Syftet med denna studie är att granska lärares uppfattningar om och tolkningar av begreppet god lärandemiljö med fokus på de fysiska faktorerna samt att undersöka hur lärarna i sin yrkesroll omvandlar sina kunskaper och erfarenhetertill att skapa en god fysisk lärandemiljö i sina klassrum. Studien bygger på åtta kvalitativa intervjuer med lärare i årskurs 1 ochårskurs 3 på två olika skolor. Skolorna valdes ut genom så kallat bekvämlighetsurval. Aktuell litteratur och forskning inom ämnet har studerats. Studien redovisar några av lärarnas mest framträdande tankar och åsikter om lärandemiljöer men även likheter och olikheter i svaren vad gäller tolkningen av begreppet. Studien slår fast att på grund av befintliga byggnader, brist på tid och rådande ekonomi kan lärarna endast påverka lärandemiljön vad gäller möblering och material. Om inte dessa hinder fanns skulle lärarna bättre kunna använda sina kunskaper till en positiv förändringav lärandemiljön.

Tidigare studier inom elevers matematiska resonemang visar att de imitativa resonemangen dominerar inom matematisk problemlösning. Syftet med denna kvalitativa studie är att se vad för matematiska resonemang elever i årskurs 4 för inom området ”likheter” och ”lika med”. Undersökningen visade att eleverna använde kreativa matematiska resonemang i 19 problemsituationer av totalt 32. Det uppkom ett resonemang som inte finns med i det ramverk som studien utgår ifrån. De resterande 12 problemsituationerna var rent imitativa resonemang. Det visade sig att elever använde sig av kreativt matematiska resonemang i större utsträckning än de imitativa resonemangen. Vid de problemsituationer som var av kreativt resonerande löste eleverna problemsituationerna på ett korrekt sätt medan de situationer som eleverna löste uppgifterna med ett imitativt resonemang blev samtliga slutsatser felaktiga.

Den föreliggande studien syftar till att undersöka lärares förhållningssätt till individualisering i matematikundervisning. Utifrån detta syfte formulerades frågeställningar berörande lärares definition av begreppet individualisering, individualiseringsätt i undervisning, vilka faktorer som styr detta samt möjligheter och begräsningar med individualisering. Vår insamlade data grundar sig på intervjuer med verksamma lärare i grundskolans tidigare år. Materialet tematiserades och analyserades utifrån våra teoretiska utgångspunkter; ramfaktorteorin samt Bernsteins begrepp klassifikation, inramning och kod. Resultatet påvisar en variation i definitionen av begreppet individualisering, men generellt kopplar lärarna samman begreppet med att möta elevers olika kunskapsnivå och inlärningssätt i undervisningen. Enligt lärarnas utsagor införlivas den rådande definitionen av begreppet i genomgångar, läromedel, val av arbetssätt och material. En slutsats är att lärarna anser att tidstillgången är den faktor som främst påverkar individualiseringsmöjligheterna. Tidsfaktorn är nära sammanknuten med lärarnas val av undervisningssätt, vilket ofta innebär att eleverna får ett ökat ansvar för sin inlärning. I och med ett ökat elevansvar utgör elevernas inställning en viktig faktor för undervisningen.

Internationell forskning visar att svenska elever presterar sämre i matematik i jämförelse med genomsnittet av elever i andra länder, där en förklaring tycks vara att eleverna inte har en full förståelse för begreppet lika med vid ekvationslösning. En annan förklaringsmodell kan vara att elevers resonemang tenderar att vara imitativa istället för baserade på matematisk grund. Kreativa resonemang däremot, som behövs för att skapa duktiga problemlösare, kräver att eleven verkligen använder den matematiska grunden. Denna studie undersöker elevers matematiska resonemang vid lösning av problem baserade på begreppet lika med. Elever i årskurs 2 har genom kvalitativ metod studerats med hjälp av videoobservationer när de enskilt i en laborationsliknande situation löst problemuppgifter om lika med. Resultaten visar på en ovanligt stor mängd kreativa resonemang. Tidigare studier avseende elevers matematiska resonemang har gjorts på äldre elever, vilket kan vara en av förklaringarna till detta avvikande resultat.

Syftet med arbetet var att undersöka hur pedagogen i förskola och grundskolans tidigare år resonerar om genus. I arbetet undersöktes det om vad pedagogen vet om genus och om tidigare utbildning spelar roll i arbetet om genus. Det har även undersökts om pedagogernas olika könsroller påverkar verksamheten i förskolan och grundskolans tidigare år. Studien är gjord genom en kvalitativ undersökningsmetod där tio olika pedagoger har intervjuats och observerats. Intervjuerna är gjorda med semistrukturerad inriktning och allt material har analyserats och bearbetats. Resultatet visar att pedagogerna har ett medvetet tänk om genus och att de tillämpar det till viss del i den pedagogiska verksamheten. Undersökningen visade även att förskolan har satsat mer på utbildning om genus av sina pedagoger än vad grundskolans tidigare år har gjort. Det har även visat sig att pedagogerna i förskolan och grundskolans tidigare år känner av bristen på manliga pedagoger när de talar om sina könsroller. Slutsatsen av studien var att pedagogerna har en relativt god kunskap om genus och att verksamhetens arbete med genus påverkas av den kvinnliga dominansen inom förskolan och grundskolans tidigare år.

<p>Syftet med denna studie är att belysa och analysera hur pedagoger i år tre resonerar kring begreppet individualisering, hur de anser att individualiseringen kommer till uttryck i sin undervisning och hur de motiverar sina val av arbetssätt. Vi har valt att undersöka detta med hjälp av kvalitativa intervjuer där urvalet består av sex lärare i år tre. Teoretiskt knyter studien an till sociokulturella och konstruktivistiska lärandeteorier. Resultatet i vår studie visar att tolkningsvariationen av begreppet individualisering är stor bland lärarna. Respondenternas föreställningar om individualisering innefattar bland annat ett arbetssätt där undervisningsformen varieras, där enskild handledning har en viktig roll samt att eleverna arbetar i egen takt. I sin praktiska organisation av matematikundervisningen beskriver lärarna hur de främst använder sig av en arbetsform där eleverna arbetar enskilt i ett läromedel. Eleverna tillåts ofta arbeta i eget tempo, så kallad hastighetsindividualisering, och nästan lika vanligt förekommande är omfångsindividualisering där läraren anpassar mängden uppgifter efter elevernas förutsättningar och behov. Alla respondenterna i vår studie är positivt inställda till individualisering och till den individualisering de bedriver i sin undervisning. Dock menar samtliga att de skulle behöva individualisera i ännu högre grad. Respondenterna uttrycker att många av de goda idéer och intentioner som de har inte går att verkställa till fullo på grund av en mängd begränsande faktorer, där tid, lokaltillgång, ekonomi och personalresurser/specialpedagog är de främsta.</p>

Under mina verksamhetsförlagda utbildningar har jag lagt märke till att under matematiklektioner ägnar eleverna mycket av sin tid åt räkning i läroböcker. Jag har inte varit med om att läraren introducerar huvudräkningsstrategier till eleverna utan endast algoritmer, dvs. uppställningar. Jag har läst i litteratur att huvudräkning anses vara en bättre räknemetod i de tidigare årskurserna än algoritmräkning. I skolan däremot använder eleverna sig mest av uppställningar. Syftet med mitt arbete är att få fördjupad kunskap om vilken av de två metoderna främjar elevernas matematiklärande på lång sikt. I min litteratursökning har jag mest använt mig av en systematisk/elektronisk sökning. Jag har främst nyttjat databasen ERIC. Min litteraturstudie visar att huvudräkning ökar elevernas talförståelse. Den visar även att elever behöver taluppfattning och hög arbetsminneskapacitet för att kunna räkna i huvudet. Diskussioner bör också förekomma vid huvudräkning. Resultatet visar även att algoritmräkning är effektiv men ej flexibel. Metoden missgynnar dessutom elevernas förståelse för tal. Jag kan konstatera att huvudräkning är en bra metod för att utveckla elevernas förståelse för matematik.

I denna uppsats redovisas resultatet av vår studie som har syftet att ta reda på vilka upplevelser lärare som undervisar i de första tre åren i skolan har om ämnena kemi, fysik och biologi. Vi är nyfikna på detta då vi under vår verksamhetsförlagda utbildning har fått uppfattningen att naturvetenskapen ibland har en negativ klang i skolan. Studien har genomförts med hjälp av kvalitativa intervjuer med nio klasslärare i Halmstad kommun. Detta för att på bästa sätt undersöka vår forskningsfråga. En genomgång av litteraturen har gett oss en inblick i hur forskare ser på den naturvetenskapliga undervisningen, både ur ett nationellt och internationellt perspektiv. Resultatet visar att lärarna i vår studie arbetar med naturvetenskap i skolan, till största del med tema. Den naturvetenskapliga verksamheten de tre första åren i grundskolan är enligt våra intervjupersoner mestadel inriktad på biologi. Alla lärarna i vår studie påpekar att lärarna har en viktig roll när det kommer till att påverka elevers intresse för naturvetenskapen. Lärarnas fritidsintressen visade sig i största drag inte vara av naturvetenskaplig karaktär och majoriteten har endast positiva erfarenheter av ämnet biologi från sin egen skolgång och inte lika bra erfarenheter av ämnena kemi och fysik. Resultatet visar även att självförtroendet brister hos lärarna när de undervisar i naturvetenskap.

Syftet med examensarbetet är att undersöka om det finns ett samband mellan koncentrationsförmåga och rörelse i skolan. Hur påverkar rörelse eleverna? Har närmiljön någon påverkan på hur mycket rörelse som används? Eftersom vi ville undersöka samband mellan olika svar valde vi att genomföra en kvantitativ enkätundersökning med kvalitativa inslag i form av öppna frågor. Enkäten skickades ut till 189 pedagoger i Sverige i form av en webbenkät. Vår undersökning visade att många pedagoger ansåg att korta rörelseaktiviteter förbättrade barnens koncentrationsförmåga. En så kallad ”grön närmiljö” var mer inspirerande för rörelseaktiviteter än enbart bebyggelse. De vanligaste rörelseaktiviteterna var lekar och rörelse till musik. I undersökningen kom det genom många pedagogers svar fram att Friskis och Svettis program ”Röris” och utedagar var vanligt förekommande bland dem som använde sig av rörelse. Många av de pedagoger som inte använde sig av rörelse i undervisningen ansåg att de inte hade tid eller att aktiviteterna på rasterna räckte.

Internationella studier visar att svenska elever har försämrat sitt resultat i matematik. Flera forskningsrapporter visar att en mer varierad matematikundervisning kan öka kvalitén och höja elevernas måluppfyllelse. Vi vill undersöka om utomhusmatematik kan vara en effektiv och kompletterande metod till den traditionella matematikundervisningen. Syftet med arbetet har varit att undersöka hur några lärare resonerar kring utomhuspedagogik och utomhusmatematik i undervisningen av elever i grundskolans tidigare år. Vi har även undersökt hur dessa lärare ser på möjligheter respektive begränsningar med utomhuspedagogik och utomhusmatematik. Vår studie utgår från intervjuer med fyra lärare i grundskolans tidigare år vid två skolor som har lång erfarenhet av arbetssättet. Resultatet visar att det finns både möjligheter och begränsningar. Lärarens roll har en stor betydelse i utomhusmatematik. Att läraren synliggör matematiken och hjälper eleverna att koppla ihop utomhusmatematiken med matematikundervisningen inomhus är av stor vikt. Möjligheterna med arbetssättet är att eleverna får upptäcka matematiken med alla sinnen. Det sociala samspelet mellan eleverna gynnas och eleverna får använda mycket kroppsrörelse när de arbetar med utomhusmatematik. Begränsningar med arbetssättet menar samtliga respondenter framför allt är personalresurser och lärarens inställning.