Syftet med denna studie har varit att undersöka hur unga med judisk tillhörighet upplever antisemitism på mikro- och makronivå för att uppnå en bättre förståelse för hur dagens antisemitism i Sverige påverkar individer med judisk religiös tillhörighet utifrån deras egna känslor kring ämnet. Det har använts semistrukturerade kvalitativa intervjuer med fem respondenter från Sveriges storstäder. Det transkriberade materialet har därefter analyserats utifrån kvalitativ innehållsanalys och kategoriserats samt tematiserats utifrån uttalade upplevelser och känslor av upplevelserna. Resultaten visade att respondenterna upplever en ökning i antisemitism. De menar också att det bör genomföras åtgärder för att öka kunskap om antisemitism i skolan samt att få ett större fokus på ämnet inom polismyndigheten. Arbete mot en större anmälningsbenägenhet bör också prioriteras enligt respondenterna. / The purpose of this study was to research how youth with Jewish affiliation experience antisemitism on both micro- and macro level, this to gain a greater understanding of how antisemitism affects religious jewish individuals based on their own feelings towards the subject. Semistructured qualitative interviews have been used for five respondents from the largest cities in Sweden. Afterwards, the transcribed material was analyzed with qualitative content analysis, and categorized and thematised based on expressed experiences and feelings towards the experiences. The results show that respondents feel an increase of antisemitism. They also believe that actions such as increase of knowlegde about antisemitism in schools and a greater focus on the subject at the police should be done. According to the respondents, work towards more people reporting to the police should be prioritized.

Företeelsen förnedringsrån har lyfts fram i den svenska debatt som ett nytt, oroande inslag och har formulerats som hatbrott mot svenskar. Syftet med denna studie är att belysa den bild av det svenska samhället som manifesteras i reaktionerna på ett uppmärksammat fall av förnedringsrån med utgångspunkt i tillståndet ressentiment. Begreppet betecknar ett samhällstillstånd präglat av en känsla av oförrätt då samhällets statushierarkier har förändrats till förmån för minoriteter. Studien har genom en kvalitativ tematisk innehållsanalys av en tråd på diskussionsforumet Flashback undersökt de föreställningar om det svenska samhället som förmedlas. Vi har särskilt intresserat oss för funktionen och konstruktionen av Den rasifierade andre i denna samhällsbild. Studien finner stora likheter med tidigare forskning om Tea party-rörelsens anhängare i USA. Trots att Sverige och USA är två länder med stora skillnader i samhällsstruktur och välfärdssystem uppvisar flashbacktrådens användare snarlika upplevelser av samhället. Studien visar att det specifika förnedringsrånet för flashbackanvändarna utgör en perfekt allegori över tillståndet i samhället. De uppfattar att Sverige och det traditionella folkhemmet är hotat. Den centrala karaktären i denna berättelse är invandraren, Den rasifierade andre, som med sina lägre stående egenskaper beskylls för samhällsmoralens förfall. Studien visar även att bilden av svensken och svenskhet inte är entydigt positiv. I tråden återfinns ett förakt mot den naive och tafatte svensken som tillåtit Sverige att gå förlorat. Som dess motpol står flashbackanvändarna – starka, hedervärda och upphöjda. Gärningspersonernas och brottsoffrens respektive etnicitet är av central betydelse för flashbacktråden. Rubriceringen av händelsen som ett hatbrott mot vita svenskar är helt avgörande för konstruktionen av användarnas världsbild. Utan hatbrottet utgör händelsen inte längre ett exempel på den oförrätt och förnedring användarna upplever sig utsatta för. När åtal i fallet väcks utan hatbrottsrubricering tolkas detta som bevis på att samhällseliten tystar ned sanningen. Denna samhällsbild byggd på ressentiment står på två ben: på gärningspersonernas och brottsoffers etnicitet och den konspiratoriska mörkläggningen. Utan dessa centrala element faller deras världsbild.

Syfte med denna magisteruppsats är att överskådligt undersöka hur polisprogrammen förlagda vid de fem olika lärosäten och högskolorna/universiteten i Sverige: Högskolan i Borås, Linnéuniversitetet i Växjö, Malmöuniversitetet, Södertörns högskola samt Umeå universitet utbildar polisstuderande inom diskriminering, extremism, fanatism, fundamentalism, hatbrott, hedersbrott, våldsbejakande grupperingar och terrorism. Vidare syftar denna magisteruppsats till att utreda hur utbildningarna för polisprogrammen skiljer sig åt när det gäller det valda områden. En enkätundersökning sändes till lärarna vid respektive lärosäte. Resultaten visar på varierande svar bland lärosäten men huvudresultat är att utbildning inom diskriminering, extremism, fanatism, fundamentalism, hatbrott, hedersbrott, våldsbejakande grupperingar och terrorism är bristfällig, mer utbildning behövs inom området. / The purpose of this master's thesis is to clearly examine how the police educations located at the five different universities in Sweden: The University of Borås, Linnaeus University in Växjö, Malmö University, Södertörn University and Umeå University educate police students in discrimination, extremism, fanaticism, fundamentalism, hate crimes, honor crimes, violent groups and terrorism. Furthermore, this master's thesis aims to demonstrate how much the education for the police programs differs for the selected subject areas where a survey aimed at the teachers at the respective higher education institution was sent out and where it could be made visible to a large extent the varying answers together with the comparison of the course content from the respective higher education institution. The overall results of both my survey and also previous related research show that education in discrimination, extremism, fanaticism, fundamentalism, hate crimes, honor crimes, violent groups and terrorism is poor in the public sector in general and that more education is generally needed due to Sweden's changed demographics over time.

<p>Mattias Gardell hävdade att Tossavainens rapport <em>Det förnekade hatet</em> var byggd på ovetenskapliga grunder och därför inte skulle klara en källkritisk granskning. Bland annat menade han att rapporten tappade i trovärdighet eftersom den saknade förstahandskällor och istället bara innehöll intervjuer med lärare och föreläsare som arbetar på invandrartäta skolor i några svenska storstadsförorter.</p><p>Mikael Tossavainen och flera med honom menade att det i dagens Sverige är svårt, för att inte säga omöjligt, att prata öppet om judefientlighet. Speciellt gäller detta den nya form av antisemitism som Tossavainen menar växer fram bland grupper av arabiska och muslimska invandrare i Sverige. Samtidigt som Gardell pekade på rapportens brister, det vill säga avsaknaden av förstahandskällor, verkade han under inga som helst omständigheter vilja inse att antisemitism kan existera i de utpekade grupperna. Meningsskiljaktigheterna mellan Mattias Gardell och Mikael Tossavainen gav upphov till en tämligen oreflekterad diskurs.</p><p>Syftet med denna uppsats är att skildra den diskurs som följde Mikael Tossavainens rapport och att försöka reda ut huruvida antisemitism existerar bland araber och muslimer i dagens Sverige.</p>

The present paper is part of a project carried on by the Swedish Section of the International Commission of Jurists. Sweden has ratified several major international human rights instruments. Most of the rights are covered by national law, and only in exception is there a discrepancy between national and international law. Such a discrepancy is found in the UN Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, in which the State parties agree on penalizing and prohibiting the founding of and participation in racist organizations. Sweden is not complying with this statute, despite the fact that the government has ratified the convention. The Swedish government states that national laws prohibit the activities of these organizations, and therefore it is not necessary to reform the legislation. The National Council for Crime Prevention (Brottsförebyggande rådet) presents an annual report on hate crime in Sweden. Between the years 2005 and 2009 the number of reported hate crimes almost doubled. To some point the increase can be explained by a widened definition of hate crime, but the reports have increased in real terms as well. The Swedish government is combating human rights violations, and the long term objective is to ensure full respect for human rights. Critique raised against Sweden in international reviewing institutions indicates that Sweden has some ground to cover before reaching such an objective. Most of the presented critique concerns the non-existing ban of racist organizations, increased reports of hate crime as well as racist influences within Swedish politics and society as such. Prohibiting racist organizations constitutes limitations in the freedom of expression and the freedom of association. Ever since Sweden incorporated the European convention for the Protection of Human Rights, freedom of expression has been given a unique position within the national legal system. This position is strengthened even further through different judgments in the Swedish Supreme Court, in cases on agitation. The questions raised in this paper are consequently: Is it possible to ensure full respect for human rights, or can you only come near such an ensuring? Does Sweden live up to its international obligations? How does the Swedish government weigh the different rights against each other? Should the rights be differently balanced? The purpose of this paper is, therefore, to establish Sweden’s international obligations, to highlight the possibility of limitations in the freedom of expression and to look at the occurrence of and legislations against hate crime. / Uppsatsen utgör en del av projektet "Implementering av kritik i internationella organ mot Sverige och Rätten till kompensation" som drivs av Internationella Juristkommissionen - Svenska avdelningen. / Implementering av kritik i internationella organ mot Sverige och Rätten till kompensation

Mattias Gardell hävdade att Tossavainens rapport Det förnekade hatet var byggd på ovetenskapliga grunder och därför inte skulle klara en källkritisk granskning. Bland annat menade han att rapporten tappade i trovärdighet eftersom den saknade förstahandskällor och istället bara innehöll intervjuer med lärare och föreläsare som arbetar på invandrartäta skolor i några svenska storstadsförorter. Mikael Tossavainen och flera med honom menade att det i dagens Sverige är svårt, för att inte säga omöjligt, att prata öppet om judefientlighet. Speciellt gäller detta den nya form av antisemitism som Tossavainen menar växer fram bland grupper av arabiska och muslimska invandrare i Sverige. Samtidigt som Gardell pekade på rapportens brister, det vill säga avsaknaden av förstahandskällor, verkade han under inga som helst omständigheter vilja inse att antisemitism kan existera i de utpekade grupperna. Meningsskiljaktigheterna mellan Mattias Gardell och Mikael Tossavainen gav upphov till en tämligen oreflekterad diskurs. Syftet med denna uppsats är att skildra den diskurs som följde Mikael Tossavainens rapport och att försöka reda ut huruvida antisemitism existerar bland araber och muslimer i dagens Sverige.

Studien syftar till att få en ökad förståelse för antisemitiska hatbrott i Sverige, genom att undersöka främlingsfientlighet och rasistiska hatbrott mot personer med judisk bakgrund. Tidigare forskning konstaterar att antisemitiska hatbrott har ökat de senaste åren, dock finns det begränsat med vetenskaplig forskning om antisemitismen i Sverige, särskilt kvalitativa studier. För att besvara studiens syfte så har tio intervjuer genomförts och urvalet har skett genom kontakt med judiska organisationer. Studiens resultat visade att samtliga respondenter anser att antisemitismen har blivit mer påtaglig och mer utbredd i samhället än tidigare, vilket bidrar till att de måste hålla en låg profil för att inte bli utsatta. Det framkom även en oro inför framtiden och att kunna leva som jude. En förändring måste ske enligt respondenterna, lagstiftningen behöver justeras för att fler ska våga och orka anmäla de incidenter som inträffar. Skolor behöver mer kunskap för att agera och ta ansvar för problemet. Media behöver hitta sätt för att rapportera om konflikten i Mellanöstern utan att det påverkar enskilda judar. Alla i samhället behöver ta ansvar för att öka acceptansen för olikheter. Mer forskning behövs för att identifiera hur Sverige ska arbeta preventivt mot hatbrott för att trygga alla individer. / The study aims to create an increased understanding of anti-Semitic hate crimes in Sweden, by examining xenophobia and racist hate crimes againgst people with a Jewish background. Previous research states that anti-Semitic hate crimes have increased in recent years, however there is limited scientific research on anti-Semitism in Sweden, especially qualitative studies. To answer the purpose of the study, ten interviews were conducted and the selection was made, through contact with Jewish organizations. The results of the study showed that the participants believes that anti-Semitism has become more apparent and more widespread in society than before, which contributes to the fact that they must keep a low profile in order to not be exposed. There was also concern about the future and being able to live as a Jew. According to the participants a change needs to take place, the law needs to be adjusted so that more people dare and have the strenght to report the incidents that occurs. Schools need more knowledge to act and take responsibility for the problem. The media needs to find ways to report on the conflict in the Middle East without affecting individual Jews. Everyone in society needs to take responsibility for increasing acceptance of differences. More research is needed to identify how Sweden should work preventively against hates crimes to secure all indivuduals.a

AbstractMedia presents hate crimes and nationalism as phenomenon that has increased both internationally and nationally in recent years. Further media largely pair these phenomenon together. The groups mostly exposed to hate and nationalism are people of different ethnic origin and LGBTQ (lesbian, gay, bi, trans and queer) people. In Sweden's general election in 2010 a RHP-party, Sweden Democrats, made it in to Parliament. The purpose of this study was to examine how hate crimes and nationalism, in the form of the Sweden Democrats, has increased in Sweden and if there was any link between them. By mapping the proportion of reported hate crimes and the proportion of eligible voters who voted for the Sweden Democrats in Sweden between 1997 and 2009 the study's main aim was to investigate whether there was any link between the proportion of reported hate crimes and the proportion of voters for Sweden Democrats in Sweden. The results question whether an actual increase of hate crime occurred due to methodological changes in the Swedish Security Service, the Swedish National Council for Crime Prevention and the police. Also the dark figure is large regarding this crime. Sweden Democrats has had strong success in recent years, but whether this is a sign of increased nationalism can’t be impugned. 1998 and 1999 revealed a relationship between hate crime complaints and voting on the Sweden Democrats, but after 1999 the relationship is weak.

There are a lot of hidden statistics regarding the extent of hate crimes in Sweden. Statisticsshow that approximately only 2-4 percent of hate crimes committed because of the victim’ssexual orientation are reported to the police when comparing numbers of actual police reports and the statistics from the national safety survey (Nationella trygghetsundersökningen). In England/Wales the rate of police reports regarding hate crimes motivated by the victims sexual orientation is higher, approximately 31,5 percent of all hate crimes in this category are reported to the police. The governments in both Sweden and England/Wales have in the last years committed to strategies aimed at battling the problems regarding hate crimes, including measures for increased reporting. Through policy analysis and process-tracing, this study has been performed with the purpose of investigating which measures have been taken in the both strategies to see which measures are to be preferred when battling hate crime and increasing the victims’ propensity of reporting hate crimes. The results show that in Sweden the approach have been centrally controlled with goals set by the decision makers high up in the hierarchy, while in England/Wales the methods and measures to a significantly greater extent has been created and customized in discussions with the vulnerable groups. There is also a greater focus on making different ways of reporting hate crimes available to the public in England/Wales in comparison with Sweden whereas the only option available is to report a hate crime directly to the police.

Hate crime is a collective name for criminal acts committed due to the offender’s prejudice or hate against an individual or a group of people. There is no explicit legal definition of “hate crime” in Swedish criminal law, but in 1994 a rule called “straffskärpningregeln” has been introduced, primarily to combat racist crime and protect vulnerable groups in society. The rule means that all types of crime may constitute hate crimes if the motive is to aggrieve a person or group of people because of race, colour, ethnic origin, creed, sexual orientation or similar circumstance (Penal Code 29 chapter 2§ 7p).The aim of this essay is to study and investigate how the Swedish judicial system handles hate crime cases, but also to describe constructions of crime victims and discuss perpetrator’s motives. In order to gain a better understanding of hate crimes in the Swedish context, the ideal victim theory has been applied. With the use of critical discourse analysis, I have identified three different discourses. The results of my study are among other findings that the Swedish legal system need to make visible how “straffskärpningregeln” is applied. The perpetrator paints a stereotypical picture of “the others” by categorizing themselves as “we” and the others as “them” and thereby constructing differentiated categories.