Syftet med studien är att bidra till kunskap om matematikundervisning av de yngsta barnen i förskolan. Studien genomfördes med sex kvalitativa intervjuer med förskollärare som arbetar i förskolan med de yngsta barnen, det vill säga ett–treåringar. Studiens datainsamling och empiriska material analyserades med hjälp av Bishops sex matematiska aktiviteter, i en tematisk analys. I studiens resultat framkom att förskollärarna använder sig av tre didaktiska utgångspunkter när de matematiserar med de yngsta barnen i förskolan. De didaktiska utgångspunkterna är att förskollärarna planerar förskolans miljö och material, kommunicerar matematiska begrepp och utgår från barns intressen. Förskollärarna planerar förskolans miljö och material för att barnen ska få möjlighet att utvecklas i sitt matematiserande genom material som förskollärarna skapar och där de organiserar en matematisk miljö. Förskollärarna planerar för en lekfull miljö med lättåtkomligt material för att synliggöra matematik för barnen. Barnen får då möjlighet att bli delaktiga i sin egen vardag, genom att de exempelvis lättare kan nå olika material. Förskollärarna kommunicerar bland annat matematiska begrepp med barnen, dels för att underlätta för barnens framtid på förskolan, men även för senare skolgång. När förskollärarna matematiserar med de yngsta barnen utgår de från barnens enskilda intressen för att kunna möta barnen i deras vardag till exempel i leken och på så sätt utmana dem i deras matematiserande.

Após a publicação dos decretos do Concílio de Trento, realizado entre 1545 e 1563, a Igreja Católica se esforçaria por demonstrar, na ação pastoral, as respostas conciliares às contestações heréticas e protestantes. De forma paradoxal, nos domínios lusos no Ultramar, a promoção do culto católico e tridentino, que norteou o trabalho de evangelização controlado pelo católico Reino de Portugal, foi bastante abalada pelo ambiente político daquela época e pelos efeitos do Padroado Régio. Estas contradições serão analisadas, neste estudo, a partir da análise das cartas pastorais emitidas pelo Bispo Dom Frei Manoel da Cruz, bem como das correspondências administrativas de autoridades régias. Elas evidenciam que nas freguesias setecentistas das Minas Gerais, contendas e discursos inflamados marcariam com o signo do conflito a ação pastoral. / After the publication of the Council of Trento, made between 1545 and 1563, the Catholic Church made an effort to demonstrate, in the pastoral practices, the council answers to the heretical and protestant theories. Paradoxically, in the Portugal domains, the endorsement of the catholic and tridentino worship, which guided the evangelization work controlled by the Kingdom of Portugal, was very affected by the political atmosphere of that time and by the effects of the Royal Patronate. These contradictions are analyzed by studying the pastoral letters emitted by Bishop Dom Frei Manoel da Cruz, as well as the administrative correspondence of royal authorities. They show that in the 1700\'s Minas Gerais, contentions and inflamed discourses marked the pastoral action with the conflict sign.

In 1843 a committee of the Colonial Bishroprics Fund appointed to investigate the state of the Church of England at the Cape of Good Hope, recommended the formation of a bishopric, and suggested that the bishop settle in the eastern districts of the colony, with an archdeacon in Cape Town. Three significant principles had been enunciated: the church was to grow under a bishop, the church would have a dual mission to blacks and whites, and the colony's eastern frontier, long a political and military headache, was seen as the focus of a new and spiritual battle. Contact between Nguni tribesmen and the eastward-moving European trekboer began in the region of the Fish River during the rule of the Dutch East India Company. Cattle and land were the main ingredients of the frontier conflict. From the point of view of the white settler, the growing cattle trade meant an increased need for pasture, but although the motive for expansion was economic, frontiersmen had come to regard large lands as their birthright. The semi-nomadic pastoral economy of the Nguni also required abundance of land, which was vested in the tribe. To the tribesmen, their cattle had a political, social and religious significance which transcended the economic. Cattle were sacrificed to the ancestors to propitiate the shades of the departed and to secure the prosperity of the tribe. The years of conflict, the constant threat to their herds and their land, undermined the basis of Nguni society, without providing it with a new foundation.

This thesis extends recent scholarly interest in the practical processes of Late Antique Roman law and on the integration of the episcopate into Roman power structures in the fourth century, the first century of imperial patronage of Christian communities. It confirms the "minimalist" model of Roman governance and provides a non-medieval example of the persecution of minorities as a contingent effect of competing claims to authority. This thesis argues that fourth-century elite Roman men disputing episcopal status via the Roman courts led to a transformation of episcopal polity, and that this development has been obscured by a subsequent paradigm shift in the norms concerning episcopal use of Roman law towards the end of that century. This paradigm shift identified by this thesis has three important aspects:1. With the change in imperial dynasty from the Valentinians to Theodosians, imperial favour moved from non-Nicene to Nicene bishops. Disparity of access to imperial favour during the fourth century required Nicene-identified bishops to invent tools to succeed in spite of their poor position. After the Theodosian-Nicene takeover, the Nicene-identified bishops retained these tools while also inheriting the legal framework that the non-Nicene bishops had crafted during their mid-century period of patronage.2. The power structures through which imperial favour was granted also changed. The typical fourth-century use of Roman law to resolve inter-episcopal disputes was different from that which would become established as a more enduring precedent in the Theodosian era. 3. The episcopal rhetoric used in claiming imperial favour changed from a focus on affirming one's own privilege to a focus on the proscription of others. The terminology of orthodox versus heretical is significant but must be understood as relational: even once heretics were proscribed by law, orthodoxy remained a status granted by the emperor. The methodology of this thesis argues for the importance of interpreting the relevant fourth-century sources in the context of their own time and norms, rather than in the light of the significantly different fifth-century practice as previous scholarship has done. This thesis first discusses two case studies before the paradigm shift: in Chapter One, Athanasius of Alexandria, as an example typical of the fourth century, and in Chapter Two, Priscillian of Avila, as an example at the cusp of the transition in the 380s who still demonstrates conformance with earlier practice. The thesis then describes the transition to the Theodosian-Nicene mode with an extended focus on Ambrose of Milan. Chapter Three shows Ambrose, contemporary with Priscillian, refusing to engage with existing episcopal legal practices and inventing a new strategy to survive the threat of Roman law. Chapter Four shows how Ambrose further refined this strategy in other conflicts and in doing so created a new place for bishops within the power structures of the Roman Empire.

The anti-episcopal drive which took place during the first fifteen months of the Long Parliament has long been ignored as a problem worth studying for its own merits. Usually the episcopal crisis of 1640-1642 is considered to be part of a larger crisis since the expulsion of the bishops from the House of Lords was a prelude to the English Revolution. Yet the anti-episcopal drive is of great interest and significance both in itself and in the fact that it was the first time in English history that a popular outcry changed the constitutional foundation of the English Government. It is difficult to isolate this subject from the many other political currents of which it is a part, but this study intends to do so as much as possible. However, the fact remains that in fifteen months, from 3 November, 1640 when the Long Parliament commenced, to 15 February, 1642 when the bishops were excluded from the Lords, a popular revolution had already taken place. There were four major areas in which the popular voice expressed itself in the period under discussion. There were anti-episcopal riots in London. Hundreds of petitions came to Parliament from all over the country demanding that the bishops be removed from their temporal jurisdictions. Anti-prelatical sentiment was spread by means of pamphlets during the great pamphlet war of 1641. In Parliament, the anti-episcopal leadership wedded their own cause of constitutional reform to the popular cause against the bishops. In the end, the combination of these four factors resulted in the successful passage of laws needed to deprive the episcopate of their constitutional right to sit in Parliament. The anti-episcopal drive of 1640-1642 had its roots in the popular antipathy towards the episcopal office. The bishops were deprived of their voice in Parliament because the English people wanted them removed from the Lords. The English Revolution had already begun. / Arts, Faculty of / History, Department of / Graduate

Syftet med denna kvalitativa studie är att undersöka hur förskollärare undervisar i matematik för yngsta barnen, 1–3 år, i förskolan. Följande två frågeställningar undersöks i studien; Hur beskriver förskollärarna sin matematikundervisning med de yngre barnen för att främja barns lärande i matematik? Hur utformar förskolläraren planerad matematikundervisning för de yngre barnen i förskolan? Metoden i studien är semistrukturerande intervjuer, som utförts med elva förskollärare på sju olika förskolor. Det insamlade materialet har analyserats utifrån Lev Vygotskijs sociokulturella teori, där utveckling och lärande i socialt samspel är centralt, samt Bishops (1988) grundläggande sex matematiska aktiviteter som analysverktyg vid analysen av det insamlade materialet. Dessa aktiviteter kan hjälpa till att få syn på hur förskollärarna uppmärksammar matematik i undervisningen på förskolan. Resultatet visar att förskollärare undervisar de yngsta barnen främst i vardagsmatematik och genom att kommunicera matematiska begrepp, vidare visar resultatet att förskollärare behöver ha en medvetenhet om matematiken i förskolans verksamhet för att kunna undervisa. Även matematikundervisning som fokuserar på sensoriskt och kroppsligt lärande ansågs av förskollärarna vara viktigt för de yngre barnen, att de får lära och utvecklas i matematik med alla sinnen och med hjälp av material. I resultatet gällande den planerade matematikundervisningen framträder skillnader i förskollärarnas utsagor och resultatet visar två kategorier. I den första planeras och utförs matematikundervisning i exempelvis samling. I den andra kategorin fanns ingen direkt planerad undervisning utan endast den spontana. Den här studiens slutsats är att förskollärare undervisar toddlare mer i spontana situationer i vardagen på förskolan, än i planerad undervisning.

Inledning I förskolan är matematik ett ständigt återkommande ämnesområde då matematiken finns överallt runt omkring oss, både medvetet och omedvetet. För att barn ska bli matematiska och utveckla diverse matematiska förmågor är det av stor betydelse att matematikundervisningen i förskolan är utformad för att gynna barns matematikutveckling. Alan Bishop har formulerat sex fundamentala matematiska aktiviteter som ska främja barns utveckling av matematiska förmågor, dessa är utgångspunkten i Skolverkets lärportal för matematik i förskolan. Syfte Syftet är att belysa hur några förskollärare resonerar kring sin matematikundervisning och vilka specifika matematiska förmågor som de anser är viktiga för barns lärande om matematik. Metod Undersökningen är en kvalitativ studie med self report som datainsamlingsmetod. Urvalsgruppen består av 10 förskollärare i samma kommun, som i sina self reports skriftligt beskriver matematikundervisning och viktiga matematiska förmågor. I bearbetning och analys används Bishops sex fundamentala aktiviteter för att synliggöra matematiska förmågor i deras utsagor. Resultat Resultatet visar att matematiska förmågor kopplade till Bishops aktiviteter uppräkning, formgivning (design) och mätning framkommer som de främsta viktiga förmågorna. Förmågor kopplade till förklaring och argumentation förekommer dock i mycket mindre utsträckning än övriga. Förskollärare i studien lyfter även förmågan att kunna uttrycka sig matematiskt som relevant. Vikten av att barn får möta och tillägna sig matematiska begrepp i förskolan framhålls som betydelsefull. I resultatet redogörs för att en stor del av matematikundervisningen sker i spontana, vardagliga situationer, som vid påklädning och dukning. I den målstyrda matematiska undervisningen lyfts planering och dokumentation som centrala aspekter.

No description available.

Denna studie syftar till att beskriva och på ett fördjupat sätt förstå hur förskollärare genomför både planerad och spontan matematikundervisning. För att uppnå syftet har en enkät med både kvantitativa och kvalitativa frågor använts. Informanternas svar har analyserats utifrån Bishops sex matematiska aktiviteter. Resultaten har sedan diskuterats med stöd från tidigare forskning samt Bishops aktiviteter. Enligt läroplanen (Lpfö18) har förskollärare i uppdrag att undervisa barnen bland annat i matematik. Den tidigare forskningen visade att matematik som begrepp har blivit en del av förskolans värld i och med dess inträde i läroplanen 1998. År 2018 blev även utbildning och undervisning en del av förskolans läroplan. I den tidigare forskningen har vi sett vissa kunskapsluckor, bland annat i hur undervisning kan genomföras. Studiens resultat visar att många förskollärare bedriver matematikundervisning men att det finns utvecklingsmöjligheter. Studiens resultat visar även att de äldre förskollärarna i högre utsträckning genomför planerad matematikundervisning. Resultatet påvisar att spontan matematikundervisning genomförs i stor utsträckning oavsett förskollärarnas ålder. Vi har inte kunnat urskilja några tydliga samband mellan examensår och genomförande av planerad respektive spontan matematikundervisning. Vi har heller inte kunnat se några samband mellan matematikkurser inom utbildningen eller fortbildning och informanternas matematikundervisning. Informanterna har bidragit med många exempel på hur de genomför planerad och spontan matematikundervisning. Vår studie bidrar således med förslag på hur förskollärare kan undervisa i matematik på förskolan.

Bibliography: pages 138-147. / In 1870, as a consequence of Bishop Robert Gray's controversy with Bishop William Colenso, the Church of the Province of South Africa (CPSA) had declared itself an autonomous part of the Anglican Communion independent of British legal control. That was the first major paradigm shift in the life of the Church of the Province of South Africa. After the Treaty of Vereeniging which ended the Anglo-Boer War the CPSA shared Milner's vision of a united South Africa within the British Empire. White unity and control was the political stratagem. However, the British colonial powers did not reckon with the resolve of the Afrikaner to recover political power. Afrikaner political groupings regained control of the Free State and the Transvaal and, when the union of the four provinces was enacted in 1910, a former Afrikaner general became the Prime Minister. The CPSA found itself in the unaccustomed position of no longer being the spiritual arm of the secular authority. William Marlborough Carter was elected Archbishop at the time when the CPSA was experiencing a second paradigm shift. During the period of Carter's archiepiscopate the notorious and oppressive Land Act, the Mines and Works Act, the Colour Bar Act and the Hertzog Bills sought to entrench segregation and the economic and political subjugation of blacks. At first the CPSA welcomed some, if not all, of the legislation, but it gradually became aware of the injustice of the political system and consequently found itself at odds with the majority of whites in its criticism of government policies. A process of transformation was taking place which prepared it for its subsequent prophetic role. This was the third paradigm shift in the life of the CPSA. The leaven in the process of transformation was the Anglo-Catholicism and Christian Socialism found in the theological formation of the leadership of the CPSA and specifically in the formation of the Archbishop. His convictions are reflected in his Charges to the provincial synods. The determinative transforming force was the challenges presented by black members of the Church. Questions were raised about the participation of blacks in the government of the Church and the need for blacks to hold positions of leadership. During this period there were concerted efforts to establish a separate black Church within the CPSA on the one hand and efforts by blacks from various denominations to form an independent black Church free from white domination. Black Anglicans took a lead in the agitation against white domination of Church structures. Arising out of my research I assess the adequacy of the analysis of the role of the CPSA during this period made by James Cochrane in Servants of Power - The Role of the English-speaking Churches 1903-1930. I show that his ideological analysis is inadequate because it does not take account of the contribution of Carter and others like him. My research seeks to explain how the CPSA changed from being a servant of those in power to serving the powerless.