Dans les années 1920 et 1930, le canon littéraire scandinave semble s’écrire hors des frontières du Nord. De nombreux écrivains aujourd’hui reconnus comme des classiques, tels que Karen Blixen, Eyvind Johnson, Harry Martinson et Aksel Sandemose, font non seulement le choix de quitter la Scandinavie, mais encore de raconter l’ailleurs. Que signifie et implique la délocalisation du champ scandinave de l’époque ? Quels liens peut-on établir entre espace et écriture ? Quelles représentations du paysage en ressortent ? Quelles formes d’identités trouvent leur accomplissement par ce biais ? L’étude de quatre romans permet de tenter de comprendre les mécanismes du phénomène d’émigration littéraire que le Danemark, la Suède et la Norvège ont connu au début du XXème siècle. Il ne s’agit pas d’un mouvement, encore moins d’une école, mais d’une tendance qu’ont eue les artistes scandinaves à se situer « Out of Scandinavia » pour façonner l’identité littéraire nordique au seuil de la modernité. / In the 1920s and 1930s, the Scandinavian literary canon seems to be written outside the borders of the North. Many writers that we acknowledge today as classic authors such as Karen Blixen (Isak Dinesen), Eyvind Johnson, Harry Martinson and Aksel Sandemose leave the Scandinavian peninsula and narrate the new horizons. What does that kind of relocation of the Scandinavian literary scene mean and imply? How can we link the notion of space to literary writing? How are the landscapes depicted? What kind of identities emerges from this perspective? This work takes focus on four novels and aims to understand the mechanism of the Nordic literary emigration that occurred in Denmark, Sweden and Norway in the beginning of the 20th century. It is not an artistic movement nor a school, but a tendency for Scandinavian writers to take an “Out of Scandinavia” point of view, in order to shape the identity of Nordic literature on the brink of modernity.

Eyvind Johnson publicerade romanen Molnen över Metapontion 1957. Romanen är en komposition av sammanvävda berättelser, där minnen och erfarenheter från olika tider - Antiken och 1900-talet - försöker gestalta vad det innebär att vara människa. Men hur fångar man både sina egna erfarenheter och sin samtids utmaningar genom att skriva en historisk roman? Nobelpristagaren Eyvind Johnson är en författare som i det historiska berättandet kom att se möjligheter - möjligheter att, genom den narrativa operationen, både bearbeta och gestalta sina egna och sin samtids upplevelser och minnen. Hur kom då Eyvind Johnson fram till sin komplexa tidsgestaltning i romanen Molnen över Metapontion där han sammanför historiska och samtida minnen? Det försöker denna uppsats söka svar på genom att studera ett urval av Eyvind Johnsons egna brev och dagböcker, för att undersöka vad som där framträder från Johnson själv om hans författarskap. På samma sätt som Eyvind Johnson ägnat minnen - sina egna och historiens - stort utrymme, så har den franske filosofen, Paul Ricoeur, ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka ringa in berättandets möjligheter att gestalta människans historiska minnen. I sina djuplodande analyser av texter från den västerländska civilisationens olika tidsepoker visar Ricoeur mångfalden av aspekter kring fenomen som berättande och temporalitet, vilket hänger samman med begrepp som minne och glömska. Ricoeurs studie av minnet som fenomen utgör teoretiskt underlag för en del av uppsatsens analys.

Föreliggande arbete syftar till att med utgångspunkt i teorier om maskulinitet, performativitet och homosocialt begär undersöka maskulinitet i Eyvind Johnsons tetralogi Romanen om Olof. De frågor som riktas till texten kretsar kring hur maskulinitet konstrueras och upprätthålls i romanserien. Det forskningsläge uppsatsen förhåller sig till kan indelas i forskning om Johnsons författarskap samt forskning om maskulinitet i litteraturen. Den teoretiska bakgrund som föregår själva undersökningen är disponerad i tre avsnitt. Det första avsnittet ägnas åt begreppet performativitet och fokuserar främst synen på genus som en aktivitet. Härpå diskuteras begreppet homosocialt begär; ett begrepp som använts av bland andra Eve Kosofsky-Sedgwick och som syftar på den inom manliga gemenskaper ofta glidande skalan mellan det homosociala och det homoerotiska. Sedgwick betraktar även i detta avseende hur manliga gemenskaper förhåller sig till kvinnan och det uppfattat kvinnliga. Slutligen behandlas i ett avsnitt begreppet maskulinitet och hur det av R.W. Connell skilts från begreppet man. I undersökningens första del betraktas sättet på vilket den fjorton år gamla Olof förhåller sig till andra män. Framträdande är i detta avseende olika diskursiva praktiker som Olof i samspel med såväl arbetskollegor som vänner söker tillägna sig förtrogenhet med: det formaliserade traderandet av skrönor samt en synbart överkompenserande maskulin jargong. Avsaknaden av alternativa diskurser är slående. Olofs förhållande till vännen Fredrik diskuteras i termer av homosocialt begär, men också Olofs förhållande till fadern betraktas. Härpå diskuteras i ett avsnitt hur arbetarnas maskulinitet manifesteras i mötet med representanter för andra samhällsklasser. Olof söker på olika sätt hävda oberoende från sina arbetsgivare, vilket bland annat sker genom att han deltar i arbetarnas organisering. Detta är i Romanen om Olof en främst manlig angelägenhet. Slutligen fokuseras sättet på vilket Olof förhåller sig till romanseriens kvinnor. Störst utrymme ägnas åt Olivia, en kvinna vars i Olofs ögon labila femininitet försvårar hans iscensättande av manlighet, samt åt modern, i vars förhållande till Olof den senares ständiga försök till distansering från hemmet är framträdande. Undersökningen har visat att Olofs utveckling till att bli en vuxen människa inte är könsneutral. Han försöker ständigt konstruera en stabil manlighet, vilket i många avseenden misslyckas. Olof söker ivrigt gemenskap med andra män, men den diskursiva begränsning som är vanlig bland romanseriens hegemoniska maskuliniteter leder tillsammans med Olofs försök att distansera sig från hemmet även till att han åter erfar känslomässig isolering.

Uppsatsen utgår ifrån temat främlingskap i dess olika skepnader och syftar till att tydliggöra hur bruket av andrafiering i de noveller som analyseras bidrar till att förstärka dynamiken i mötet mellan de karaktärer som representerar Jag/Vi, respektive den/de Andra. Fokus hamnar här främst på karaktärerna Jag/Vi vilka ser sig själva som normen, därmed belyses hur de reagerar och agerar då någon främmande uppenbarar sig i deras trygga men ofta begränsade och isolerade värld, det vill säga genom att andrafiera denne i mening att bekräfta sin egen identitet och överlägsenhet i förhållande till den främmande och därmed fastställa dennes negativa egenskaper.     Genom att läsaren får tillträde till dessa karaktärers tankegångar, ser hur de agerar och dessutom har tillgång till berättarröstens beskrivning av dem, framträder deras egna fördomar, tillkortakommanden och okunskap med tydlig skärpa. Konsekvensen av detta blir att deras ofta misslyckade försök att hävda sig mot och distansera sig ifrån den/de Andra resulterar i att de själva inte sällan framställs i ett löjets skimmer och som falska auktoriteter.    Vidare demonstreras hur ovannämnda fokus på Jagg/Vi omvänt kan ha som funktion att visa på hur upplysning, insikt samt egenskaper som empati och en förmåga att identifiera sig med, istället för att distansera sig från, den främmande leder fram till att den/de som initialt setts som den/de Andra därmed upphör att betraktas och vara just det.