Sammanfattning Bakgrund; Inom ambulansyrket utsätts personalen dagligen för tunga lyft, ofta i icke ergonomiska arbetsställningar samt i många fall under tidspress. Dessutom arbetar ambulanspersonal i regel skift och ibland hela dygn vilket medför en rubbad dygnsrytm. Syfte; Att beskriva hur yrkesutförandet påverkar den fysiska hälsan hos ambulanspersonalen, samt att beskriva vilken urvalsmetod som använts i valda artiklar. Metod; Litteraturstudien har en deskriptiv design och består av tolv vetenskapliga artiklar hämtade från databaserna Cinahl och Scopus. I tio av artiklarna har en kvantitativ ansats använts och de andra två består av en mixad ansats. Artiklarna har granskats utifrån likheter. I den metodologiska aspekten urvalsmetod har skillnader och likheter granskats. Resultat; Resultatet visade att ambulanspersonal i högre utsträckning än normgrupper lider av muskuloskeletala besvär. Vilket kan relateras till hög fysisk belastning samt icke ergonomiska arbetsställningar. Ambulanspersonal upplever dessutom högt stresspåslag i arbetet. Resultatet visar även att de oregelbundna arbetstiderna påverkar ambulanspersonalens sömnkvalitét samt kost och motionsvanor negativt. De urvalsmetoder som använts i artiklarna är; slumpmässigt urval, stratifierat sannolikhetsurval, totalurval samt bekvämlighetsurval. Slutsats; Såväl muskelsmärta, störd dygnsrytm, sömnbrist, samt ökat stresspåslag hos ambulanspersonal kan relateras till yrkesutförandet. Oregelbundenheten i arbetet försämrar möjligheten att äta hälsosamt och träna regelbundet. Ambulanspersonal skulle gynnas av bättre träningsmöjligheter på arbetet, längre återhämtningstid och bättre möjligheter till regelbundna måltider. / Abstract Background; Ambulance personnel are in their work exposed for heavy lifting, often in non-ergonomic postures, and in many cases under time pressure. Ambulance personnel also work in shifts and sometimes 24-hours, resulting in a circadian rhythm. Aim; Describe how professional performence affects the physical healt of ambulance personnel and to describe wich sampling method, used in included articles. Method; The literature study has a descriptive design and consists of 12 scientific articles, selected from Cinahl and Scopus databases. In 10 of the articles there is a quantitative approach and 2 of them has a mixed approach. The articles were audited on the basis of similarities. In the methodologocal aspect; sampling method, diffrences and similarities has been audited. Results; The result showed that ambulance personnel in greater occurence than norm groups, suffer from muscle pain. Which can be related to high physical exposure and non-ergonomic postures. Ambulance personnel also experiencing high level of stress in their work. The result also showed that irregular working hours affect the ambulance personnel´s quality of sleep aswell as diet and exercise habits negatively. The sampling method used are; Randomized sampling, stratified probability sampling, total sampling and convenience sampling. Conclusion; Musclepain aswell as disruption of circadian cycles, lack of sleep and increased level of stress in the ambulance personnel can be related to professional performence. The irregularity in the work impair possibilities to eat healthy and exercise regularly. Ambulance personnel would benefit from better exercise opportunities at work, longer recovery and better possibilities to regular meals.

Chansen att överleva ett hjärtstop är i dag liten. Riktlinjerna för hur HLR ska genomföras är beskrivet i arbetsmodellen Kedjan som räddar liv och har genom åren förändrats stort. De studier som är gjorda visar på varierande resultat där en del studier visar att kvalitén på HLR försämras drastiskt redan efter ett par minuter medan andra studier visar att kvalitén av utförd HLR inte försämras nämnvärt på upp till tio minuter. Ett stort problemen är svårigheten att utvärdera sig själv samt att uppskatta sin kvalité av HLR under och efter en återupplivningssituation. Syftet med studien var att undersöka hur erfarna ambulanssjuksköterskor gör basal HLR över en period om 10 minuter och hur faktorer såsom kön, ålder, längd, vikt, BMI, ambulanserfarenhet, specialistutbildning, tid sedan HLR repetition samt självskattad trötthet korrelerar med uppmätt resultat. Femtioen ambulanssjuksköterskor deltog i studien där de fick utföra basal HLR på en simuleringsdocka under 10 minuter. Dockan registrerade ventilationsvolym, kompressionsdjup och kompressionstakt vilket analyserades och sammanställdes. Försökspersonerna uppgav även subjektivt när de ansåg sig påverkas av trötthet och vilka parametrar som de ansåg påverkades. Resultatet visade att förändringen från minut ett till minut 10 i medelvärdet för de respektive parametrarna var 665ml till 753ml för ventilationsvolymen, 46,5mm till 42,1mm för kompressionsdjup och 125n/min till 126n/min för kompressionstakten. För de demografiska faktorerna korrelerade ålder och antalet år i ambulans mot ventilationsvolymen, kön och ålder mot kompressionsdjupet samt längd och ålder negativt mot kompressionstakten. Ambulanssjuksköterskorna ansåg sig klara av att göra godkänd HLR i 6 minuter och 17 sekunder innan tröttheten försämrade resultatet. Därefter ansåg 94% att kompressionsdjupet, 24% att kompressionstakten och 6% att ventilationsvolymen påverkades. Ambulanssjuksköterskors uppfattning av deras trötthet kunde inte signifikant korreleras mot deras objektiva mätresultat.

Att som sjuksköterska i ambulansen överrapportera en patient till akutmottagningssjuksköterskan är en viktig del i arbetet. Detta är en riskfylld situation för patientsäkerheten då kommunikationen ofta brister. Syftet med denna studie är att undersöka akutmottagningssjuksköterskans upplevelse av överrapportering från sjuksköterskan i ambulansen när det gäller patienter med icke livshotande tillstånd. En kvalitativ metod med intervjuer har använts för att få fram upplevelserna. Intervjuerna utgick från Critical Incident Thechnique. Det var tio stycken informanter som deltog i studien. Data analyserades med hjälp av en manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultatet från intervjuerna delades upp i två huvudkategorier och fem underkategorier. Resultatet visade på att informanterna saknade en helhet kring patienten. Även saknad av en strukturerad överrapportering både muntligt och skriftligt. Detta leder till missnöje hos informanterna. Det visade även att det är personbundet hur tillfredsställande överrapporteringen blir. Studien stödjer en användning av verktyg för strukturerad kommunikation och patientdelaktighet vid överlämning av patient från sjuksköterska i ambulans till sjuksköterska på akutmottagning. Resultatet påvisar också vikten av att i vidareutbildning till ambulanssjuksköterska förmedla kunskap om informationsöverföringens betydelse.

Bakgrund: Sepsis är ett vanligt förekommande sjukdomstillstånd vilket, utan korrekt och adekvat behandling, kan utvecklas till svår sepsis och septisk chock med högre mortalitet som följd. Som ambulanssjuksköterska är det viktigt att i tidigt skede diagnostisera och förmedla misstanke om detta tillstånd. Syfte: Syftet är att beskriva patientkarakteristika samt undersöka ambulanssjuksköterskans förmåga att identifiera, bedöma och prioritera de patienter som vårdats i ambulans och fått slutdiagnosen sepsis. Metod: Studien är en kvantitativ, retrospektiv observationsstudie med journalgranskning som datakälla. Den inkluderade populationen är samtliga patienter som blivit inskrivna på ett länssjukhus i sydvästra Sverige med slutdiagnos sepsis under perioden 1 januari 2016 till 31 december 2016 och som vårdats i ambulans i samband med vårdtillfället. Resultat: Totalt 580 patienter vårdades på det aktuella sjukhuset med slutdiagnos sepsis under den angivna tidsperioden. Av dessa vårdades 60,9% i ambulans till sjukhuset (n=353) och inkluderades i studien. Patientens tillstånd bedömdes som sepsis i 36.3% av fallen (n=128). Patienter där ambulanssjuksköterskan bedömt tillståndet som sepsis erhåller i större utsträckning behandling och prioriteras högre. Inga signifikanta skillnader avseende strukturerad bedömning och anamnesinhämtning kunde identifieras. Slutsats: Träffsäkerheten hos ambulanssjuksköterskan att identifiera tillståndet sepsis är relativt hög, men utrymme för förbättring föreligger. De identifierade patienterna hade högre andningsfrekvens, temperatur och de patienter som ambulanssjuksköterskan har bedömt som sepsis prioriteras högre och erhåller behandling i större utsträckning. Resultatet visar även att det inte finns några skillnader avseende ambulanssjuksköterskans första bedömning, anamnesinhämtning och strukturerad bedömning. Mer forskning, utbildning och standardiserade beslutsstöd skulle kunna öka andelen patienter där en sepsis identifieras.

Bröstsmärta är en av de vanligaste orsakerna till varför patienter kontaktar ambulans och orsakerna kan vara många. I Sverige används vanligen trigaeringsverktyget Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS) där Emergency Signs and Symptoms (ESS)-kod 5 står för bröstsmärta. För att underlätta för ambulanssjuksköterskan att ta korrekt beslut, gällande undersökning och behandling i stressade situationer, finns behandlingsriktlinjer framtagna som specificerar hur patienter skall omhändertas. Följsamhet till behandlingsriktlinjer har tidigare observerats vara bristfälliga och denna studie ämnar granska följsamheten till behandlingsriktlinjer vid bröstsmärta. Studien är en kvantitativ retrospektiv kohortstudie med konsekutivt urval som använt sig av data från BRIAN-studien. Ambulansuppdrag från år 2018 med bröstsmärta som sökorsak har granskats. Inklusionskriterierna var patienter som triagerats enligt ESS 5, var 18 år och äldre samt uppgivet kön. Resultatet visade sig med en varierande följsamhet till behandlingsriktlinjerna för bröstsmärta. Följsamhet till insamlandet av vitalparametrar var hög medan följsamheten till farmakologisk behandling enligt behandlingsriktlinjerna var låg. En viss skillnad kunde observeras där följsamhet till farmakologiska behandlingsriktlinjer var högre hos de som fick en slutgiltig diagnos hjärtinfarkt och om patienterna var män. Även om följsamheten till behandlingsriktlinjerna variera för olika undersökningar och behandlingar så är orsaken till denna variation ej helt klarlagd. En viktig faktor skulle kunna vara att ambulanspersonalen var medveten om att det pågick en studie, vilket kan ha höjt följsamheten till uppmätta vitalparametrar och EKG tagning. Personliga tolkningar kan också ha påverkat vilka läkemedel som administrerats under olika tillfällen.

Ambulanssjukvården ska ta hand om människor i nöd oavsett kön, ålder eller bakgrund. Av alla uppdrag ambulanser skickas på, brukar pediatriska patienter ses som de svåraste. Barn skiljer sig på flera sätt från vuxna, och ambulansens utrustning passar inte alltid på dem. Att arbeta under sådana omständigheter ökar riskerna för vårdskador. Alla patienter har rätt till en säker vård, och arbetet med att minska risker och skador inom vården kallas patientsäkerhet. I Sverige kräver Hälso- och sjukvårdslagen att all sjukvårdspersonal tillgodoser patienters säkerhet, och prehospitalt är det ambulanssjuksköterskan som skall upprätthålla denna säkerhet. Forskningen inom prehospital patientsäkerhet är sparsam, och den forskning som sker inom området inriktar sig framförallt på lättillgängliga ämnen som trafikolyckor, medicineringsfel och avvikelserapportering. Syftet med studien var att belysa patientsäkerheten under ambulanssjuksköterskans omhändertagande av pediatriska patienter. Metoden för studien var litteraturöversikt, 15 artiklar publicerade mellan 2006 och 2016 inkluderades. Sökningar gjordes i databaserna PubMed och Cinahl. Både kvantitativa och kvalitativa artiklar har inkluderats. Artiklarna har kvalitetsvärderats, och därefter analyserats utifrån en innehållsanalys. I resultatet framkom tre huvudfaktorer som påverkade patientsäkerheten. Dessa var kunskap, läkemedelshantering och trafiksäkerhet. Underkategorier till kunskap som identifierades var utbildning, erfarenhet, bedömning, färdigheter, kommunikation, utrustning och kultur. Underkategorier till läkemedelshantering var läkemedelsberäkning, läkemedelsadministrering och viktbedömning, och underkategorier till trafiksäkerhet var kunskap och attityder och beteende. Brister hos ambulanssjuksköterskan och den prehospitala organisationen medför risker för patientsäkerheten för barn som vårdas prehospitalt. Det krävs insatser både på individ- och systemnivå för att komma tillrätta med dessa brister. Samtidigt gör avsaknaden av publicerade studier inom prehospital patientsäkerhet att generaliserbarheten av dessa fynd är låg.

Sverige ligger i framkant inom prehospital sjukvård med goda resurser för att kunna ge adekvat vård genom denna del av vårdkedjan. Sjuksköterskan skall besitta kunskap och utföra bedömning, rådgivning, prioritering samt åtgärder på plats under sjuktransport och överlämnande till mottagande slutenvård. Överrapporteringen består av tre delar, ett fysiskt, verbalt och skriftligt överlämnande. Syftet var att beskriva betydelsen av överrapportering mellan ambulanssjuksköterska till sjuksköterska på akutmottagning. Litteraturstudie valdes som metod. Artikelsökningen genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl samt genom manuellsökning. Totalt inkluderades tio vetenskapliga artiklar i resultatet. Artiklarna var både kvalitativa och kvantitativa. Resultatet redovisas två kategorier som framkom under dataanalyser: Vad som kan underlätta överrapportering och Vad som kan komplicera överrapporteringen. I dessa kategorier framkommer det bland annat att samarbete underlättar överrapportering samt de som kan komplicera överrapporteringen kan bland annat vara stress och tidspress. Slutsatsen var att samarbete är en stor faktor till att överrapporteringarna skall uppnå hög kvalité. En annan faktor är att utveckla tekniska hjälpmedel för att undvika informationsbortfall eller missuppfattad information. Detta säkerställer kvalitén på överrapporteringarna mellan ambulanspersonal och akutmottagningens personal.

Bakgrund Specialistsjuksköterskan har en svår och viktig roll i att smärtlindra barn och ge dem en evidensbaserad omvårdnad. Barns smärta har underskattats och underbehandlas genom åren då man trott att små barn inte känner smärta, men forskning visar att barn känner smärta, även prematura barn känner smärta. Den prehospitala vården ligger först i vårdkedjan och har andra förutsättningar för vård än inne på sjukhus, vilket ställer krav på vårdteamet att de har medicinska och vårdvetenskapliga kunskaper. Syftet var att belysa specialistsjuksköterskans upplevelser och erfarenheter av smärtlindring av barn i ett prehospitalt kontext. Metoden som valdes att användas var en integrativ litteraturgenomgång. Sexton vetenskapliga artiklar kvalitetsgranskades och analyserades. Datainsamlingen gjordes via sökningar i Public Medline (PubMed), The Culmative Index to Nursing and Allied Health Literature (CINAHL). Resultatet i studien fann flera omständigheter som påverkar specialistsjuksköterskor vid smärtlindring av barn prehospitalt. De redovisas i fyra huvudkategorier med underkategorier. Huvudkategorierna är; Förkunskap, Känslomässiga reaktioner, Omhändertagande och Sällan händelser. Till förkunskap kopplades underkategorierna; Förberedelse, Behandlingsriktlinjer och Kunskap/Utbildning. Till känslomässiga reaktioner kopplades Stress. Den tredje huvudkategorin omhändertagande kopplades till Kommunikation, och den fjärde huvudkategorin sällan händelse kopplades Erfarenhet som under kategori. Slutsatsen Barn med smärta är en sällanhändelse för den prehospitala sjukvården som påverkar specialistsjuksköterskan som inte får samma erfarenhet av att vårda denna patientgrupp som med den vuxna människan. Det är av vikt att personalen får utbildningar, övningar kontinuerligt för att upprätthålla och utveckla sina kunskaper för att behandla barns smärta

Ambulansverksamheten arbetar efter ett nationellt ledningskoncept på skadeplats som kallas för prehospital sjukvårdsledning. Det är ett koncept som syftar till att på ett strukturerat sätt samla och delge information och fördela resurser på ett effektivt och korrekt sätt, samt tillåter samverkan mellan andra aktörer att snabbt initieras och verka tillsammans på en skadeplats. Trots ett väletablerat ledningssystem framkommer det att ambulanssjuksköterskor fortfarande upplever att det finns brister i hur samverkan mellan ambulans och räddningstjänsten fungerar. Syftet var att utforska ambulanssjuksköterskors upplevelser av samverkan med räddningstjänst på skadeplats. Analysen genomfördes enligt Elo och Kyngäs (2008) metod för kvalitativ innehållsanalys. Åtta ambulanssjuksköterskor verksamma i Västra Götalandsregionen deltog i studien. Dataanalysen resulterade i fyra generiska kategorier; Kommunikation, erfarenhetsutbyte, ledningsstruktur och samverkansarbetet som en del av patientnyttan. Det framkommer att en av de främsta orsakerna till att samverkan brister var kommunikationen mellan ambulanssjuksköterskan och personal från räddningstjänsten. Det framkommer också att arbetet som ett team var av stor vikt för att främja det gemensamma arbetet och strävan mot ett gemensamt mål. Att ha kunskap om varandras ledningsstruktur var också något som kunde främja samverkan. Att god samverkan är en grundpelare för patientens omvårdnad och omhändertagande lyftes fram av deltagarna. En önskan om en starkare gemenskap präglar resultatet och det finns en förhoppning om att en mer etablerad gemensam övningsverksamhet skulle kunna gynna framtida samverkansuppdrag mellan ambulans och räddningstjänst.

No description available.