Syftet med denna studie var att bidra med en kompletterande bild till den redan existerande forskningen om faktorer som bidrar till god samverkan genom att undersöka vad pedagoger gjort, lärt sig och kommer ta med sig för strategier i arbetet med samverkan mellan hem och förskola under Covid-19’s pandemi. Studien är kvalitativ och utfördes genom att intervjua 12 pedagoger från förskolor från två kommuner i norra Sverige. Uppsatsen utgår från samverkansteori präglad av tamburkontakt. Resultatet visade olika faktorer som bidrar till en god samverkan, Covid-19’s påverkan på samverkan, strategier som bidrar till en god samverkan och lärdomar som kan gynna samverkan. Den fysiska kontaktens relevans för samverkan är genomgående från forskning som presenteras och från utsagor från intervjuade pedagoger. Digitalitet är något samtliga pedagoger använt som strategi för att komplettera bristen av fysisk kontakt med vårdnadshavare som även är en lärdom de kommer fortsätta använda mer av i arbetet med samverkan i framtiden kompletterat med den dagliga fysiska kontakten. Slutligen diskuteras och problematiseras konstruktionen av större förskolor och dess innebörd för samverkan då uppfattningen av Covid-19’s påverkan för samverkan varierar starkt. På förskolor med gemensamma utrymmen uppfattas samverkan påverkats negativt av restriktioner medan på förskolor med enskilda utrymmen positivt. / <p>Betyg i Ladok 2022-06-05.</p>

Diskussionen kring implementeringen av digitala verktyg i förskolan har blivit mer aktivsedan läroplanen reviderades 2018, då blev det ett krav att digitala verktyg skall vara en del avundervisningen i förskolan. Denna studie handlar om att analysera vad Skolverket har skrivitom hur undervisningen ska gå till i relation till digitala verktyg i förskolan. Analysen utgårfrån Lpfö18 och andra relevanta skrifter av Skolverket. Studiens resultat påvisar att det går atttolka att Skolverket menar på att det digitalas implementering i skolväsendet är en självklarhetmen att det är osäkert hur exakt undervisningen ska gå till. Det digitala ska finnas både sominnehåll samt som metod, vilket leder till att pedagogerna på förskolan behöver inneha en visskompetens för att kunna använda digitala verktyg på ett ansvarsfullt och planerat sätt för attuppnå den goda kvalitén som förskoleverksamheten ska inneha.

Barn i samhället idag spenderar en stor del av sin fritid i digitala sammanhang och visar generellt stort intresse för digitalitet. Än så länge är forskning som berör elevers användning av digitala verktyg och dess effekter för elevernas lärande i en fritidshemskontext skral. Detta bidrar till utmaningar för fritidslärare att implementera det digitala i den fritidspedagogiska verksamheten, då verksamheten skall grundas i beprövad erfarenhet samt vetenskaplig grund enligt skollagen. Syftet med studien innebär att undersöka fritidslärares upplevelser kring en digitaliserad undervisning och att främja elevernas digitala kompetens, hur och i vilken omfattning fritidslärare arbetar med IKT i verksamheten, samt vilken nytta IKT-undervisning kan ge eleverna. Studien har en kvalitativ design och via semistrukturerade intervjuer undersöks fritidslärarens syn på IKT i fritidshemmet. Studien genomsyras av det läroplansteoretiska perspektivet, då teorin öppnar upp för tolkning av styrdokument som fritidshemmet ska förhålla sig till. Tidigare forskning och relevant litteratur diskuteras sedan med studiens resultat. Studiens resultat visar att fritidslärare tolkar styrdokumenten snarlikt, men värderar de tilldelade uppdragen olika högt. Respondenternas förutsättningar att bedriva IKT-undervisning varierar på grund av lokala förutsättningar och ramfaktorer, och även fast respondenterna har en positiv syn på IKT som läromedel upplever de vissa svårigheter att genomföra IKT-undervisningen. Även om respondenterna upplever svårigheter med att genomföra en IKT-undervisning visar de ändå en förståelse för hur viktigt digitala färdigheter är för eleverna och vikten av att fritidshemmets verksamhet har inslag av IKT.

Syftet för denna uppsats är att undersöka barns skapande verksamhet med digitala och analoga medel och hur de användas som komplement till varandra för att erbjuda barn varierade möjligheter för meningsskapande. Vi har använt oss av videoobservationer samt skärminspelningsfunktion i vår undersökning för att närma oss sen djupare förståelse för den kommunikationen som sker mellan barn och olika medel ur ett socialsemiotiskt perspektiv. Detta har gett oss bredare förståelse för barns meningsskapande, samspel, kommunikation och kreativitet. Resultatet i våra analyser visar att barn skapar mening på kreativa sätt oavsett ett materials syfte. Barns interaktion sker ofta via resurser, t.ex. digitala plattor med blick och gester jämfört med verbal kommunikation. För att interaktion ska ske på varierade sätt behövs neutralisering av digitala medel vilket betyder att inarbeta de digitala medlen så att de kan användas på lika villkor. Resultatet av möjligheter för barns meningsskapande med digitala och analoga medel berodde på barns fysiska tillgång till materialen, både digitala och analoga. Därutöver ligger vikten på pedagogers inspiration och introduktion för att kunna erbjuda fler möjligheter för meningsskapande och använda material till sin fulla potential.