Before the regulation of opium as a “narcotic” in Sweden in 1923, opium was not regulated for its intoxicating properties and was freely available. But not in any kind of shop. Opium was legally available only through the pharmacies. This thesis explores how this free availability of a narcotic was understood by its traders, the pharmacists. The title of this thesis – The Value of Poison – indicates how opium could be conceptualized both as a safe, everyday remedy essential to keep freely available and as a drug of intoxication. As a poison it could be articulated as a matter of primarily pharmacological, not moral or medical, concern. This also gave the pharmacists, with their special knowledge of pharmaka (drugs, poisons), an autonomous space of knowledge free from the ever more intruding “medical gaze”. But, in order to articulate this kind of understanding of opium, another kind of knowledge was needed to be acknowledged: that of the user. In this articulation a “sensus communis” was tied in with a broader cultural knowledge of drugs. Problems with opium were focused on the danger of acute poisoning, not recreational intoxication. Concepts that could have problematized this kind of use were rearticulated as problems either of illegitimate trade, unregulated markets and advertising or of draconian regulation by greedy or sloppy doctors. These rather opposite elements were made equivalent through the articulation of ignorance in both cases, thus further emphasizing the special knowledge of the pharmacist. The thesis locates a process of contradiction that contributes to the eventual diminishing of the discourse of poison towards the end of the period. The pharmaceutical knowledge that guaranteed the discourse was based on a “pharmaceutical gaze” on pharmaka. It pierced through the drug to identify its constituent parts. In this process it was promised that the different effects of opium would be separated. “Narcotic” could be a by-product, to be discarded or controlled, without dispensing of other therapeutic effects. With this ever deeper knowledge of opium, knowledge in the pharmacies was made insufficient for the full understanding or opium, and so too was that of the traditional user. The era of opium as a poison was over. / Före den första särlagstiftningen om narkotika i Sverige 1923 reglerades inte opiumets rusgivande egenskaper. Drogen var fritt tillgänglig i handeln. Men inte i vilken butik som helst. Opium kunde bara köpas lagligt på landets apotek. Den här avhandlingen undersöker hur denna fria tillgänglighet av narkotika förstods av droghandlarna själva, apotekarna. Titeln pekar på hur opium på en och samma gång kunde tänkas som en säker husmedicin vars tillgänglighet var avgörande för folkhälsan och som en rusgivande drog. Som ”gift” artikulerades det som en i första hand farmakologisk angelägenhet, inte en moralisk eller medicinsk. När de talade på detta sätt upprättade apotekarna, genom sin särskilda kunskap om farmaka, ett eget rum för sitt vetande, fritt från läkarnas allt mer genomträngande ”kliniska blick”. Men för att kunna artikulera denna förståelse av opium krävdes också att en annan typ av kunskap vidkändes: brukarens. Genom denna artikulation knöts brukarnas ”sensus communis” samman med en bredare kulturell kunskap om droger. De av opiumets problem som lyftes fram handlade om akut förgiftning, inte rekreationellt rusbruk. De begrepp som hade varit möjliga att användas för att problematisera denna senare form av bruk reartikulerades: antingen förpassades de till den olagliga handeln, de oreglerade marknaderna och reklamen, eller också till de drakoniska regleringarna som giriga och slarviga läkare stod bakom. Apotekarna artikulerade dessa båda helt motstående element som ekvivalenta genom en brist på kunskap, vilket i sin tur ytterligare stärkte deras egen kunskapsmakt. Avhandlingen lokaliserar även en processande motsägelse som sker när giftets diskurs tynar bort vid slutet av den undersökta perioden. Den farmaceutiska kunskap som underbyggde diskursen vilade på en ”farmaceutisk blick” på farmaka. Denna genomborrade drogämnet för att avslöja dess beståndsdelar. Genom denna process utlovades att opiumets olika effekter skulle kunna skiljas från varandra. ”Narkotikan” kunde ses som en bieffekt, som kunde kastas åt sidan eller kontrolleras separat, utan att opiumets kvarvarande terapeutiska effekter minskade. Denna allt djupare kunskap medförde att de enskilda apotekarnas eget vetande på apoteken inte räckte till för att fullt ut förstå opium, och därmed bröts även samartikulationen med brukarnas kunskap. Tidseran när opium var ett gift tog därmed slut under mellankrigsperioden.

Bakgrund: Den tekniska utvecklingen går snabbt framåt och kan innebära en utmaning för många grupper i samhället, framförallt äldre. Sverige har som mål att år 2025 vara bäst på eHälsa och som ett delmål har ett register i form av Nationella Läkemedelslistan tagits fram. Registret ska ge patienter, vård- och apotekspersonalen tillgång till samma information med målet att öka patientsäkerheten och patienters delaktighet i vården. För att komma åt den här information krävs inloggning till eHälsomyndighetens tjänst Läkemedelskollen. Äldre personer har ofta mindre datorvana och väljer i många fall papper framför digitala tjänster. Apotekslistan är den analoga tjänsten som just nu erbjuder receptinformation i pappersform till patienterna. Syfte: Studiens syfte var att beskriva äldre patienters upplevelser av att använda receptinformation i analog form och deras uppfattning om digitala alternativ. Material och metod: En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie har genomförts och urval har skett strategiskt och målstyrt för att fånga respondenter med olika nivå av teknikvana och på olika demografiska platser i Sverige. Rekrytering skedde med snöbollsurval och resulterade i 9 respondenter. Resultatet tolkades sedan med hjälp av UTAUT och TTF. Resultat: Den fysiska Apotekslistan fyller en viktig funktion i patientens läkemedelsprocess och skapar trygghet för individen. Många respondenter har svårt att se fördelarna med en digital version och upplever att den fysiska listan är tillförlitlig och uppfyller alla krav och behov som finns. Slutsats: En del av den åldrande befolkningen vill ha tillgång till det fysiska pappret som ett alternativ till digitala tjänster och upplever att den skapar trygghet och förenklar vardagen. För att locka fler äldre att testa Läkemedelskollen kan utbildningar tas fram för att minska äldre personers teknostress. En utveckling av tjänsten skulle kunna öka intresset och tillföra ett mervärde som förenklar livet med läkemedel. / Background: Technical development is advancing rapidly and entails a need for skills development for many groups in society, especially the elderly. Sweden aims to be the best in eHealth by 2025, and as an intermediate goal, a register in the form of the “National Medication List” has been introduced. The register will give patients, care and pharmacy staff access to the same information with the aim of increasing patient safety and patients' participation in care. To access this information, login to the eHealth Authority's service Läkemedelskollen is required. Older people often have less computer skills and, in many cases, choose paper over digital services. Apotekslistan is the analogue service that currently offers prescription information on paper to patients. Purpose: The purpose of the study was to describe elderly patients' experiences of using prescription information in analog form and their attitude to digital alternatives. Material and method: A qualitative semi-structured interview study were conducted and selection has been made strategically and goal-oriented to capture participants with different levels of technical knowledge and in different demographic locations in Sweden. Recruitment took place with a snowball selection and resulted in 9 participants. The result was interpreted using UTAUT and TTF. Result: The physical list Apotekslistan fulfills an important function in the patient's drug process and gives the patient a feeling of security. Many people find it difficult to see the benefits of a digital version and feel that the physical list is reliable and meets all the requirements and needs that exist. Conclusion: Part of the aging population wants access to the physical paper as an alternative to digital services and feels that it creates security and simplifies everyday life. To attract more elderly people to try Läkemedelskollen, training can be developed to reduce older people's technology stress. A development of the service could increase interest and add value that simplifies living with chronic disease.