Sjuksköterskan ställs inför etiska konflikter i mötet med en patient vid hjärtstopp i den prehospitala miljön. Hjärtstopp orsakas av otillräcklig cirkulation på grund av asystoli eller kammarflimmer. Tidig hjärt- och lungräddning (HLR) med god kvalitet och effektiva bröstkompressioner är livsavgörande. Sjuksköterskan ska följa en etisk kod och sjuksköterskan har ett moraliskt ansvar för att så god vård som möjligt ska ges till patienten. I den prehospitala miljön uppkommer etiska konflikter oftare än i andra vårdsituationer på grund av flera olika faktorer. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa sjuksköterskans etiska förhållningssätt vid prehospitalt hjärtstopp. Resultatet baserades på tretton vetenskapliga artiklar och delades upp i två teman: etiskt ansvar och dilemma gällande patient respektive anhöriga. För att sjuksköterskan skulle kunna förbereda sig i ambulansen var det viktigt att det fanns information om patienten och om HLR var påbörjad. De två största dilemman som sjuksköterskan upplevde var beslutet om HLR och de närståendes involvering. Sjuksköterskan kände lika stort ansvar att ta hand om patienten som ansvar att ta hand om de närstående. Konklusion och implikation av denna litteraturstudie var att sjuksköterskan ställs inför etiska dilemman vid prehospitalt hjärtstopp och måste vara förberedd på det oväntade. För att underlätta beslutet om HLR krävdes god information om patientens hälsotillstånd, planering och förberedelser inför mötet med patienten och en etisk och moralisk grundinställning hos sjuksköterskan. En möjlighet till förbättring för sjuksköterskan i ambulansen skulle kunna vara en form av journalsystem som är kopplat till sjukhusen. / The nurse is often confronted by ethical conflicts in the relationship with the patient during cardiac arrest in the prehospital environment. Cardiac arrest is caused by insufficient circulation due asystole or ventricular fibrillation. Early cardiopulmonary resuscitation (CPR) with good quality and efficient compressions are cardinal for life saving. The nurse should follow an ethical code and with a moral responsibility make sure that the best care is provided for the patient. In the prehospital environment ethical conflicts occurs more often than in other situations because of many different factors. The aim of this literature-study was to elucidate the nurse´s ethical approach during prehospital cardiac arrest. The result was based on thirteen scientific articles which were split up in two themes; ethical dilemma and responsibility towards the patient and ethical dilemma and responsibility towards the relatives. For the nurse to prepare in the Ambulance it was of importance that there was information about the patient and knowledge if CPR was started. The two biggest dilemmas for the nurse was the decision about CPR and the involvement of the relatives. The nurse felt as much responsibility to take care of the patient as the relatives. Conclusion and implication of this literature-study was that the nurse is confronted with ethical dilemmas during the out-of-Hospital Cardiac Arrest and has to be prepared for the unexpected. To facilitate the decision about CPR the nurse was required good information about the health of the patient, planning and preparing before the meeting with the patient and the nurse should have an ethical and moral basic approach. A possible improvement for the nurse in the ambulance could be a form of journal system that was linked to the hospitals.

Syfte: Att belysa ambulanssjuksköterskornas upplevelser av omvårdnad och trafiksäkerhet efter förändrad dygnstjänstgöring från tjugofyratimmarsskift till tolvtimmarsskift. Bakgrund:Ambulanssjuksköterskor upplever trötthet vid högarbetsbelastning eller vid för lite sömn. Vid högarbetsbelastning avstår sjuksköterskor från att utföra omvårdnadsåtgärder och patientsäkerheten sjunker om arbetspasset är längre än åtta timmar. Sjuksköterskor som har arbetat tolv eller arton timmar jämfördes och det fanns ingen kognitiv skillnad före eller efter arbetspasset. Det saknas studier om hur ambulanssjuksköterskor upplever att arbeta tolvtimmarsskift gentemot tjugofyratimmarsskift. Design: Kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Metod: Ambulanssjuksköterskor som arbetat både innan och efter arbetstidsförändring valdes ut med bekvämlighetsurval. Sju semistrukturerade intervjuer utfördes i Oktober 2015. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant, vilket resulterade i två kategorier och nio underkategorier. Resultat: Ambulanssjuksköterskorna upplever att omvårdnaden och trafiksäkerheten har förbättrats efter bytet från tjugofyratimmarsskift till tolvtimmarsskift eftersom de är mindre trötta. Sjuksköterskorna anser att de är mer uppmärksamma och därmed upplevs trafiksäkerheten förbättrad. I omvårdnaden upplever de mer engagemang och tålamod i mötet med patienten, främst nattetid. Dock finns kvarstående problem som de anser inte har förbättrats efter arbetstidsförändring, som stress vid högarbetsbelastning, utebliven rast och svårigheter att använda säkerhetsbälte under transport till sjukhuset. Slutsats:Om ambulanssjuksköterskorna är utvilade kan arbetsbelastningen på akutmottagningar minska. Ur ett samhällsperspektiv bör det vara mer kostnadseffektivt. När ambulanspersonalen upplever att de inte orkar arbeta tjugofyra timmar i sträck, skulle arbetsgivaren kanske kunna tänkas överväga en förkortning av arbetstid, eller tillsätta fler ambulanser i tjänst, i syfte att förbättra omvårdnaden.

Inom Norra Älvsborgs Länssjukhus och Uddevalla sjukhus sjukvård (NU-sjukvården) jobbar idag ca 150 sjuksköterskor i ambulanserna och enligt 2014 års statistik så uppgår de prioriterade 1-4 uppdragen till 58 000 uppdrag/år. Ökad befolkning och allt fler multisjuka innebär ökat tryck på ambulansverksamheten då allmänheten förväntar sig att snabbt bli omhändertagen och få vård när de upplever sig akut sjuka. För att ambulanssjuksköterskan ska ha möjlighet att göra kvalificerade bedömningar och ta rätt beslut krävs ett väl utvecklat beslutsstöd. Beslutstöd och riktlinjer är avgörande för att patienten prioriteras rätt och får den vård som  dennes hälsotillstånd kräver. Denna studie önskar undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av patientsäkra bedömningar avseende vård på plats och bedömning av vårdnivå. Åtta kvalitativa intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor med olika kompetenser och från olika ambulansområden i NU-sjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultatet påvisar att ambulanssjuksköterskan är övervägande nöjd med behandlingsriktlinjer och tycker att de känns frikostiga, men att de saknar viss medicinskteknisk utrustning. Det framkom även önskemål om ökat stöd av läkare i sina prehospitala bedömningar. Övervägande del av ambulanssjuksköterskorna i studien önskar förnyade behandlingsriktlinjer och digitala patientjournaler,   det   senare   för   att   tidseffektivisera   arbetet   och   göra   det   mer patientsäkert.  Att  bedöma  på  plats  och  ändra  vårdnivå  anses  inte  vara  något  stort problem  för  patienten  om  det  bygger  på  information  och  lugnt  bemötande  med noggrann genomgång av vitalparametrar samt ibland hjälp till annan vårdnivå.

Bakgrund: Dyspné är en subjektiv upplevelse av att inte kunna få luft och är en av de vanligaste sökorsakerna inom akutsjukvård i Sverige. Dyspné är ett symtom på en mängd olika diagnoser såsom hjärtsjukdom, lungsjukdom, Sepsis etc. För att bedöma och prioritera patientens grad av vårdbehov prehospitalt används triagesystemet; Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS). RETTS är uppbyggt av två bedömningssystem, Emergency Signs and Symtoms (ESS) och vitalparametrar (VP). I vårdmötet med  patienten ansvarar  sjuksköterskan inom ambulanssjukvården för  att utföra bedömningsåtgärder enligt RETTS. För att identifiera symtom och tecken (ESS) på dyspné ingår elektrokardiogram (EKG) i bedömningen enligt RETTS. Det finns idag kunskapsluckor vad gäller följsamheten till RETTS bland ambulans sjuksköterskor. Syfte: Att undersöka vilken grad av följsamhet sjuksköterskor inom ambulanssjukvård har till bedömningsåtgärder enligt RETTS i vårdmöte med patienter som drabbats av dyspné. Metod: Kvantitativ design med ett slumpmässigt retrospektivt urval. Resultat: Etthundrasextioen patienter bedömda som dyspné granskades, medianåldern var 79 år och cirka hälften var män. Fullständiga VP togs i 92% av fallen och EKG i 43% av fallen. Vi fann inga statistiska skillnader i följsamhet beroende på kön, prio eller tid på dygnet. Patienter med tidigare hjärtsjukdom (N=58) fick oftare EKG (53%) än patienter med enbart lungsjukdom (20%, N=41) p= <0.001. Konklusion: RETTS består av två samanlagda bedömningar; VP och ESS (där EKG ingår vid dyspné). Följsamheten till VP var hög men låg till ESS p.g.a. få tagna EKG. Även bland patienter med en historia av hjärt/kärl sjukdom var följsamheten till EKG låg. Fler och större studier behövs för att fånga orsaken till fynden.

Anestesisjuksköterskan kan arbeta över flera områden där arbete vid en anestesiklinik är det vanligaste. I arbetet på en anestesiklinik ingår även uppgiften att medverka vid patienttransporter mellan sjukhus, interhospitala transporter. Tidigare studier har visat att många specialistsjuksköterskor är oroliga och bekymrade över dessa uppdrag. De upplevde otrygghet, osäkerhet och brist på tydliga riktlinjer. Ansvaret är stort och ibland är det långt mellan sjukhusen. Studiens syfte var att undersöka hur samtliga anestesisjuksköterskor på en anestesiklinik i sydvästra Sverige upplever att medverka vid patienttransporter mellan sjukhus. Studien genomfördes med en kvantitativ ansats och empirisk data samlades in med hjälp av ett frågeformulär. Deskriptiv statistik användes för att redovisa resultat. Resultatet av studien visar att anestesisjuksköterskornas erfarenheter av interhospitala patienttransporter är varierande. Flera svarade att de tyckte att det fanns svårigheter att utföra god omvårdnad under transporterna. Spridningen bland anestesisjuksköterskornas svar var stor på frågan om de kände sig stressade eller obekymrade över dessa uppdrag, de flesta befann sig kring mitten av skalan. Samarbetet med ambulanssjuksköterskorna var något som överlag fungerade mycket väl, och de hade stort förtroende för deras kompetens. Att helt avstå från att medverka vid interhospitala patienttransporter var något en fjärdedel av anestesisjuksköterskorna önskade. Behovet av mer forskning inom detta område är stort. / Nurse anesthetist work in several areas but working at an anesthetic clinic is the most common. Working at a clinic involves overseeing patients during interhospital patienttransports. Earlier studies have shown that many specialist nurses are worried and concerned over transporting patients. They experience feelings of insecurity, vulnerability, and a lack of clear guidelines. The responsibility is major and sometimes there are long distances between the hospitals. The aim of the study was to evaluate how the nurse anesthetists experience their participation during the transport of patients. The study was conducted using a quantitative approach and empirical data was collected using a questionair. Descriptive statistics were used to present the results. The results showed that the nurse anesthetists experiences of transporting patients varied greatly. Several responded that they found it difficult to give good care during the transport. There was also a large range of the answers to the question about whether they felt stressed or unconcerned during these assignments, but most were in the middle of the scale. Cooperation between the nurse anesthetists and the ambulance nurses generally worked well, they even had a strong confidence in their competence. One fourth of the nurse anesthetists reported they would prefer not to be involved in interhospital patienttransports. More research is needed in this area is great.

Bakgrund: Symtomet dyspné kan vara tecken på en mängd olika sjukdomstillstånd av olika allvarlighetsgrad såsom lungsjukdom, hjärtsjukdom, sepsis etcetera. Upplevelsen av dyspné är subjektiv och känslan av att inte få luft skapar ett obehag och ett lidande hos patienten. En strukturerad och väl utförd bedömning av ambulanssjuksköterskan är grunden för en adekvat behandling. Till ambulanssjuksköterskans hjälp finns riktlinjer för omhändertagande av patienter med dyspné, i dessa riktlinjer ingår primär- och sekundär bedömning med riktade undersökningar elektrokardiogram (EKG), lungauskultation och vitala parametrar (VP).   Det finns idag kunskapsluckor gällande ambulanssjuksköterskors följsamhet till de riktlinjer som tillhandahålls, samt i vilken utsträckning den prehospitala bedömningen av patientens sjukdomstillstånd överensstämmer med den hospitala slutbedömningen. Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskans följsamhet till verksamhetens riktlinjer, samt hur väl bedömd prehospital arbetsdiagnos överensstämmer med bedömd hospital slutdiagnos.  Metod: Kvantitativ ansats med ett slumpmässigt retrospektivt urval. Resultat: Fyrahundratolv patientjournaler kodade med ESS 4, dyspné granskades. Medianåldern var 78 år och cirka hälften var män. Resultatet visade att bedömningen av patienter med dyspné var bristfällig. Det fanns en skillnad mellan könen gällande bedömning av neurologi (D), där kvinnor bedömdes i högre grad. Det fanns en skillnad mellan könen i bedömningen av besvärets karaktär (Q) med en ökad bedömning på manliga patienter. Det framkom också en skillnad i bedömningen mellan vuxna och äldre där besvärets karaktär (Q), besvärets utstrålning (R) och vad som föregick insjuknandet (E) bedömdes i högre grad hos äldre. Saturation bedömdes i högre grad hos vuxna än hos äldre. EKG tas i högre grad på äldre än på vuxna. Prehospital diagnos anges i 36,1% av fallen. Av de fallen överensstämmer den prehospitala arbetsdiagnosen med hospital slutdiagnos i 45,3%. Slutsats: ambulanssjuksköterskor brister i bedömningen av patienter med dyspné och följer inte de riktlinjer som finns. Ytterligare forskning behövs för att svara på varför det brister samt om utbildningsnivå korrelerar med följsamhet till behandlingsriktlinjer.

Uppsatsen söker utveckla vilka svårigheter som kan uppstå vid ledning av en allvarlig händelse och utforskar dessa djupare för att se varför de uppstår. För att göra detta nyttjas en välanvänd implementeringsteori av Lundquist där tillämparen står i fokus. Teorin utgår från att implementering endast kan ske om tillämparen förstår, kan och vill utföra uppgiften på rätt sätt. För att med ett breddat perspektiv få svar på vilket eller vilka av det tre villkoren som förklarar bristerna vid ledning av en allvarlig händelse har det gjorts intervjuer med ambulanspersonal på ambulansstationen i Umeå och dessa har kompletterats med en genomgång av KAMEDOrapporter. De har sedan kategoriserats och tematiskt analyserats för att nå svar på frågeställningarna. Rapporterna genererade fem kategorier: dokumentering, samverkan mellan olika organisationer, kommunikation, fördelning till sjukhus och tydlig ledning. Intervjuerna lyfter utöver detta framförallt svårigheten att få kontroll över situationen och ha förmågan och möjligheten att ta ett steg tillbaka från det medicinska arbetet och tänka ett steg framåt. Vidare bekräftar intervjupersonerna de fyra kvalitetsindikatorerna som identifierats som bristande i tidigare studie. Anledningarna framstår främst som resursbrist i form av utrustning och personal samt möjlighet till repetition kombinerat med en ovilja att följa konceptet fullt ut i alla situationer. Detta trots att det i tal uttrycks en positiv inställning och en vilja att följa konceptet.

Utvecklingen inom ambulansverksamheten går ständigt framåt. Dagens ambulanssjuksköterskor behöver göra patientsäkra bedömningar på plats och anpassa vårdnivå efter patientens behov, vilket inte alltid innebär hänvisning till akutmottagning. Hos andra vårdgivare som exempelvis akutmottagningar eller vårdcentraler har vårdpersonalen möjlighet att läsa patientens tidigare journal för att få en god uppfattning om patientens anamnes och på så vis få en bättre helhet i bedömningen. Dokumentationen i en patientjournal är ett arbetsredskap som bör vara tillgängligt för all vårdpersonal som ansvarar för patientens olika delar i vården, för att möjliggöra en patientsäker vård. Då tillgången till patientjournal i ambulans är relativt nytt är ämnet sparsamt beforskat. Det är endast några få ambulansverksamheter i Sverige som har denna tillgång. Syftet är att undersöka hur sjuksköterskor i ambulansen upplever att ha tillgång till patientens tidigare journaler. Med frågeställningar 1. Hur påverkas sjuksköterskans bedömning av tillgången till patientens tidigare journaler i ambulansen? 2. Hur patientsäkerheten påverkas av att sjuksköterskan i ambulansen har tillgång till patientens tidigare journaler? Sju kvalitativa intervjuer genomfördes med sjuksköterskor som arbetar inom en ambulansverksamhet som har tillgång till patientjournalen i ambulansen. Materialet analyserades sedan med en innehållsanalys med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan ser tillgången till patientjournalen som ytterligare ett verktyg i sin bedömning. Upplevelsen är att det blir lättare att få en helhetsbild kring patienten vilket ökar träffsäkerheten i bedömningen. Vid vilka tillfällen ambulanssjuksköterskan använde sig av tidigare journaler varierade något. Deltagarna i studie är nöjda över möjligheten att ha tillgång till patientjournaler. Tillgången bidrar till att de känner sig mer förberedda inför mötet med patienten och det ger stöd i bedömningen, vilket i sin tur ger en större trygghet för både dem själva och patienten samt bidrar till ökad patientsäkerhet.

No description available.

<p>Validerat; 20140623 (global_studentproject_submitter)</p>