Bakgrund: Det finns ett mörkertal av barn som utsätts för misshandel. Utan intervention riskerar de att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa upp i vuxenlivet. Att möta barn som misstänkts vara utsatt för misshandel är en stark stressor för sjuksköterskor. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta barn som utsatts för misshandel. Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ design där 10 artiklar inkluderades i resultatet. Dataanalysen genomfördes enligt Fribergs femstegsanalys. Resultat: Erfarenheter av möten med barn utsatta för misshandel väckte motstridiga känslor inom sjuksköterskan och uppgiften ansågs också svår på grund av att sjuksköterskan kände en osäkerhet i hur de skulle handla i det enskilda fallet. Sjuksköterskors erfarenhet var att de gav stöd till barn och föräldrar genom förtroendefulla relationer men att de också själva var i behov av stöd och utbildning. Slutsats: Sjuksköterskor som ger omvårdnad till barn utsatta för misshandel löper ökad risk för psykisk ohälsa. Kollegialt stöd, handledning, debriefing och utbildning kan motverka detta. Dessa typer av stöd kan öka anmälningsfrekvensen till socialtjänsten gällande barn som utsätts för misshandel. / Background: There are an unknown number of children exposed to child abuse. Without intervention they risk suffering from physical and mental illness in adulthood. Encountering children where child abuse is suspected is a great stressor for nurses. Aim: To describe nurses’ experiences of encounters with children exposed to child abuse. Method: A literature review with qualitative design was conducted, including 10 articles in the result. Data were analysed using Friberg’s five-step analysis. Results: Experiences of encounters with children exposed to abuse aroused conflicting feelings within the nurse and the task was considered difficult because the nurse felt uncertain about how they would act in the individual case. The nurses’ experiences were that they provided support to children and parents through trusting relationships, but that they themselves were also in need of support and education. Conclusion: Caring for children suffering from child abuse leaves nurses in risk of their mental health. Collegiate support, supervision, debriefing and training may function as a counteract. These measures of support may increase the level of report to Social service concerning child abuse.

Background: The capacity in the country's pediatric intensive care units is limited, which means that a large number of children are cared for in general intensive units. Intensive care nurses must be able to care for all patients with failure in one or more organs and be able to assess changes in the patient's condition. The care of children differs from the adult patient in several ways. For the intensive care nurse, it can be an inexperienced situation. Previous research describes the perspective of nurses in the pediatric intensive care unit and parents of a sick child, as well as children's experiences of being a patient. Aim: The aim is to describe intensive care nurses experiences of caring for children up to the age of seven years in a general intensive care unit. Method: A qualitative interview study with inductive approach. Eight intensive care nurses from a intensive care unit in Mellansverige participated. Data was analysed using manifest content analysis. Results: The results are presented in two categories; “Being in an unusual situation” and “Meeting the child’s needs with the family as a resource”, each category has two subcategories. Conclusion: Intensive care nurses experience the care of children as challenging. A common thread in the result is to work from the child's perspective and needs. The theoretical perspective is prominent in the result although the concept of child centered care is not mentioned. The need for knowledge and experience is clearly prominent in intensive care nurses which demonstrates the importance of competence development within the area of operation.

Barns rätt till delaktighet i sin vård och behandling framhålls av barnkonventionen, riktlinjer för hälso- sjukvåden och svensk lagstiftning. Delaktighet i vården har stor betydelse för barnens välbefinnande och hälsa då delaktighet bidrar till en känsla av kontroll som minskar oro och stress vilket också stärker barnets självkänsla i att kunna hantera andra stressfyllda händelser senare i livet. Trots teoretisk samsyn och lagstiftning visar forskning att barn inte alltid får anpassad information eller får komma till tals och att det är svårt att i praktiken veta på vilket sätt barn vill vara delaktiga i sin vård och behandling. Syftet med litteraturöversikten var att undersöka på vilket sätt barn vill vara delaktiga i samband med vård och behandling på sjukhus. Metoden som använts är en systematisk litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Dataanalysen följde Bettany-Saltikovs & McSherrys (2016) modell av tematisk analys för kvalitativa litteraturöversikter. Resultatet visade att barn önskar vara delaktiga genom att förstå och kunna påverka sin situation på sjukhus. De önskade känna sig betydelsefulla och få sin önskan hörd samt att vårdpersonalen, sjukhusmiljön och att bli inkluderad i samtal hade en betydande roll för upplevelsen. Varje barn är unikt och har olika behov, vilket stärker vikten av ett barncentrerat förhållningssätt där vårdpersonalen bör göra individuella bedömningar i varje given situation. Resultatet i föreliggande litteraturöversikt kan användas för att öka barns delaktighet i vården och kunskapen kan tillämpas av alla professioner inom hälso- och sjukvård. / Children's right to participate in their care and treatment is emphasized by the Convention on the Rights of the Child, guidelines for health care and Swedish laws. Participation in health care is of great importance for children's well-being and health as participation contributes to a sense of control that reduces anxiety and stress, which strengthens the child's self-esteem in being able to handle other stressful events later in life. Despite theoretical consensus and legislation, research shows that children do not always receive appropriate information or have a voice and that it is difficult to know in practice how children want to be involved in their care and treatment. The aim was to investigate how children want to be involved in their hospital care and treatment. The method used was a systematic literature study with a qualitative approach. The data analysis followed Bettany-Saltikov & McSherry's (2016) model of thematic analysis for qualitative studies. The results showed that children want to be involved by understanding and influencing their situation in the hospital. They wish to feel important and have their voice heard and that the health care staff, the hospital environment and being included in conversations had a significant role in their perception. Each child is unique and has different needs, which reinforces the importance of a child-centered approach where health care professionals should make individual assessments in each given situation. The results of this study can be used to increase children's participation in health care and the knowledge can be applied by all health care professionals.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett betydande problem för ungdomar som utsätts vad gäller försämrad fysisk och psykisk hälsa och sämre upplevd livskvalitet. Ungdomar berättar sällan om sin utsatthet om de inte blir tillfrågade. Sjuksköterskan på ungdomsmottagningen har i sin roll ett helhetsperspektiv på människan och vana av att rutinmässigt ställa frågor om våld i nära relationer. Trots detta är det endast en mindre del av ungdomarna som berättar om sin utsatthet. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av att samtala med ungdomar om våld i nära relationer. Metod: Studien är av kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer genomfördes och resultatet analyserades med induktiv innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkommer tre kategorier som beskriver sjuksköterskans erfarenheter. För att möjliggöra för ungdomens berättelse krävs en trygg miljö och en trygg relation i mötet med ungdomen samt organisatoriska aspekter och erfarenhet av att ställa frågor om våld. Bemästra konsten att lyssna innebär att vara mottaglig i samtalet, att lyssna aktivt på det ungdomen säger och vilka signaler som sänds ut samt att reflektera över det egna beteendet i mötet. Balansen i samspelet med ungdomen beskriver svårigheten av att balansera ungdomens vilja och medbestämmande gentemot sjuksköterskans roll och uppdrag för att arbeta mot ungdomens bästa. Slutsats: Att samtala med unga om våld är en komplex uppgift där sjuksköterskan praktiserar en balansgång mellan att dels arbeta utifrån barnets perspektiv, dels genom att inta barnperspektivet utifrån sjuksköterskans uppfattning. / Background: Domestic violence and intimate partner violence is a significant problem for adolescents who are exposed in terms of impaired physical and mental health and perceives lower quality of life. Young people rarely disclose their vulnerability if they are not asked. The role of the nurse at the youth clinic includes a holistic perspective on people and the nurse is used to routinely asking questions about domestic violence and violence in intimate relationships. Despite this, only a small proportion of adolescents report their vulnerability. Aim: The aim was to describe the nurses’ experiences of communicating with adolescents about domestic violence and intimate partner violence. Method: The study is of a qualitative approach where semi-structured interviews were conducted, and the results were analysed with inductive content analysis. Results: The results show three categories that describe the nurses’ experiences. To enable adolescents’ story to be told, a safe environment and a secure relationship with the young person are required, as well as organizational aspects and experience of asking questions about violence. Mastering the skill of listening means being receptive in the conversation, listening actively to what the young people are saying and what signals are being sent out, and reflecting on the nurses’ own behaviour in the meeting. The balance in the interaction with adolescent describes the difficulty of balancing the adolescents will and co-determination in relation to the nurses’ role and assignment to work towards the youth's best interests. Conclusion: Talking to young people about violence is a complex task where the nurse practices a balance between working from the child perspective, but also by taking the childs’ perspective based on the nurses’ perception.