No description available.

Då en person har en nedsatt förmåga att fatta beslut om de egna ekonomiska angelägenheterna, med andra ord utföra rättshandlingar, kan det naturligt nog medföra problem både för denne själv och för det omgivande samhället. Förmyndarskapsrätten har upprättats för att ge skydd åt dessa personer som exempelvis kan vara psykiskt eller fysiskt sjuka, äldre personer eller underåriga. I enlighet med de förmyndarskapsrättsliga bestämmelserna i föräldrabalken, skall förmyndare förvalta den omyndiges tillgångar och företräda denne i angelägenheter som har samband med tillgångarna. För myndiga personer kan en god man eller förvaltare förordnas att bevaka den enskildes rätt, förvalta tillgångar och sörja för dennes person. Ställföreträdarna fyller en väldigt viktig funktion i dagens samhälle och blir allt fler till antalet. Både godmanskap, men i synnerhet förvaltarskap, har ökat markant i flertalet av landets kommuner. I början av 2000-talet fanns det ca 51 400 godmanskap och 4 800 förvaltarskap i landet, men statistik visar en betydande procentuell ökning. Många samhällsförändringar har bidragit till det ökade behovet av ställföreträdarskap. Exempelvis får inte anställda inom vård och omsorg hantera de hjälpbehövandes tillgångar som tidigare var vanligt och den hjälpbehövandes anhöriga bor allt oftare på längre geografiskt avstånd från denne. Förändringar inom psykiatrin har också skapat en ny behovsgrupp. Den tekniska utvecklingen och det ökade informationsflödet i samhället har också medfört att allt fler människor fått problem med att uppfylla de krav som dagligen ställs på oss. Till följd av de komplicerade sammansättningar av uppgifter och ansvar som ett ställföreträdarskap i dag kan innebära, är lagstiftningens behörighets- och kvalifikationskrav, tillsammans med bestämmelserna om tillsynen över utförandet väldigt viktiga. Syftet med denna uppsats är främst att redogöra för lagstiftningen avseende förordnade förmyndare, gode män och förvaltare och de kvalifikations- och behörighetskrav som ställs på dessa. Uppsatsen redogör även för tillsynen utförd av överförmyndarna och länsstyrelsen. I uppsatsens näst sista kapitel diskuteras och analyseras huruvida lagstiftningen kan anses vara i reformbehov eller om den är tillräcklig för att uppnå ett rättssäkert ställföreträdarskap. Då uppsatsen är en juridisk framställning har rättsdogmatisk metod använts för att besvara frågeställningarna. Vidare har även en intervju genomförts, med en verksam jurist inom överförmyndarnämnden. Detta för att inhämta ytterligare underlag till analysen och för att utreda huruvida det finns interna föreskrifter för tillsynen och bedömningen av om en person är kvalificerad nog att förordnas. Av uppsatsen framgår att uppgifterna som dagens ställföreträdarskap innebär ställer ett högre krav på kompetens. Bestämmelsen om vilka krav som fordras är dock omodern både till ordval och ur lagtekniskt hänseende. Rekvisiten är mycket generellt utformade, vilket medför en varierande bedömning beroende av beslutsfattaren, som i sin tur kan innebära en betydande risk för den hjälpbehövande. Lagstiftaren bör därför överväga en ändring av bestämmelsen. Beträffande tillsynslagstiftningen och specifikt den granskning överförmyndarna och länsstyrelsen skall utföra, får den med något undantag anses ge goda förutsättningar för en kompetent granskare att uppnå ett rättssäkert ställföreträdarskap. Bristerna i tillsynen avser i stället det tillsättningsförfarande varigenom överförmyndaren utses och den avsaknad av kompetenskrav som föreligger i lagstiftningen, vilket får som följd att övriga tillsynsbestämmelser inte fyller sin funktion. Lagstiftningen avseende kvalifikations- och behörighetsgrunderna samt tillsynen får sammantaget därför anses vara i reformbehov, då den inte uppnår ändamålet med ett rättssäkert ställföreträdarskap.

Föreliggande studie behandlar ämnet barnperspektivet vid vårdnadstvister. Syftet med undersökningen var att ta reda på hur mödrarna uppfattade att konflikten påverkade barnen, före, under och efter vårdnadstvisten och deras uppfattning av barnperspektivet vid de samhälleliga instanserna, familjerätt och domstol. Jag utgick från följande frågeställningar: Hur såg konflikten ut vid vårdnadstvistens början? Hur beaktades barnperspektivet vid samarbetssamtalen? Hur beaktades barnperspektivet vid vårdnadsutredningen? Hur upplevde mödrarna barnperspektivet vid domstolsförfarandet? Hur uppfattade mödrarna att barnet(n) påverkades under vårdnadstvisten? Hur uppfattar mödrarna att konflikten påverkar barnets(ns) utveckling i dag? Skulle konflikten ha sett annorlunda ut, enligt mödrarnas utsagor, om föräldrarna blivit erbjudna fyra veckors medling? Studien har en fenomenologisk ansats och datainsamlingen skedde genom djupintervjuer med fyra kvinnor som genomgått en vårdnadstvist. Resultatet analyserades utifrån utvecklingsekologi och anknytningsteori. Undersökningens resultat visade att tre av fyra respondenter hade en värdekonflikt, att alla tror att barnen skulle ha det bättre om föräldrarna fått medling, och att det enligt mödrarna: var barnen i fokus i samarbetssamtalen, att barnperspektivet i vårdnadsutredningarna och i domstolsförfarandet inte var i fokus och att barnen mådde dåligt under vårdnadstvisten. Resultatet visar också, utifrån mödrarnas berättelser, att det finns ett samband mellan hur barnen mår i dag och föräldrakonflikten.

Det övergripande syftet med denna uppsats är att utifrån ett rättsociologiskt perspektiv undersöka huruvida begreppet barnets bästa förverkligas i domstolars beslut samt familjerätters yttrande gällande vårdnadstvister. Uppsatsen söker vidare förklara lagrummets gränser avseende vårdnadstvister då domstolar och familjerätter samarbetar under speciella omständigheter. Åtta stickprovsutvalda rättsfall, med bifogat yttrande från socialnämnd, utgör grunden för studien. Den empiriska delen bygger inledningsvis på en delanalys i form av meningskoncentrering, för att övergå till att inringa särdrag i analyserad text med utgångspunkt i om och huruvida barnet har fått komma till tals. Barnets bästa tycks beaktas så långt det är möjligt i vårdnadstvister men begreppets innebörd har en tendens att tolkas av vuxna, vilket kan leda till att det definieras ur ett vuxenperspektiv istället för ett barnperspektiv. De professionella aktörerna har makt medan barnet har inskränkt handlingsförmåga i rätten, det råder en hierarki i vårdnadstvister. Barnets röst kan vara svår att urskilja då föräldrarnas konflikt har en tendens att dra allt fokus till sig.

Denna uppsats handlar om den kritik som riktas mot den lagstiftning som styr förhållandet när två parter separerar som har barn, och om de lösningsförslag som finns i form av föreslagna lagändringar. Uppsatsen delar in kritiken i områdena: Barnets talan, Gemensam vårdnad och bestämmanderätt, Fastställande av vårdnaden om barnet, Umgängesrätt och umgängessabotage, Ekonomi, Verkställighet och Övriga ämnen, som redovisas var för sig. Dessa områden tar sikte på något enskilt problem. Två större lösningsförslag är av mer genomgripande karaktär: Barnkonventionen som lag och Barnbalk istället för Föräldrabalken. Dessa redovisas också var för sig. I analysen diskuteras om framförallt Föräldrabalken har spelat ut sin roll och om det finns juridiska luckor och juridiska brister som ger skäl för att drastiska lagändringar är nödvändiga. Uppsatsens slutsats är att det bara finns en möjlig lucka inom området Gemensam vårdnad och bestämmanderätt samt några lagar som behöver översyn men att det juridiskt sett inte finns skäl för att genomföra förslag som Barnkonventionen som lag och Barnbalk istället för Föräldrabalken. Genomgående i uppsatsen redogörs också för politiska och samhälleliga synvinklar på problematiken. Dessa kan däremot i sig själva ge skäl till att genomföra förslagen.

<p>Då en person har en nedsatt förmåga att fatta beslut om de egna ekonomiska angelägenheterna, med andra ord utföra rättshandlingar, kan det naturligt nog medföra problem både för denne själv och för det omgivande samhället. Förmyndarskapsrätten har upprättats för att ge skydd åt dessa personer som exempelvis kan vara psykiskt eller fysiskt sjuka, äldre personer eller underåriga. I enlighet med de förmyndarskapsrättsliga bestämmelserna i föräldrabalken, skall förmyndare förvalta den omyndiges tillgångar och företräda denne i angelägenheter som har samband med tillgångarna. För myndiga personer kan en god man eller förvaltare förordnas att bevaka den enskildes rätt, förvalta tillgångar och sörja för dennes person. Ställföreträdarna fyller en väldigt viktig funktion i dagens samhälle och blir allt fler till antalet. Både godmanskap, men i synnerhet förvaltarskap, har ökat markant i flertalet av landets kommuner. I början av 2000-talet fanns det ca 51 400 godmanskap och 4 800 förvaltarskap i landet, men statistik visar en betydande procentuell ökning. Många samhällsförändringar har bidragit till det ökade behovet av ställföreträdarskap. Exempelvis får inte anställda inom vård och omsorg hantera de hjälpbehövandes tillgångar som tidigare var vanligt och den hjälpbehövandes anhöriga bor allt oftare på längre geografiskt avstånd från denne. Förändringar inom psykiatrin har också skapat en ny behovsgrupp. Den tekniska utvecklingen och det ökade informationsflödet i samhället har också medfört att allt fler människor fått problem med att uppfylla de krav som dagligen ställs på oss.</p><p>Till följd av de komplicerade sammansättningar av uppgifter och ansvar som ett ställföreträdarskap i dag kan innebära, är lagstiftningens behörighets- och kvalifikationskrav, tillsammans med bestämmelserna om tillsynen över utförandet väldigt viktiga. Syftet med denna uppsats är främst att redogöra för lagstiftningen avseende förordnade förmyndare, gode män och förvaltare och de kvalifikations- och behörighetskrav som ställs på dessa. Uppsatsen redogör även för tillsynen utförd av överförmyndarna och länsstyrelsen. I uppsatsens näst sista kapitel diskuteras och analyseras huruvida lagstiftningen kan anses vara i reformbehov eller om den är tillräcklig för att uppnå ett rättssäkert ställföreträdarskap. Då uppsatsen är en juridisk framställning har rättsdogmatisk metod använts för att besvara frågeställningarna. Vidare har även en intervju genomförts, med en verksam jurist inom överförmyndarnämnden. Detta för att inhämta ytterligare underlag till analysen och för att utreda huruvida det finns interna föreskrifter för tillsynen och bedömningen av om en person är kvalificerad nog att förordnas.</p><p>Av uppsatsen framgår att uppgifterna som dagens ställföreträdarskap innebär ställer ett högre krav på kompetens. Bestämmelsen om vilka krav som fordras är dock omodern både till ordval och ur lagtekniskt hänseende. Rekvisiten är mycket generellt utformade, vilket medför en varierande bedömning beroende av beslutsfattaren, som i sin tur kan innebära en betydande risk för den hjälpbehövande. Lagstiftaren bör därför överväga en ändring av bestämmelsen. Beträffande tillsynslagstiftningen och specifikt den granskning överförmyndarna och länsstyrelsen skall utföra, får den med något undantag anses ge goda förutsättningar för en kompetent granskare att uppnå ett rättssäkert ställföreträdarskap. Bristerna i tillsynen avser i stället det tillsättningsförfarande varigenom överförmyndaren utses och den avsaknad av kompetenskrav som föreligger i lagstiftningen, vilket får som följd att övriga tillsynsbestämmelser inte fyller sin funktion. Lagstiftningen avseende kvalifikations- och behörighetsgrunderna samt tillsynen får sammantaget därför anses vara i reformbehov, då den inte uppnår ändamålet med ett rättssäkert ställföreträdarskap.</p>

No description available.

Lagstiftningen kring laglotten är cirka 150 år gammal och har sedan införandet varit i det närmaste oförändrad, där vissa regler och principer som idag styr hur arv fördelas förekom redan under medeltiden. Kritik har framförts om att laglotten är föråldrad och byggd på gamla traditioner samt värderingar där rätten till arv grundade sig i blodsband och släktskap. Eftersom de sociala förhållandena och familjekonstellationerna ser annorlunda ut idag påverkas samhörigheten som utgjorde motivet bakom införandet av laglotten. Proportionaliteten bakom den inskränkning laglotten utgör i arvlåtares fria vilja av förvaltandet av sin egendom kan därmed sättas i förhållande till skyddet som laglotten innebär för arvingar. Vidare uppstår avvägningar mellan efterlevande makes skydd i förhållande till att särkullbarns rätt till arv bevaras. Laglotten ger därmed upphov till två motstridiga intressen där bröstarvingars rätt till arv ska skyddas samtidigt som arvlåtares fria vilja och integritet bör värnas. Det torde således föreligga ett intresse kring laglottens utformning samt tillämpning i dagens samhälle. I uppsatsen tolkas och analyseras därmed de argument som framförts gällande laglottens fortsatta kvarlevnad respektive avskaffande eller förändring. Gällande rätt kommer att fastställas i syfte att ge en ökad förståelse för lagstiftningen och den kritik som senare framställs. Analysen av argumenten och de bakomliggande motiven till laglottens införande resulterar i en slutsats och förslag på eventuella ändringar av laglotten. Det framkommer att de rättsliga motiven bakom laglottens införande fortfarande anses väga tyngre än nyttan med ett eventuellt avskaffande av laglotten. Den ekonomiska trygghet som kvarlåtenskapen tidigare medförde anses inte avgörande idag, utan vikten av den sociala samhörigheten och rättvisa som laglotten medför belyses. Laglotten medför att bröstarvingar likställs och erhåller lika stor del av arvet samt förhindrar missgynnande eller utpressning från arvlåtares sida. Laglotten anses även avgörande för att skydda särkullbarns rätt till arv. Det förekommer dock utrymme att ändra lagstiftningen så särkullbarns rätt till laglott inträder först vid efterlevande makes bortgång. Vidare är det möjligt att ändra rekvisiten för vad som utgör förverkande av arv vid brott mot arvlåtare.

Våld i nära relationer är ett utbrett samhällsproblem och fram till år 2021 har barn som bevittnat våld inte haft något straffrättsligt skydd. Tidigare forskning om våld i nära relationer visar att barn befinner sig i en utsatt situation. I Sverige berör våldet uppskattningsvis över 200 000 barn. Den här studiens syfte är att genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer få förståelse för familjerättshandläggares erfarenheter av barnkonventionen samt lagen om barnfridsbrott i vårdnadsutredningar. Studien baseras på fyra intervjuer samt en ingående inläsning av tidigare forskning, aktuell lagtext samt förarbeten till lagarna. Studiens resultat pekar på att när barn blir föremål för föräldrars konflikter i vårdnadstvister, riskerar barnens bästa att hamna i skuggan av föräldrarnas intressen. En slutsats som dras är att barnkonventionen stärkte barnperspektivet i intervjupersonernas utredningar. En annan slutsats i studien, vilken överensstämmer med tidigare forskning, visar att ibland godkände domstolarna överenskommelser mellan föräldrar, trots att familjerättshandläggarna som vi intervjuat hade flaggat för risker kopplade till uppgifter om våld.

Syftet med studien var att undersöka vilka resonemang som ligger till grund i familjerättens utredningar när det finns uppgifter om våld i nära relation, samt undersöka hur våldet värderas, bedöms och synliggörs i familjerättens utredningar. I denna kvalitativa innehållsanalys undersöks åtta vårdnadsutredningar. Resultatet visar att barnets bästa i stor utsträckning bedöms vara kontakt med båda föräldrarna trots uppgifter om våld. Genom fokus på föräldrarnas samarbete finns en strävan hos familjerätten att hålla ihop den separerade kärnfamiljen. Mammans utsatthet diskuteras i begränsad utsträckning, barnets behov av kontakt med pappan anses som viktigt oavsett hur det påverkar mamman. Slutsatsen är att resultatet i studien stämmer överens med tidigare forskning, uppgifter om våld utreds inte ordentligt och implicit värderas kärnfamiljen högt.