed loop recycling because of safety aspects of the pillar. If high force is applied, the material needs to be able to change shape without breaking. Recycling through depolymerization shows potential for closed loop recycling of the polyester textile cut-off since the decolorized monomer could be repolymerized into new PET. This could be investigated in future studies.