Elever kan ibland uppleva svårigheter med representationsformer och därför är studiens syfte att undersöka hur lärare arbetar med olika representationsformer samt hur lärare arbetar för att påvisa samband mellan representationsformer. Studien grundar sig i variationsteoretiska principer. Studiens empiri består av observationer om sex olika lärares helklassgenomgångar av eget valt ämnesinnehåll som har analyserats med hjälp av Ekdahls, Venkats och Runessons teoretiska ramverk (2016). Resultatet av studien visar att lärare använder representationsformen ”skrivna symboler” mest i undervisningen, samt att representationsformerna varierar beroende på vilket ämnesområde lärare undervisar i. Resultatet visar även att lärare använder gester och verbala uttryck för att tydliggöra sambanden mellan representationsformerna.  Slutsatsen är att lärare använder olika representationsformer i undervisningen samt att lärare tenderar att använda olika linking actions i matematikundervisningen för att synliggöra sambanden mellan representationsformer. / Students experience problems regarding representations in mathematics. Therefore the purpose of this study is to examine how teachers’ work with different representations and how they clarify the connections between representations. The study is based on the principles of variation theory. The data, consisting of observations of six different teachers whole class introductions, have been analysed using Ekdahl, Venkat and Runessons theoretical framework (2016). The study shows that teachers use the representation called “written symbols” most frequent and that the representation vary depending of the subject. The result also shows that teachers use gestures and their verbal expression to clarify the relationship between representations. The conclusion is that teachers use different representations in teaching, and that teachers tend to use different linking actions in mathematics to make the connection between representations visible.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur elever i lågstadiet använder sig av gester för att kommunicera och uttrycka sig i matematik. För att besvara syftet utgår studien från två forskningsfrågor som fokuserar på elevers gester och muntlig kommunikation i samband med att de bygger en konstruktion med tre-dimensionella geometriska kroppar. Studien grundar sig i embodied cognition vilket innebär att man förutsätter att lärande sker med hjälp utav kroppen. Studiens metod utgörs av observationer med åtta elever, där samtliga observationstillfällen spelades in. Materialet analyserades med hjälp av en tematisk analys som resulterade i några centrala teman i studien. Resultatet visar att de deltagande eleverna i stor utsträckning använder gester för att uttrycka sig och kommunicera i geometri. Eleverna använde gester i samband med att de uttryckte geometriska kroppars form, läge och position. En av studiens slutsatser är att gester kan användas för att komplettera eller förtydliga elevers tankar när de bygger konstruktioner med geometriska kroppar. / The purpose with the study is to contribute with knowledge about how pupils in the elementary school use gestures to communicate and express mathematics. To achieve the purpose of the study the two research questions focus on pupils’ hand gestures and oral speech when they build a construction with geometrical three-dimensional shapes. The study is based on the theory of embodied cognition, which means that knowledge and learning is embodied. The data consists of observations with eight pupils and all the observation was recorded. The material was analysed using a thematic analysis and proceed to find central themes in the material. The result shows that the pupils frequently use gestures to express and communicate in geometry. The pupils used gestures when they expressed the shape but also situations and positions of the geometric shapes. The conclusion is that gestures can be used as a complement and to clarify the pupils’ thoughts when they build a construction with geometrical shapes.

Studiens syfte är att beskriva hur elever i de lägre åldrarna använder handgester när de löser aritmetikuppgifter. Den teoretiska utgångspunkten i studien är embodied cognition, där det centrala i teorin är att vi lär oss genom kroppen. Tio elever i sjuårsåldern i Sydafrika har observerats med fokus på deras användning av handgester. Resultatet visade att flera av eleverna använder handgester när de löser additions- och subtraktionsuppgifter och att det finns ett antal olika handgester de använder sig av. De olika handgesterna delades in i taktila och icke-taktila gester, som i sin tur kopplades till konkreta och abstrakta gester. Slutsatsen av studien är att elever använder sig av olika handgester i olika kombinationer när de löser aritmetikuppgifter. Deras gester med händer och fingrar kan vara ett uttryckssätt för deras utvecklingsprocess och kan fungera som en bro mellan konkret och abstrakt tänkande. / The aim of the study is to describe how students of the lower ages use hand gestures when solving arithmetic tasks. The theoretical basis of the study is embodied cognition. The viewpoint of embodied cognition holds that the body is a tool for learning. Ten students in South Africa, aged seven, have been observed based on their use of hand gestures. The result showed that several students use hand gestures when solving addition and subtraction tasks and there were a number of different hand gestures being used. The various hand gestures were divided into tactile and non-tactile gestures. These could in turn be linked to concrete and abstract gestures. The conclusion of the study is that students use different types of hand gestures and also in various combinations when solving arithmetic tasks. Their hand gestures can be a way of expressing their development process and to function as a bridge between concrete and abstract thinking.

Syftet med detta examensarbete var att undersöka potentialen av TAKK (Tecken Som Alternativ och Kompletterande Kommunikation) i undervisningen av främmande språk i den svenska skolan. Genom en kvasiexperimentell utvärdering tillämpades TAKK under en lektion i spanska där 18 elever skulle lära sig 24 nya ord om mat. Eleverna gick i åk 6 och studerade nybörjarspanska. Orden lärdes ut på ett traditionellt sätt genom att säga och skriva dem men orden 1-12 ackompanjerades dessutom av ett TAKK tecken som eleverna uppmanades att härma. Eleverna förhördes skriftligt vid tre tillfällen på en period av två veckor; glosförhör 1 bestod av 24 ord utan bilder på tecknen, glosförhör 2 bestod av 24 ord och bilder på tecknen för orden 1-12. Glosförhör 3 bestod av endast 12 bilder på tecknen för ord 1-12. Orden skulle översättas till svenska förutom vid tredje tillfället där det skulle skrivas på spanska. I ljuset av Paivios (1971) Dual Coding Theory och The Additivity Hypothesis visade resultatet på glosförhören en positiv inverkan av gesterna/tecknen på inlärningen av orden. Alla elever fick ett högre antal rätt översatta ord vid glosförhör 2. Man kan försiktigt dra slutsatsen att tecknen från TAKK bidrog till en förbättrad memorering av orden då de lagrades i vårt multimodala minne där de lämnade två interrelaterade minnesspår.

Syftet med detta examensarbete är att synliggöra hur den icke-verbala kommunikationen ser ut hos lärare i ämnet idrott och hälsa i idrottsundervisningen. I arbetet undersöks också hur idrottslärarna själva upplever att de använder sig av den icke-verbala kommunikationen i undervisningen. För att besvara frågeställningarna används tidigare forskning som har bedrivits inom den icke-verbala kommunikationen i synnerhet. Som ett teoretiskt ramverk för analysen av idrottslärares icke-verbala kommunikation, har vi som utgångspunkt använt oss av Marie Gelangs teoretiska referensramar och begreppsapparat. Vi har framförallt inspirerats av Actiokapitalet: retorikens ickeverbala resurser från 2008. I Gelangs egen analys av den icke-verbala kommunikationen har Pierre Bourdieu och habitusbegreppet stått för den teoretiska plattformen. Vidare har frågeställningarna besvarats med hjälp av en kvalitativ metod i två olika delar. Dels i form av semistrukturerade videoobservationer av fyra idrottslärare i undervisningssituationer, där lärarnas icke-verbala signaler har kategoriserats med hjälp av ett observationsschema. Vidare har även semistrukturerade intervjuer genomförts med idrottslärarna, för att undersöka hur de själva upplever användandet av sin icke-verbala kommunikation. Resultatet och analysen av insamlade data visar på att lärarna arbetar med den icke-verbal kommunikationen på olika sätt. Kroppsspråk, mimik, paralingvistik, energi, dynamik, tempo och personligt avstånd kan uttryckas på olika sätt och ge olika signaler. Det tillvägagångsätt som varje enskild lärare använder sig av är till viss del förankrat i deras upplevelse om hur de vill bli betraktade, vilket i sin tur speglas i hur synkroniseringen mellan de olika icke-verbala resurserna framförs. Vidare tyder resultaten på att lärarna till viss del är medvetna om hur de arbetar icke-verbalt i sammanhang som har en koppling till didaktiken.

Då vi av erfarenhet har sett att många förskolor använder sig av TAKK, men även att många inte gör det trots att behovet finns föll beslutet på att syftet med vår studie var att belysa hur pedagoger arbetar med TAKK för att främja barns språkutveckling. Vi valde även att intervjua logopeder och specialpedagoger för att få deras perspektiv. Vi valde att analysera vår empiri med hjälp av den sociokulturella teorin och kommunikationsteoretiska traditionen, samt våra begrepp: inkludering, språklig sårbarhet, mediering och artefakter. Utifrån en kvalitativ metod, med semistrukterade intervjuer och observationer valde vi att samla in empiri till vår studie. Vi kan i vårt resultat och i vår slutsats tolka att våra respondenter tycker att inkludering är en viktig del i förskolans verksamhet. Användandet av TAKK kan vara ett redskap men det krävs utbildning, då det framgick att rädsla för att teckna fel blev en orsak till att inte använda TAKK.

Syftet med föreliggande studie var att göra jämförelser mellan små barn med typisk språklig utveckling och små barn med språkstörning avseende impressivt och expressivt ordförråd samt användning av gester. Fyra barn med typisk språkutveckling rekryterades till studien. Dessa barn var köns- och åldersmatchade med redan insamlat material från fyra barn med språkstörning. Åldrarna på barnen (en flicka, tre pojkar) var 33–51 månader. Impressivt och expressivt ordförråd testades med Picture Naming Game (PiNG) och testsituationen videofilmades för att möjliggöra undersökning av barnens användning av deiktiska, ikoniska och emblematiska gester. Resultaten visar att barnen med typisk språklig utveckling på gruppnivå erhöll ett högre resultat på PiNG jämfört med de matchade barnen med språkstörning. Barnen med typisk utveckling utförde ett lägre antal totalt använda gester, ett lägre antal deiktiska och ikoniska gester samt hade färre gester synkroniserade med tal jämfört med barnen med språkstörning. Barnen med typisk språklig utveckling utförde fler emblematiska gester samt hade en högre andel gester synkroniserade med tal än barnen med språkstörning. Endast en av de uppmätta skillnaderna uppnådde statistisk signifikans vilket identifierades i användandet av emblem under expressiva testuppgifter där TD-gruppen använde signifikant fler emblem än barnen i DLD-gruppen. Då inga signifikanta skillnader förelåg mellan gruppernas totala PiNG-resultat och användning av gester gjordes en gemensam korrelationsanalys där en stark och signifikant negativ korrelation (p=0,01832) mellan barnens ålder och användning av ikoniska gester identifierades. Resultatet i föreliggande studie indikerar att gestanvändningen kan vara värdefull att inkludera vid bedömning av barn och utredning av eventuell språkstörning. Det finns dock behov av fler studier inom detta område och analys av en större mängd data behövs. / The purpose of the present study was to make comparisons between young children with typical language development and young children with developmental language disorder regarding impressive and expressive vocabulary and use of gestures. Four children with typical language development were recruited to the study. These children were sex- and age-matched with already collected data from four children with language impairment. The ages of the children (one girl, three boys) were 33- 51 months. Receptive and expressive vocabulary was tested with the Picture Naming Game (PiNG) and the test situation was video recorded to enable examination of the children's use of deictic, iconic and emblematic gestures. The results show that the children with typical language development at the group level obtained a higher result on the PiNG compared to the age- and gender matched children with a developmental language disorder. The children with typical development performed a lower number of total gestures, a lower number of deictic and iconic gestures as well as fewer gestures synchronized with speech in comparison to the children with developmental language disorder. The children with typical language development performed more emblematic gestures and had a higher percentage of gestures synchronized with speech than the children with language disorder. Only one significant difference was identified between the groups. Statistical significance was identified in the use of emblematic gestures during expressive tasks of PiNG where the children in the TD-group used significantly more emblematic gestures than the children in the DLD-group. As there were no significant differences between the groups regarding the total result of PiNG and the use of gestures, a joint correlation analysis was performed where a strong and significant negative correlation (p=0.01832) between the children's age and the use of iconic gestures was identified. The results of the present study indicate that the use of gestures can be valuable to include when assessing children and investigating possible language disorders. However, there is a need for more studies in this area and analysis of a larger amount of data is needed.

Every year, 12,000 people in Sweden are diagnosed with aphasia. Many people with aphasia supplement their logopedic treatment by participating in an aphasia group. Aphasia groups provide both social and linguistic stimulation. The aim of the present thesis was to study the social interaction between participants, and between participants and leaders in aphasia groups. In the present study, eleven persons with aphasia and four leaders participated divided into three aphasia groups. The groups were video recorded during sessions with a total of four sessions. Two hours of social interaction were recorded. The material was transcribed and analyzed according to Conversation Analytical principles. The study focuses specifically on the use of gestures and face-work. Both phenomena could be observed in all groups. The results of the present work showed that different gestures could enhance as well as reduce intelligibility. Individuals’ gesture use was consistent with their ability of expression, i.e. the better the expressive ability, the more acceptable and understandable gestures. Face-work that was analyzed in the present study showed that face-threatening as well as face-saving strategies occur in aphasia groups. / Varje år drabbas 12 000 personer i Sverige av afasi. Många kompletterar sin logopediska behandling genom att delta i afasigrupp. Afasigruppen ger både social och språklig stimulans. Syftet med föreliggande studie var att studera social interaktion mellan deltagare och mellan deltagare och ledare i afasigrupp.  I studien deltog elva personer och fyra ledare fördelat på tre afasigrupper. Grupperna filmades under pågående session. Sammanlagt filmades fyra tillfällen och totalt cirka två timmar social interaktion. Materialet transkriberades och analyserades enligt samtalsanalytiska principer. I studien fokuseras särskilt på användandet av gester och fasadarbete (face). Båda kategorierna kunde iakttas i samtliga grupper. Resultatet i föreliggande arbete visade att olika gester kunde stärka förståeligheten och andra minska förståeligheten. Individernas gestanvändande stämde överens med deras uttrycksförmåga: Ju bättre uttrycksförmåga, desto mer vedertagna och lättförståeliga gester. Fasadarbete som analyserades i föreliggande studie visade att ansiktshotande så väl som ansiktsräddande strategier förekommer i afasigrupper.

Etruscan art was greatly influenced by Greek art, which is especially apparent in the Etruscan funerary art. A common motif within Greek funerary art is the prothesis, the lying in state, which appears in Etruria during the sixth and fifth centuries BCE. However, the Etruscan scenes differ from the Greek scenes in that they portray a wider flexibility when it comes to gender roles. Women and men are not limited to gestures or positions within the scenes of prothesis. This in turn, along with other factors not discussed in this paper, has led to discussions of a more gender equal Etruscan society. Yet there is a specific gesture within the Etruscan scenes that is not found in the Greek material. The gesture in question, portrayed with both hands on the chest either in fists or placed one on top of the other, appears in other funerary art outside of the prothesis scenes. The aim of this thesis is to examine this gesture and its relation to gender and whether it is gender constricted. By analyzing and comparing funerary art limited to Chiusi and Vetulonia that includes the gesture, found in reliefs, statuettes as well as sculptures, this paper sets out to deepen our understanding of Etruscan gender roles. Since the material being examined is extremely restricted, the only thing an analysis of this size can determine is that there is indeed a gender constriction within the funerary art from the cities of Chiusi and Vetulonia, speaking to a possible wider occurrence within the entire Etruscan society. To delve deeper into the questions of gender roles and how they affect the Etruscan art, it is necessary to broaden the scope of material – both in form and origin.

Syftet med studien är att undersöka vilka upplevelser och uppfattningar några erfarna pedagoger har kring tecken som stöd samt att få en förståelse för vilken effekt tecken som stöd upplevs ha på språk och kommuniktion bland vuxna och barn i förskolan. Genom frågeställningarna i studien undersöks på vilket sätt några erfarna förskolepedagoger tillämpar tecken som stöd för att främja kommunikationen bland vuxna och barn i förskolan samt vilken inverkan pedagogerna upplever att metoden frambringar. Studien innehåller teorier kring kroppslig kommunikation och sociokulturell interaktionism, men även litteratur om språk och kommunikation, vuxnas mottaglighet, tecken och gester samt förutsättningar och effekter. I kombination med ett kritiskt perspektiv på tecken som stöd har studien ett teoretiskt och litterärt ramverk. Genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer samlas empiri in. Ett subjektivt urval och ett snöbollsurval har resulterat i att fem pedagoger, som aktivt använder tecken som stöd i sina verksamheter, deltagit i studien. Då varje pedagog företräder varsin förskoleverksamhet är fem olika förskolor representerade  i denna studie. Intervjuerna har genomförts på deras respektive arbetsplatser. Resultatet som framkommer visar på att tecken som stöd är ett multimodalt kommunikationsverktyg som skapar möjlighet för alla barn och vuxna att föra dialog med varandra. Dessutom visar resultatet på att tecken som stöd bidrar till verksamhetens etiska grund. Detta då tecken bland annat skapar ett behagligt arbetsklimat där alla ges möjlighet att kommunicera, bli synliggjorda och respekterade på sitt sätt. Pedagogerna upplever tecken som stöd som ett positivt och lustfyllt arbetsmetod.