Syftet med studien är att ta reda på vad en ungdom med utvecklingsstörning har för drömmar efter avslutad skolgång. Syftet är också att kartlägga vilka omkringliggande faktorer på olika nivåer som påverkar elevens möjligheter till att förverkliga sina drömmar. Vi redogör och diskuterar vilka individuella möjligheter och hinder som finns, vi tar även att ta upp närmiljöns och samhällets betydelse. Vi har genomfört kvalitativa intervjuer med en elev, dennes lärare samt yrkesvalsläraren på en gymnasiesärskola. För att få en vidgad syn på elevens situation har vi även genomfört observationer. Eleven berättar för oss om sina drömmar och visioner inför sin framtid. Vi diskuterar dessa drömmar med såväl läraren som yrkesvalsläraren. Genom dessa diskussioner samt den litteratur och forskning vi tagit del av, finner vi både möjligheter och hinder för eleven att förverkliga sina drömmar. De möjligheter vi ser för eleven är bland andra hans självförtroende, skolans förhållningssätt, familjens stöd, lagar och rättigheter som finns i samhället. De hinder som finns är elevens grad av utvecklingsstörning, kommunens begränsade utbud av sysselsättning och att lagar och konventioner inte efterföljs såsom de borde.

Studiens syfte handlade om att ge en ökad insikt i hur livssituationen ser ut för ungdomar som genomgått gymnasiesärskolans nationella program, speciellt med avseende på arbete/sysselsättning och deras möjligheter på arbetsmarknaden. Frågeställningar som aktualiserats är: Hur ser professionella yrkesföreträdare på de ungas situation och möjligheter till arbete/sysselsättning? Hur ser de unga själva på sin situation och sina möjligheter? Vilket stöd och insats är betydelsefullt för de ungas möjligheter till upplevelse av delaktighet i arbete och samhälle? Vi har utgått ifrån en kvalitativ ansats där vi använt oss av intervjuer och genom detta fick vi möjlighet att möta människor som önskar finna en meningsfull plats i samhälls och arbetslivet. Studien bygger på fyra intervjuer med olika berörda yrkesföreträdare samt fyra intervjuer med unga vuxna vilka har en särskolebakgrund. Från intervjuerna har de viktigaste aspekterna kring de ungas förutsättningar, möjligheter och det önskvärda stöd som behövs lyfts ur och analyserats. Studien visade sammantaget att det finns behov av ekonomiskt och socialt stöd för att unga vuxna med särskolebakgrund ska få möjligheter att nå, få och behålla ett arbete/sysselsättning. Resultatet visade även på att det är av största vikt och betydelse att stöden är kontinuerliga och varaktiga. En ytterligare faktor som bidrog till ökade möjligheter för tillträde till arbetsmarknaden handlar om omgivningens förståelse, där tolerans och tålamod är ledord. Det handlade också om tidsaspekten vilken idag kan ses som en bristvara och utgift. En intressant upptäckt var, att det hos en del unga fanns en tilltro till sig själva vilken innebar att de ansåg att tillsammans med lite stöd och hjälp så kunde de klara av det mesta.

Syftet med studien är att undersöka hur specialpedagogens yrkesroll i särskolan ser ut. Vi harutgått från frågeställningar kring specialpedagogens uppdrag och utbildning, slutligen har viundersökt hur den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara i särskolan. Ilitteraturgenomgången presenteras först ämnesområdet specialpedagogik. Själva begreppetförklaras och verksamheten diskuteras utifrån olika forskningsperspektiv. Sedan följer enbeskrivning av specialpedagogens kompetens. Slutligen presenteras särskolan och destyrdokument som ligger till grund för verksamheten och en förklaring av begreppetsärskolepedagogik. Studien utgår från metodtriangulering bestående av enkäter,fokusgruppintervju och enskilda intervjuer. Resultaten från studien visar att detspecialpedagogiska uppdraget på särskolan genomsyras av ett förhållningssätt som innebäratt tillföra specialpedagogisk kompetens, arbeta med lärmiljön, skapa samsyn samt arbetamed eleven i fokus. Utbildning och uppdrag överensstämmer kring undervisning av elever ibehov av särskilt stöd, skolutveckling och åtgärdsprogram. Kring handledning harspecialpedagogerna mer kompetens än vad som nyttjas på deras arbetsplatser. Det somsaknas på utbildningen är en inriktning mot utvecklingsstörning. Studien som tydligt visarspecialpedagogens värdefulla kompetens kan användas av rektorer i ett informativt syfte.Den kan öka specialpedagogernas tillförlit till sin egen kompetens. Den kan även användassom ett underlag för en arbetsbeskrivning av specialpedagogens uppdrag i särskolan.

Syftet med denna studie är att studera på vilket sätt modellen Learning Study kan användas i gymnasiesärskolan. Med utgångspunkt i variationsteorin ämnar vi studera hur vi med lärandeobjektet måttsatsen kan utveckla kunskaper hos elever med funktionsnedsättningen generell utvecklingsstörning att använda den i praktiken. För vår datainsamling väljer vi metoden Learning Study. Orsaken till val av denna metod är att den öppnar upp ett mönster för variation som hjälper eleverna att lära sig måttsatsen. Den underlättar för eleverna att förstå de generella principerna kring användandet av den, det vill säga att måtten har olika storlek. Vi arbetar med test och videodokumentation för att bättre få syn på de kritiska aspekterna i elevernas lärande. Det ingår i metoden att data samlas in vid flera testtillfällen. En Learning Study består av en cyklisk process i flera steg. I processen planerar, reflekterar, utvärderar och omprövar man lektionen. Detta för att se vilka möjligheter till lärande lektionen gav. Denna lektion utvecklas och förändras med fokus på innehållet och genomförs sedan i flera elevgrupper. Sammanfattningsvis kan det konstateras att elevernas lärande i att lära sig måttsatsen förbättrades under studiens gång. Studien började med grupp A och avslutades med grupp C. De är den bästa gruppen eftersom det var störst skillnad i resultat mellan förtest och eftertest. Genom att finna de kritiska aspekterna i lärandeobjektet och variera dem fann vi att kunskaperna om de olika måtten i måttsatsen ökade. De kritiska aspekterna som fokuserades var framför allt skopornas olika storlek och att eleverna läste på skaften.

No description available.

Forskningen ger pedagogerna ökad förståelse för hur matematikundervisningen bör utformas för att ge eleverna goda förutsättningar. För att pedagogerna ska lyckas bör de använda ett varierat arbetssätt som att låta eleverna både räkna i böckerna och använda sig av laborativ matematik. Enligt Skolverket sitter många av Sveriges elever och räknar enskilt i sina böcker, så även gymnasiesärskoleleverna. Syftet är att undersöka hur pedagoger i gymnasiesärskolorna arbetar med olika typer av uppgifter i matematikundervisningen. Intresset har vuxit fram genom arbetet som pedagog och klassassistent. Undersökningen har baserat sig på intervjuer och observationer, med fem pedagoger. Resultatet av studien visar att det finns lika många matematikstrategier i undersökningsgruppen som det finns pedagoger. Vad studien har uppmärksammat är att 3/5 av pedagogerna använder i huvudsak matematikböcker som undervisningsmaterial för eleverna. Detta betyder att de flesta av pedagogerna är traditionella vilket betyder att de i huvudsak låter eleverna räkna i matematikböckerna. Studien visar att matematikspråket inte har att göra med i vilket program inom gymnasiesärskolorna, individuellt (elever med högre gran av utvecklingsstörning) eller nationellt (elever med lindrig utvecklingsstörning), som undervisningen bedrivs i. Studien visar också att många av pedagogerna använder ett vardagligt språk t.ex. fyrkant, plus och minus (som eleverna känner till) och ett fåtal av pedagogerna använder det matematiska språket t.ex. kvadrat, addition och subtraktion, för att eleverna ska få en utökad kunskap om det matematiska språket.

Syftet med denna studie var att studera hur några lärare i gymnasiesärskolan resonerade och problematiserade kring sitt uppdrag, i synnerhet gällande förutsättningar för elevers framtida delaktighet i samhället. Denna studie genomfördes med en kvalitativ ansats där tolv halvstrukturerade intervjuer utfördes med lärare som arbetar inom gymnasiesärskolan i tre olika mellansvenska kommuner. Intresset riktades mot att utforska hur lärare som arbetar i gymnasiesärskolan resonerade kring gymnasiesärskolan som skolform, samhällets syn på personer med utvecklingsstörning samt vilka tankar lärare har om elevernas framtidsutsikter efter avslutad utbildning. För att analysera empirin användes en metod där fokus ligger på att sortera ut meningsbärande enheter utifrån vårt syfte och våra frågeställningar. Meningsenheterna kodades och bildade följande tre teman; gymnasiesärskolan som skolform, gymnasiesärskolan och delaktighet och samhället och delaktighet. Dessa teman analyserades med hjälp av följande teoretiska ramverk: Dilemmaperspektivet, Stigmatiseringsteorin samt Molins delaktighetsmodell. Tolkningen av resultatet visade att samtliga lärare i studien uttryckte en kluven inställning till gymnasiesärskolan som en egen skolform. Resultatet skildrade ett komplext dilemma där de politiska ramarna som styr strävar mot att förbereda eleverna för, enligt lärare i studien, en verklighet som efterfrågar andra färdigheter och ställer krav som eleverna kan ha svårt att leva upp till.

<p>I våra arbeten som lärare inom grundsärskolan och gymnasiesärskolan stöter vi ofta på debatten om hur individuella utvecklingsplaner ska utarbetas tillsammans med våra elever. Vi har valt att göra en jämförande studie hur elever inom gymnasie- och gymnasiesärskolan upplever delaktighet i upprättande av individuell utvecklingsplan/individuell studieplan och hur vi som lärare kan underlätta så att elever ska kunna förstå, påverka och känna sig delaktig i sin individuella utvecklingsplan/individuell studieplan. Det finns inte så mycket forskning om elever inom gymnasie- respektive gymnasiesärskolan och deras individuella utvecklingsplan/individuella studieplan. Eftersom det nu har gått en tid sedan reformen infördes så kan det vara av intresse att studera hur elevernas delaktighet i upprättandet kan se ut idag och då även göra en jämförelse mellan gymnasieelever och gymnasiesärskoleelever. Wennbo (2005) skriver i sin D-uppsats att delaktighet ökar motivationen för eleven vilket ofta leder till bättre studieresultat. Individuella utvecklingsplaner bör inte bara innehålla korta och långsiktiga mål för eleven och verksamheten, utan även skapa lustfyllt lärande genom att eleven får svar på sina frågor ”varför ska jag kunna detta”? I och med detta menar Wennbo att eleverna även efter skolan kommer att vilja vara delaktig i det framtida samhället. På Skolverkets hemsida (Skolverket, 2007 a) kan man läsa att kravet på individuella utvecklingsplaner i grundskolan har haft stort genomslag. Drygt ett år efter att reformen genomfördes använder ca: 95 procent av lärarna individuella utvecklingsplaner för sina elever. För eleverna har individuella utvecklingsplaner inneburit större engagemang och delaktighet. Eleverna ska själva vara med och formulera utvecklingsmålen, vilket gör dem mer uppmärksamma på sina styrkor och svagheter I rapporten använder vi oss ofta av förkortningen IUP när vi menar individuella utvecklingsplaner, även ordet vårdnadshavare nämns i stället för föräldrar.</p>

<p>Den praktiska kunskapen synliggörs inte i lika stor utsträckning som den teoretiska,</p><p>och vikten av praktiska kunskaper för ungdomar med utvecklingsstörning</p><p>uppmärksammas sällan.</p><p>Uppsatsens syfte är därför att undersöka den praktiska kunskapen i praktisktestetiska</p><p>ämnen på gymnasiesärskolan samt att verka för att synliggöra denna</p><p>praktiska kunskap och dess mervärden. Uppsatsen ger en översikt av vad praktisk</p><p>kunskap är, vilka diskurser som finns kring praktisk kunskap idag, samt fakta om</p><p>utvecklingsstörning och särskola, och skapande i praktiskt-estetiska ämnen.</p><p>Genom att göra två semistrukturerade intervjuundersökningar, en med en grupp</p><p>pedagoger som undervisar i praktiskt-estetiska ämnen på gymnasiesärskolan, och en</p><p>med 9 verksamhetsträningsprogramselever ville jag skaffa mig en uppfattning om</p><p>hur undervisningen ser ut i praktiskt-estetiska ämnen på gymnasiesärskolan idag.</p><p>Sammanfattningsvis kom jag fram till att skapande verksamhet på</p><p>gymnasiesärskolan ger eleverna glädje, bättre självförtroende och många olika</p><p>sorters kunskaper och färdigheter, viktiga både för nuet och vuxenlivet, och eftersom</p><p>många särskoleelever har begränsade möjligheter att uttrycka sig i tal och skrift är</p><p>det viktigt för dem att få uttrycka sig genom att skapa i praktiskt-estetiska ämnen.</p><p>Jag kom också fram till att det finns en tudelning mellan praktiska och teoretiska</p><p>ämnen på gymnasiesärskolan och att eleverna kan göra kunskapsvinster om</p><p>pedagogerna arbetar mer ämnesöverskridande. Vidare fann jag att många personer</p><p>med utvecklingsstörning har ett speciellt och personligt uttryck i sina alster.</p>

I våra arbeten som lärare inom grundsärskolan och gymnasiesärskolan stöter vi ofta på debatten om hur individuella utvecklingsplaner ska utarbetas tillsammans med våra elever. Vi har valt att göra en jämförande studie hur elever inom gymnasie- och gymnasiesärskolan upplever delaktighet i upprättande av individuell utvecklingsplan/individuell studieplan och hur vi som lärare kan underlätta så att elever ska kunna förstå, påverka och känna sig delaktig i sin individuella utvecklingsplan/individuell studieplan. Det finns inte så mycket forskning om elever inom gymnasie- respektive gymnasiesärskolan och deras individuella utvecklingsplan/individuella studieplan. Eftersom det nu har gått en tid sedan reformen infördes så kan det vara av intresse att studera hur elevernas delaktighet i upprättandet kan se ut idag och då även göra en jämförelse mellan gymnasieelever och gymnasiesärskoleelever. Wennbo (2005) skriver i sin D-uppsats att delaktighet ökar motivationen för eleven vilket ofta leder till bättre studieresultat. Individuella utvecklingsplaner bör inte bara innehålla korta och långsiktiga mål för eleven och verksamheten, utan även skapa lustfyllt lärande genom att eleven får svar på sina frågor ”varför ska jag kunna detta”? I och med detta menar Wennbo att eleverna även efter skolan kommer att vilja vara delaktig i det framtida samhället. På Skolverkets hemsida (Skolverket, 2007 a) kan man läsa att kravet på individuella utvecklingsplaner i grundskolan har haft stort genomslag. Drygt ett år efter att reformen genomfördes använder ca: 95 procent av lärarna individuella utvecklingsplaner för sina elever. För eleverna har individuella utvecklingsplaner inneburit större engagemang och delaktighet. Eleverna ska själva vara med och formulera utvecklingsmålen, vilket gör dem mer uppmärksamma på sina styrkor och svagheter I rapporten använder vi oss ofta av förkortningen IUP när vi menar individuella utvecklingsplaner, även ordet vårdnadshavare nämns i stället för föräldrar.