Vårt syfte med denna studie har varit att undersöka huruvida fäder som befinner sig i hemlöshet har upplevt ett behov av stöd i sitt föräldraskap. Vi ville även utröna ifall det eventuella behovet blivit tillgodosett samt hur männen, under den period de befunnit sig i hemlöshet, upplevt sitt föräldraskap. Vi har utgått ifrån socialkonstruktivistisk genusteori och även tillämpat begreppen intersektionalitet, diskurs samt makt. Det har i tidigare forskning bland annat framkommit att det sociala arbetet med personer som befinner sig i hemlöshet till viss del präglas av en traditionell syn på kön och att män i hemlöshet inte uppmuntras till att vara jämlika fäder. Vi har genomfört fyra semistrukturerade intervjuer med män som befunnit i hemlöshet och samtidigt haft barn under 18 år. Vi har sedan tematiserat och analyserat empirin utifrån våra teoretiska perspektiv. Samtliga informanter uttryckte ett behov av stöd i sitt föräldraskap. Det de främst ansåg sig ha behov av var en boendeform där de skulle kunna utöva sitt föräldraskap till fullo. De två fäder som har eller har haft ensam vårdnad om sina barn är i större utsträckning nöjda med det stöd de har fått än de två som har gemensam vårdnad och/eller umgängesrätt med sina barn. Socialtjänsten är den myndighet som informanterna anser hade kunnat ge dem det stöd de önskat. Informanterna trodde att en kvinna i samma situation hade fått ett annat bemötande och andra insatser. Våra informanters upplevelser skulle kunna förstås utifrån vilka diskurser som är rådande i samhället och då även på socialtjänsten. Vi menar att det i samhället finns en genusdiskurs om könen som väsensskilda med olika egenskaper och vi tror att denna diskurs kan ha en inverkan på hur socialtjänsten bedömer klienters behov av stöd.

Denna studie om ungdomskriminalitet har ett socialkonstruktivistiskt angreppssätt och utgår från diskursteori. Metoden som har använts i undersökningen är fokusgruppsintervjuer. Totalt nio ungdomars röster representerar materialet som har analyserats i ett diskurspsykologiskt perspektiv. Vi har studerat hur sociala identiteter konstrueras och träder fram, som en produkt av samspel och social interaktion. I förhållande till två samhällsdiskurser, ansvarsdiskursen och individualiseringsdiskursen, har ungdomarnas förhållningssätt analyserats. Vi har funnit den sociala identitet som konstrueras som ett uttryck för identifikation såväl som lojalitet med den egna grupptillhörigheten. När vi har kartlagt skillnader i ungdomarnas sätt att förhålla sig till olika teman, har vi gjort en jämförelse mellan dessa. Vi fann då ungdomarnas underliggande uppfattning om att ungdomskriminalitet på olika vis fyller en funktion i en ung människas liv och tillvaro. Vi sammanställde tre olika brottskategorier, där varje kategori motsvarar den funktion som ungdomarna beskriver. De tre kategorierna representerar följande funktioner; en tillförande funktion, en kompenserande funktion och en förmedlande funktion. Dessa ses som försök till att avhjälpa ett bristtillstånd i tillvaron. Ungdomarna ger uttryck för maktlöshet som kan förstås i förhållande till att ungdomar inte har samma makt eller möjlighet som vuxna att påverka och ställa till rätta. Den kan också ses som ett uttryck för att de positionerar sig utifrån subjektet, en ung individ som förmedlar psykisk ohälsa och utanförskap. Ungdomarnas budskap i förhållande till förebyggande åtgärder, är att det behövs fler vuxna bland barn och ungdomar; föräldrar, lärare och annan skolpersonal, till och med socialtjänsten. Det viktiga är att fånga upp den unga individ som är i behov av stöd för att erbjuda hjälp innan det är för sent.

Under hösten 2020 sände SVT (Sveriges television) tv-programmet "Våra barns hemliga liv.". I tv-programmet analyserar och kommenterar två barnpsykologer barnen, deras beteenden och handlingar. Utifrån begreppet det komptenta barnet var syftet i den här studien att undersöka vilka diskursiva sannaninga som skapas i barnspykologernas uttryck. Studien använder en femistisk poststrukturell teoribildning inspirerad av Foucault och Butler idéer om makt, subjekt och diskurser. Uppsatsen använder kritisk diskursanalys, med stöd av Fairscloughs förståelse av metoden. Studien kan synliggöra hur barnspsykologernas språkliga uttryck kan förstås i termer av funktions-, ålder- och könsdiskurser. Vidare kan studien belysa hur det komptetna barnet likställs med självständighet och hur detta kan komma att normalisera bilden av barnet som funkitionellt i relation till ålder och kön.

Den svenska förskolans jämställdhetsarbete är starkt sammankopplat med teori, praktik, politik och forskning. Utifrån en poststrukturalistisk ansats förstås den vetenskap som vuxit fram i relation till jämställdhet som ett resultat av historiska och politiska kontexter. Vetenskap om jämställdhet betraktas därför som ett diskursivt fenomen. Syftet med studien är att synliggöra vilka diskurser om kön, genus och jämställdhet som ges plats inom dagens forskning om jämställdhet och förskola. Genom diskursiv textanalys av vetenskapliga artiklar som berör ämnesområdet jämställdhet i förskola, synliggör studiens resultat att olika diskurser om kön, genus och jämställdhet iscensätts genom artiklarna. Artiklarnas skilda fokus på hur kön, genus och jämställdhet ska betraktas och hur jämställda tillstånd ska uppnås medför att olika praktiker rekommenderas och att olika subjekt kommer konstrueras genom dessa. I relation till Foucaults teorier om kunskap, makt och subjektivitet diskuteras artiklarnas bidrag till att vetenskapligt kunna legitimera föreställningar om kön, genus och jämställdhet som ”rätta” och ”önskvärda” samt dess konsekvenser för jämställdhetsarbetets deltagande subjekt.

De flesta svenska barn tillbringar idag en stor del av sin barndom i förskolan. Men hur skildras denna plats i de böcker som produceras med förskolebarnen som tänkt målgrupp? Det här arbetets syfte är att undersöka framställningar av förskolan i svenska bilderböcker utgivna efter den reviderade läroplanen 2010.Det teoretiska perspektivet som används i denna uppsats är, den kritiska diskursanalysen. Denna ser textproduktions- och textkonsumtionsprocesser som bidragande till social och kulturell reproduktion och förändring. Det diskursanalytiska angreppssättet är textorienterat men undersökningen måste sättas i relation till bredare sociala sammanhang. För att uppnå detta jämförs analysens resultat med några av de diskurser om förskolan som diskuteras inom barndomssociologin.Med kvalitativ textanalys som metod har 15 stycken svenska bilderböcker undersökts. Analysfrågorna som använts formulerades av Maria Nikolajeva med hänsyn till bilderbokens båda kommunikationsnivåer, den verbala och den visuella och samspelet dem emellan.Resultatet visar att förskolan framställs som en vardaglig och trygg plats där barnen mest ägnar sig åt fri lek medan pedagogerna utövar omsorg. Det finns samtidigt frihet och en strikt indelning av dagen. Förskolebarnet framstår som kompetent, aktiv och intresserad av relationer med andra barn. Diskursen om det kompetenta barnet dominerar även om det i materialet också finns exempel på barnet som natur. Vidare reproduceras i böckerna samtidigt de konkurrerande diskurserna om den institutionaliserade barndomen och den om förskolan som ”intermediate domain". Diskursen om lärandebegreppets dominans reproduceras däremot inte i materialet.

Syftet med detta arbete är att undersöka hur pedagoger i förskola och skola förhåller sig till leken som metod för lärandet. Hur de uttrycker sig och tänker kring begreppet och hur deras förhållningssätt kan förstås och tolkas mot bakgrund av detta. Detta har förankrats i teorier om lärandet och satts i relation till verksamheternas styrdokument Lpfö98 och Lpo94. Uppfattningen att det finns en nära relation mellan lek och lärande har under arbetets gång blivit starkt framträdande inte bara i förskolan utan även i skolvärlden. Vår empiriska del består av sex kvalitativa intervjuer i både förskola och skola, där förhoppningen var att intervjuerna skulle ge en bild av hur verksamma förskollärare och lärare uppfattar undersökningsområdet. Resultatdelen i vårt arbete upplyser om olika uppfattningar och förhållningssätt som kan finnas inom förksolan och skolan om begreppet lek och dess betydelse för ett lärande och ger insikt i hur svårt det kan vara att definiera detta. Diskussionen uppmärksammar hur olika begreppsvärldar verkar vara mellan förskollärarnas och lärarnas kontra teoretikernas diskurser samt vårt resonemang kring resultatet av intervjuerna. Nyckelord: lek, lärande, förskollärare, lärare, förhållningssätt, diskurser, traditioner.

I denna studie har vi haft som ansats att belysa problem som uppstår när pedagoger i förskolan ställs inför att förhålla sig till WHOs (2019a) dokument samt Lpfö 18 (2018), eftersom dessa två dokument emellanåt motsäger varandra. Syftet med uppsatsen är att genom ett normkritiskt perspektiv och ett diskursteoretiskt angreppssätt undersöka vilka diskurser och ‘sanningar’ som lyfts kring skärmtid hos barn, utifrån tre empiriska delar. Analysen görs utifrån de två dokumenten Världshälsoorganisationen (WHO 2019a) och Läroplanen för förskolan (Lpfö 18 2018) samt främst fritext-svar från en enkät bland pedagoger i förskolan. För att undersöka syftet används två frågor; ‘På vilket sätt skildras och förstås skärmtid inom förskolan med hänsyn till WHO, Lpfö 18 och pedagogers tankar?’ samt ‘Vad framställs som ‘sanningar’ och normer rörande digitalisering inom förskolan?’.   Analysen är baserad på tre empiriska delar som nämns ovan. Diskursanalys och Bolander och Fejes (2019) frågor används som metod för textanalys. I analysen identifierades ‘vad’ som synliggörs i texterna, ‘hur’ skärmtid framställs, vilka ‘subjektspositioner’ som förekommer och vad som ‘utesluts’. Resultatet visade att de tre empiriska delarna hade olika syn på skärmtid, några en mer kritisk blick och andra en mer positiv inställning till skärmtid i förskolan. I diskussionen framkommer det att de gemensamt strävar efter att främja barns välmående och hälsa.

Title: From a house for cultural formation to a pleasure palace A study of how the concepts of culture are being (re)produced in local media in relations to the establishment of two culture houses in northern Sweden By analysing the concept of culture, (re)produced in local media content about two culture houses in northern Sweden – Kulturens hus in Luleå and Sara kulturhus in Skellefteå – this study investigates and problematises the ongoing struggle for power in the different discourses on the significance of culture in society. A power struggle which the establishment of culture houses in northern Sweden is a publicly debated part of. This debate includes different views on how society’s money should best be used and for what benefit and what values the culture houses are a representation of. There is also another issue that engages people: what do we really mean when we talk about culture in relationship to the culture houses?The analysis of the media content shows that the houses are being politically decided upon and built by using a business related discourse, including arguments of economical growth and enhanced levels of attraction and branding for the cities where the houses are being established. What the analysis also suggests, is that as time goes by, the politicians and the culture house managements tend to pay less attention to the business related discourse and instead upgrade the social values of the culture houses, as a meeting place for the local inhabitants of the cities and also for hosting collective experiences of art and participation in non-profit activities. Keywords: Culture houses, power struggle, significance of culture in society, business related discourse of culture, social values of culture, northern Sweden.

Today's society is characterised by various political discourses in which gang violence is portrayed in different ways. This study focuses on how young men are affected by the prevailing political discourse in everyday life and also their perspective on preventive work by the society. To achieve this, young men's attitudes and experiences in the debate climate on immigration and crime are studied. The study is based on a qualitative method where three group interviews were conducted. Various themes were discussed in relation to a theoretical framework based on the theories "we" and "they", Goffman's view of stigma and a critical discourse analysis based on Ernst Laclau and Chantal Mouffe. The previous research includes the development of youth crime, how young men are depicted and discusses how criminals are portrayed in their stories. The theoretical starting point focuses on the formation of masculinity for young men in a group, in order to give a picture of what similar discussions of young men in a group might look like. The results show that there is a hostile attitude towards the police and politicians and a low confidence in the reduction of gang violence. They also show that clothing and appearance carry preconceptions which affect their freedom to express themselves and dress as they like. Finally, the young also share their experiences with creeping racism as a social phenomenon and that the discourses that characterise society also affect teachers and police officers through certain prejudices and beliefs in their work.

Cities are facing many challenges; challenges linked to world-wide trends like urbanisation, climate changes and globalisation. In parallel to these trends, we have seen a rapid digitalisation in and of different parts of society. Cities and local governments have been appointed an important role in overcoming these world-wide challenges, and subsequently, in policy practices digitalisation is perceived as an important dimension in delivering better and sustainable services to its citizens. As a result, the smart city has emerged as a concept and approach to contemporary urban planning and development. There is still no common understanding of the concept and what components and dimensions it covers. However, in all definitions digitalisation constitutes one dimension, but the role and function of it is still not clear. In this study I have examined how different stakeholders talk about digitalisation in policy and planning practices of urban development. The aim has been to identify and analyse different repertoires of discourses on digitalisation to advance our knowledge on how goals related to the smart city and digitalisation are put into practice. The results are based on a qualitative and interpretative case study with a social constructionist approach. An analytical framework based on discourse analysis, stakeholder theory and (new) institutional theory has been constructed to analyse the case. Main results show that repertoires on digitalisation are limited in both policy and planning of urban development. In these practices, digitalisation is primarily seen as a means or as a communication infrastructure in relation to two city services/functions; i.e. services related to governance and to environment. Results also show that practices of urban planning and development are institutionalised, where different stakeholders’ salience and stakes in urban development and in digitalisation differ, but it is clear that digitalisation is a secondary issue. Implications of these results are that the taken-for-granted discourses in policy and planning practices of urban development limit both practice and research when developing a smart city. / Städer står inför många utmaningar kopplat till världsomspännande trender såsom urbanisering, klimatförändringar, och globalisering. Parallellt med dessa trender har vi sett en snabb digitalisering i och av olika delar av samhället. I detta sammanhang har städer och kommuner blivit tilldelade en viktig roll i hanteringen av dessa utmaningar. På policynivå ses digitalisering som en viktig dimension för att leverera hållbar och bättre service till medborgarna. Som ett led i detta har smarta städer vuxit fram som både begrepp och metod för stadsplanering och stadsutveckling. Det finns dock ingen gemensam tolkning av begreppet. Däremot finns digitalisering med som en dimension i definitionerna, men vilken roll och funktion den har är fortfarande oklart. I denna studie har jag undersökt hur olika intressenter talar om digitalisering i olika policy- och planeringspraktiker kopplat till stadsutveckling. Syftet har varit att identifiera och analysera repertoarer av digitaliseringsdiskurser för att bidra med kunskap om hur mål kopplade till smarta städer och digitalisering omsätts i praktiken. Resultaten är baserade på en kvalitativ och tolkande fallstudie med en socialkonstruktionistisk ansats. Ett analytiskt ramverk baserat på diskursanalys, intressentanalys, och nyinstitutionell teori har tagits fram för att analysera fallet. Resultaten visar att digitaliseringsrepertoarer är begränsade både i policy och i planering av stadsutveckling. I dessa praktiker ses digitalisering främst som ett verktyg eller en kommunikationsinfrastruktur i relation till två samhällsfunktioner, nämligen funktioner kopplade till styrning och administration, och funktioner kopplade till miljö. Resultaten visar också att praktiker kopplade till stadsplanering och stadsutveckling är institutionaliserade, praktiker där olika intressenter har olika makt, legitimitet och angelägenhet gällande stadsutveckling och digitalisering. Det är dock tydligt att digitalisering är en sekundär fråga. Implikationerna av dessa resultat är att de förgivettagna diskurserna begränsar både praktiken och forskningen i utvecklingen av smart städer.